27 maj 2009
23 maj 2009
Tro, ateism och välgörenhet
Patrik Lindenfors skriver i Aftonbladet (21/5 09) om det han uppfattar som svenska kyrkans flathet. Hans artikel kommenteras bl.a. av Erik Svensson. Även om det finns fog för både kritik och farhågor, uppfattar jag särskilt Lindenfors text som ett delvis missriktat angrepp. Framför allt reagerar jag på det höga tonläget.
Att svenska kyrkan inte vill slänga ut Lindenfors trots att han "aktivt förnekar kristendomen" kan, anser jag, lika gärna tolkas som en berömvärd principfasthet. Hans "ateistiska övertygelse är välkommen" precis som syndaren, skökan och tvivlaren är välkomna till Jesu bord.
(Å andra sidan kan man i Bibeln hitta argument för och emot allting, vilket ju förstås är meningen.)
Jag har själv djupt kristna vänner - präster i svenska kyrkan - som med stoiskt lugn och mycket värme dagligen accepterar att jag ifrågasätter deras tro, och gärna deltar i ömsesidigt givande diskussioner. Jag misstänker att de önskar att jag, som ett resultat av vårt umgänge, så småningom ska "komma till tro", men de är för den sakens skull inga listiga försäljare.
Intellektuell hederlighet vill även jag avkräva både kyrkan och dess medlemmar, men att skälla religion för "brist på logisk stringens" är ett slag i luften. Värre än så - det bidrar till den misstro som präglar debatten t.o.m. mellan de företrädare från båda sidor som aktivt söker ett konstruktivt samförstånd.
(Det känns lite som intelligent design, fast tvärtom...)
Initiativet att kontakta kyrkan för att (retsamt) fråga om de inte borde utesluta honom eftersom han aktivt förnekar kristendomen (med allt vad det innebär), är inte konstruktivt. Det är, rent ut sagt, bara barnsligt. (Ska vi förresten anta att Lindenfors fortfarande är medlem?) Jag anar en viss... desperation. Alltså en rent känslomässig komponent i den föregivet sakliga argumentationen.
Tro är tro, och tro är ett mysterium. Detta kan jag förstå och uppskatta trots att jag troligen aldrig själv kommer att omfattas av den. Tro är viljan att tro, utan att söka bevis. Viljan att tro, trots att det mesta tyder på motsatsen - eller kanske just därför.
Tron är verklig, även om dess objekt inte är det. Och tron kan hjälpa - hjälper - många. Kanske de flesta. Kanske skulle den - i någon form - kunna hjälpa alla, även sådana som jag, som av princip inte vill tro.
Jag ser ingen nödvändig motsättning mellan religiös tro och vetenskap. Sedan är det en annan sak att institutionaliserade religioner av olika skäl utvecklar en mycket svårsmält mytologi.
Att jämföra svenska kyrkan med ett politiskt parti är i det här sammanhanget inte mycket bättre än att jämföra tro med vetenskap. (Då ligger t.o.m. P J Anders Linders självgoda raljans närmare "sanningen".)
Även jag gick ur (den dåvarande) statskyrkan i 20-årsåldern. Jag gick emellertid med igen för fem, sex år sedan, i samband med min förste sons dop. Det gjorde jag - i ärlighetens namn - mest för min frus skull, och hennes släkt. Det var den vanliga skenheligheten: bröllop, dop och konfirmation är ju så fiiina ceremonier.
(På tal om det, när jag 14 år gammal skulle "läsa för prästen" avtalade jag med min egen släkt (vid den tiden levde samtliga far- och morföräldrar) att jag skulle delta i konfirmations-undervisningen, men att valet att delta i själva konfirmationen var mitt eget. När konfirmations-dagen kom, satt jag på åskådarplats och bevittnade när mina jämnåriga "bekräftade" sin kristna tro... Jag vågar lova att prästen hade mer respekt för mig än någon av dem - särskilt med tanke på att jag var den som följt hans undervisning nogsammast.)
Men även för egen del kunde jag någorlunda motivera återinträdet...
Det finns få saker som äcklar mig så mycket som välgörenhet. I bästa fall handlar det om välmenande men godtrogna fisar i rymden. Oftast om egoistisk "feel-good"-terapi. I sämsta fall om beräknande cynism. Respektabel solidaritet är alltid obligatorisk - aldrig godtycklig.
Till skillnad från de exempel Erik tar upp skulle jag vilja hävda att den svenska statskyrkans (psyko-)sociala arbete var - och är - att betrakta som en del av (det fram tills nyligen socialistiskt inspirerade) samhällets skyddsnät. Kyrkan och staten utvecklade under 1900-talet en relativt harmonisk symbios, trots allt. Men jag har full förståelse för Eriks synpunkter. Och jag utesluter inte att vi i princip kan gå mot en liknande utveckling som den i Palestina eller Pakistan.
För att återgå till kärnfrågan: Jag tror att det är mycket viktigt att (ateistiska) vetenskapare och "humanister" är noga med vad de kritiserar. Det finns förvisso en hel del inom både religiös (kristen) teori och praktik som tål att ifrågasättas. Men att göra sig lustig över (eller, för den delen, att hävda att det med nödvändighet är kontraproduktivt att) tro - det finner jag inga skäl till. Tvärtom.
Några avslutande förtydliganden:
När jag talar om "tro" ovan avser jag endast viljan att tro att något (eventuellt välvilligt) bortom vår fattningsförmåga skulle kunna finnas, och ha (haft) något slags inflytande över det vi uppfattar som "världen". Inget annat.
Kristendom - i den form jag helst vill tänka mig den - innefattar en etik som i många stycken är oöverträffad som (ouppnåelig) målbild för mänskligt samliv.
Jag betraktar mig som agnostiker, och finner det ganska lätt (men inte nödvändigt) att motivera detta på logisk, eller åtminstone vetenskaplig, grund.
Jag är dessutom - av personlighet och princip - ateist. Detta kan jag inte motivera på annat sätt än... ren envishet. Men jag är i alla fall ärlig.
Jag har mycket svårt att smälta de monoteistiska religionernas mytologi och praktiska utformning - och det hade jag nog haft även om jag vore troende.
Jag utesluter inte att institutionaliserad religion med nödvändighet innebär fler nackdelar än fördelar i ett modernt samhälle.
Jag misstänker starkt att de flesta som bekänner sig till någon tro gör det (delvis omedvetet) på bevekelsegrunder som jag inte skulle acceptera.
Trots detta, eller just därför, måste dialogen med de troende som faktiskt vill vara intellektuellt hederliga föras med just - hederlighet.
Att svenska kyrkan inte vill slänga ut Lindenfors trots att han "aktivt förnekar kristendomen" kan, anser jag, lika gärna tolkas som en berömvärd principfasthet. Hans "ateistiska övertygelse är välkommen" precis som syndaren, skökan och tvivlaren är välkomna till Jesu bord.
(Å andra sidan kan man i Bibeln hitta argument för och emot allting, vilket ju förstås är meningen.)
Jag har själv djupt kristna vänner - präster i svenska kyrkan - som med stoiskt lugn och mycket värme dagligen accepterar att jag ifrågasätter deras tro, och gärna deltar i ömsesidigt givande diskussioner. Jag misstänker att de önskar att jag, som ett resultat av vårt umgänge, så småningom ska "komma till tro", men de är för den sakens skull inga listiga försäljare.
Intellektuell hederlighet vill även jag avkräva både kyrkan och dess medlemmar, men att skälla religion för "brist på logisk stringens" är ett slag i luften. Värre än så - det bidrar till den misstro som präglar debatten t.o.m. mellan de företrädare från båda sidor som aktivt söker ett konstruktivt samförstånd.
(Det känns lite som intelligent design, fast tvärtom...)
Initiativet att kontakta kyrkan för att (retsamt) fråga om de inte borde utesluta honom eftersom han aktivt förnekar kristendomen (med allt vad det innebär), är inte konstruktivt. Det är, rent ut sagt, bara barnsligt. (Ska vi förresten anta att Lindenfors fortfarande är medlem?) Jag anar en viss... desperation. Alltså en rent känslomässig komponent i den föregivet sakliga argumentationen.
Tro är tro, och tro är ett mysterium. Detta kan jag förstå och uppskatta trots att jag troligen aldrig själv kommer att omfattas av den. Tro är viljan att tro, utan att söka bevis. Viljan att tro, trots att det mesta tyder på motsatsen - eller kanske just därför.
Tron är verklig, även om dess objekt inte är det. Och tron kan hjälpa - hjälper - många. Kanske de flesta. Kanske skulle den - i någon form - kunna hjälpa alla, även sådana som jag, som av princip inte vill tro.
Jag ser ingen nödvändig motsättning mellan religiös tro och vetenskap. Sedan är det en annan sak att institutionaliserade religioner av olika skäl utvecklar en mycket svårsmält mytologi.
Att jämföra svenska kyrkan med ett politiskt parti är i det här sammanhanget inte mycket bättre än att jämföra tro med vetenskap. (Då ligger t.o.m. P J Anders Linders självgoda raljans närmare "sanningen".)
Även jag gick ur (den dåvarande) statskyrkan i 20-årsåldern. Jag gick emellertid med igen för fem, sex år sedan, i samband med min förste sons dop. Det gjorde jag - i ärlighetens namn - mest för min frus skull, och hennes släkt. Det var den vanliga skenheligheten: bröllop, dop och konfirmation är ju så fiiina ceremonier.
(På tal om det, när jag 14 år gammal skulle "läsa för prästen" avtalade jag med min egen släkt (vid den tiden levde samtliga far- och morföräldrar) att jag skulle delta i konfirmations-undervisningen, men att valet att delta i själva konfirmationen var mitt eget. När konfirmations-dagen kom, satt jag på åskådarplats och bevittnade när mina jämnåriga "bekräftade" sin kristna tro... Jag vågar lova att prästen hade mer respekt för mig än någon av dem - särskilt med tanke på att jag var den som följt hans undervisning nogsammast.)
Men även för egen del kunde jag någorlunda motivera återinträdet...
Det finns få saker som äcklar mig så mycket som välgörenhet. I bästa fall handlar det om välmenande men godtrogna fisar i rymden. Oftast om egoistisk "feel-good"-terapi. I sämsta fall om beräknande cynism. Respektabel solidaritet är alltid obligatorisk - aldrig godtycklig.
Till skillnad från de exempel Erik tar upp skulle jag vilja hävda att den svenska statskyrkans (psyko-)sociala arbete var - och är - att betrakta som en del av (det fram tills nyligen socialistiskt inspirerade) samhällets skyddsnät. Kyrkan och staten utvecklade under 1900-talet en relativt harmonisk symbios, trots allt. Men jag har full förståelse för Eriks synpunkter. Och jag utesluter inte att vi i princip kan gå mot en liknande utveckling som den i Palestina eller Pakistan.
För att återgå till kärnfrågan: Jag tror att det är mycket viktigt att (ateistiska) vetenskapare och "humanister" är noga med vad de kritiserar. Det finns förvisso en hel del inom både religiös (kristen) teori och praktik som tål att ifrågasättas. Men att göra sig lustig över (eller, för den delen, att hävda att det med nödvändighet är kontraproduktivt att) tro - det finner jag inga skäl till. Tvärtom.
Några avslutande förtydliganden:
När jag talar om "tro" ovan avser jag endast viljan att tro att något (eventuellt välvilligt) bortom vår fattningsförmåga skulle kunna finnas, och ha (haft) något slags inflytande över det vi uppfattar som "världen". Inget annat.
Kristendom - i den form jag helst vill tänka mig den - innefattar en etik som i många stycken är oöverträffad som (ouppnåelig) målbild för mänskligt samliv.
Jag betraktar mig som agnostiker, och finner det ganska lätt (men inte nödvändigt) att motivera detta på logisk, eller åtminstone vetenskaplig, grund.
Jag är dessutom - av personlighet och princip - ateist. Detta kan jag inte motivera på annat sätt än... ren envishet. Men jag är i alla fall ärlig.
Jag har mycket svårt att smälta de monoteistiska religionernas mytologi och praktiska utformning - och det hade jag nog haft även om jag vore troende.
Jag utesluter inte att institutionaliserad religion med nödvändighet innebär fler nackdelar än fördelar i ett modernt samhälle.
Jag misstänker starkt att de flesta som bekänner sig till någon tro gör det (delvis omedvetet) på bevekelsegrunder som jag inte skulle acceptera.
Trots detta, eller just därför, måste dialogen med de troende som faktiskt vill vara intellektuellt hederliga föras med just - hederlighet.
20 maj 2009
Folkstaten
Några av slutsatserna i Götz Alys bok Hitlers folkstat: rån, raskrig och nationell socialism sammanfattas i bokförlaget Daidalos senaste katalog bl.a. så här:
(Till stor del gällde det förstås redan långt tidigare. Och framgent kommer det också att gälla för den östra hemisfären.)
Den enda skillnaden är att förbrytelserna är mer raffinerade. De begås inte direkt utanför stugknuten. De dödar inte omedelbart. De sårar inte ansikte-mot-ansikte.
Men plundringen, förtrycket, dödandet fortgår. Accelererar. Av människor, både nära och långt borta. Av naturen.
Vi och dem. Vi. Jag. Jag, jag, jag.
Vi har blivit smartare. Bättre på att ljuga för oss själva. Bättre på att låta oss luras. Var det en läxa vi lärde oss av förintelsen, så var det att inte överdosera vårt opium.
Ja, vi har blivit så skickliga att balansera på ett jämnt men kraftigt rus, att vi numera också kan lägga kannibalism till listan över förbrytelser. En kannibalism som har blivit nödvändig för att upprätthålla illusionen om en never-ending high ytterligare en liten tid.
Jag pratar ofta om förnekelse och förträngning. Vad jag ser är en (väst-)värld befolkad av halvt genomskinliga, näst intill identiska figurer. Sida vid sida, likväl effektivt isolerade från varandra. Glasartade ögon, vaggande i trance.
Inte helt olikt matrisens dystopi, men med den viktiga skillnaden att det inte finns någon ondskefull kraft utanför systemet. (Detta är ju för övrigt Hollywoods viktigaste uppgift: att främja självbedrägeriet att det onda kommer utifrån, och att det kan - kommer att - besegras.)
Under kriget stod de allierade för en utifrån verkande god kraft. Idag finns utanför systemet inget som är godare och kraftigare än vi själva. Det goda innefattas nu av systemet. Med det "goda" menar jag då det "mindre onda". (Och påminner om att ondska, i biblisk mening, inte finns över huvud taget - kan Hanna Arendt så kan jag.)
Viskande förenas vi i ett hypnotiskt mantra.
Killing me softly
Vi behöver heller inte bekymra oss för att känna skuld längre fram. Den blir i värsta fall mycket kortlivad. Men troligen hinner den inte infinna sig alls. Innan vi är borta.
Med hjälp av ett storskaligt plundrings- och raskrig lyckades den nationella socialismen skapa en jämlikhet och sociala avancemangsmöjligheter som saknade motstycke i Tysklands historia. Därmed blev den både populär och kriminell. Det materiella välståndet, de indirekta fördelarna av förbrytelserna som man inte hade något emot eftersom man inte bar något personligt ansvar för dem, gjorde att de flesta tyskar betraktade sin regim som omtänksam. Samtidigt fungerade detta som drivkraft för förintelsepolitiken: den hade folkets bästa för ögonen. Denna historiska konstellation är också skälet till att det inte förekom några nämnvärda inhemska protester och till att så få kände skuld längre fram.Sedan andra världskrigets slut gäller samma resonemang västvärlden i stort.
(Till stor del gällde det förstås redan långt tidigare. Och framgent kommer det också att gälla för den östra hemisfären.)
Den enda skillnaden är att förbrytelserna är mer raffinerade. De begås inte direkt utanför stugknuten. De dödar inte omedelbart. De sårar inte ansikte-mot-ansikte.
Men plundringen, förtrycket, dödandet fortgår. Accelererar. Av människor, både nära och långt borta. Av naturen.
Vi och dem. Vi. Jag. Jag, jag, jag.
Vi har blivit smartare. Bättre på att ljuga för oss själva. Bättre på att låta oss luras. Var det en läxa vi lärde oss av förintelsen, så var det att inte överdosera vårt opium.
Ja, vi har blivit så skickliga att balansera på ett jämnt men kraftigt rus, att vi numera också kan lägga kannibalism till listan över förbrytelser. En kannibalism som har blivit nödvändig för att upprätthålla illusionen om en never-ending high ytterligare en liten tid.
Jag pratar ofta om förnekelse och förträngning. Vad jag ser är en (väst-)värld befolkad av halvt genomskinliga, näst intill identiska figurer. Sida vid sida, likväl effektivt isolerade från varandra. Glasartade ögon, vaggande i trance.
Inte helt olikt matrisens dystopi, men med den viktiga skillnaden att det inte finns någon ondskefull kraft utanför systemet. (Detta är ju för övrigt Hollywoods viktigaste uppgift: att främja självbedrägeriet att det onda kommer utifrån, och att det kan - kommer att - besegras.)
Under kriget stod de allierade för en utifrån verkande god kraft. Idag finns utanför systemet inget som är godare och kraftigare än vi själva. Det goda innefattas nu av systemet. Med det "goda" menar jag då det "mindre onda". (Och påminner om att ondska, i biblisk mening, inte finns över huvud taget - kan Hanna Arendt så kan jag.)
Viskande förenas vi i ett hypnotiskt mantra.
Killing me softly
Vi behöver heller inte bekymra oss för att känna skuld längre fram. Den blir i värsta fall mycket kortlivad. Men troligen hinner den inte infinna sig alls. Innan vi är borta.
19 maj 2009
Schlyter om välfärd
Den dag EU sätter målen för ekonomin som välmående eller lycka per förbrukad resursenhet, kommer t.o.m. min EU-kritik att vackla.
Carl Schlyter vid Miljöpartiets kongress, 17/5 -09
Jag trodde aldrig att jag skulle få höra en politiker säga detta!
Klippet tillgängligt t.o.m. 17/5 2010 (citatet hämtat 08.45 minuter in i talet).
18 maj 2009
Finns det något sådant som intellektuella biofober?
P C Jersild skriver i DN (2/5 -09) "om två aktuella Darwinböcker". Jag finner rubriken något märklig, liksom de slutsatser Jersild drar utifrån det (lilla) Coetzee skriver om just evolution i sin senaste bok, Ett dåligt år:
Jag har svårt att se att den observation Coetzee (eller, snarare, hans huvudperson - alter ego?) gör kan tas som intäckt för att han har svårt att acceptera utvecklingsläran. Att "insikten om vår oförmåga..." inte är "förenlig med evolutionsläran" är Jersilds egna ord - och jag hittar ingen motsvarighet i Coetzees bok.
Jag förstår inte heller hur Jersild själv kommer fram till denna slutsats. Jag kan tänka mig flera alternativa tankegångar, men ingen som leder mig dit. Troligtvis resonerar han att en medvetenhet "om vår begränsade fattningsförmåga" skulle resultera i resignation och handlingsförlamning - vilket skulle handikappa oss i konkurrensen med mer pragmatiska arter.
Minst lika troligt är det väl att just den förmåga till reflektion som på detta sätt handikappar oss, är just den förmåga som också ger oss vår avgörande fördel i konkurrensen med andra arter?
Jag brukar tänka på detta som "en hjärncell för mycket". Evolutionen har hos oss tagit en vändning mot allt större hjärnvolym och -kapacitet. I första hand har denna utveckling drivits av - och parallellt med - den kulturella utvecklingen av socialt samarbete (i första hand för effektiv jakt). Någonstans på vägen har förmågan (och tiden) till - förbannelsen - "reflektion" uppstått, som ett epi-fenomen.
Resonemanget är, det medges, beroende av vad man lägger i ordet "reflektion". Men oavsett vilket, skulle Jersilds resonemang knappast kunna appliceras på mer än (högst) de senaste 100 000 åren - och jag tror att han snarare utgår ifrån en betydligt snävare tidsram än så. Om nu denna demoraliserande medvetenhet om vår oförmåga att blottlägga de yttersta ramarna för vår existens skulle visa sig kunna utgöra en avgörande faktor i vår - och andra livsformers - fortsatta utvecklingshistoria, så har den likväl inte gjort det tidigare.
När jag läser Coetzee nickar jag i samförstånd. Vad han framförallt säger (mig) är att han - som jag - tar sig själv och mänskligheten med en stor nypa salt. Att man ser (natur-)vetenskapen som det närmaste "sanningen" vi kan komma behöver inte betyda att man inbillar sig att vi med dess hjälp är - eller kommer att bli - härskare över universum.
Tvärtom har jag kommit att uppskatta den ödets ironi som ligger i just det faktum att vi är kapabla att överhuvud taget ställa frågor som vi aldrig slutligt kan svara på. Det vore extremt dumdristigt att tänka sig att bara för att vi uppnått något vi själva gärna kallar "självmedvetande" äger vi därmed också förmågan att uppnå ett komplett, allvetande utifrån-perspektiv på oss själva (och allting annat).
Nåväl, Jersild verkar själv inte ha något emot att anamma "utvecklingsläran" - något han emellertid menar att många "intellektuella" har. Inte minst de som är verksamma inom humaniora och samhällsvetenskap (kanske är det just dessa - och inte naturvetare - som i första hand avses med begreppet "intellektuella"?). Som ett lysande undantag lyfter han fram vetenskapsteoretikern och etikforskaren Birgitta Forsman, aktuell med boken Arvet från Darwin. Efter att själv ha konverterat från vad hon benämner "biofobi", ser Forsman en förklaring till varför så många humanister tar avstånd från (bl.a.) evolutionära förklaringsmodeller:
Jersild fortsätter att citera Forsman, när hon säger: ”Jag har alltid tyckte (sic!) att det är skrytsamt att påstå att människan är förnuftig”. Det skriver både Jersild och jag gärna under på.
Därefter säger Jersild något mycket viktigt:
Som Erik Svensson påpekar är det idag "inte längre möjligt för någon intellektuell - vare sig om man befinner sig på höger- eller vänsterkanten - att förneka att människan är en biologisk varelse som har formats av naturligt och sexuellt urval under en lång evolutionsprocess under flera miljoner år". Och trots att högern gör en (farlig) retorisk poäng av att ha en mer realistisk inställning till livets realiteter torde, enligt Svensson, just "liberaler [...] ha anledning att oroa sig för vissa av evolutionsteorins ideologiska implikationer [...] Kan människan vara helt fri, eller någonsin bli helt fri, om hon är en biologisk varelse?"
Svensson sammanfattar:
Om jag sedan ska distansera mig något till Svensson, vill jag föra fram en viss skepsis mot vad jag ibland tycker mig läsa mellan raderna hos honom - nämligen att (den kulturella) evolutionen av socialt samarbete implicerar att tanken om ett globalt, hållbart, harmoniskt kollektiv är realistisk. När Svensson skriver:
Det viktigaste för mig är att Homo economicus är "onaturlig" i den meningen att han - per definition - inte kan leva i harmoni med naturen. Han står - som politisk konstruktion - i opposition mot den värld han lever av, vilket i längden är ohållbart. Att (den biologiska) människan inte heller är "rationell", såsom begreppet har använts inom ekonomin, torde väl vid det här laget stå klart även för de flesta (intellektuella) ekonomer... Dock ser jag människan som en (mer eller mindre solipsistisk) intentionell (intentional) agent.
Nu är jag förvisso ingen evolutionsbiolog, men jag dristar mig ändå att tro att människan - i likhet med alla andra varelser - i första hand ändå borde beskrivas som just egennyttig (där egennyttan eventuellt kan utsträckas till den närmaste kretsen i form av - egennyttig - altruism) - snarare än social och samarbetande (förutom i en mycket lokal kontext).
Det är förstås mycket viktigt att bekämpa den globala marknadsliberalismens förljugna framtidsvision (ingen tror väl på den egentligen?). Ja, framtid, förresten - i allt väsentligt är framtiden redan här... Men jag tror att det kan vara kontraproduktivt att utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv försöka troliggöra det harmoniska globala samarbetet (socialismen?) som alternativ, lika lite som den globala byn, det galaktiska imperiet eller den interstellära federationen.
(Erik - läs det här som en fråga!)
Jag är själv benägen att tro att det samhälle vi som individer är kapabla att (långsiktigt) delta i med nödvändighet måste inskränkas till det tribala - bygemenskapen. Min utopi bygger på en långt driven decentralisering - inte särskilt politiskt korrekt, ens hos den radikala oppositionen - och någon form av (lokal) upplyst despot eller platonsk idealstat. I den mån vi vill ha - eller inte kan undvika - globalisering, ser jag ingen annan hållbar lösning än att i motsvarande mån också centralisera makten.
Intressantare är dock de stycken där Coetzee för oväntade resonemang, som när han menar att skapelsen är för komplicerad att förstås av människan. Hur går det ihop med evolutionsläran – frågar han sig – att vi på en gång är för dumma att begripa oss på skapelsen, och samtidigt är medvetna om vår begränsade fattningsförmåga? Insikten om vår oförmåga kan inte vara en fördel i kampen för tillvaron och är därmed inte förenlig med evolutionsläran.Jersild slutsats är att "Många intellektuella tycks likt Coetzee ha svårt att acceptera utvecklingslära."
Jag har svårt att se att den observation Coetzee (eller, snarare, hans huvudperson - alter ego?) gör kan tas som intäckt för att han har svårt att acceptera utvecklingsläran. Att "insikten om vår oförmåga..." inte är "förenlig med evolutionsläran" är Jersilds egna ord - och jag hittar ingen motsvarighet i Coetzees bok.
Jag förstår inte heller hur Jersild själv kommer fram till denna slutsats. Jag kan tänka mig flera alternativa tankegångar, men ingen som leder mig dit. Troligtvis resonerar han att en medvetenhet "om vår begränsade fattningsförmåga" skulle resultera i resignation och handlingsförlamning - vilket skulle handikappa oss i konkurrensen med mer pragmatiska arter.
Minst lika troligt är det väl att just den förmåga till reflektion som på detta sätt handikappar oss, är just den förmåga som också ger oss vår avgörande fördel i konkurrensen med andra arter?
Jag brukar tänka på detta som "en hjärncell för mycket". Evolutionen har hos oss tagit en vändning mot allt större hjärnvolym och -kapacitet. I första hand har denna utveckling drivits av - och parallellt med - den kulturella utvecklingen av socialt samarbete (i första hand för effektiv jakt). Någonstans på vägen har förmågan (och tiden) till - förbannelsen - "reflektion" uppstått, som ett epi-fenomen.
Resonemanget är, det medges, beroende av vad man lägger i ordet "reflektion". Men oavsett vilket, skulle Jersilds resonemang knappast kunna appliceras på mer än (högst) de senaste 100 000 åren - och jag tror att han snarare utgår ifrån en betydligt snävare tidsram än så. Om nu denna demoraliserande medvetenhet om vår oförmåga att blottlägga de yttersta ramarna för vår existens skulle visa sig kunna utgöra en avgörande faktor i vår - och andra livsformers - fortsatta utvecklingshistoria, så har den likväl inte gjort det tidigare.
När jag läser Coetzee nickar jag i samförstånd. Vad han framförallt säger (mig) är att han - som jag - tar sig själv och mänskligheten med en stor nypa salt. Att man ser (natur-)vetenskapen som det närmaste "sanningen" vi kan komma behöver inte betyda att man inbillar sig att vi med dess hjälp är - eller kommer att bli - härskare över universum.
Tvärtom har jag kommit att uppskatta den ödets ironi som ligger i just det faktum att vi är kapabla att överhuvud taget ställa frågor som vi aldrig slutligt kan svara på. Det vore extremt dumdristigt att tänka sig att bara för att vi uppnått något vi själva gärna kallar "självmedvetande" äger vi därmed också förmågan att uppnå ett komplett, allvetande utifrån-perspektiv på oss själva (och allting annat).
Nåväl, Jersild verkar själv inte ha något emot att anamma "utvecklingsläran" - något han emellertid menar att många "intellektuella" har. Inte minst de som är verksamma inom humaniora och samhällsvetenskap (kanske är det just dessa - och inte naturvetare - som i första hand avses med begreppet "intellektuella"?). Som ett lysande undantag lyfter han fram vetenskapsteoretikern och etikforskaren Birgitta Forsman, aktuell med boken Arvet från Darwin. Efter att själv ha konverterat från vad hon benämner "biofobi", ser Forsman en förklaring till varför så många humanister tar avstånd från (bl.a.) evolutionära förklaringsmodeller:
Att se människan som en produkt av evolutionen är att se henne som i viss utsträckning fången i sin biologi. Det innebär att hennes handlingar är begränsade av hennes natur; det finns ett tak för hennes handlingsmöjligheter.Ja, visst. Det ljus som Forsman - uppenbarligen en räv bland de humanistiska hermelinerna - nu har skådat, har sedan länge strålat över mig och - förmodar jag - så gott som alla naturvetenskapligt inklinerade (vågar man säga det?) intellektuella. Själv finner jag det så beklämmande att tänka mig att inte alla accepterar detta att jag helst inte tänker på det alls...
Jersild fortsätter att citera Forsman, när hon säger: ”Jag har alltid tyckte (sic!) att det är skrytsamt att påstå att människan är förnuftig”. Det skriver både Jersild och jag gärna under på.
Därefter säger Jersild något mycket viktigt:
...det finns ett felslut som lurar i vassen: eftersom vi till den grad styrs av känslor, kan vi lika gärna en gång för alla förklara förnuftet bankrutt – en populär syssla i kulturdebatten på senare år. Men det är ju precis tvärtom: för att hålla känslorna någorlunda på mattan behöver förnuftets ställning stärkas.Exakt! Detta är precis vad jag menade när jag nyligen kommenterade Hume:
Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.Jag håller med om "är", men inte om "bör".
Som Erik Svensson påpekar är det idag "inte längre möjligt för någon intellektuell - vare sig om man befinner sig på höger- eller vänsterkanten - att förneka att människan är en biologisk varelse som har formats av naturligt och sexuellt urval under en lång evolutionsprocess under flera miljoner år". Och trots att högern gör en (farlig) retorisk poäng av att ha en mer realistisk inställning till livets realiteter torde, enligt Svensson, just "liberaler [...] ha anledning att oroa sig för vissa av evolutionsteorins ideologiska implikationer [...] Kan människan vara helt fri, eller någonsin bli helt fri, om hon är en biologisk varelse?"
Svensson sammanfattar:
Var och en som har satt sig in biologin [...] inser snart att den liberala idealiserade världsbilden där Den Heliga Individen bör stå fri från resten av samhället och från olika (påstått förtryckande) kollektiv står i direkt konflikt med en biologisk människosyn....och jag håller förstås med.
Om jag sedan ska distansera mig något till Svensson, vill jag föra fram en viss skepsis mot vad jag ibland tycker mig läsa mellan raderna hos honom - nämligen att (den kulturella) evolutionen av socialt samarbete implicerar att tanken om ett globalt, hållbart, harmoniskt kollektiv är realistisk. När Svensson skriver:
Nyliberalernas idealmänniska, den rationella och egennyttiga vinstmaximerande Homo economicus är en synnerligen onaturlig företelse som inte skulle klarat sig i kampen för tillvaron under vår arts dramatiska evolutionära historia. Liberalernas dröm om individens totala autonomi och eftersträvandet av frihet från kollektiv är således en fåfäng dröm. Det är kanske dags att syna om liberalernas teorier egentligen är kompatibla med hur vi människor fungerar som biologiska varelser?...är det mycket jag håller med om, men vissa förbehåll kvarstår.
Det viktigaste för mig är att Homo economicus är "onaturlig" i den meningen att han - per definition - inte kan leva i harmoni med naturen. Han står - som politisk konstruktion - i opposition mot den värld han lever av, vilket i längden är ohållbart. Att (den biologiska) människan inte heller är "rationell", såsom begreppet har använts inom ekonomin, torde väl vid det här laget stå klart även för de flesta (intellektuella) ekonomer... Dock ser jag människan som en (mer eller mindre solipsistisk) intentionell (intentional) agent.
Nu är jag förvisso ingen evolutionsbiolog, men jag dristar mig ändå att tro att människan - i likhet med alla andra varelser - i första hand ändå borde beskrivas som just egennyttig (där egennyttan eventuellt kan utsträckas till den närmaste kretsen i form av - egennyttig - altruism) - snarare än social och samarbetande (förutom i en mycket lokal kontext).
Det är förstås mycket viktigt att bekämpa den globala marknadsliberalismens förljugna framtidsvision (ingen tror väl på den egentligen?). Ja, framtid, förresten - i allt väsentligt är framtiden redan här... Men jag tror att det kan vara kontraproduktivt att utifrån ett evolutionsbiologiskt perspektiv försöka troliggöra det harmoniska globala samarbetet (socialismen?) som alternativ, lika lite som den globala byn, det galaktiska imperiet eller den interstellära federationen.
(Erik - läs det här som en fråga!)
Jag är själv benägen att tro att det samhälle vi som individer är kapabla att (långsiktigt) delta i med nödvändighet måste inskränkas till det tribala - bygemenskapen. Min utopi bygger på en långt driven decentralisering - inte särskilt politiskt korrekt, ens hos den radikala oppositionen - och någon form av (lokal) upplyst despot eller platonsk idealstat. I den mån vi vill ha - eller inte kan undvika - globalisering, ser jag ingen annan hållbar lösning än att i motsvarande mån också centralisera makten.
15 maj 2009
Rättfärdig indignation
Eftersom jag inte har några illusioner kvar, nöjer jag med mig den känsla av rättfärdig indignation som [vissa debattörer] ibland bjuder mig på.
...skrev jag, till en kollega.
Inga illusioner men kanske hopp?
...skrev han tillbaka.
Nej.
...svarade jag. Det var väl det jag menade egentligen. Jag har absolut inget hopp om mänskligheten eller dess framtid.
Jag känner mig faktiskt ofta som ett slags Nostradamus, med en relativt ovanlig klarsyn, men framförallt en betydligt mer sällsynt förmåga att dra ut konsekvenserna av de mönster jag observerar. (Eller snarare: en ovilja att leva i mer eller mindre aktiv förnekelse, eller förträngning av "verkligheten", så som jag ser den.)
Författaren Dennis Lehane sa i en intervju på TV att det som drev hans författarskap, det som alltid fascinerat honom mest, var att samma mänskliga egenskaper frambringar både positiva förändringar (framsteg) och negativa (krig och elände). Och det har han ju helt rätt i.
Det tycker nog både du och jag, skrev jag till min kollega. Fastän din syn är religiöst präglad, medan min (endast - istället) präglas av naturvetenskap och evolutionsbiologi.
Jag skulle tro att vi är överens om att människan - på egen hand - är en ganska patetisk varelse, på väg mot sin egen förstörelse. Den viktigaste skillnaden oss emellan är väl att du gärna vill tro att vi - i slutändan - får hjälp att transcendera vår inneboende destruktivitet, både som individer och som "folk". Det tror inte jag. Och jag tror faktiskt inte heller att jag tycker att vi är värda det.
Däremot uppskattar jag mycket diskussionen med oliktänkande (de flesta, med andra ord...). En konsekvens av min världsbild är nämligen att inte ens mina egna åsikter är så "viktiga" - för mig eller någon annan - att jag ogärna överväger andras.
Hur orkar du leva? Betraktar du dig som nihilist?
...frågar min kollega.
Om Gud inte existerar, är allting tillåtet då?
Nej. Men just det faktum att det flesta verkar tro det, är precis det som gör att jag har vare sig illusioner eller hopp.
...skrev jag, till en kollega.
Inga illusioner men kanske hopp?
...skrev han tillbaka.
Nej.
...svarade jag. Det var väl det jag menade egentligen. Jag har absolut inget hopp om mänskligheten eller dess framtid.
Jag känner mig faktiskt ofta som ett slags Nostradamus, med en relativt ovanlig klarsyn, men framförallt en betydligt mer sällsynt förmåga att dra ut konsekvenserna av de mönster jag observerar. (Eller snarare: en ovilja att leva i mer eller mindre aktiv förnekelse, eller förträngning av "verkligheten", så som jag ser den.)
Författaren Dennis Lehane sa i en intervju på TV att det som drev hans författarskap, det som alltid fascinerat honom mest, var att samma mänskliga egenskaper frambringar både positiva förändringar (framsteg) och negativa (krig och elände). Och det har han ju helt rätt i.
Det tycker nog både du och jag, skrev jag till min kollega. Fastän din syn är religiöst präglad, medan min (endast - istället) präglas av naturvetenskap och evolutionsbiologi.
Jag skulle tro att vi är överens om att människan - på egen hand - är en ganska patetisk varelse, på väg mot sin egen förstörelse. Den viktigaste skillnaden oss emellan är väl att du gärna vill tro att vi - i slutändan - får hjälp att transcendera vår inneboende destruktivitet, både som individer och som "folk". Det tror inte jag. Och jag tror faktiskt inte heller att jag tycker att vi är värda det.
Däremot uppskattar jag mycket diskussionen med oliktänkande (de flesta, med andra ord...). En konsekvens av min världsbild är nämligen att inte ens mina egna åsikter är så "viktiga" - för mig eller någon annan - att jag ogärna överväger andras.
Hur orkar du leva? Betraktar du dig som nihilist?
...frågar min kollega.
Om Gud inte existerar, är allting tillåtet då?
Nej. Men just det faktum att det flesta verkar tro det, är precis det som gör att jag har vare sig illusioner eller hopp.
Socialpsykologi
Jag diskuterade nyligen med en kollega vikten av socialpsykologiska insikter; utmaningen att bibringa elever (studenter) sådana; och den stundtals stora frustration som avsaknad därav hos medmänniskor orsakar.
Apropå vår diskussion, tipsade jag senare (brevledes) min kollega om boken Gärningsmän, som jag själv nyligen beställt. "Ännu en bok på temat: 'Hur kunde det hända?' ", kommenterade jag. "Jag tror dock att denna är ovanligt intressant. Vad som definitivt är intressant är iallafall hur den anmäldes i dagspressen." Exempelvis av Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad. (Texten är inte längre tillgänglig online.)
(Ekstrand anmäler för övrigt här Welzers senaste bok Klimatkrig - som även den ligger på bokhögen. Jag är inte säker på om han har något att invända mot "nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet"...)
Det var det vanliga om att
Vad som aldrig upphör att förvåna - och frustrera - mig är att inte fler (alla) kommer fram till den självklara slutsatsen: Nej!
På detta replikerade min kollega:
Men är det inte skillnad mellan att vara i aktuell mening och att vara i potentiell mening? D.v.s. för att jag ska utföra vissa handlingar, som jag har svårt att i min fantasi se mig utföra, måste vissa förändringar i min sociala och psykiska subjektivt upplevda verklighet ske? Jag känner mig trygg i att jag inte handlar på vissa sätt, men om jag blir hotad eller om någon hotar de jag bryr mig om är jag inte lika säker.
Vad menar du med att man är?
För mig är det (uppenbarligen) självklart att inkludera det man kan vara i det man är. Med det tillägget att "kan" ska tolkas som "kommer att bli", givet omständigheterna.
Det finns alltså ingen ovisshet i att man skulle bli (eller göra) si eller så i en viss situation.
Det viktigaste för mig i detta resonemang är att man har en realistisk (inte överdrivet positiv) uppfattning om sig själv (andra, världen).
Varför är det viktigt? Ja, t.ex. för att inse att vi inte kan - var och en på egen hand - leva relativt harmlösa liv, och samtidigt - som kollektiv - förstöra miljön. Detta är ju precis vad som händer. Ingen enskild person (med få undantag) känner någon större skuld i det det som händer, men lik förbannat går det åt h-e.
Det håller heller inte att tro att vi är så sofistikerade eller avancerade (eller att tekniken snart kommer att bli det) så att vi därmed blir immuna mot livets materiella villkor.
Det känns som om sista ordet inte är sagt...
Apropå vår diskussion, tipsade jag senare (brevledes) min kollega om boken Gärningsmän, som jag själv nyligen beställt. "Ännu en bok på temat: 'Hur kunde det hända?' ", kommenterade jag. "Jag tror dock att denna är ovanligt intressant. Vad som definitivt är intressant är iallafall hur den anmäldes i dagspressen." Exempelvis av Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad. (Texten är inte längre tillgänglig online.)
(Ekstrand anmäler för övrigt här Welzers senaste bok Klimatkrig - som även den ligger på bokhögen. Jag är inte säker på om han har något att invända mot "nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet"...)
Det var det vanliga om att
- det går nästan att förstå hur just dessa herrar kunde göra det de gjorde, och
- det går nästan att tänka sig att fler skulle kunna ha gjort samma sak.
Vad som aldrig upphör att förvåna - och frustrera - mig är att inte fler (alla) kommer fram till den självklara slutsatsen: Nej!
På detta replikerade min kollega:
Men är det inte skillnad mellan att vara i aktuell mening och att vara i potentiell mening? D.v.s. för att jag ska utföra vissa handlingar, som jag har svårt att i min fantasi se mig utföra, måste vissa förändringar i min sociala och psykiska subjektivt upplevda verklighet ske? Jag känner mig trygg i att jag inte handlar på vissa sätt, men om jag blir hotad eller om någon hotar de jag bryr mig om är jag inte lika säker.
Vad menar du med att man är?
För mig är det (uppenbarligen) självklart att inkludera det man kan vara i det man är. Med det tillägget att "kan" ska tolkas som "kommer att bli", givet omständigheterna.
Det finns alltså ingen ovisshet i att man skulle bli (eller göra) si eller så i en viss situation.
Det viktigaste för mig i detta resonemang är att man har en realistisk (inte överdrivet positiv) uppfattning om sig själv (andra, världen).
Varför är det viktigt? Ja, t.ex. för att inse att vi inte kan - var och en på egen hand - leva relativt harmlösa liv, och samtidigt - som kollektiv - förstöra miljön. Detta är ju precis vad som händer. Ingen enskild person (med få undantag) känner någon större skuld i det det som händer, men lik förbannat går det åt h-e.
Det håller heller inte att tro att vi är så sofistikerade eller avancerade (eller att tekniken snart kommer att bli det) så att vi därmed blir immuna mot livets materiella villkor.
Det känns som om sista ordet inte är sagt...
Kunskap, läsande och utbildning
En kollega skickade nyligen följande citat:
Ungefär samtidigt beklagade en annan kollega det faktum att hans elever inte förstod de texter han gav dem att läsa.
Några dagar senare hittade jag, som av en händelse, boken Mellan raderna: Strategier för en tolkande läsundervisning. Boken vänder sig i första hand till lärare på låg-och mellanstadiet. Trots detta, tipsade jag min kollega.
