Genus och reklam

Genusfotografen gör upp en lista över 40 bränder och ljusglimtar.

Jag är sympatiskt inställd till initiativet (i sin helhet), och jag tycker att mycket av det genusfotografen skriver (och har skrivit) är kärnfullt. Några reservationer, dock:

Mina intuitioner överensstämmer inte helt med de exempel som tas upp (t.ex. #13 och #29, m.fl. ) Det kan bero på att jag inte är tillräckligt sensitiv, eller på tillfälligheter, eller på lokala kulturskillnader, eller något annat. Men i de ovanstående fallen kan jag mycket väl tänka mig omkastade roller på bilderna. (Jag kanske bara är en ”bonne”.) Men nu är det inte mina, eller någon annans, personliga intuitioner som är det viktigaste här, utan...

Det finns en uppenbar risk i den här typen av ”bevisföring” att ständigt söka efter bekräftelse på det man letar efter*. Det är ju en mycket typisk egenskap hos oss människor, och den yttrar sig på många olika sätt. (Jag har pysslat en del med kognitions-psykologi, som är ett av många områden där sådana effekter studeras.) Sådana effekter kan bli självförstärkande, men också förstärkas av andra orsaker (inte minst socialpsykologiska), och i värsta fall leder de till lynch-stämning, spökjakt och häxbränning. Nu verkar genusfotografen vara en sansad person… Men saker spårar lätt ur – inte minst på nätet – med ”viskningslekar” och ”pissrännor”. Så även med respekt för fotografens integritet och syfte, skadar det aldrig med en uppmaning till självkritik och försiktighet: Fråga dig, för vare bild, ”hade jag reagerat om rollerna varit ombytta?” Jag hade själv inte reagerat (tror jag) på en manlig jägare som fotograferats sittande på en sten (och inte ”mitt i mossan”… se där, en emotionell och inte helt objektiv glidning).

Vad den här ”topplistan" egentligen handlar om – mer än genus – är reklam. Jag letar i texterna, utan resultat, efter någon antydan till medvetenhet om att en stor del av genusfrågan är inbäddad i, och beroende av (!) förekomsten och villkoren för reklam i samhället över huvud taget. Som jag ser det, är därför kritiken delvis missriktad och saknar spets. Men, vad värre är, den kan faktisk också bli kontraproduktiv! Av två skäl: Dels det jag redogör för ovan, nämligen den splittring som den lätt ger upphov till inom en stor och ”välmenande” skara systemkritiska människor; dels – och viktigast – för att denna splittring och ett bristande fokus på bakomliggande faktorer vidmakthålls, förutses och ignoreras av dem i vars intresse det ligger att upprätthålla systemet.

I klartext: Så länge folk bråkar om definitionen av ”feminism”, eller ”genus”, eller om vilka bilder som eventuellt bör kallas kränkande, stereotypa o.s.v., och huruvida de eventuellt kan fällas för detta, etc., etc. – ja, så länge kan de fria marknadskrafterna fortsätta att kortsluta samhällelig moral och samling. Är det inte kränkande – nej, META-kränkande – att uppenbart sexistiska reklambilder fortfarande förekommer i Sverige? Trots en lång debatt, där åtminstone vissa exempel (i listan) är så övertydligt fräcka att de rimligen inte borde fungera. Men reklammakarna vet att det inte spelar någon roll! Så länge kritikerna tjafsar inbördes, och inte ser det stora problemet, så länge kan reklammakarna fortsätta att utnyttja psykologiska / kulturella reflexer i sin marknadsföring. Det funkar! Det funkar så väl att man lätt kan bortse från kritik, och från att man framstår som moraliskt defekt. Och det är det som är det verkligt kränkande!

Personligen drar jag det här resonemanget längre; från reklam till marknadsekonomi till (ny)liberalism till friheter och rättigheter som löpt amok, och som genererar (designade!) konflikter och förhindrar människor från att samlas runt gemensamma värderingar och strukturer. Det är ett ständigt utnyttjande av våra själviska sidor, som det är så svårt att stå emot, särskilt när man upplever att man drunknar i ett hav av individuella (och inkompatibla) viljor. Allmänningarnas dilemma, i ytterligare en version.

---

(*) En indikation på fenomenet confirmation bias i texterna ovan är tolkningarna av kvinnornas ögon / blick: När de inte tittar in i kameran så är det ”fel”, och när de tittar in i kameran så är det ”fel”. (Jag tror att fotografen skulle kunna utveckla sina resonemang så att den mesta inkonsekvensen försvinner, men ändå… det är en tendens, och man blir lätt ”hemmablind”.)

Tack till Per Störby för tipset!

Den här texten förekommer också som en kommentar på den sida som länkas ovan.