Refusering, censur, informationsstress och teknik

Erik Svensson skriver om skillnaden mellan refusering och censur. Jag kommenterar en av kommentarerna (om jag nu inte blir refuserad...):

Tuss:

Jag håller med dig om att konstant pseudonymitet är ett bättre alternativ än både anonymitet och tvingad offentlighet. Du framhåller dock, vilket jag också håller med om, att ett problem med konstanta pseudonymer är att de kan översättas till riktiga personer "om man är lite lurig".

Det verkar i mina ögon som om du med "lurighet" i första hand avser tekniker för att följa en bit-ström "baklänges", från publikation till fysiskt ursprung, när du skriver att detta problem eventuellt skulle kunna överkommas genom att hantera data-trafiken så att det blir "computationally infeasible" (praktiskt oberäkningsbart?) att utföra detta detektivarbete.

Jag håller i och för sig med om detta också - med tillägget att gränserna för vad som är praktisk oberäkningsbart flyttar på sig hela tiden (tänk krypteringskrig). Det är ju detta faktum som gör det möjligt för oss att handla (någorlunda) säkert online, t.ex. Men man ska aldrig slå sig till ro i tron att en krypteringsalgoritm är oknäckbar. Det misstaget har gjorts tillräckligt många gånger i historien.

Låt oss säga att det är möjligt att hela tiden ligga ett steg före, så att en konstant pseudonymitet blir (fysiskt) möjlig att upprätthålla. Är allt frid och fröjd då? Nej, av åtminstone två skäl.

Oavsett hur säker innehavaren av en pseudonym är på att dennes verkliga identitet inte ska kunna röjas, återstår problemet att läsarna aldrig kan vara säkra på att det alltid är samma verkliga person bakom pseudonymen. Dessutom kan denne person laborera med flera olika pseudonymer och på så sätt t.ex. undvika refusering baserad på tidigare publiceringshistorik. (Dock blir konstanta pseudonymer ofta mycket viktiga - ibland viktigare - för den verkliga personen än dennes "riktiga" identitet...)

Men viktigare än detta är att oavsett om det är praktiskt omöjligt att koppla en pseudonym till en fysisk adress, och på så sätt ringa in den verklige avsändaren, så återstår möjligheten att baserat på den konstanta pseudonymens göranden och låtanden ringa in personen bakom. Detta går svårligen att skydda sig emot, eftersom det är just dessa göranden och låtanden som är skälet till pseudonymens existens. Låt vara att precisionen i denna form av detektivarbete är lägre än i den "tekniskt-fysiska" versionen. Jag tror nog att man kan komma kusligt nära även med "mjuka" metoder och tumregler.

Ett (lite löjligt) exempel på "mjuka" tekniker är den riktade marknadsföring som nu är legio på nätet. Den baseras bl.a. på cookies och (i förekommande fall) frivillig (men nödvändig) registrering. En konstant pseudonym kopplas till en mängd göranden (klick-historik) och låtanden (tidigare köp) - och eventuellt också med diverse demografiska data som personen mer eller mindre frivilligt lämnat ifrån sig. (Var och en för sig ter de sig så obetydliga att man får vara närmast paranoid för att inte "bjussa" på dem för att få åtkomst till vad det nu är man vill ha.

Vidare skriver du om behovet av AI m.m. för att sålla i och individanpassa informationsmängden (skräpet). Jag tänker t.ex. på "agent"-begreppet som var populärt för några år sedan.

Du ger en mängd förslag på användbara tekniker, men säger också att det nog dröjer ännu ett tag innan "datorerna har blivit så sofistikerade" som skulle krävas - för att alla ska kunna hitta precis det de är ute efter, och få rekommendationer till (allt) de inte visste fanns men som passar dem perfekt. Eller?

Så där har det låtit länge. Återigen tycker jag att du litar lite för mycket på teknik(en/er) i sig.

För det första finns en stor risk att vi nischar oss för mycket genom att automatisera våra sök-agenter och liknande. Inte nog med att vi missar saker vi kanske skulle ha blivit intresserade av om vi "av misstag" hittat dem. Dessutom avskärmar vi oss från (väljer bort) mindre tillfredsställande, men likväl nyttiga intryck.

För det andra kommer det alltid att vara så - vilket du själv antyder - att det är vad andra människor tänker och tycker som i slutänden är det som betyder mest för oss. För min egen del innebär detta att jag ser olika avancerade filter-mekanismer och liknande främst som arbetsredskap för journalister, forskare etc. Jag använder dem alltså inte så mycket själv, utan letar hellre upp ett fåtal "mänskliga" agenter, publicister, filter, vägvisare... som i sin tur använder dem. Dessa mänskliga agenter gör sedan ytterligare ett urval - på basis av en praktisk oberäkingsbar (!) heuristik. Det är sådana mänskliga informationsfyrar jag navigerar efter. I verkligheten såväl som på nätet.