I Brygge

Recension av filmen "In Bruges"

Betyg: 4 (av 6)


The Good

Snygg produktion och bra regi. Mycket snyggt foto. Goda skådespelarinsatser, särskilt av Farrell. Kvick och dråplig dialog och fungerande situationskomik. Ett brett persongalleri med flera intressanta, skruvade men hyfsat trovärdiga karaktärer. Håller intresset uppe till slutet och bjuder på underhållning på vägen dit.


The Not So Good

Manuset går delvis på rutin och innehåller många klichéer. (Inte minst slutscenen är ju så förutsägbar att den nästan blir oförutsägbar!) Med lite distans är handlingen endast en stomme för de enskilda scenerna, replikerna. Och det räcker liksom inte hela vägen, särskilt eftersom inte alla scener står för sig själva. Sens moralen - att man ska stå för sina principer - blir ju minst sagt parodisk, med tanke på *vilka* principer som efterlevs (uppenbarligen är *de* inte så viktiga.)

Jag stör mig på gangsterrromantiken; fascinationen över sociopater; pulp fiction-våldet (inklusive det faktum att folk tar alldeles för god tid på sig att dö); den absurda och godtyckliga moralen och hederskoderna. Inte nog med att det är sååå uttjatat - budskapet är dessutom (nästan alltid) oklart och tveksamt; och för mig personligen är det rent motbjudande. (Ja, jag hatar "Sopranos", t.ex., både som underhållning och som samhällsfenomen.)

Och att Brygge med självklarhet skulle utgöra varje självrespekterande tuffings hatobjekt, ja kanske t.o.m. helvetet på jorden - det blir snabbt ganska fånigt. Snart framstår själva namnet, "Bruges", som det enda skälet till denna märkliga orts-fobi. Det är fånigt. Särskilt mot slutet, när Ray uppenbarligen funnit sig tillrätta ganska bra, men ändå tvingas älta manuskriptets tomma snack om det hatade "Bruuuuusscchh".

Mitt tips: "Midnight Run" med Robert de Niro och Charles Grodin.

Sagan om jättarna och glastaket

Kommentar till Olle Häggströms text, Kunskap på gott och ont.

Ja du, Olle, nog är vi lika, alltid! Din text väcker flera halvslumrande tankemönster till liv: mönster som har följt mig genom livet.

I den mardrömslika fantasivärld där många av min barn- och ungdoms (tvångsmässiga) tanke-experiment försiggick, ingick bl.a. en form av utslagningstävling (lite à la Robinson m.fl), arrangerad av de onda men gudalika jättar som höll mänskligheten gisslan i underjorden. Det gällde att vara smart(ast) för att klara sig. Men samtidigt fick man inte visa sina medmänniskor att man var - eller snarare *kände sig* - smartare än någon annan.

Framförallt kunde man inte visa *jättarna* att man trodde sig ha klurat ut hur man skulle klara sig vid något enskilt tillfälle; eller, mer generellt, att man trodde sig smartare än de flesta av ens medtävlare och att man därmed trodde sig kunna stanna kvar i tävlingen ganska länge. (De som åkte ut gick något horribelt öde till mötes, ungefär i stil med att bli nedkastad i ökenmonstrets håla för att där spendera 1000 år i dennes matsmältningssystem...)

Inte heller i denna alternativa värld var kunskap / medvetenhet en självklar frälsning: Det som å ena sidan höll dig vid liv var å andra sidan också det som alienerade dig; från dina medmänniskor och från dina mest basala livsvillkor.

En metafor, ett grekiskt drama, en jungiansk arketyp.

Och inför jättarna var det ju hybris som var den stora faran. Detta ständiga balanserande mellan självförakt och stolthet; mellan straff och belöning.

Framförallt - och paradoxalt - ledde den strikta stratifieringen av "smartness" (kunskap / medvetandenivå) till en gryende insikt om den egna kunskapens relativitet, det egna medvetandets godtyckliga horisont.

Jag kunde tydligt se att jag låg bättre till än många av mina medtävlare. De myllrade omkring i väntan på utslagning: uppfattade inte vad jag uppfattade, såg inte det jag såg. Men fanns det då inga allvarliga konkurrenter? Varför upptäckte jag sällan sådana? De måste ju finnas där. Och hur såg de då mig? Vad såg de, som jag *inte* såg? Vad tänkte de om sina chanser?

