Unga kvinnor som revolterar, tar kontroll över sin sexualitet och utövar makt. Var hittar man dem, annat än i hämndlystna flockar av driftsstyrda trollpackor i ohelig allians med uråldrig ondska?
Integrationssvårigheter? Tacka fan för det, när alla vet att flyktingar från Balkan och sydöstra Europa är svartmuskiga tattare, närmast besläktade med vargar. (Om de inte är fascister eller vampyrer.) Att ge dem lägenheter i Rosengård är så naivt att det inte är konstigt att de skrattar åt oss, utklädda i burkor för att dölja sina förvuxna polisonger.
Och hur kommer det sig att alla dessa motbjudande men rika och mäktiga sluskar (och vampyrer) lyckas locka till sig unga vackra kvinnor; och varför stannar kvinnorna kvar och låter sig förnedras? För att de enda kvinnor verkligen vill ha är pengar, och för att de vare sig kan eller vill skaffa dem själva. (Särskilt sydländska kvinnor.)
Ja, det här är några av de sanningar man hittar i Anders Fagers novellsamling Svenska kulter. Invävda i allmänt fantasteri, skräck, våld och "socialrealism". Och sex. I alla möjliga och omöjliga former.
Fast frågar man Anders Fager, skulle han nog säga att det är det som är grejen. Att den verkliga skräcken ligger i upptäckten att du som läsare låter dig förföras av logiken. Det var i alla fall vad han svarade på kritiken att hans noveller är skamlöst spekulativa, i en intervju i SVT:s litteraturprogram Babel härförleden. Likadant med alla de makabra detaljerna. Skräcken uppstår när du kommer på dig själv med att frossa i dem.
Ett teflon-svar. Omöjligt att motbevisa och därför suspekt, även om det skulle vara en korrekt beskrivning av författarens uppsåt. Sedan skadar det ju aldrig att, som en av huvudpersonerna i boken, låta hjärntvättade konstkritiker ge sig själva och andra ett alibi för sina lägsta laster. Att ge "mediemupparna" sysselsättning, och tjäna en hacka på kuppen. Samtidigt som man lämnar möjligheten öppen, även i sitt eget huvud, att man ägnar sig åt stor konst. Transcenderande konst. Tja, vem vet? Det är knepigt, det där med konst. DN:s recensent väljer, för säkerhets skull, att kalla boken en "skrattspegel". Överlag är dagspressen okritisk; i några fall oreserverat hänförd.
Oavsett om det är Fagers egna, oreflekterade stereotyper som lyser igenom, eller om det rör sig om någon form av spekulation - ja, t.o.m. om det är så att hans medvetna lek med läsarens fördomar åstadkommer just vad han avsåg - så finner jag de ovanstående uppslagen både fantasilösa och osmakliga. Häxbränningarna ligger nu något sekel bakom oss; jämställdheten är åtminstone i teorin ett faktum; rasism och främlingsfientlighet ser vi ännu inte i backspegeln. En lång kamp för rationalitet i en orolig värld. Små, små steg i taget. Att leka med gamla, enkla "sanningar" är att ringakta dyrköpta segrar.
Socialrealismen, däremot, verkar Fager ta med en betydligt större nypa salt än de kritiker som slentrianmässigt strör detta epitet omkring sig. (Det var bl.a. detta som gjorde mig nyfiken på honom.) En berättarteknik, den ram av verklighet som omger hans fantasterier. En relief mot vilken de annars löjeväckande monstren kan anta något slags trovärdighet. En metod för att framkalla suspension of disbelief. Gott så. Och ingen dum idé. "Jag går och handlar på ICA, och låtsas att människorna omkring mig visar huggtänderna så fort jag vänder ryggen till". Javisst.
Fager är en handlingskraftig person. En mångsysslare. En rastlös själ. Uppenbarligen intelligent och med den där pragmatiska distansen som utmärker en do:er. Hur svårt kan det vara? Till grund för sina berättelser har han några fyndiga (men inte originella) idéer: Ramverket, den tunna hinnan mellan vår värld och de (den?) andra. Det stegvisa blottandet av sammanhängande mytologier. De osynliga kopplingarna mellan till synes orelaterade fenomen. Det stora i det lilla. Och för varje enskild novell föreskriver han sig själv olika formler för framställningen; olika variationer på den gradvisa uppenbarelsens kittling; på karaktärsteckning och miljöskildring; på detaljnivå och antydningarnas konkretion. Det är smart, men kyligt. Och ibland framstår texten som alltför regelstyrd, tafflig och seg, och karaktärerna alltför ytliga och endimensionella.
