Aristokratin och tingens ordning

Den globala eliten är vår tids särbehandlade aristokrater, skriver Katrine Kielos idag i Aftonbladet.

Jag har behandlat ämnet förr, t.ex. i en liten pastisch på s.k. high fantasy under rubriken De outhärdliga nyrika. Men av en tillfällighet dyker Kielos artikel upp dagen efter det att jag (återigen) sett sista delen av Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens Sagan om Ringen. Därav följande reflektion.

Jag stör mig något enormt på (vissa aspekter) av Sagan om ringen*, och framför allt på Frodo: en oduglig aristokrat som trots tjänaren Sams hjälp till slut misslyckas med sitt uppdrag. Och då är Frodo ändå relativt saktmodig, jämfört med övriga kandidater till jobbet.

Det hade varit betydligt enklare att helt enkelt ge Sam ringen från början. Han har både kraft och vett att förstöra den utan krångel. För att motivera allt detta krångel låter Tolkien Frodos orealistiska och konraproduktiva medlidande med den schizofrene Gollum till slut "löna" sig genom den försyn som låter Frodos och Gollums respektive svagheter samverka till ett gynnsamt utfall (ringens förstörelse).

Det är en variant på den förborgade visdom som aristokratin sägs bära på - utan att själv behöva (eller ens kunna) artikulera den. Men för säkerhets skull opererar Tolkien också med en mängd dei ex machina, i lager på lager, för att backa upp tingens ordning. Jag är tveksam till om det ens går att få ihop en konsekvent allegori av alltihop. (Men jag är övertygad om att många har försökt.)

---

(*) Liksom jag stör mig på Tolkiens och C. S. Lewis, m.fl., reaktionära, inkrökta och patetiska program.