Socialpsykologi

Jag diskuterade nyligen med en kollega vikten av socialpsykologiska insikter; utmaningen att bibringa elever (studenter) sådana; och den stundtals stora frustration som avsaknad därav hos medmänniskor orsakar.

Apropå vår diskussion, tipsade jag senare (brevledes) min kollega om boken Gärningsmän, som jag själv nyligen beställt. "Ännu en bok på temat: 'Hur kunde det hända?' ", kommenterade jag. "Jag tror dock att denna är ovanligt intressant. Vad som definitivt är intressant är iallafall hur den anmäldes i dagspressen." Exempelvis av Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad. (Texten är inte längre tillgänglig online.)

(Ekstrand anmäler för övrigt här Welzers senaste bok Klimatkrig - som även den ligger på bokhögen. Jag är inte säker på om han har något att invända mot "nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet"...)

Det var det vanliga om att

• det går nästan att förstå hur just dessa herrar kunde göra det de gjorde, och
• det går nästan att tänka sig att fler skulle kunna ha gjort samma sak.

Till skillnad från många, gick Ekstrand ett steg längre: "Jag ligger vaken och frågar mig själv... Skulle jag ha vägrat?"

Vad som aldrig upphör att förvåna - och frustrera - mig är att inte fler (alla) kommer fram till den självklara slutsatsen: Nej!

På detta replikerade min kollega:

Men är det inte skillnad mellan att vara i aktuell mening och att vara i potentiell mening? D.v.s. för att jag ska utföra vissa handlingar, som jag har svårt att i min fantasi se mig utföra, måste vissa förändringar i min sociala och psykiska subjektivt upplevda verklighet ske? Jag känner mig trygg i att jag inte handlar på vissa sätt, men om jag blir hotad eller om någon hotar de jag bryr mig om är jag inte lika säker.

Vad menar du med att man är?

För mig är det (uppenbarligen) självklart att inkludera det man kan vara i det man är. Med det tillägget att "kan" ska tolkas som "kommer att bli", givet omständigheterna.

Det finns alltså ingen ovisshet i att man skulle bli (eller göra) si eller så i en viss situation.

Det viktigaste för mig i detta resonemang är att man har en realistisk (inte överdrivet positiv) uppfattning om sig själv (andra, världen).

Varför är det viktigt? Ja, t.ex. för att inse att vi inte kan - var och en på egen hand - leva relativt harmlösa liv, och samtidigt - som kollektiv - förstöra miljön. Detta är ju precis vad som händer. Ingen enskild person (med få undantag) känner någon större skuld i det det som händer, men lik förbannat går det åt h-e.

Det håller heller inte att tro att vi är så sofistikerade eller avancerade (eller att tekniken snart kommer att bli det) så att vi därmed blir immuna mot livets materiella villkor.

Det känns som om sista ordet inte är sagt...