Och jättarna, slutligen... Om min begränsade men dock insikt i mina egna begränsningar - om mitt eget medvetandes glastak (tanken svindlar ännu) - faktiskt var en konsekvens och en del av min högre medvetandenivå, relativt myllret... borde då inte en ännu högre medvetandenivå leda till än större ödmjukhet, snarare än självtillräcklighet?

Fast ödmjukheten kanske bara vändes inåt. Åt sidan. Uppåt. Inte nedåt. Nej, riktade man blicken nedåt blev resultatet snarare frustration. Vrede över all denna *avsaknad* av självkritik, *trots* tilltagande dumhet, allt snävare medvetandehorisonter. Var det detta som drev jättarna att utyttja sin (relativa?) omnipotens till att arrangera dessa oändliga gladiatorspel?

Fanns det kanske också jättarnas jättar, som i sin tur plågade dem? Kanske plågade de oss, så som de själva blev plågade - med en ack så bitterljuv smak i munnen. (Som den jag själv hade när jag slog familjens hund. Kunde inte låta bli. Behövde det. Hatade det. Hatade mig själv för det.)

---

Kommer också tänka på upplevelsemaskinen, och mina återkommande samtal med Martin och Klas. (Och jag antar här att Nozick också behandlar en klassisk hjärntvättsmaskin.)

Om du nu ligger där i det ljumma vattnet, berövad sinnesintryck, sondmatad, drogad, hypnotiserad. Med ett flin på läpparna. Drömmer angenäma drömmar. Mår hur bra som helst. I 70 år (eller mer). Vad har du då för skäl att stiga upp, att stänga av?

Som jag ser det: knappast något. (Men Martin hoppar ut.)

Och om någon tillfälligt stänger av maskinen, låter dig kvickna till, och sedan frågar om du vill komma ut? (Nu hoppar Klas ut.)

(Kan vi definiera utilitarismens nytta / lycka som integralen av de känslointryck du upplever momentant, över en hel livstid?)

Men om jag står utanför tanken. Vill jag då lägga mig i den? (Och här kommer vi äntligen tillbaka till din text, Olle)

Nej.

Jag vill, borde säga ja, men kan inte.

Jag faller här till föga för Mats och Klas argument (ingen integral). Och för mina egna, om det existentialistiska hjältedådet. Något slags "mervärde" - ack så svårt att definiera, utan att det blir banalt. Utan att det, någonstans, blir godtyckligt. Relativt. Relativt vad då?

Jag konstaterar att jag är programmerad att söka högsta möjliga medvetandetillstånd. Men också att jag är dessutom är programmerad att betrakta just mitt medvetandetillstånd (i varje enskilt ögonblick) som det högsta jag verkligen *kan* tänka mig (utan att tillgripa tomma ord).

Och den där lilla tveksamheten, då? Den där glimten av det egna glastaket. Som lockar mig att (kanske korrekt) dra slutsatsen att jag ligger i täten. Men som  också lockar mig att tro att jag lyckats bryta mot de programmerade reglerna...

Ju mer jag tror mig bryta mot reglerna, desto mer följer jag ju just dessa regler...

Autentisk konst

Romeo och Julia-körens "uppsättning" av Decamerone fick mig att tänka på Adorno och hans idéer om det autentiska konstverket. Själv nämner han ju Mahlers posthorn, men det gör - ärligt talat - inget för mig. Körens meta-teater, däremot, får precis den effekt som jag antar att Adorno är ute efter: en "skevhet" som skapar distans, lämnar en "glipa", både mot vardagen - "verkligheten", konsten och verket självt.

(Eller är det bara jag som är en ovan och lättroad teaterbesökare...)

Morgondagen är här - igen

Kommunen fortsätter sitt hjärntvättsprogram.* Denna gång kommer visdomen inte von oben; i stället är det verksamheterna själva som för(e)ställer sig för varandra, tävlar om vem som kan visa upp flest och mest politiskt korrekta floskler.

