Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

7 nov. 2012

Framtidsdagen - lätt censurerad

Kunskap är makt, som sagt var, men det vet ju alla att det inte är bra med för mycket makt. Skolöverstyrelsens strävan är också mycket riktigt att göra undervisningen lite sämre vartefter. Annars vet man ju aldrig vilka små maktgalningar som kan gå och lära sej allt möjligt olovandes.
Tage Danielsson, Tankar från roten, 1974

Simone de Beauvoirs existentialistiska moral befordrar en nykter syn på människans villkor och hennes strategier för att hantera dessa. I inledningen till den svenska översättningen skriver Eva Lundgren-Gothlin:
...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ...Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.
Det här med frihet och ansvar är verkligen spännande... Två så positivt laddade ord - tillsammans utgör de en oemotståndligt lockande devis. Så lätt att tycka om. Så lätt att hålla med om. Men också så lätt att missförstå; så lätt att missbruka. Men mer om detta senare.


Om arrangemanget

Inbjuden att delta (!) i kommunens Framtidsdag erbjöds (!) jag en "inblick" i "medarbetarskap i en föränderlig kommunal miljö". Språkbruket fullkomligt osade av förvirrad reklam-retorik blandad med förtäckta hot.

Var detta ett unikt och driftigt (om än missriktat) initiativ, eller var det månne en mer eller mindre färdigpaketerad föreställning, insåld i flera led? Pådyvlad förskrämda och godtrogna bakvatten till kommuner, via SKL, av skrupellösa "tankesmedjor" i maskopi med frilansande konsulter? Ja, med stor sannolikhet det senare (se länk).


De första intrycken

Det första som slår mig när jag stegar in i evenemangshallen är den närmast science fiction-liknande mångfalden av TV-monitorer som alla i synkronisering visar fascinerande... reklamfilmer. Dessa filmer upprepas gång på gång med en psykedelisk effekt, inte olik den som eftersträvas vid hjärntvätt. (Och senare skulle de också visas storbild.) Reklam för vad? För vem? Av vem? Varför?

På monitorerna ser jag människor jag känner igen. Människor jag känner, och vid vars sida jag lever och arbetar. De talar om kommunen och om sina verksamheter med en märklig blandning av engagemang och stelhet. Jag ser tomma blickar och hör mekaniska röster. De flesta talar med bred lokaldialekt (medan några försöker tillägna sig en mer mondän språkdräkt) men det de säger låter märkligt avkontextualiserat. Generaliserat, urvattnat. Plattityder ämnade att fånga en största gemensam nämnare.

Jag hör ungdomliga berättarröster okritiskt rabbla manus, likt livegna telefonförsäljare.

Och ibland ser och hör jag människor som med uppenbar inlevelse talar sig varma för... ett eller annat. Något som redan verkar hända, eller redan har hänt. Jag måste uppenbarligen hoppa på tåget - vart det nu än ska - innan jag står ensam kvar på perrongen. Framtiden är visst här. Det har mina medmänniskor förstått, förstår jag att det är meningen att jag ska förstå...

Och sedan ser jag de lila tröjorna... I en sådan mångfald. På alla de tysta, lila människorna. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Vad vill de? Är de representanter, ambassadörer för... ja, vad det nu är? Är de redan initierade deltagare? Är de blott inhyrd service-personal? I så fall, varför ser de ut som om de deltog i experimentet The Wave...?

Jag står länge i förundran, instinktivt avståndstagande. Tills jag vänligt (nåja) men bestämt av en lila människa ombeds sätta mig ned. (Jag skymmer ingens sikt, men jag bör väl visa lämplig hänsyn och aktning, antar jag.)


Programmet

Kommunchefen inleder med att leverera en fragmentarisk omvärlds- och framtidsanalys, riktad till en mycket oklar målgrupp: Talar han till (eller som) kommunmedborgare eller kommunalarbetare? Både han och den efterföljande personalchefen får mig att tänka på en av mina klassiker: Okunskapens fem nivåer.

Så följer Mats Olsson från Kairos Future (läs deras programdeklaration!) Han målar upp en skrämmande endimensionell vision, och visar sig snabbt och utan tvivel vara en ovanligt okritisk teknikoptimist (hälsomätarna!). Det är fortfarande oklart vem det egentligen är som konkurrerar med vem om vad. Ack, dessa konsulter, tankesmedjor och självutnämnda experter: De uppfinner både problem och lösningar och presenterar dem sedan i framsuggererade situationer utan valmöjligheter. Och så dessa mätsystem! Vilka tunna alibin de är...

Så personalchefen. Andemeningen i hans budskap: "Whatever they said"! Till hans försvar ska sägas att han nästan verkar ha vett att, om inte skämmas, så åtminstone (av erfarenhet) inse att hans blankpolerade käpphästar inte kommer att smältas med hull och hår av auditoriet: "Vi skall sträva efter, nej uppnå, högsta kvalitet ...men bara mellan 7 och 4". (Tänk på hälsomätarna!)

Slutligen, la pièce de résistance: en avhoppad amerikansk marinsoldat som nu hankar sig fram som ett mellanting mellan hårdför personal- och organisationsutvecklare och stå-uppkomiker. Mannens karriär bygger på tre framgångsfaktorer: en överväldigande uppenbarelse; en spännande och lätt skrämmande bakgrund, mytologiserad av amerikansk propaganda och medieutbud; och en viss talang för clowneri.


Föreställningen

Bedömd endast som stand-up höll sig framträdandet på en nivå någonstans över det skitnödiga dravel som vi har kommit att nöja oss med, men ljusår under riktig kvalitetskomik och dessutom utan utsikter att bli så mycket bättre: Karln hade några få knep (språkförbistring, svärmor) och de blev snabbt uttjatade. Han var helt enkelt en man med en spännande bakgrund som visste att slå mynt av den, att behärska en scen och att, i viss mån, bjuda på sig själv.

En god (nåja...) talare - komiker, politiker, ledare eller inte - är nu ingenting utan sitt budskap. Presentationen är bara förpackning.

Budskapets leverans var (medvetet?) bristfällig - det var tunnt, splittrat, osammanhängande, osakligt, irrelevant och tendentiöst.

Och budskapets innehåll var hårresande! Ett barn kunde ju räkna ut på förhand att inlindat i all denna grannlåt skulle ligga något svårsmält. Hela arrangemanget var ett uppenbart försök att skölja ned en bitter medicin med färggrann och sötsliskig läskedryck.

(Googla på termerna "motstånd" och "förändring" så ser du vilken lukrativ branch detta är för självutnämnda profeter och managementkonsulter! Och hur villigt lokala virrpannor och despoter betalar notan.)

Sex punkter, utportionerade under en dryg timmes tid:
  1. När organisationen säger "hoppa", fråga då (endast) "hur högt?"
  2. Skjut först och - om du verkligen måste - ställ frågor sedan
  3. Om du undrar vad du håller på med - gör det ändå, och passa på att fundera under tiden (en egen variant på ledningens "vi bygger planet medan vi flyger")
  4. Att ifrågasätta (för mycket) eller att avvika från planen är att vara illojal, och det är förbjudet
  5. Illojalitet får konsekvenser - d.v.s. du kan räkna med att organisationen rensar ut nej-sägare
  6. Acceptera inte illojalitet hos dina medarbetare - tvärtom, för att visa din lojalitet måste du snabbt och högt ange sådana tendenser och personer! Det ligger inte bara i ditt och organisationens intresse, utan är också för den stackars missanpassades eget bästa.
Allt detta sagt i en kontext som etablerats sålunda: "Det finns ingen väsentlig skillnad mellan ett stridande förband och en kommunal förvaltning - eller för den delen en gymnasieskola". Bara denna utgångspunkt i sig, och den brist på självkritik och respekt för auditoriet som tillät den att så tydligt framgå - utan reservationer - är nog för att omintetgöra relevansen hos alla andra bedömningsgrunder!


Mottagandet

Som McLuhan sa: "The medium is the message". Att döma av publikens reaktioner var jag relativt ensam om att finna det hela tämligen hårresande, och det var uppenbart att detta delvis kunde förklaras med att budskapet och dess leverans för de flesta smälte samman till en - positiv - helhet. Mission accomplished! Jag roade mig med att fundera över hur och varför föreställningen landade som den gjorde runt omkring mig. I församlingen såg jag representanter för:

- den lättsinnige, som troligtvis inte insåg allvaret i det som utspelades.

- den lättroade, som utifrån lågt ställda förväntningar uppenbarligen fokuserade på vad som uppfattades som en ovanligt lättsmält fortbildningsdag.

- den lättledde, som beredvilligt svalde valda delar av budskapet - förhoppningsvis utan tanke på dess långtgående implikationer.

- den lätt fascistoide, som nickade instämmande, mer eller mindre medveten om just dessa implikationer. Viktigt att notera här är att det finns en väsentlig skillnad mellan att instämma i ett förslag, och att agera medlöpare till ett maktfullkomligt system. Den kritiska frågan man måste ställa sig är: Vad händer om (när) jag inte (längre) håller med (om allt)?

Ja, det fanns förstås många andra; också de som uppfattade det hela ungefär som jag. Dessa försvann emellertid ur sikte när församlingen med ett vrål sträckte upp sina händer i en extatisk berg-och-dalbane-imitation...

Cecilia Verdinelli skrev för ett tag sedan i en kulturkrönika i GP (9/11 2010):
...en fascistifiering av samhället kräver ingen tydlig enskild aktör. Den kan komma stegvis och utan banér. Den är inte oupplösligt förenad med judehatande mustaschgubbar. Man är blind om man inte ser att en uppsättning idéer som ligger nära fascismen på kort tid blivit salongsfähiga: idén om att staten har rätt att kräva lojalitet och någonting liknande kärlek av de som bebor den och idén att det finns en inre fiende att bekämpa. Svävande kungörelser om terrorhot kompletterar bilden.
Och terrorhoten hade ju inledningsvis målats upp med all önskvärd tydlighet: konkurrens mellan arbetstagare, skolor, kommuner, nationer... ("Kineserna kommer!")


Ond tro

Så var det där med frihet och ansvar - en devis som kan tolkas och användas på många sätt...

Med husgudar som Camus (och ja, varför inte Seneca och Frans G. Bengtsson) finner jag det personligen uppenbart att all frihet föregås av ansvar. I den mån du är fri är du också ansvarig, inte bara för dig själv utan också inför alla andra. Faktum är att du i första hand är ansvarig för andra, och detta ansvar har företräde framför dina eventuella friheter. Du är (eller kan vara) fri endast i den utsträckning som du först har fullgjort och står beredd att ta ditt ansvar.

Det aktuella samtalsklimatet - i sig resultatet av en ohelig allians mellan nyliberalism och postmodernism - befäster emellertid (minst) två fel av två möjliga i begagnandet av den klämkäcka devisen om frihet och ansvar...

Det är inte längre fråga om frihet under ansvar, utan snarare om frihet utan ansvar. Närmare bestämt friheten att undandra sig ansvar. Den postmoderne samhällsmedborgaren tar sig friheten att göra vad som helst, men är ansvarig endast för sig själv.

"Negativa friheter" utgörs, enligt liberalismens ordbok, av friheten att slippa förtryck av olika slag, utövade av andra människor. I praktiken innebär dessa friheter emellertid i första hand friheten att undvika ansvar - ansvar för andra, för något. Friheten är tänkt att ge individen möjlighet att utvecklas så långt den vill och kan, utan begränsningar. I praktiken blir dock denna frihet ett alibi för att kliva på andra för att få det man vill. Det enda du som individ behöver ta ansvar för är att ingen märker att den blir kliven på - eller åtminstone inte märker att det är just du som kliver.

Vad som under renässansen började växa fram som en tanke om alla människors lika värde har med tiden perverterats till den heliga rätten att sko sig på andra. (Kommer här att tänka på min essä om löne-arbete i amfiteatern.)