Så hittade jag idag boken Kritisk granskning: Mönster för kritisk granskning i historisk och kunskapsteoretisk belysning. Den beskrivs av förlaget så här:
Jag noterade med intresse lagerstatusen för denna bok - utgiven av ett förlag som strävar efter att "trygga lagerhållningen av filosofiska böcker":
Definitivt slut
Det moderna universitetet är en intellektuellt utarmad anstalt anpassad efter metodregler och ett vetenskapsideal som heller inte är annat än en utvidgad metodlära, vars funktion är att skyla äver de verkligt ogenomträngliga problem som har med kunskap att göra. Kunskapsteorins frågor om vad vi säkert kan veta berörs aldrig, i stället lär man ut knep för hur man på ett smart sätt undgår att ställa dessa frågor. Men smartness är inte detsamma som kunskap, och information är inte lika med vetande. Universitetslivet bjuder i själva verket mest ett tröskande av efemära tautologier som inte gör någon vare sig klokare eller mer insiktsfull.
Håkan Arvidsson, Vi som visste allt, s. 53
Ungefär samtidigt beklagade en annan kollega det faktum att hans elever inte förstod de texter han gav dem att läsa.
Några dagar senare hittade jag, som av en händelse, boken Mellan raderna: Strategier för en tolkande läsundervisning. Boken vänder sig i första hand till lärare på låg-och mellanstadiet. Trots detta, tipsade jag min kollega.
Så hittade jag idag boken Kritisk granskning: Mönster för kritisk granskning i historisk och kunskapsteoretisk belysning. Den beskrivs av förlaget så här:
I denna studie behandlas förmågan att granska kritiskt. Det är en förmåga som enligt läroplaner skall spridas genom skolväsedet. Föreställningen om den kritiska granskningens värde existerar emellertid utan att det finns någon klar bild av vad just denna kritiska förmåga innebär. Genom en analys av metodiska grepp i några kritiska traditioner konstrueras en samlande beskrivning av vad som sker i en kritisk granskning... Analysen mynnar ut i en beskrivning av vilka slag av observationer som en kritisk granskare bör försöka göra...En bok på samma tema, men kanske riktad mot en annan målgrupp (?)
Jag noterade med intresse lagerstatusen för denna bok - utgiven av ett förlag som strävar efter att "trygga lagerhållningen av filosofiska böcker":
Definitivt slut
Sartres krig
Jag beställde nyligen För en tvetydighetens moral av Simone de Beauvoir (bland en massa annat - min bokhög är ett mycket pedagogiskt exempel på datatypen stack, till både glädje och förtret).
Jag fick för mig att det vore lämpligt att först läsa Sartres Varat och intet (på engelska, eftersom den inte verkar finnas att köpa på svenska), och därför beställde jag nyss även den.
Nu har jag fått för mig att jag först borde läsa Michael Azars Sartres krig, så jag får väl beställa den också.
Jag fick för mig att det vore lämpligt att först läsa Sartres Varat och intet (på engelska, eftersom den inte verkar finnas att köpa på svenska), och därför beställde jag nyss även den.
Nu har jag fått för mig att jag först borde läsa Michael Azars Sartres krig, så jag får väl beställa den också.
Tema Hume
Bokförlaget Thales har nyligen givit ut Humes "Avhandling om den mänskliga naturen", för första gången i sin helhet översatt till svenska. Där skriver Hume:
Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi, skriver om denna moralfilosofiska grundtes att "man behöver inte hålla med om att det den säger är sant, men man måste ta ställning till den."
Ohlson fortsätter:
På ett annat ställe skriver Hume:
I varje morallära jag hittills stött på har jag kunnat notera att författaren ett tag håller sig till det vanliga sättet att resonera, och fastställer att en Gud existerar eller gör observationer beträffande mänskliga angelägenheter. Men sedan upptäcker jag plötsligt till min förvåning att i stället för de vanliga bindeleden i satser, är och är inte, så binds alla satser samman genom bör eller bör inte. Förändringen sker omärkligt, men är likväl av största betydelse. För eftersom detta bör eller bör inte uttrycker en ny relation eller ett nytt hävdande, skulle det behöva uppmärksammas och förklaras, samtidigt som man måste ange ett skäl för något som tycks helt obegripligt: hur denna nya relation kan härledas från andra som är av ett helt annat slag.Alltså: "Bör" följer inte från "är".
Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi, skriver om denna moralfilosofiska grundtes att "man behöver inte hålla med om att det den säger är sant, men man måste ta ställning till den."
Ohlson fortsätter:
Av många skäl drar Hume slutsatsen att moralen vilar på känslan – inte på förnuftet. Därför kan omoraliska beslut inte karaktäriseras som oförnuftiga: "Det strider inte mot förnuftet att föredra utplånandet av hela världen framför en skråma på mitt finger."Jag håller med, utan förbehåll.
På ett annat ställe skriver Hume:
Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.Jag håller med om "är", men inte om "bör"...
5 maj 2009
Refusering, censur, informationsstress och teknik
Erik Svensson skriver om skillnaden mellan refusering och censur. Jag kommenterar en av kommentarerna (om jag nu inte blir refuserad...):
Tuss:
Jag håller med dig om att konstant pseudonymitet är ett bättre alternativ än både anonymitet och tvingad offentlighet. Du framhåller dock, vilket jag också håller med om, att ett problem med konstanta pseudonymer är att de kan översättas till riktiga personer "om man är lite lurig".
Det verkar i mina ögon som om du med "lurighet" i första hand avser tekniker för att följa en bit-ström "baklänges", från publikation till fysiskt ursprung, när du skriver att detta problem eventuellt skulle kunna överkommas genom att hantera data-trafiken så att det blir "computationally infeasible" (praktiskt oberäkningsbart?) att utföra detta detektivarbete.
Jag håller i och för sig med om detta också - med tillägget att gränserna för vad som är praktisk oberäkningsbart flyttar på sig hela tiden (tänk krypteringskrig). Det är ju detta faktum som gör det möjligt för oss att handla (någorlunda) säkert online, t.ex. Men man ska aldrig slå sig till ro i tron att en krypteringsalgoritm är oknäckbar. Det misstaget har gjorts tillräckligt många gånger i historien.
Låt oss säga att det är möjligt att hela tiden ligga ett steg före, så att en konstant pseudonymitet blir (fysiskt) möjlig att upprätthålla. Är allt frid och fröjd då? Nej, av åtminstone två skäl.
Oavsett hur säker innehavaren av en pseudonym är på att dennes verkliga identitet inte ska kunna röjas, återstår problemet att läsarna aldrig kan vara säkra på att det alltid är samma verkliga person bakom pseudonymen. Dessutom kan denne person laborera med flera olika pseudonymer och på så sätt t.ex. undvika refusering baserad på tidigare publiceringshistorik. (Dock blir konstanta pseudonymer ofta mycket viktiga - ibland viktigare - för den verkliga personen än dennes "riktiga" identitet...)
Men viktigare än detta är att oavsett om det är praktiskt omöjligt att koppla en pseudonym till en fysisk adress, och på så sätt ringa in den verklige avsändaren, så återstår möjligheten att baserat på den konstanta pseudonymens göranden och låtanden ringa in personen bakom. Detta går svårligen att skydda sig emot, eftersom det är just dessa göranden och låtanden som är skälet till pseudonymens existens. Låt vara att precisionen i denna form av detektivarbete är lägre än i den "tekniskt-fysiska" versionen. Jag tror nog att man kan komma kusligt nära även med "mjuka" metoder och tumregler.
Ett (lite löjligt) exempel på "mjuka" tekniker är den riktade marknadsföring som nu är legio på nätet. Den baseras bl.a. på cookies och (i förekommande fall) frivillig (men nödvändig) registrering. En konstant pseudonym kopplas till en mängd göranden (klick-historik) och låtanden (tidigare köp) - och eventuellt också med diverse demografiska data som personen mer eller mindre frivilligt lämnat ifrån sig. (Var och en för sig ter de sig så obetydliga att man får vara närmast paranoid för att inte "bjussa" på dem för att få åtkomst till vad det nu är man vill ha.
Vidare skriver du om behovet av AI m.m. för att sålla i och individanpassa informationsmängden (skräpet). Jag tänker t.ex. på "agent"-begreppet som var populärt för några år sedan.
Du ger en mängd förslag på användbara tekniker, men säger också att det nog dröjer ännu ett tag innan "datorerna har blivit så sofistikerade" som skulle krävas - för att alla ska kunna hitta precis det de är ute efter, och få rekommendationer till (allt) de inte visste fanns men som passar dem perfekt. Eller?
Så där har det låtit länge. Återigen tycker jag att du litar lite för mycket på teknik(en/er) i sig.
För det första finns en stor risk att vi nischar oss för mycket genom att automatisera våra sök-agenter och liknande. Inte nog med att vi missar saker vi kanske skulle ha blivit intresserade av om vi "av misstag" hittat dem. Dessutom avskärmar vi oss från (väljer bort) mindre tillfredsställande, men likväl nyttiga intryck.
För det andra kommer det alltid att vara så - vilket du själv antyder - att det är vad andra människor tänker och tycker som i slutänden är det som betyder mest för oss. För min egen del innebär detta att jag ser olika avancerade filter-mekanismer och liknande främst som arbetsredskap för journalister, forskare etc. Jag använder dem alltså inte så mycket själv, utan letar hellre upp ett fåtal "mänskliga" agenter, publicister, filter, vägvisare... som i sin tur använder dem. Dessa mänskliga agenter gör sedan ytterligare ett urval - på basis av en praktisk oberäkingsbar (!) heuristik. Det är sådana mänskliga informationsfyrar jag navigerar efter. I verkligheten såväl som på nätet.
Tuss:
Jag håller med dig om att konstant pseudonymitet är ett bättre alternativ än både anonymitet och tvingad offentlighet. Du framhåller dock, vilket jag också håller med om, att ett problem med konstanta pseudonymer är att de kan översättas till riktiga personer "om man är lite lurig".
Det verkar i mina ögon som om du med "lurighet" i första hand avser tekniker för att följa en bit-ström "baklänges", från publikation till fysiskt ursprung, när du skriver att detta problem eventuellt skulle kunna överkommas genom att hantera data-trafiken så att det blir "computationally infeasible" (praktiskt oberäkningsbart?) att utföra detta detektivarbete.
Jag håller i och för sig med om detta också - med tillägget att gränserna för vad som är praktisk oberäkningsbart flyttar på sig hela tiden (tänk krypteringskrig). Det är ju detta faktum som gör det möjligt för oss att handla (någorlunda) säkert online, t.ex. Men man ska aldrig slå sig till ro i tron att en krypteringsalgoritm är oknäckbar. Det misstaget har gjorts tillräckligt många gånger i historien.
Låt oss säga att det är möjligt att hela tiden ligga ett steg före, så att en konstant pseudonymitet blir (fysiskt) möjlig att upprätthålla. Är allt frid och fröjd då? Nej, av åtminstone två skäl.
Oavsett hur säker innehavaren av en pseudonym är på att dennes verkliga identitet inte ska kunna röjas, återstår problemet att läsarna aldrig kan vara säkra på att det alltid är samma verkliga person bakom pseudonymen. Dessutom kan denne person laborera med flera olika pseudonymer och på så sätt t.ex. undvika refusering baserad på tidigare publiceringshistorik. (Dock blir konstanta pseudonymer ofta mycket viktiga - ibland viktigare - för den verkliga personen än dennes "riktiga" identitet...)
Men viktigare än detta är att oavsett om det är praktiskt omöjligt att koppla en pseudonym till en fysisk adress, och på så sätt ringa in den verklige avsändaren, så återstår möjligheten att baserat på den konstanta pseudonymens göranden och låtanden ringa in personen bakom. Detta går svårligen att skydda sig emot, eftersom det är just dessa göranden och låtanden som är skälet till pseudonymens existens. Låt vara att precisionen i denna form av detektivarbete är lägre än i den "tekniskt-fysiska" versionen. Jag tror nog att man kan komma kusligt nära även med "mjuka" metoder och tumregler.
Ett (lite löjligt) exempel på "mjuka" tekniker är den riktade marknadsföring som nu är legio på nätet. Den baseras bl.a. på cookies och (i förekommande fall) frivillig (men nödvändig) registrering. En konstant pseudonym kopplas till en mängd göranden (klick-historik) och låtanden (tidigare köp) - och eventuellt också med diverse demografiska data som personen mer eller mindre frivilligt lämnat ifrån sig. (Var och en för sig ter de sig så obetydliga att man får vara närmast paranoid för att inte "bjussa" på dem för att få åtkomst till vad det nu är man vill ha.
Vidare skriver du om behovet av AI m.m. för att sålla i och individanpassa informationsmängden (skräpet). Jag tänker t.ex. på "agent"-begreppet som var populärt för några år sedan.
Du ger en mängd förslag på användbara tekniker, men säger också att det nog dröjer ännu ett tag innan "datorerna har blivit så sofistikerade" som skulle krävas - för att alla ska kunna hitta precis det de är ute efter, och få rekommendationer till (allt) de inte visste fanns men som passar dem perfekt. Eller?
Så där har det låtit länge. Återigen tycker jag att du litar lite för mycket på teknik(en/er) i sig.
För det första finns en stor risk att vi nischar oss för mycket genom att automatisera våra sök-agenter och liknande. Inte nog med att vi missar saker vi kanske skulle ha blivit intresserade av om vi "av misstag" hittat dem. Dessutom avskärmar vi oss från (väljer bort) mindre tillfredsställande, men likväl nyttiga intryck.
För det andra kommer det alltid att vara så - vilket du själv antyder - att det är vad andra människor tänker och tycker som i slutänden är det som betyder mest för oss. För min egen del innebär detta att jag ser olika avancerade filter-mekanismer och liknande främst som arbetsredskap för journalister, forskare etc. Jag använder dem alltså inte så mycket själv, utan letar hellre upp ett fåtal "mänskliga" agenter, publicister, filter, vägvisare... som i sin tur använder dem. Dessa mänskliga agenter gör sedan ytterligare ett urval - på basis av en praktisk oberäkingsbar (!) heuristik. Det är sådana mänskliga informationsfyrar jag navigerar efter. I verkligheten såväl som på nätet.
2 maj 2009
Rätt och viktigt från "andra sidan"
Visst, även jag anser att artister ska kunna tjäna pengar på sitt arbete (till exempel genom bredbandsskatt). Men ska man därför tillåta att kulturarvet, kunskapen och själva det biologiska livet rycks undan från den gemensamma sfären? Priset för utökad intellektuell egendomsrätt mäts i människoliv.
Så skriver Sverker Lenas i DN (27/4 -09) och lyfter därmed fram en viktig diskussion ur fildelningsträsket. Samtidigt demonstrerar han också tydligt hur infekterad debatten är och hur destruktivt den förs.
Piratrörelsen är ett praktexempel på hur (mycken, dålig, förvirrad, självbetjänande) retorik kan användas för att försvara och uppvigla fullständigt förnuftsvidrigt beteende. Aldrig tidigare har det varit så politiskt korrekt att vara kriminell.
För att komma tillrätta med denna styggelse tvingas nu samhället att på alla nivåer kämpa för att återerövra moralisk och juridisk mark som man hoppades vunnen för all framtid redan för flera hundra år sedan.
Detta innebär bl.a. att mycket tydligt formulera och enträget informera om sådant som fram till nyligen kunde hållas för självklarheter.
Därmed inte sagt att lagstiftning är oberoende av samhällsförändringar. Lagstiftning - inte etik.
De flesta av de förändringar som förs fram som argument för en lagvidrig "civil olydnad" av piraterna är inte så drastiska som man gärna vill göra gällande. "Digitalisering" handlar faktiskt ofta om (endast) kvantitativa, inte kvalitativa skillnader.
Däremot har IT möjliggjort framsteg inom andra teknologier, såsom bioteknik. IT ger också dessa framsteg en större hävstångseffekt än vad som tidigare varit möjligt.
Ironin är att det patologiska vinstintresse som närmast kan betraktas som en historisk konstant, tillsammans med de förändringar som skett på senare tid, öppnar dörren för en del skrämmande scenarier.
Om vi ska lyckas korrigera alla de felinformerade och förvirrade ungdomar (och vuxna) som nu står på barrikaderna med sina ihåliga argument, måste vi också föregå med gott omdöme och skärskåda alla argument och konsekvenser av befintlig och möjlig lagstiftning objektivt.
Min etik säger mig att en tjuv är en tjuv. Oavsett om han stjäl en ljudfil från rättighetsinnehavaren, eller all världens grisar från mänskligheten. Jag är inte säker på vad som bör kunna ägas, men ägande utan skydd är meningslöst.
Det är alltså detta debatten borde handla om: vad som kan (ska) ägas. Och hur vänsterradikal jag än må bli, kommer jag aldrig att inbilla mig att (fler än ett fåtal) människor kan motiveras att skapa någonting utan egen vinning - om inte annat ett relativt bekymmerslöst (skapande) liv.
Så länge en ljudfil är värdefull nog för någon att motivera arbetet (hur litet det än är) med att olagligen införskaffa den, så länge finns det också ett motiv för upphovsmannen (eller någon annan) att äga (skydda) den.