Jag hamnar bl.a. framför en grupp uppenbart engagerade (och helt säkert mycket kompetenta) undersköterskor. De beskriver hur de använder metoden PDSA (Plan, Do, Study, Act) för att ständigt utveckla äldrevården - utan att det kostar något extra, förstås. Det finns flera korn av sanning i deras utgångspunkter, men någonstans på vägen urartar det hela till absurditet: Saker som borde vara självklara förvandlas till fantastiska framgångshistorier, blåses upp till orimliga proportioner.

Denna "professionalisering", dessa desperata försök till... förment intellektualisering. Det handlar inte bara om förflackning - det finns en halvt medveten strategi där bakom...

Och så Barn- och utbildningsförvaltningen, med sitt "Alla ska lyckas". En slogan som förstås går att motivera på olika sätt, men som först och främst är just detta: en slogan. Som kan förnyas med jämna mellanrum, generera obegränsat med mer-arbete till ingen egentlig nytta. Ett "ständigt pågående förbättringsarbete" ska genomföras. Allt ska bli bättre hela tiden. Det finns inga gränser - det pekar den senaste forskningen entydigt på! (Och du är väl ingen bakåtsträvare?)

Och hur kommer vi vidare? Jo, vi måste sätta upp tydliga, mätbara mål (SMART: Specified, Measurable, Attainable, Relevant, Time-bound) - inte bara för sådant som är lätt att mäta kvantitativt, som betyg, socio-ekonomiska faktorer - utan för allt annat också: trivsel, välmående, värderingar, önskemål, intressen, förhoppningar, drömmar... (Har vi inte varit här förut?)

"Vi går nu ut med en stor enkät till kommunmedborgarna, där vi ber dem tala om hur de ser på skolans uppgift." Och sen då?

Det är ju knappast så att målen för utbildning, barnomsorg och äldrevård har förändrats. Det är inte rocket science, precis. Men det är detta vi ska tro. Inte ifrågasätta. Om något, får vi gärna käbbla om hur målen bör förändras - morgondagen är ju här, framtiden!

Det handlar om att komplicera det enkla för att dra uppmärksamheten ifrån ekonomiska realiteter och överväganden. Från ideologiskt ödesdigra val och icke-val, och deras konsekvenser.

Malin Rönnblom beskriver i Fronesis (36/37, s. 27-28) den nyliberala styrningstekniken, vilken bl.a. har som konsekvens (syfte) att göra det ointressant att utsätta ideologierna för kritisk granskning - "makten att definiera 'det goda samhället' har blivit en del av en nyliberal styrningsrationalitet där ekonomiska modeller tillämpas på alla samhällsområden som om de vore självklara mått på framgång. Denna styrningsrationalitet tar sig olika uttryck, men ett centralt exempel är styrning som revision. Som Nikolas Rose uttrycker det: 'Revision är kontroll av kontrollen'. Ständiga krav på mätbara mål och indikatorer, utvärderingar och självvärderingar, förändrar både politikens innehåll och dess mål - inte minst genom att avpolitisera den."

I samma tidskrift efterlyser Anders Johansson (s. 21) det dialektiska kritiska tänkandet: "efterfrågan på enkla svar, tydliga ställningstaganden, identitetsbekräftelse och lösningar som överensstämmer med det rådande är stor - det är svårt att stå emot. Och om man gör det, står emot förenklingskravet, så finns det alltid någon annan som levererar det gångbara tyckandet."

Kravet att uppge illusionerna om sitt läge är kravet att uppge ett tillstånd som behöver illusionerna.

---
* Förra gången fann jag mig tvungen att censurera mina betraktelser hårt, men de är tillgängliga i oförkortat skick för personligt bruk.

TV4

TV4 är propagandamaskinen som talar om för dig att du är värd all lyx du kan omge dig med - utan dåligt samvete. Och du kan och kommer att få det ännu bättre - om du bara köper en lott (alla kan bli vinnare!). Du är en fantastiskt god människa, som konsumerar lydigt och ägnar dig åt "marknadsdriven välgörenhet".

TV4 bjuder in dig - i egenskap av klädsamt privilegierad världsmedborgare - till månatliga galor, där du tillsammans med "alla andra" kan vältra dig i ditt eget bröd *och* din osjälviska sympati med grannens död - samtidigt.

TV4 fördummar dig och får dig att acceptera - nej, tro på nödvändigheten av - glidningen från redaktionellt innehåll till infotainment styrd helt av mer eller mindre dolda särintressen.

TV4 berättar för dig att du inte behöver ifrågasätta vare sig vapenindustri, banker, storföretag, hamburge-kedjor eller lokala skojare - tvärtom: det bästa du kan göra för de mindre bemedlade, såväl i närheten som långt borta, är att *inte* ifrågasätta.

TV4 visar dig att du är, eller kan bli, en del av "aristokratin", och att det ligger i ditt intresse att vara lojal mot det kapitalistiska systemet. TV4 dämpar din revolutionära glöd genom visa dig att allt är bra, och att det som ännu inte är bra *kommer* att bli bra - bara du inte reser dig upp i båten.

TV4 övertygar dig om att en ständig ökning av din "levnadsstandard" *inte* är tillfällig, utan en naturlag starkare än klimatförändringar, miljöförstöring och peak oil.

TV4 får dig att känna mer samhörighet med upp-spacklade och utstyrda kändisar, halv-kändisar och pseudo-kändisar än med verkliga människor i din närhet.

TV4 målar upp en stereotyp att antingen känna igen sig i eller aspirera på; och en ledargrupp av sådana stereotyper. Bjuder in dig till en gemenskap som du inte vågar stå utanför.

TV4 bjuder, mellan reklampauserna, på allt mer smaklösa skådespel ägnade både att förströ och dig och att sänka dina pretentioner. TV4 luckrar upp, dövar och likriktar dina moraliska instinkter.

TV4 matar dig med känslor och myter. Förför dig. Förstör dig.

Arbetar-aristokratins drömfabrik

Läser om Lenins begrepp arbetar-aristokrati och känner att det förklarar exakt varför jag alltid har hatat TV4.

Gentemot revisionisterna hävdar Lenin att de förbättringar, som arbetarna till äventyrs kan ha fått i vissa kapitalistiska länder, är tillfälliga och att de framför allt tjänar till att att dämpa arbetarnas revolutionära glöd och att få dem lojala mot den kapitalistiska staten. Lenin menar också att en särskild arbetar-aristokrati håller på att bildas - dvs. en typ av arbetare som genom löner och andra förmåner snarare känner samhörighet med sitt lands bourgeoisi än med det internationella proletariatet. Denna grupp gör anspråk på att vara hela proletariatets ledargrupp, och den får givetvis stöd av bourgeoisin och därmed av den nationella statsapparaten.

Sven-Eric Liedman (2005), Från Platon till kriget mot terrorismen, Bonniers.

I ett tidigare kapitel beskriver Liedman fascismens blandning av vansinne och smartness, ungefär på samma sätt som Eco beskriver Berlusconis Italien. Även detta utgör en nyckel till dagens svenska medielandskap. Jämför med filmen "Videocracy", som likt sin kusin och pseudo-namne "Idiocracy", tycks visa ett otänkbart överdrivet framtids-scenario, men vars förutsägelser, år för år, infrias i takt med människors sociala töjning - även i Sverige. Känslor, myter, lärosatser, skådespel och absurdism... Och ingen - inte ens ledarna - vet (eller är intresserade av att veta) var gränserna går.

Kalla mig foliehatt, men jag kan inte låta bli att se framför mig hur allt detta medvetet planerades i slutet av 80-talet, tillsammans med en mängd andra långsiktiga åtgärder. Mycket riktigt var det bl.a. "revisionister" i form av högersinnade socialdemokrater som låg bakom (eller tillät) dessa att träda i kraft.

Och nu tittar vi på Postkodmiljonären, allihop. Jag mår illa

Ständigt denne Hume

En anledning till att kunskap om "är" inte verkar övertygande som en väg (av flera) mot "bör" är att vi uppenbarligen är dåliga på att använda det vi redan vet om "är" för att gemensamt komma överens om - och efterleva - lämpliga "bör"-satser.