Krypande spänning. Ibland lyckas det, ibland inte. Ibland går det för långsamt, ibland för fort. Men oftast leder det mot en antiklimax. Fager provar alla möjligheter: Ibland berättar han för mycket, ibland för lite. Ibland lämnar han tolkningen så öppen att ingen avslutning infinner sig.
Den i mitt tycke bästa novellen är den om Karolinernas dödsmarsch. Den håller betydligt högre kvalitet än de andra; väl avvägd, och med trovärdiga - om än knapphändiga - psykologiska porträtt och miljöer. Här är dramaturgin omvänd: Vi vet redan hur det ska sluta, men inte varför. Återigen, en bra idé. Men berättelsen avslutas liiite för tidigt.
26 jan. 2013
13 jan. 2013
Genus och reklam
Genusfotografen gör upp en lista över 40 bränder och ljusglimtar.
Jag är sympatiskt inställd till initiativet (i sin helhet), och jag tycker att mycket av det genusfotografen skriver (och har skrivit) är kärnfullt. Några reservationer, dock:
Mina intuitioner överensstämmer inte helt med de exempel som tas upp (t.ex. #13 och #29, m.fl. ) Det kan bero på att jag inte är tillräckligt sensitiv, eller på tillfälligheter, eller på lokala kulturskillnader, eller något annat. Men i de ovanstående fallen kan jag mycket väl tänka mig omkastade roller på bilderna. (Jag kanske bara är en ”bonne”.) Men nu är det inte mina, eller någon annans, personliga intuitioner som är det viktigaste här, utan...
Det finns en uppenbar risk i den här typen av ”bevisföring” att ständigt söka efter bekräftelse på det man letar efter*. Det är ju en mycket typisk egenskap hos oss människor, och den yttrar sig på många olika sätt. (Jag har pysslat en del med kognitions-psykologi, som är ett av många områden där sådana effekter studeras.) Sådana effekter kan bli självförstärkande, men också förstärkas av andra orsaker (inte minst socialpsykologiska), och i värsta fall leder de till lynch-stämning, spökjakt och häxbränning. Nu verkar genusfotografen vara en sansad person… Men saker spårar lätt ur – inte minst på nätet – med ”viskningslekar” och ”pissrännor”. Så även med respekt för fotografens integritet och syfte, skadar det aldrig med en uppmaning till självkritik och försiktighet: Fråga dig, för vare bild, ”hade jag reagerat om rollerna varit ombytta?” Jag hade själv inte reagerat (tror jag) på en manlig jägare som fotograferats sittande på en sten (och inte ”mitt i mossan”… se där, en emotionell och inte helt objektiv glidning).
Vad den här ”topplistan" egentligen handlar om – mer än genus – är reklam. Jag letar i texterna, utan resultat, efter någon antydan till medvetenhet om att en stor del av genusfrågan är inbäddad i, och beroende av (!) förekomsten och villkoren för reklam i samhället över huvud taget. Som jag ser det, är därför kritiken delvis missriktad och saknar spets. Men, vad värre är, den kan faktisk också bli kontraproduktiv! Av två skäl: Dels det jag redogör för ovan, nämligen den splittring som den lätt ger upphov till inom en stor och ”välmenande” skara systemkritiska människor; dels – och viktigast – för att denna splittring och ett bristande fokus på bakomliggande faktorer vidmakthålls, förutses och ignoreras av dem i vars intresse det ligger att upprätthålla systemet.
