Eftersom jag inte har några illusioner kvar, nöjer jag med mig den känsla av rättfärdig indignation som [vissa debattörer] ibland bjuder mig på.
...skrev jag, till en kollega.
Inga illusioner men kanske hopp?
...skrev han tillbaka.
Nej.
...svarade jag. Det var väl det jag menade egentligen. Jag har absolut inget hopp om mänskligheten eller dess framtid.
Jag känner mig faktiskt ofta som ett slags Nostradamus, med en relativt ovanlig klarsyn, men framförallt en betydligt mer sällsynt förmåga att dra ut konsekvenserna av de mönster jag observerar. (Eller snarare: en ovilja att leva i mer eller mindre aktiv förnekelse, eller förträngning av "verkligheten", så som jag ser den.)
Författaren Dennis Lehane sa i en intervju på TV att det som drev hans författarskap, det som alltid fascinerat honom mest, var att samma mänskliga egenskaper frambringar både positiva förändringar (framsteg) och negativa (krig och elände). Och det har han ju helt rätt i.
Det tycker nog både du och jag, skrev jag till min kollega. Fastän din syn är religiöst präglad, medan min (endast - istället) präglas av naturvetenskap och evolutionsbiologi.
Jag skulle tro att vi är överens om att människan - på egen hand - är en ganska patetisk varelse, på väg mot sin egen förstörelse. Den viktigaste skillnaden oss emellan är väl att du gärna vill tro att vi - i slutändan - får hjälp att transcendera vår inneboende destruktivitet, både som individer och som "folk". Det tror inte jag. Och jag tror faktiskt inte heller att jag tycker att vi är värda det.
Däremot uppskattar jag mycket diskussionen med oliktänkande (de flesta, med andra ord...). En konsekvens av min världsbild är nämligen att inte ens mina egna åsikter är så "viktiga" - för mig eller någon annan - att jag ogärna överväger andras.
Hur orkar du leva? Betraktar du dig som nihilist?
...frågar min kollega.
Om Gud inte existerar, är allting tillåtet då?
Nej. Men just det faktum att det flesta verkar tro det, är precis det som gör att jag har vare sig illusioner eller hopp.
För mig som vänsterradikal kollega framstår solidariteten som källan till hopp. Som vi har talat om innan anser jag att det är de sociala och materiella omständigheterna som, tillsammans med de biologiska, avgör vad vi är och hur vi handlar. Den avgörande beståndsdelen av dagens sammanhang är att vi lever med den materiella förmågan att mätta allas behov men med en social organisation som förhindrar att så sker. Ur detta faktum föds det moraliska kravet på solidaritet. Detta är något som de flesta kan applicera på sin närmaste omgivning men inte på tillståndets verkliga räckvid, dvs. mänsligheten. Det kanske är naitv och drömskt men jag ser ändå hoppet att vi ända ska lyckas genomföra en solidaritetens revolution. Det enda som hindrar oss är som sagt bara våra bojor!
SvaraRadera