Rorty et als reaktion på (eller utnyttjande av) detta är att det inte är någon idé att försöka (alt. att påstå att man med gott samvete kan strunta i det).

Harris m.fl., å andra sidan, verkar vilja tro att lösningen endast handlar om mer kunskap. Detta (bl.a.) lämnar honom vidöppen för kritik om naivitet - alltså både befogad och obefogad sådan.

Chomsky är märkligt kluven i frågan enär han dels talar sokratiskt om människans outnyttjade kompetens men samtidigt verkar omfatta en tragisk vision.

Det dåliga samvetets sopberg

Nu har det uppenbarligen gått så långt att en organisation kan få en "grön" utmärkelse för att den låter sätta upp några batteriholkar - utan att det spelar någon roll hur stor andel av de förbrukade batterierna som faktiskt hamnar där.

Egentligen behöver man inte göra någonting alls. Det räcker med att skriva en deklaration! Det spelar knappt någon roll vad det står i denna deklaration, än mindre huruvida man efterlever den - eller ens om man försöker, eller har som ambition att göra det.

Det är precis som med bananerna: De stora märkena står (och har länge stått) för  en av de mest destruktiva och cyniska hanteringar man kan tänka sig. Vad gör då dessa företag när ekologiska och rättvisemärkta bananer dyker upp på scenen? Skriver ihop en egen liten käck deklaration, knyter en egen märkning till denna, och vips! så har även deras bananer en grön liten etikett. Och konsumenterna äter upp det! (I minst tre-dubbel bemärkelse.)

Vilka är det egentligen som går på de här nya "kvalitets"-definitionerna? De flesta? Eller är det så att de flesta egentligen inser vad som händer, men väljer att låtsas som om det regnar?

Frågar du mig, skulle jag säga att det är nyliberalismens sopberg, dessa växande högar av skramlande tunnor. Det var länge sedan det lönade sig att göra något ordentligt, och ännu längre sedan det var viktigare att göra något ordentligt än att tjäna något alls på det.

Enögd tillbakablick

I stället för att ge en distanserad bild av ett närliggande förflutet, framstod dokumentären Censuren - en thriller i sig själv som ett tydligt tidsdokument...

Ämnet tangerar många tidlösa dilemman. Det finns inga slutgiltiga svar eller självklara lösningar. Och jag - som alla andra - är förstås fångad i mina egna värderingar.

Men sällan har det framgått så tydligt hur långt ut på den ultraliberala grenen vårt samhälle nu befinner sig: "Tänk att vi en gång i tiden var så förmätna och inskränkta att vi ville skydda folk från sig själva!"

Att skala en sparris

Missförstå mig rätt: Jag respekterar TV-kocken Paul Svensson. Han är både duktig och vettig. Och visst lever förmiddags-TV på att koka soppa på en spik. Men morgonens långa SVT-inslag illustrerar nästan alla tidstypiska missgrepp: konstifikation, fördumning, produktplacering, "fancifiering"...

Att sparrisen nu är i säsong, att det finns olika sorter, att den grova änden kan trimmas något, och att vit sparris bör skalas m.m. är exempel på saker som inte bör krånglas till eller oreras över som om det vore något exklusivt och lite kulturellt att besitta denna kunskap.

Att med extrema närbilder för tusende gången demonstrera hur och var man bryter av den grova änden på sparrisen, och göra ett stort nummer av det, är på gränsen till pinsamt och ett exempel på (medveten?) fördumning.

Att i samma närbild långsamt och med närmast erotiska förtecken skala en sparris medelst ett för ändamålet specialdesignat redskap varunder man docerar om dess förträfflighet - därmed implicerande dess nödvändighet - är ett exempel på de två föregående missgreppen, och dessutom på produktplacering.

Slutligen, "fancifiering" är den process varmed närmast godtyckliga vardagsfenomen upphöjs till exklusiviteter; där man går från den föregivna "räddningsauktionen" av tidigare självklar men nu K-märkt kunskap till diversifiering, specialisering och kultfaktor. Det räcker nu inte att koka sin sparris - den ska förvällas, isas, saltas, kryddas, o.s.v. - allt beroende på exakt vilken effekt som ska uppnås. [Jämför "latte-fieringen" av kaffedrickandet]