I klartext: Så länge folk bråkar om definitionen av ”feminism”, eller ”genus”, eller om vilka bilder som eventuellt bör kallas kränkande, stereotypa o.s.v., och huruvida de eventuellt kan fällas för detta, etc., etc. – ja, så länge kan de fria marknadskrafterna fortsätta att kortsluta samhällelig moral och samling. Är det inte kränkande – nej, META-kränkande – att uppenbart sexistiska reklambilder fortfarande förekommer i Sverige? Trots en lång debatt, där åtminstone vissa exempel (i listan) är så övertydligt fräcka att de rimligen inte borde fungera. Men reklammakarna vet att det inte spelar någon roll! Så länge kritikerna tjafsar inbördes, och inte ser det stora problemet, så länge kan reklammakarna fortsätta att utnyttja psykologiska / kulturella reflexer i sin marknadsföring. Det funkar! Det funkar så väl att man lätt kan bortse från kritik, och från att man framstår som moraliskt defekt. Och det är det som är det verkligt kränkande!
Personligen drar jag det här resonemanget längre; från reklam till marknadsekonomi till (ny)liberalism till friheter och rättigheter som löpt amok, och som genererar (designade!) konflikter och förhindrar människor från att samlas runt gemensamma värderingar och strukturer. Det är ett ständigt utnyttjande av våra själviska sidor, som det är så svårt att stå emot, särskilt när man upplever att man drunknar i ett hav av individuella (och inkompatibla) viljor. Allmänningarnas dilemma, i ytterligare en version.
---
(*) En indikation på fenomenet confirmation bias i texterna ovan är tolkningarna av kvinnornas ögon / blick: När de inte tittar in i kameran så är det ”fel”, och när de tittar in i kameran så är det ”fel”. (Jag tror att fotografen skulle kunna utveckla sina resonemang så att den mesta inkonsekvensen försvinner, men ändå… det är en tendens, och man blir lätt ”hemmablind”.)
Tack till Per Störby för tipset!
Den här texten förekommer också som en kommentar på den sida som länkas ovan.
Jag är sympatiskt inställd till initiativet (i sin helhet), och jag tycker att mycket av det genusfotografen skriver (och har skrivit) är kärnfullt. Några reservationer, dock:
Mina intuitioner överensstämmer inte helt med de exempel som tas upp (t.ex. #13 och #29, m.fl. ) Det kan bero på att jag inte är tillräckligt sensitiv, eller på tillfälligheter, eller på lokala kulturskillnader, eller något annat. Men i de ovanstående fallen kan jag mycket väl tänka mig omkastade roller på bilderna. (Jag kanske bara är en ”bonne”.) Men nu är det inte mina, eller någon annans, personliga intuitioner som är det viktigaste här, utan...
Det finns en uppenbar risk i den här typen av ”bevisföring” att ständigt söka efter bekräftelse på det man letar efter*. Det är ju en mycket typisk egenskap hos oss människor, och den yttrar sig på många olika sätt. (Jag har pysslat en del med kognitions-psykologi, som är ett av många områden där sådana effekter studeras.) Sådana effekter kan bli självförstärkande, men också förstärkas av andra orsaker (inte minst socialpsykologiska), och i värsta fall leder de till lynch-stämning, spökjakt och häxbränning. Nu verkar genusfotografen vara en sansad person… Men saker spårar lätt ur – inte minst på nätet – med ”viskningslekar” och ”pissrännor”. Så även med respekt för fotografens integritet och syfte, skadar det aldrig med en uppmaning till självkritik och försiktighet: Fråga dig, för vare bild, ”hade jag reagerat om rollerna varit ombytta?” Jag hade själv inte reagerat (tror jag) på en manlig jägare som fotograferats sittande på en sten (och inte ”mitt i mossan”… se där, en emotionell och inte helt objektiv glidning).
Vad den här ”topplistan" egentligen handlar om – mer än genus – är reklam. Jag letar i texterna, utan resultat, efter någon antydan till medvetenhet om att en stor del av genusfrågan är inbäddad i, och beroende av (!) förekomsten och villkoren för reklam i samhället över huvud taget. Som jag ser det, är därför kritiken delvis missriktad och saknar spets. Men, vad värre är, den kan faktisk också bli kontraproduktiv! Av två skäl: Dels det jag redogör för ovan, nämligen den splittring som den lätt ger upphov till inom en stor och ”välmenande” skara systemkritiska människor; dels – och viktigast – för att denna splittring och ett bristande fokus på bakomliggande faktorer vidmakthålls, förutses och ignoreras av dem i vars intresse det ligger att upprätthålla systemet.
I klartext: Så länge folk bråkar om definitionen av ”feminism”, eller ”genus”, eller om vilka bilder som eventuellt bör kallas kränkande, stereotypa o.s.v., och huruvida de eventuellt kan fällas för detta, etc., etc. – ja, så länge kan de fria marknadskrafterna fortsätta att kortsluta samhällelig moral och samling. Är det inte kränkande – nej, META-kränkande – att uppenbart sexistiska reklambilder fortfarande förekommer i Sverige? Trots en lång debatt, där åtminstone vissa exempel (i listan) är så övertydligt fräcka att de rimligen inte borde fungera. Men reklammakarna vet att det inte spelar någon roll! Så länge kritikerna tjafsar inbördes, och inte ser det stora problemet, så länge kan reklammakarna fortsätta att utnyttja psykologiska / kulturella reflexer i sin marknadsföring. Det funkar! Det funkar så väl att man lätt kan bortse från kritik, och från att man framstår som moraliskt defekt. Och det är det som är det verkligt kränkande!
Personligen drar jag det här resonemanget längre; från reklam till marknadsekonomi till (ny)liberalism till friheter och rättigheter som löpt amok, och som genererar (designade!) konflikter och förhindrar människor från att samlas runt gemensamma värderingar och strukturer. Det är ett ständigt utnyttjande av våra själviska sidor, som det är så svårt att stå emot, särskilt när man upplever att man drunknar i ett hav av individuella (och inkompatibla) viljor. Allmänningarnas dilemma, i ytterligare en version.
---
(*) En indikation på fenomenet confirmation bias i texterna ovan är tolkningarna av kvinnornas ögon / blick: När de inte tittar in i kameran så är det ”fel”, och när de tittar in i kameran så är det ”fel”. (Jag tror att fotografen skulle kunna utveckla sina resonemang så att den mesta inkonsekvensen försvinner, men ändå… det är en tendens, och man blir lätt ”hemmablind”.)
Tack till Per Störby för tipset!
Den här texten förekommer också som en kommentar på den sida som länkas ovan.
Aristokratin och tingens ordning
Den globala eliten är vår tids särbehandlade aristokrater, skriver Katrine Kielos idag i Aftonbladet.
Jag har behandlat ämnet förr, t.ex. i en liten pastisch på s.k. high fantasy under rubriken De outhärdliga nyrika. Men av en tillfällighet dyker Kielos artikel upp dagen efter det att jag (återigen) sett sista delen av Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens Sagan om Ringen. Därav följande reflektion.
Jag stör mig något enormt på (vissa aspekter) av Sagan om ringen*, och framför allt på Frodo: en oduglig aristokrat som trots tjänaren Sams hjälp till slut misslyckas med sitt uppdrag. Och då är Frodo ändå relativt saktmodig, jämfört med övriga kandidater till jobbet.
Det hade varit betydligt enklare att helt enkelt ge Sam ringen från början. Han har både kraft och vett att förstöra den utan krångel. För att motivera allt detta krångel låter Tolkien Frodos orealistiska och konraproduktiva medlidande med den schizofrene Gollum till slut "löna" sig genom den försyn som låter Frodos och Gollums respektive svagheter samverka till ett gynnsamt utfall (ringens förstörelse).
Det är en variant på den förborgade visdom som aristokratin sägs bära på - utan att själv behöva (eller ens kunna) artikulera den. Men för säkerhets skull opererar Tolkien också med en mängd dei ex machina, i lager på lager, för att backa upp tingens ordning. Jag är tveksam till om det ens går att få ihop en konsekvent allegori av alltihop. (Men jag är övertygad om att många har försökt.)
---
(*) Liksom jag stör mig på Tolkiens och C. S. Lewis, m.fl., reaktionära, inkrökta och patetiska program.
Jag har behandlat ämnet förr, t.ex. i en liten pastisch på s.k. high fantasy under rubriken De outhärdliga nyrika. Men av en tillfällighet dyker Kielos artikel upp dagen efter det att jag (återigen) sett sista delen av Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens Sagan om Ringen. Därav följande reflektion.
Jag stör mig något enormt på (vissa aspekter) av Sagan om ringen*, och framför allt på Frodo: en oduglig aristokrat som trots tjänaren Sams hjälp till slut misslyckas med sitt uppdrag. Och då är Frodo ändå relativt saktmodig, jämfört med övriga kandidater till jobbet.
Det hade varit betydligt enklare att helt enkelt ge Sam ringen från början. Han har både kraft och vett att förstöra den utan krångel. För att motivera allt detta krångel låter Tolkien Frodos orealistiska och konraproduktiva medlidande med den schizofrene Gollum till slut "löna" sig genom den försyn som låter Frodos och Gollums respektive svagheter samverka till ett gynnsamt utfall (ringens förstörelse).
Det är en variant på den förborgade visdom som aristokratin sägs bära på - utan att själv behöva (eller ens kunna) artikulera den. Men för säkerhets skull opererar Tolkien också med en mängd dei ex machina, i lager på lager, för att backa upp tingens ordning. Jag är tveksam till om det ens går att få ihop en konsekvent allegori av alltihop. (Men jag är övertygad om att många har försökt.)
---
(*) Liksom jag stör mig på Tolkiens och C. S. Lewis, m.fl., reaktionära, inkrökta och patetiska program.
12 jan. 2013
The Bounds of Reason
Jag vill, helt kort, tipsa om boken The Bounds of Reason av Herbert Gintis (publicerad 2009 av Princeton University Press).
Bokens undertitel är informativ: "Game Theory and the Unification of the Behavioral Sciences". Man kan kanske betrakta Gintis bok som ett komplement, eller en uppföljare, till E. O. Wilsons Consilience: The Unity of Knowledge (publicerad 1998) - en uppmaning till radikal syntes, inte bara av beteendevetenskaperna, utan av alla vetenskapliga discipliner.
Båda böckerna - inte minst Wilsons - har underblåst en (kanke evig) diskussion om huruvida ett sådant projekt är genomförbart (och i så fall, hur man bör gå tillväga) eller om det ens är önskvärt. Och båda författarna har anklagats för naivitet och inskränkthet. Min egen ödmjuka uppfattning är att denna diskussion har blottlagt svagheter och presenterat relevant kritik - men att projektet som sådant är mycket sympatiskt; och viktigt. Jag hoppas också att det faktiskt är genomförbart, i allt väsentligt. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att detta är bland det viktigaste och mest meningsfulla vi människor kan ägna oss åt.
Mer information om Gintis bok hittar du lätt, bl.a. via länken ovan. Mycket kort kan budskapet sammanfattas sålunda: Beteendevetenskaperna (biologi, psykologi, sociologi, antropologi, ekonomi, statsvetenskap, m.fl.) ställer upp många olika, delvis motsägande och bristfälliga, modeller - både inom och mellan respektive fält. Mellan de olika modellerna finns också "glapp" på olika förklaringsnivåer. Gintis lyfter fram fyra olika "stora" teorier och menar att de flesta akademiker som är verksamma inom respektive fält inte ens uppmärksammar, än mindre oroar sig över, det faktum att deras egna modeller inte ens är kompatibla med modeller som används av kollegor inom andra fält.
Som kandidat till en enda förenande teori föreslår Gintis spelteori. Men, framhåller han, det finns olika definitioner av vad spelteori innebär. Och även om man destillerar fram en lämplig version av befintlig spelteori, så behöver denna kompletteras. En stor del av boken ägnas åt att definiera en "lämplig" spelteori, som utgångspunkt för ytterligare kompletteringar*. Därefter visar Gintis vad som fattas i denna teori och föreslår sätt att komplettera den. Jag kan inte riktigt ta ställning till hur långt han kommer, men jag övertygas av de steg han faktiskt tar**.
Och jag skulle gärna se att fler (alla!) tog del - och ställning till - hans förslag. Av en del recensioner att döma, tenderar innehållet och relevansen i Gintis budskap att delvis försvinna på vägen. Till stor del verkar detta bero på just det faktum att Gintis täcker in så många olika fält att många av hans läsare blir misstänksamma och helt enkelt inte hänger med, eller missar väsentliga poänger. Självklart exemplifierar också bokens mottagande det mänskliga villkoret, så som det tar sig uttryck inom akademin: Vi tänker alla inom flera, små och stora, "paradigm"; vi faller offer för olika typer av "bias". Vi är närsynta och bekväma, och kan inte helt undvara ett visst mått av prestige. Kanske är också karaktären Gintis ett hinder för sitt eget budskap: Jag såg själv en intervju med honom (i ett helt annat sammanhang) på amerikansk TV, och uppfattade honom som ganska dryg. Hans politiska hemvist verkar också ganska avlägsen min egen.