Huruvida en viss ljudfil (eller något annat resultat av mänskligt skapande) ska vara fritt tillgänglig, är upp till skaparen själv - ingen annan. Om samhället inte kan eller vill garantera skydd, är det upp till skaparen att ta sina chanser, och att leva med konsekvenserna. Betydligt färre människor än idag torde dock vara villiga att ägna sig åt kreativa sysslor utan detta skydd.
Vill man inte betala för musik (på något sätt) måste man också vara beredd att hålla tillgodo med musik som ingen (inklusive upphovsmannen) anser vara värd att skydda.
Vill man få hjälp av ett skivbolag att bli en kändis inom musikbranchen, måste man i framtiden också vara beredd att skriva på kontrakt som endast erbjuder en engångssumma.
Jag har alltid förundrats över att de flesta dagstidningar erbjuder merparten av sitt innehåll gratis via internet. Jag antar att det beror på ägarna i en konkurrenssituation präglad av rädsla och osäkerhet inför det nya helt enkelt kände sig tvungna att att bjuda över varandra tills allt var utbjudet.
Nu pratar man om dagstidningarnas död. Ingen betalar för redaktionellt material. Ingen har råd att anställa litteraturvetare, kritiker, politiska kommentatorer. Vilket skitsnack! Nu, mer än någonsin tidigare finns ett (upplevt) behov av redaktionellt material, av "gate keepers", av såll och vägvisare.
Mycket lite har egentligen förändrats. Ingenting som föranleder oss att ifrågasätta huruvida en upphovsman ska kunna ta betalt för sina alster. Men kanske tillräckligt mycket för att tiden nu ska vara mogen för att ifrågasätta vad, utöver detta, som ska kunna ägas?
Många - inte minst ungdomar - säger sig ömma för artisterna, men upprörs av de "feta skivbolagsdirektörer" som profiterar på både artist och publik. Sverker Lenas karikerar (?) en vanlig inställning: "hur hårt [ska] nätpirater straffas för att Björn Ulvaeus barnbarn ska kunna leva på 'Money, money, money'."
Men vad händer när publik och artister kortsluter den traditionella modellen? Är publiken verkligen beredd att betala artisten, direkt i handen? Vilken artist?
Nog är det möjligt att skapa nya affärsmodeller för musik i det digitala tidevarvet, alltid. Men en Madonna kommer alltid att vilja ha mer betalt än en Lars Winnerbäck. Och publiken kommer alltid att vilja ha en Madonna.
Om man verkligen ömmar för artisterna borde man i första hand:
fundera över hur ett samhälle skulle se ut där allt fler kan tjäna mer, inte mindre, på sitt eget skapande arbete. Det är en framtid som vore värd att drömma om, men så stort är varken pirater, politiker eller storföretag intresserade av att vi ska drömma. På den punkten är de lustigt nog överens.
Twitter?
"Twitter is the telegraph system of Web 2.0.", citeras Nicholas Carr på startsidan.
Ett annat citat lyder:
Det händer att jag fastnar vid MySpace och YouTube, för att några timmar senare drabbas av en lustig tomhetskänsla...
Jag försöker undvika allt som (bara) är roligt, för att hinna med något...mer...också.
Och jag som trodde att versionsbeteckningen 2.0 betydde "betydligt bättre än version 1.0". (Medan däremot version 1.2 kanske endast skiljer sig marginellt (kosmetiskt) från version 1.1.)
Förresten, vad är nytt med iGoogle?
Ett annat citat lyder:
If you aren't familiar with Twitter, it is one of those things, like MySpace, that sounds totally ridiculous and stupid when you first hear about it. But once you start using it, you realize how much fun it is.Utan att ännu ha undersökt saken närmare, skulle jag tro att jag håller med. Om man med "fun" (roligt) menar "tidsslukande".
Det händer att jag fastnar vid MySpace och YouTube, för att några timmar senare drabbas av en lustig tomhetskänsla...
Jag försöker undvika allt som (bara) är roligt, för att hinna med något...mer...också.
Och jag som trodde att versionsbeteckningen 2.0 betydde "betydligt bättre än version 1.0". (Medan däremot version 1.2 kanske endast skiljer sig marginellt (kosmetiskt) från version 1.1.)
Förresten, vad är nytt med iGoogle?
Tema Skola
En del av NE:s numera kostnadsfria utbyggnad. Ytterligare ett lovvärt initiativ jag gärna tipsar om. Och använder själv. T.ex. materialet om källkritik.
Det unikt mänskliga
Jag vågar knappt hänvisa till denna skriftväxling om människans unicitet. Utan att lägga ord i någon annans mun skyndar jag mig att inskärpa att ingen av de två författarna inbillar sig att människan är så unik att hon på något sätt transcenderar sin biologiska bas. Detta är ju tyvärr något som de flesta vill tro.
Försenat aprilskämt
Årets mest lyckade aprilskämt? Kyrkans tidning driver med sina ärkerivaler Humanisterna så att även de senare skrattar högt.
Miljö: Portal och initiativ
Miljöportalen drivs av Göteborgs miljövetenskapliga centrum, en samarbetsorganisation mellan Chalmers och Göteborgs universitet.
Här är några människor som inte bara pratar, utan också gör någonting. Vilket bra initiativ! Värdet av portalen ökar i takt med antalet personer och organisationer som använder den. Inte minst lärare bör passa på att göra det.
Till skillnad från miljöportalen vänder sig Uppsalainitiativets blogg kanske inte främst till gymnasieelever. Däremot till oss som (inser att vi) behöver hjälp att värja oss mot Stockholmsinitiativet.
Det är verkligen dystert att Stockholmsinitiativet, detta...
I praktiken är de emellertid det - så gott som oemotsagda. Så länge det stora flertalet inte spontant inser att vi lever i ett (praktiskt taget) slutet system. Så länge de flesta som - efter påtryckningar - faktiskt inser det, inte drar drar ens de mest elementära slutsatser av detta faktum. Så länge de som faktiskt drar dessa slutsatser inte orkar agera efter dem. Så länge många - väldigt många - i okunnighet eller, värre, ren cynism, aktivt motverkar en ödmjuk, försiktig och inte minst realistisk inställning till hur vi människor bör leva tillsammans här på jorden.
I bästa fall kan okunnighet och t.o.m. ovilja att ta till sig dessa realiteter delvis ursäktas av en högst mänsklig kortsiktighet och egocentrism. Men när man avfärdar eller t.o.m. förvanskar inte bara fakta utan även teorier och hypoteser utifrån en omvänd försiktighetsprincip, ja då är man så nära man kan komma den bibliska ondska jag inte tror på.
(Ett litet tack också till dem som lagt beslag på domännamnet stockholmsinitiativet.com.)
Här är några människor som inte bara pratar, utan också gör någonting. Vilket bra initiativ! Värdet av portalen ökar i takt med antalet personer och organisationer som använder den. Inte minst lärare bör passa på att göra det.
Till skillnad från miljöportalen vänder sig Uppsalainitiativets blogg kanske inte främst till gymnasieelever. Däremot till oss som (inser att vi) behöver hjälp att värja oss mot Stockholmsinitiativet.
Det är verkligen dystert att Stockholmsinitiativet, detta...
politiskt och ekonomiskt oberoende nätverk, som vill verka för att klimatpolitiken ska präglas av kunskap och saklighet snarare än ogrundade föreställningar och ogenomtänkta åtgärder(host!) ...kan räkna meriterade forskare till sin medlemsskara. Tack, Olle Häggström, för att du inte låter "klimatskeptikerna" stå helt oemotsagda, inte ens på Newsmill.
I praktiken är de emellertid det - så gott som oemotsagda. Så länge det stora flertalet inte spontant inser att vi lever i ett (praktiskt taget) slutet system. Så länge de flesta som - efter påtryckningar - faktiskt inser det, inte drar drar ens de mest elementära slutsatser av detta faktum. Så länge de som faktiskt drar dessa slutsatser inte orkar agera efter dem. Så länge många - väldigt många - i okunnighet eller, värre, ren cynism, aktivt motverkar en ödmjuk, försiktig och inte minst realistisk inställning till hur vi människor bör leva tillsammans här på jorden.
I bästa fall kan okunnighet och t.o.m. ovilja att ta till sig dessa realiteter delvis ursäktas av en högst mänsklig kortsiktighet och egocentrism. Men när man avfärdar eller t.o.m. förvanskar inte bara fakta utan även teorier och hypoteser utifrån en omvänd försiktighetsprincip, ja då är man så nära man kan komma den bibliska ondska jag inte tror på.
(Ett litet tack också till dem som lagt beslag på domännamnet stockholmsinitiativet.com.)
Intressant om bildning
Merete Mazzarella, prof. em. i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, skriver under strecket (SvD 27/4 -09) om hur svårt det är att argumentera för ett klassiskt bildningsideal idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)