Sex, våld och skräck: Bok-klubben, del 2

Unga kvinnor som revolterar, tar kontroll över sin sexualitet och utövar makt. Var hittar man dem, annat än i hämndlystna flockar av driftsstyrda trollpackor i ohelig allians med uråldrig ondska?

Integrationssvårigheter? Tacka fan för det, när alla vet att flyktingar från Balkan och sydöstra Europa är svartmuskiga tattare, närmast besläktade med vargar. (Om de inte är fascister eller vampyrer.) Att ge dem lägenheter i Rosengård är så naivt att det inte är konstigt att de skrattar åt oss, utklädda i burkor för att dölja sina förvuxna polisonger.

Och hur kommer det sig att alla dessa motbjudande men rika och mäktiga sluskar (och vampyrer) lyckas locka till sig unga vackra kvinnor; och varför stannar kvinnorna kvar och låter sig förnedras? För att de enda kvinnor verkligen vill ha är pengar, och för att de vare sig kan eller vill skaffa dem själva. (Särskilt sydländska kvinnor.)

Ja, det här är några av de sanningar man hittar i Anders Fagers novellsamling Svenska kulter. Invävda i allmänt fantasteri, skräck, våld och "socialrealism". Och sex. I alla möjliga och omöjliga former.

Fast frågar man Anders Fager, skulle han nog säga att det är det som är grejen. Att den verkliga skräcken ligger i upptäckten att du som läsare låter dig förföras av logiken. Det var i alla fall vad han svarade på kritiken att hans noveller är skamlöst spekulativa, i en intervju i SVT:s litteraturprogram Babel härförleden. Likadant med alla de makabra detaljerna. Skräcken uppstår när du kommer på dig själv med att frossa i dem.

Ett teflon-svar. Omöjligt att motbevisa och därför suspekt, även om det skulle vara en korrekt beskrivning av författarens uppsåt. Sedan skadar det ju aldrig att, som en av huvudpersonerna i boken, låta hjärntvättade konstkritiker ge sig själva och andra ett alibi för sina lägsta laster. Att ge "mediemupparna" sysselsättning, och tjäna en hacka på kuppen. Samtidigt som man lämnar möjligheten öppen, även i sitt eget huvud, att man ägnar sig åt stor konst. Transcenderande konst. Tja, vem vet? Det är knepigt, det där med konst. DN:s recensent väljer, för säkerhets skull, att kalla boken en "skrattspegel". Överlag är dagspressen okritisk; i några fall oreserverat hänförd.

Oavsett om det är Fagers egna, oreflekterade stereotyper som lyser igenom, eller om det rör sig om någon form av spekulation - ja, t.o.m. om det är så att hans medvetna lek med läsarens fördomar åstadkommer just vad han avsåg - så finner jag de ovanstående uppslagen både fantasilösa och osmakliga. Häxbränningarna ligger nu något sekel bakom oss; jämställdheten är åtminstone i teorin ett faktum; rasism och främlingsfientlighet ser vi ännu inte i backspegeln. En lång kamp för rationalitet i en orolig värld. Små, små steg i taget. Att leka med gamla, enkla "sanningar" är att ringakta dyrköpta segrar.

Socialrealismen, däremot, verkar Fager ta med en betydligt större nypa salt än de kritiker som slentrianmässigt strör detta epitet omkring sig. (Det var bl.a. detta som gjorde mig nyfiken på honom.) En berättarteknik, den ram av verklighet som omger hans fantasterier. En relief mot vilken de annars löjeväckande monstren kan anta något slags trovärdighet. En metod för att framkalla suspension of disbelief. Gott så. Och ingen dum idé. "Jag går och handlar på ICA, och låtsas att människorna omkring mig visar huggtänderna så fort jag vänder ryggen till". Javisst.

Fager är en handlingskraftig person. En mångsysslare. En rastlös själ. Uppenbarligen intelligent och med den där pragmatiska distansen som utmärker en do:er. Hur svårt kan det vara? Till grund för sina berättelser har han några fyndiga (men inte originella) idéer: Ramverket, den tunna hinnan mellan vår värld och de (den?) andra. Det stegvisa blottandet av sammanhängande mytologier. De osynliga kopplingarna mellan till synes orelaterade fenomen. Det stora i det lilla. Och för varje enskild novell föreskriver han sig själv olika formler för framställningen; olika variationer på den gradvisa uppenbarelsens kittling; på karaktärsteckning och miljöskildring; på detaljnivå och antydningarnas konkretion. Det är smart, men kyligt. Och ibland framstår texten som alltför regelstyrd, tafflig och seg, och karaktärerna alltför ytliga och endimensionella.

Krypande spänning. Ibland lyckas det, ibland inte. Ibland går det för långsamt, ibland för fort. Men oftast leder det mot en antiklimax. Fager provar alla möjligheter: Ibland berättar han för mycket, ibland för lite. Ibland lämnar han tolkningen så öppen att ingen avslutning infinner sig.

Den i mitt tycke bästa novellen är den om Karolinernas dödsmarsch. Den håller betydligt högre kvalitet än de andra; väl avvägd, och med trovärdiga - om än knapphändiga - psykologiska porträtt och miljöer. Här är dramaturgin omvänd: Vi vet redan hur det ska sluta, men inte varför. Återigen, en bra idé. Men berättelsen avslutas liiite för tidigt.