Men ändå! Gintis skriver i en härligt lakonisk stil. Hans bok är ambitiös på ett självklart sätt, och föredömligt sprängfylld av hårda fakta och stringenta resonemang. Boken är viktig, relevant och konstruktiv - just så som en bok ska vara. Och den ställer höga krav på läsaren. Mellan raderna anar jag ett tyst finger uppsträckt mot all lös spekulation och åsiktsdrivna resonemang som översvämmar marknaden, även inom akademin. Texten är kanske inte ett under av pedagogik (avancerad matematik blandas med övergripande resonemang) men värd ett bättre öde än att hamna mellan stolarna (matematikfobiska samhällsvetare; samhällsfrånvända matematiker; och behavioristiska ekonomer).
---
(*) De många beskrivningarna av (mer eller mindre) klassiska spelteoretiska experiment upptar en stor del av boken. De är alla mycket intressanta och räcker mer än väl för att göra boken läsvärd. Vem fascineras inte av mänskligt beteende?
(**) Här är exempel på initierad kritik från en ekonom; en filosof; och en psykolog.
Bokens undertitel är informativ: "Game Theory and the Unification of the Behavioral Sciences". Man kan kanske betrakta Gintis bok som ett komplement, eller en uppföljare, till E. O. Wilsons Consilience: The Unity of Knowledge (publicerad 1998) - en uppmaning till radikal syntes, inte bara av beteendevetenskaperna, utan av alla vetenskapliga discipliner.
Båda böckerna - inte minst Wilsons - har underblåst en (kanke evig) diskussion om huruvida ett sådant projekt är genomförbart (och i så fall, hur man bör gå tillväga) eller om det ens är önskvärt. Och båda författarna har anklagats för naivitet och inskränkthet. Min egen ödmjuka uppfattning är att denna diskussion har blottlagt svagheter och presenterat relevant kritik - men att projektet som sådant är mycket sympatiskt; och viktigt. Jag hoppas också att det faktiskt är genomförbart, i allt väsentligt. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att detta är bland det viktigaste och mest meningsfulla vi människor kan ägna oss åt.
Mer information om Gintis bok hittar du lätt, bl.a. via länken ovan. Mycket kort kan budskapet sammanfattas sålunda: Beteendevetenskaperna (biologi, psykologi, sociologi, antropologi, ekonomi, statsvetenskap, m.fl.) ställer upp många olika, delvis motsägande och bristfälliga, modeller - både inom och mellan respektive fält. Mellan de olika modellerna finns också "glapp" på olika förklaringsnivåer. Gintis lyfter fram fyra olika "stora" teorier och menar att de flesta akademiker som är verksamma inom respektive fält inte ens uppmärksammar, än mindre oroar sig över, det faktum att deras egna modeller inte ens är kompatibla med modeller som används av kollegor inom andra fält.
Som kandidat till en enda förenande teori föreslår Gintis spelteori. Men, framhåller han, det finns olika definitioner av vad spelteori innebär. Och även om man destillerar fram en lämplig version av befintlig spelteori, så behöver denna kompletteras. En stor del av boken ägnas åt att definiera en "lämplig" spelteori, som utgångspunkt för ytterligare kompletteringar*. Därefter visar Gintis vad som fattas i denna teori och föreslår sätt att komplettera den. Jag kan inte riktigt ta ställning till hur långt han kommer, men jag övertygas av de steg han faktiskt tar**.
Och jag skulle gärna se att fler (alla!) tog del - och ställning till - hans förslag. Av en del recensioner att döma, tenderar innehållet och relevansen i Gintis budskap att delvis försvinna på vägen. Till stor del verkar detta bero på just det faktum att Gintis täcker in så många olika fält att många av hans läsare blir misstänksamma och helt enkelt inte hänger med, eller missar väsentliga poänger. Självklart exemplifierar också bokens mottagande det mänskliga villkoret, så som det tar sig uttryck inom akademin: Vi tänker alla inom flera, små och stora, "paradigm"; vi faller offer för olika typer av "bias". Vi är närsynta och bekväma, och kan inte helt undvara ett visst mått av prestige. Kanske är också karaktären Gintis ett hinder för sitt eget budskap: Jag såg själv en intervju med honom (i ett helt annat sammanhang) på amerikansk TV, och uppfattade honom som ganska dryg. Hans politiska hemvist verkar också ganska avlägsen min egen.
Men ändå! Gintis skriver i en härligt lakonisk stil. Hans bok är ambitiös på ett självklart sätt, och föredömligt sprängfylld av hårda fakta och stringenta resonemang. Boken är viktig, relevant och konstruktiv - just så som en bok ska vara. Och den ställer höga krav på läsaren. Mellan raderna anar jag ett tyst finger uppsträckt mot all lös spekulation och åsiktsdrivna resonemang som översvämmar marknaden, även inom akademin. Texten är kanske inte ett under av pedagogik (avancerad matematik blandas med övergripande resonemang) men värd ett bättre öde än att hamna mellan stolarna (matematikfobiska samhällsvetare; samhällsfrånvända matematiker; och behavioristiska ekonomer).
---
(*) De många beskrivningarna av (mer eller mindre) klassiska spelteoretiska experiment upptar en stor del av boken. De är alla mycket intressanta och räcker mer än väl för att göra boken läsvärd. Vem fascineras inte av mänskligt beteende?
(**) Här är exempel på initierad kritik från en ekonom; en filosof; och en psykolog.
3 jan. 2013
Incitament
Utan tillväxt stannar ojämlikheten, skriver Warlenius.
Ja, eller snarare, klassiska argument för ojämlikhet tappar kraft i takt med att tillväxten begränsas av fysikaliska ramar. (Teknikoptimism oaktad.)
Kortfattat och klart. Bra!
Men det finns förstås många andra skäl att ifrågasätta moraliska och ekonomiska argument för ojämlikhet. Det här med "incitament", t.ex., är ett begrepp som mig veterligen inte har ifrågasatts tillräckligt.
Jag kan möjligen sträcka mig så långt som att en (någorlunda) grundläggande mänsklig drivkraft är att hela tiden förbättra sina villkor - även om det i strikt mening inte är "nödvändigt" eller i efterhand genererar någon reell ökning av tillfredsställelse.
Jag kan också gå med på att vi människor nog ofta vill ha det lite bättre än våra grannar (återigen, oavsett praktisk nytta).
Men det finns inget som säger att detta med nödvändighet är kopplat till pengar och ägande.
Dessutom är det märkligt hur det naturalistiska felslutet att vi därför måste, eller bör, inrätta vårt samhälle för att tillgodose just dessa drivkrafter, ständigt begås utan anmärkning.
Ja, eller snarare, klassiska argument för ojämlikhet tappar kraft i takt med att tillväxten begränsas av fysikaliska ramar. (Teknikoptimism oaktad.)
Kortfattat och klart. Bra!
Men det finns förstås många andra skäl att ifrågasätta moraliska och ekonomiska argument för ojämlikhet. Det här med "incitament", t.ex., är ett begrepp som mig veterligen inte har ifrågasatts tillräckligt.
Jag kan möjligen sträcka mig så långt som att en (någorlunda) grundläggande mänsklig drivkraft är att hela tiden förbättra sina villkor - även om det i strikt mening inte är "nödvändigt" eller i efterhand genererar någon reell ökning av tillfredsställelse.
Jag kan också gå med på att vi människor nog ofta vill ha det lite bättre än våra grannar (återigen, oavsett praktisk nytta).
Men det finns inget som säger att detta med nödvändighet är kopplat till pengar och ägande.
Dessutom är det märkligt hur det naturalistiska felslutet att vi därför måste, eller bör, inrätta vårt samhälle för att tillgodose just dessa drivkrafter, ständigt begås utan anmärkning.
2 jan. 2013
Ett vanligt sketet ekosystem
Äldste grabben ritade av sin favoritbild ur senaste numret av Fältbiologernas tidning (4/12). Original: Sara Granér.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)