Det finns alltid något att skylla på, eller någon att delegera ansvaret till, om man bara vill. Vad sägs om följande dagsaktuella anekdot:
I ett reklamavsnitt inuti ett annat reklamavsnitt hör jag i Sveriges näst största TV-kanal ett resebolag rekommendera ett "oralt kolera-vaccin", för att "du som resenär inte ska behöva missunna dig de lokala kulinariska specialiteterna - dessa är ju, trots allt en stor del av upplevelsen" (!)
Och på resebolagets webbsajt läser jag, under rubriken Socialt ansvar:
"[vi] är anslutna till [ett kvalitetssystem], som är grundat av europeiska researrangörer. [Kvalitetssystemet] tillhandahåller riktlinjer och mätsystem i syfte att bidra till förbättringar inom miljö och socialt ansvar i resebranschen."
Mätsystem var det, ja... Sa någon ICA:s köttfärs? Framtidsdagen? (Du kommer ihåg de där orwellska hälsomätarna som enligt Mats Olsson snarast bör - nej, kommer att - dyka upp på kommunens hemsida, va?)

En annan tydlig indikation på hur ett närmast desperat avhändande av ansvar tar sig uttryck är de senaste decenniernas accelererande diagnosticerings-iver, inom pedagogik såväl som inom psykiatri m.fl områden (se här, här, och här).

Ja, här skulle man också kunna dra fram kommunaliseringen av skolan och inte minst finansieringsreformen inom högre utbildning (se t.ex. här).

Ett annat populärt sätt att sprida ut och distansera sig från ansvar är att barrikadera sig bakom orimliga upphandlingar: Några exempel: IT-servicen i Kerfis (numera Advania) regi, städningen som levereras (!) av ISS, och inte minst skolmaten vars kvalitet, miljöpåverkan och prisvärde (!) i enlighet med LOU, via EU-direktiv, effektivt försämras.

I ett större perspektiv ser vi en formlig tsunami av lika löjeväckande som skrämmande och verklighetsfrämmande framtidsförhoppningar. Det är det allt större gardet av "End-of-History merchants" á la Fukuyama, och av sådana människor som Terry Eagleton benämner "credulous triumphalists" - och inte minst av deras horder av anhängare. Min spontana reaktion på dylika människor är att de antingen är korkade eller cyniska - eller möjligen både-och.

När man pressar sådana människor på en
konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.

Och, se, så var vi tillbaka vid Framtidsdagens tre inledande anföranden!

Vad det handlar om, egentligen, är att sopa obekväma problem och olösliga ekvationer under mattan. Att förskjuta dem, om inte i rum (vilket varit standard fram tills nyligen) så i tid. När det inte längre går att dölja det faktum vårt välstånd till stor del byggs på andras misär, ja, då "diskonterar" vi framtiden istället. Därav den annalkande, nej pågående, miljö- och klimatkrisen. Den enes bröd, den andres död. Tillväxten och globaliseringen har, så att säga, slagit i taket, och i desperation intecknar vi nu våra barns och grannars levnadsbetingelser. (Alf Hornborgs bok "Myten om maskinen" rekommenderas varmt.)


Avslutning

En facklig representant har sedermera varnat personalen för att ventilera kritiska åsikter om arbetsgivaren, inte minst i s.k. sociala medier. (Och bara detta faktum, i sig, understryker vikten av en text som denna!) Ja, smakar det, så kostar det, uppenbarligen...

Notera därför särskilt att artikeln ovan inte innehåller något som kan tänkas kränka eller alienera vare sig (potentiella) elever eller föräldrar! (Och begrunda samtidigt hur en del av det som faktiskt uttrycks via sociala medier - förvisso utan direkt kritik mot just arbetsgivaren - troligen påverkar dessa avnämares uppfattning av och förtroende för vår organisation...)

Tvärtom springer denna text ur engagemang, vilja och strävan efter kvalitet. Det torde vara något som alla, möjligtvis med undantag just för organisationsledningen, uppskattar och efterfrågar.

Jaha, det är väl lika bra att tacka för sig, här och nu...

2 kommentarer:

  1. Underbart Björn skulle gärna ha dig och denna text som gästblogg på timjanochteologi . Hör av dig vid tillfälle
    Ulf

    SvaraRadera
  2. Tack, Ulf!

    Den här texten (och alla andra här på bloggen, förstås) får du gärna använda. Det skulle glädja mig mycket.

    Säg gärna till om det är något särskilt du vill att jag skriver om. Jag ska, å min sida, tänka på dig nästa gång jag skriver om något som jag tror engagerar dig.

    SvaraRadera