I varje morallära jag hittills stött på har jag kunnat notera att författaren ett tag håller sig till det vanliga sättet att resonera, och fastställer att en Gud existerar eller gör observationer beträffande mänskliga angelägenheter. Men sedan upptäcker jag plötsligt till min förvåning att i stället för de vanliga bindeleden i satser, är och är inte, så binds alla satser samman genom bör eller bör inte. Förändringen sker omärkligt, men är likväl av största betydelse. För eftersom detta bör eller bör inte uttrycker en ny relation eller ett nytt hävdande, skulle det behöva uppmärksammas och förklaras, samtidigt som man måste ange ett skäl för något som tycks helt obegripligt: hur denna nya relation kan härledas från andra som är av ett helt annat slag.Alltså: "Bör" följer inte från "är".
Ragnar Ohlsson, professor i praktisk filosofi, skriver om denna moralfilosofiska grundtes att "man behöver inte hålla med om att det den säger är sant, men man måste ta ställning till den."
Ohlson fortsätter:
Av många skäl drar Hume slutsatsen att moralen vilar på känslan – inte på förnuftet. Därför kan omoraliska beslut inte karaktäriseras som oförnuftiga: "Det strider inte mot förnuftet att föredra utplånandet av hela världen framför en skråma på mitt finger."Jag håller med, utan förbehåll.
På ett annat ställe skriver Hume:
Förnuftet är och bör endast vara passionernas slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan ställning än att tjäna och lyda dessa.Jag håller med om "är", men inte om "bör"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar