Jag vill, helt kort, tipsa om boken The Bounds of Reason av Herbert Gintis (publicerad 2009 av Princeton University Press).
Bokens undertitel är informativ: "Game Theory and the Unification of the Behavioral Sciences". Man kan kanske betrakta Gintis bok som ett komplement, eller en uppföljare, till E. O. Wilsons Consilience: The Unity of Knowledge (publicerad 1998) - en uppmaning till radikal syntes, inte bara av beteendevetenskaperna, utan av alla vetenskapliga discipliner.
Båda böckerna - inte minst Wilsons - har underblåst en (kanke evig) diskussion om huruvida ett sådant projekt är genomförbart (och i så fall, hur man bör gå tillväga) eller om det ens är önskvärt. Och båda författarna har anklagats för naivitet och inskränkthet. Min egen ödmjuka uppfattning är att denna diskussion har blottlagt svagheter och presenterat relevant kritik - men att projektet som sådant är mycket sympatiskt; och viktigt. Jag hoppas också att det faktiskt är genomförbart, i allt väsentligt. Jag skulle t.o.m. vilja påstå att detta är bland det viktigaste och mest meningsfulla vi människor kan ägna oss åt.
Mer information om Gintis bok hittar du lätt, bl.a. via länken ovan. Mycket kort kan budskapet sammanfattas sålunda: Beteendevetenskaperna (biologi, psykologi, sociologi, antropologi, ekonomi, statsvetenskap, m.fl.) ställer upp många olika, delvis motsägande och bristfälliga, modeller - både inom och mellan respektive fält. Mellan de olika modellerna finns också "glapp" på olika förklaringsnivåer. Gintis lyfter fram fyra olika "stora" teorier och menar att de flesta akademiker som är verksamma inom respektive fält inte ens uppmärksammar, än mindre oroar sig över, det faktum att deras egna modeller inte ens är kompatibla med modeller som används av kollegor inom andra fält.
Som kandidat till en enda förenande teori föreslår Gintis spelteori. Men, framhåller han, det finns olika definitioner av vad spelteori innebär. Och även om man destillerar fram en lämplig version av befintlig spelteori, så behöver denna kompletteras. En stor del av boken ägnas åt att definiera en "lämplig" spelteori, som utgångspunkt för ytterligare kompletteringar*. Därefter visar Gintis vad som fattas i denna teori och föreslår sätt att komplettera den. Jag kan inte riktigt ta ställning till hur långt han kommer, men jag övertygas av de steg han faktiskt tar**.
Och jag skulle gärna se att fler (alla!) tog del - och ställning till - hans förslag. Av en del recensioner att döma, tenderar innehållet och relevansen i Gintis budskap att delvis försvinna på vägen. Till stor del verkar detta bero på just det faktum att Gintis täcker in så många olika fält att många av hans läsare blir misstänksamma och helt enkelt inte hänger med, eller missar väsentliga poänger. Självklart exemplifierar också bokens mottagande det mänskliga villkoret, så som det tar sig uttryck inom akademin: Vi tänker alla inom flera, små och stora, "paradigm"; vi faller offer för olika typer av "bias". Vi är närsynta och bekväma, och kan inte helt undvara ett visst mått av prestige. Kanske är också karaktären Gintis ett hinder för sitt eget budskap: Jag såg själv en intervju med honom (i ett helt annat sammanhang) på amerikansk TV, och uppfattade honom som ganska dryg. Hans politiska hemvist verkar också ganska avlägsen min egen.
Men ändå! Gintis skriver i en härligt lakonisk stil. Hans bok är ambitiös på ett självklart sätt, och föredömligt sprängfylld av hårda fakta och stringenta resonemang. Boken är viktig, relevant och konstruktiv - just så som en bok ska vara. Och den ställer höga krav på läsaren. Mellan raderna anar jag ett tyst finger uppsträckt mot all lös spekulation och åsiktsdrivna resonemang som översvämmar marknaden, även inom akademin. Texten är kanske inte ett under av pedagogik (avancerad matematik blandas med övergripande resonemang) men värd ett bättre öde än att hamna mellan stolarna (matematikfobiska samhällsvetare; samhällsfrånvända matematiker; och behavioristiska ekonomer).
---
(*) De många beskrivningarna av (mer eller mindre) klassiska spelteoretiska experiment upptar en stor del av boken. De är alla mycket intressanta och räcker mer än väl för att göra boken läsvärd. Vem fascineras inte av mänskligt beteende?
(**) Här är exempel på initierad kritik från en ekonom; en filosof; och en psykolog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar