Rosa på gym

Skulle inte följt med egentligen. Men Mia sa att jag borde komma ut lite. Se lite annat. Novembermörkret tryckte hårt mot den sena eftermiddagen. I ljuset från E4:an växte träningslokalen fram som en gigantisk skolåda i snöyran. "Power Cheer Peregrins".

Det var ett tjugotal stenhårda tjejer mellan 16 och 25 som sysslade med nåt som såg ut som olympisk gymnastik. Och akrobatik. Och friidrott. Det luktade amerikansk fotboll, asiatisk kampsport, maorisk rugby. Inga pom-poms, inga kjolar. Snarare camouflagemålning och combat-kläder. I mina ögon var dom ett sammansvetsat förband som tränade för varandra, och ingen annan. Dom var inte intresserade av att klättra på lagkompisarna till toppen av sina mänskliga pyramider. Ingen brydde sig om att imponera på någon annan eller på killar. Dom ville bara bli så bra som möjligt. Och dom var stolta över vad dom kunde åstadkomma. (Med goda skäl!) Dom visade inte upp sig i halvlek. Dom tävlade för sig själva, mot dom andra lagen i högsta serien (det finns ungefär tio). Och det var tamejfan kroppskultur dom höll på med! Ingen strip-tease, ingen glammig fitness eller body-building med brunkräm. Dom var sanslösa! Viga som dansare, muskulösa som sprinters.

Och grejen är... att när jag såg dom träna... förstod att det var här i träningslokalen, isolerade flera timmar flera kvällar i veckan, som dom trivdes... trivdes med att vara med varandra, känna sig som en enhet, en grupp sammansvurna... Det var då jag kände hur ett kugghjul inne i huvudet klickade till och rörde sig.

Jag har nog alltid tagit för givet att naturen är viktigare än kulturen. Att killar är barnsoldater och tjejer experter på att hålla koll på vem som är vem och så. Men där i lokalen började jag undra. Dom där tjejerna verkade vara soldater. I en annan kultur är vi kanske soldater. Kulturen kanske är viktigare än naturen ibland. Och de där tavlorna är kanske ganska blanka...

Visst, sa Mia efteråt. Klart vi kan vara soldater, lika gärna som killarna. Beror väl på om det lönar sig. Men några blanka tavlor är vi knappast. Det går inte att skilja på Natur och Kultur så där prydligt som du försöker göra, sa hon. Dessutom, vad som är viktigast, arv eller miljö, det varierar väl med tid och plats. (Jag kom på mig själv med att tänka att det kändes lite konstigt och orättvist att Mia är både smart och en jäkla power-pingla.)

Mia säger att här och nu, här är det kulturen som gäller. Därför måste man ta ansvar för sig själv och bygga den själv. Det är inte alla som kan det. Ta chansen och bygga, alltså. Och det finns förstås massor av människor som inte har, eller har haft, någon chans. Både här och på andra ställen.

Så sitt inte där och tyck synd om dig själv och din stenålders-hjärna. Förresten, sa Mia, är jag inte så säker på att du har någon stenålders-hjärna. (Åh, tack så himla mycket!) Vi har väl inte slutat utvecklas, eller? Vem har sagt att det måste gå långsamt? Och du, kulturen är väl en del av naturen. Eller tvärtom. Skit samma!