Den här sortens självbespeglande litterära biografi, ett subjektivt rollspel framfört i presens i tron att varje infall som poppar upp i författarens uppeggade hjärna skapar en tidlös kalligrafi på boksidorna vilken "En rysk roman" är ett exempel på, går i Frankrike under beteckningen auto-fiction. Den har starka beröringspunkter med 1970-talets bekännelselitteratur och är ytterst ett symptom på bloggsfären (sic!).
Det var nu några månader sedan jag läste
Arne Melbergs bok
Självskrivet: Om självframställning i litteraturen. Jag gjorde det för att förstå varför jag bloggar, och varför jag bloggar som jag gör. Och jag kände direkt att boken kunde hjälpa mig när Melberg, "fostrad med modernitetens skepsis mot det alltför personliga", redan i inledningen beskriver sitt projekt både som en "självprövning" och som en prövning av "nya sätt att förstå och beskriva litteraturens förhållande till verkligheten, dess hunger efter verklighet och dess verklighetsingripanden."
Och är det något jag minns (utan att kika i mina anteckningar) så är det Melbergs
både-och.Postmodernismens anti-subjektivitet; kritiken av det stabila och auktoritativa jaget; är inte någon ny och (temporärt) övergående trend, utan en del av en lång tradition:
...den kritiken formulerades redan av Montaigne och med oöverträffad skärpa av Nietzsche. Den tilltagande styrkan i kritiken... från Freud och framåt betydde väl att subjektet detroniserades men inte att det gick upp i rök utan snarare att det differentierades, fragmenterades och spriddes ut till olika förklädnader: ett mångfaldigande av de strategiska möjligheter varmed författaren kunde ägna sig åt att minnas, rekonstruera och konstruera sig själv och sitt själv.
(s. 9)
Det Melberg kallar litterär metafysik sorterar litteraturen (vetenskapen) i
antingen fiktion
eller sakprosa,
antingen sann
eller falsk. Men självframställningen försöker slingra sig ur denna dikotomi:
...den är både litterär och sakligt verklighetsbeskrivande. Den nöjer sig inte med fiktion. Eller den tar till fiktion i verklighetsbeskrivande syften.
(s. 10)
Jag läser alltså litteraturvetenskap som vetenskapsteori (även om begrepps-par som fiktion och fakta, subjekt och objekt, ibland måste spegelvändas). Finns det några invändningar?
Jag har sedermera läst
Victoria Farelds avhandling om
Charles Taylor,
Att vara utom sig inom sig (jag återkommer till den längre fram), och därigenom bekantat mig med kritiken av den senare. Men jag undrar om inte Melberg, med hjälp av den analytiske filosofen
Galen Strawson, bäst lyckas fånga den skiljelinje som går mellan Charles Taylor,
Alasdair McIntyre,
Oliver Sacks,
Jerry Bruner m.fl. i "the modern Narrativity camp" å ena sidan och... sådana som jag, å den andra:
...det finns två personlighetstyper, den "episodiska" och den "diakrona". Narrativitetens förespråkare hör alla till den "diakrona" typen eftersom de föreställer sig livet självt ordnat som en berättelse med början, mitt och slut; och livets mening som upptäckten av och fullkomningen av denna berättelse. Medan den "episodiska" typen istället finner livet självt och livets mening i dess enskildheter, dess tillfälligheter, dess high-lights, dess episoder.
(s. 15)
Aha. Inte så konstigt, då, att det
hegelska slutet på historien tycks så avlägset, för mig och många andra. Då är jag kanske inte så schizofren ändå, då jag trots min hårdnackade (materiella) rationalism och förkastande av den vetenskapliga berättelsen - den
husserlianska
meditationen - trots allt erkänner ett (personligt) behov av ett mer fragmentariskt, obundet, transcendent (?) uttryck.
Kanske är det så här den politisk-filosofiska kompassen borde utökas: med dimensionen episodisk-diakron?
Kanske är mina misstankar korrekta: Cirkeln sluts där den naturvetenskapliga metoden möter
kosmogonin -
fenomenografin är ett fruktlöst försök att kortsluta kretsen.
Återigen: vi behöver både-och. Men är det (natur-)vetenskap vi ägnar oss åt, så ska vi vara dess metoder trogna, utan hybris. Istället för att förkasta logiken, eller att försöka gömma dess begränsningar, ska vi använda den fullt ut, utan att kallas känslokalla. Istället för att försöka bevisa de matematiska objektens självständiga existens eller icke-existens, ska vi applicera matematiken varhelst det är fruktbart, utan att kallas reduktionister.
Kanske ska vi låta vetenskap vara vetenskap, och konst vara konst, och inte avkräva någon av dem allvetande och allsmäktighet (à la
psyko-historia). Men kanske måste vi då också, i vårt upprätthållande av
antingen-eller, erkänna vårt gemensamma och individuella behov av
både-och.---
Skrivandet, självframställningen, är ett konstruktionsarbete, men ett splittrat sådant: "...självet varken identifieras eller stabiliseras av skrivandet: självskrivandet innebär att jaget fördubblas till en instans som skriver om och reflekterar över det jag som lever och har levt", skriver Melberg.
Den ofärdige söker ständigt nya vägar till att förstå sig själv; den färdige skriver sig fram till den punkt där han blev den han är: den skrivande. Men det "färdiga" är ett metodologiskt grepp, endast giltigt i en mycket begränsad kontext.
Det skrivande jaget är oftast det färdiga jaget medan det beskrivna jaget är det ofärdiga; men beskrivningen leder till upptäckter, förändringar, tolkningsproblem, justeringar av alla förhandsbilder och alla berättelser vi har om oss själva.
(s. 19-20)
Vem är jag? Varför är jag här? (Eller kanske: Vad håller jag på med?) Frågorna är eviga. Melberg ser dock ett mönster när han rangerar sina klassiker på en tidslinje: "[O]m döden motiverade den klassiska självframställningen så är istället exilen och förlusten de faktorer som motiverar...moderna självframställare...". Mönstret känns inte helt övertygande, men nog är det ändå så att en diffus känsla av förlust alltmer framstår som det huvudsakliga motivet till nutidens sökande efter svar. "För de moderna är självet inte så mycket en okänd kontinent som en förlorad, sjunken kontinent...". "Självframställningen handlar om att skapa sig ett jag och ett själv när nu en ursprunglig identitet har gått förlorad."
Bärgningsförsöken, självets konstruktion och re-konstruktion sker, enligt Melberg, med hjälp av strategierna visa, söka, dölja. Och nog är det just detta jag gör när jag berättar historier (historien) om mig själv; för mig själv. När jag skriver dagbok, när jag bloggar.
Det skrivande jagets förklaringar och berättelse kan aldrig bli definitiva eftersom redan nästa dag kan innehålla en ny upplevelse som ändrar på allt. Dagboksförfattaren är nästan lika ofärdig som det jag han eller hon skriver om och låter gärna denna ofärdighet influera sitt skrivande. Dagboken är därför en experimentverkstad för att testa den litterära självframställningens fenomenologi - dessutom har dagboken fått en förnyad aktualitet i det fenomen som går under namnet web-logs...
(s. 22-23)
Jag har tidigare lagt fokus på det offentliga sökandet och den offentliga uppvisningen, i tron att dessa komponenter är de enda som är åtkomliga - för andra, likväl som mig själv. I den mån mitt projekt handlar om konstruktion och förhandling, och inte blott om exhibitionism och bekräftelse, måste väl det som bearbetas vara identiskt med det som uttrycks? Emellertid har jag nu kommit att se döljandet och det dolda som inte bara väsentligt, utan också det mest intressanta. Jag tror också att det är åtkomligt, delvis. Jag kan till viss del urskilja det själv, på avstånd, med tiden. Men framförallt är det just här som läsarna spelar en avgörande roll. Sökandet skulle jag i princip kunna klara själv (även om jag förvisso önskar hjälp även med detta); uppvisningen likaså. Men det dolda: luckorna, skygglapparna, förnekelserna, värderingarna, vanorna, önskningarna, förvanskningarna, böjelserna, fördomarna... Dessa kan läsarna, bättre än skribenten, upptäcka och avtäcka.
---
Montaigne är för Melberg, som för mig, en utgångspunkt, en första klassiker. Han "hävdar sig själv och reser sig upp för att omedelbart därefter lägga sig platt". Och jag vill gärna tro Melberg när han i Montaigne (och i mig) ser något mer än egocentrism:
...att ämnets - självets - frivola, fåfänga, intetsägande, meningslösa karaktär inte bara är psykologiskt och sociologiskt bestämd utan också stilistiskt: Montaigne ersätter ett högt framställningssätt med ett lågt, ett offentligt med ett privat, ett klart med ett motsägelsefullt och ett meningsfullt (eller: finalt) med ett obestämt och öppet.
(s. 26)
Montaigne ifrågasätter självet och den enhetliga personligheten, och det är detta som gör honom så "modern" (eller kanske post-modern). Nietzsche och Freud skulle långt senare instämma i hans beskrivning av självet som ett "lappverk". Och det är denna insikt, och det kompromisslösa följandet av dess konsekvenser, som jag så högaktar.
Men Montaigne ifrågasätter också sitt projekt - precis som jag. Och han ger mig tröst; ett motiv jag kan tro på och göra till mitt, även om det delvis är en efterkonstruktion. Allt handlar om att leva väl:
"...vad jag än är vill jag vara det någon annanstans än på papper. Min konst och min färdighet har använts till att göra mig nyttig, mina studier till att lära mig göra, inte skriva. Alla mina mödor har jag ägnat åt att forma mitt liv." Montaigne lever för att "forma sitt liv", vilket betyder att han lever för att skriva (forma) och att han skriver för att leva. Både-och!
(s. 32)
Melbergs näste klassiker är Rousseau. Som snarare än att skapa och upptäcka sig själv vill bekänna och försvara. Men som även han erfar att "det stabiliserat transparenta jaget skuggas av sina egna motsägelser". Rousseau ser konspirationer överallt och "motiveras till ständigt nya versioner av samma gamla liv". Han döljer mer än Montaigne, också för sig själv.
För Nietzsche är människan, "det ännu inte fastlagda djuret". Självet som autonomt subjekt är en fiktion. Melberg menar att vi efter Freud och Focault knappast kan betrakta detta som en originell ståndpunkt. Jag tycker nog ändå att framsynen är remarkabel. Slaget om subjektet är knappast över. Lika framsynt är Nietzsches analys att språket förleder oss:
...grammatiken gör jaget till subjekt och till herre över predikaten, underförstått: sina handlingar. I verkligheten förhåller det sig tvärtom, menar Nietzsche: det är våra handlingar som bygger upp den storhet vi kallar Jag Själv.
(s. 40)
Men motivet att skriva finns där likafullt, och Nietzsches skrivande demonstrerar, enligt Melberg:
...att upptäckten av jagets många gömställen och språkets bedräglighet ingalunda hämmar det självframställande projektet utan snarare fungerar som positivt incitament och som en uppmaning till att experimentera med tanken och språket.
(s. 44)
Kanske även detta en efterkonstruktion?
Strindberg, liksom Rousseau, verkar i första hand skriva för att bekräfta sig själv och för att motivera sitt liv, så som det utspelar sig. Traditionellt "förklaras" Strindberg, säger Melberg, som ett "resultat av en psykologiskt respektive en sociologiskt bestämd orsak, vilket förstås reducerar hans litterära insatser". Men Lagercrantz "vänder på steken" så att Strindbergs liv "istället framstod som resultat av författarens litterära kalkyler och strategier."
Lagercrantz öppnade för möjligheten att liv och skrift inte skulle betraktas som orsak och verkan utan som ett samspel mellan ömsesidigt påverkande krafter.
(s. 47)
Och så, mot slutet av genomgången av sina klassiker, försöker Melberg sammanfatta och svara på en av mina frågor:
Det är frestande att ta till klichéer med djupsinnigt patos när man funderar över Varför: kanske dessa stora konstnärer gestaltar den radikala osäkerhet som utmärker det moderna livet och som innebär att identitet är något som ständigt måste skapas på nytt; att Jaget är en uppgift mer än ett faktum. Fast inte heller denna observation kan kallas säker; egentligen vet jag inte Varför man intresserar sig för sig själv, skriver om sig själv, framställer sig själv. Och jag misstänker att just detta - att man inte vet varför - kan vara den viktigaste drivkraften.
(s. 55)
Och fast jag egentligen inte vet mer nu än tidigare, så känner jag likväl att jag vet lite bättre.
---
I sin genomgång av modernister uppehåller sig Melberg vid bl.a. Thomas Bernhard och hans "insisterande jag-framställning" via sitt fiktiva alter ego Murau. Jag känner igen mycket i Melbergs beskrivning och analys av Bernhards texter:
Murau har inte mycket gott att säga om sin familj eller om sin uppväxt i Wolfsegg, men han har så mycket mer att kritisera i skarpast tänkbara ordalag, allt i enlighet med den "överdriftens konst", Übertreibungskunst, som han utnämner till sitt viktigaste medel för att "uthärda existensen" och till själva nyckeln till konst, filosofi och all andlig verksamhet - och man tänker sig gärna att Bernhard använder Murau som megafon för att meddela de överdrifter som gör tillvaron uthärdlig också för honom själv och formulera de beska sanningar, som annars skulle förbli osagda.
(s. 80)
Förutom (upplevelsen av) min bakgrund och utvecklandet av en överlevnadsteknik som ofta fått - och får - kontraproduktiva konsekvenser, kan jag också känna en dragning mot pseudonymitetens lockande lä. Men jag har aldrig vågat upphöja den bitska kritiken - vare sig den är överdriven eller inte - eller ifrågasättandet - vare sig det är befogat, konsekvent, eller inte - till ett oundgängligt verktyg; till en konst. Kanske är jag bara feg, undergiven. Eller är min självkritik en konst i sig?
Jag har också mycket svårt att acceptera (den helt anonymiserande) pseudonymen. Dels saknar den intimitet, direkthet, och förlorar därigenom slagkraft; den blir ett slött svärd. Dels signalerar den en ovilja eller oförmåga att stå bakom, stå för, utsagan. Och även om denna oförmåga kan ges en tillfredsställande orsak (som i mitt fall, hoppas jag), så när den ändå misstankar om ohederlighet och bristfällighet (egenskaper som, även om de inte helt kan undvikas, skulle ha kunnat bekämpas ytterligare).
När jag avkräver mig själv eller någon annan att "stå bakom" sina utsagor betyder detta naturligtvis inte att jag insisterar på sannhet, säkerhet, hållbarhet. I samma utsträckning som någon eftersträvar, eller tror sig ha uppnåt, ovedersäglighet (och först då gör sin utsaga) undergräver denne sin rätt att bli tagen på allvar. Att stå bakom sina utsagor är att villigt utsätta dem - och sig själv - för kritik, för möjligheten att själv upptäcka sina fel och brister. Det är ett absolut krav, och en ovilja att göra detta kan aldrig utgöra en helt tillfredsställande orsak till pseudonymitet.
---
För mig har bloggandet blivit ett alibi för en offentlig (men privat) självbespegling. Ett utkast, öppet för kritik. Likt tre små grisar bjuder jag vargen att blåsa, blåsa, blåsa... tills jag finner ett hus som står fast och tryggt i stormen.
Om dagboken gör avkall på berättelsens stringens, dess konstruktioner, dess ändamålsenlighet och dess konklusioner, så skulle det betyda att dagboken visserligen inte kan ekvivaleras med livet självt men ändå ligget steget närmare. Dagboken avstår från den stora Berättelsen som meningsgivande instans; den utvecklar i gengäld ett myller av små berättelser.
(s. 120)
Jag har alltid tvivlat på dagbokens föregivet hemliga karaktär. Finns de verkligen, de tysta, starka, som låter samtalet, funderingarna, vara en sak endast mellan dagboken och sig? Som aldrig "glömmer" att låsa den, aldrig lämnar den framme för att eventuellt bli upptäckt? Den litterära dagboken, åtminstone (oklart om min blogg kan räknas dit), "är inte uteslutande privat; den är snarare både privat och offentlig", säger Melberg.
Sartres Roquentin, fortsätter han:
...befinner sig i ett spänningsfält mellan fullständig fragmentering, tingslighet, meningslöshet och kontingens å ena sidan, och det meningsfulla och menings-skapande sammanhang som han kallar "berättelse" å den andra. Dagboken som litterär form balanserar just mellan dessa ytterligheter...
(s. 122)
Dagboken "kombinerar således en underbar frihet till att utveckla litteratur med den lika underbara förvissningen om att den egentligen inte alls är litteratur". Ja, just det. Och när jag motiverar mitt "meningslösa" bloggande för vänner och bekanta säger jag - medan jag obekvämt vrider på mig - att jag funderar på att skriva en bok...
Och med detta antyder jag (för mig själv) att jag använder bloggen som Kafka använde sin dagbok: som en "litterär verkstad". En "arbetsbok" i ett "kvasi-offentligt rum, som är privat men inte alldeles privat, litterärt, men inte alldeles offentligt."
När han några år senare läser igenom sin dagbok blir han "gripen", antecknar och stryker under: "Allt tycks mig som konstruktion." Det framgår inte om detta ska vara en självkritisk kommentar eller kanske en häpen observation.
(s. 128)
I Kafka känner jag också igen det maniska behovet av att skriva av sig. "Dagboken är den plats där Kafka registrerar sitt vardagsliv och sitt känsloliv och sitt kroppsliv - men den är samtidigt det redskap varmed han befriar sig från dessa hindrande trivialiteter och förvandlar sig till litteratur." Kanske ser Melberg i Kafka främst en konstnär som höjer sig över vardagen. Jag vill istället - också - se en plågad människa vars kamp med sig själv mynnar ut i - tvingar ut - något som vi i efterhand betraktar som konst, som höjt över det timliga:
Börjar på den nya dagboken i det bestämda syftet att skaffa mig sömn.
En annan passage som får mig att misstänka att Melberg väjer för det mano-depressiva, det i grunden disharmoniska, är detta:
En av de sista bevarade anteckningarna lyder: "Återstår bara att lösa gåtan varför jag var lycklig i fjorton dagar i Marienbad." ... Att det skulle ha varit lyckliga dagar låter varken oväntat eller gåtfullt för vem som helst utom för Kafka, som har konstruerat sitt liv som litteratur så att det utesluter det levda livet som lycka. Man tvingas misstänka att om Kafka bara kunnat lösa också gåtan Marienbad så hade han restlöst blivit litteratur och inte längre behövt dagboken. Och inte längre behövt leva.
(s. 129)
Detta är en av de få passager där Melberg för mig framstår som naiv. (Och jag nödgas hänvisa till de texter, under rubriken Liv och död. Och ångest., som jag finner mig oförmögen att publicera under denna genomskinliga pseudonym.)
Jag pendlar själv mellan förakt för min egen oförmåga till meningsfullt skapande och till meningsfull handling, och ett självbelåtet upphöjt lugn.
Jag vill inte bara läsa och skriva. Jag vill leva! Njuta! Ge! Göra!
Melberg skriver om Pessoas karaktär Soares, och de intrikata spelet mellan dessa, samt mellan läsaren och de båda gestalterna. Orons bok skulle kanske kunna beskrivas som en konstruktion av en konstruktion. Och kanske vill Pessoa bl.a. säga att meningsfull handling är en orimlighet, en fåfäng ambition. Åtminstone utgår hans karaktär Soares från premissen "jag är ingen".
Han är vad Nietzsche skulle ha kallat en "passiv nihilist" men ändå ingen desperado, snarare än mild melankoliker som i lugn takt registrerar sina observationer om den värld som inger honom leda. Han envisas med att förbli passiv och försöker utvinna något slags värde och mening i passivitet, leda, intighet etc. Vilket är detsamma som att han föredrar litteraturen framför livet: "Litteraturen är det behagligaste sättet att undgå livet."
(s. 131-132)
Det står inte klart för mig huruvida det är just individen Soares (Pessoa) som inte kan eller vill handla eller finna mening, eller om han ska (vill) tolkas som en representant för mänskligheten. Melberg beskriver Soares inställning som "livsfientlighet", men tillstår att han också verkar utvinna någon glädje - mening - i sitt "anti-liv". Jag funderar över hur Melberg själv ställer sig till begrepp som lycka, handling och mening. Sådana ställningstagande verkar vara avgörande för varje form av (litterär) analys.
Liksom för Kafka var dagboken för Anaïs Nin "det oumbärliga redskapet för att hantera livet och för att göra livet litterärt". Och som i fallet Kafka väljer Melberg att lägga fokus på det senare. Han talar om Nins dagboksinnehåll som "ett tydligt litterärt projekt" men också som en bildningsroman (för, får man anta, Nin själv), en sedeskildring och en psykologisk journal, och diskuterar hur olika utgåvor medvetet valt att lyfta fram olika aspekter.
Vad jag saknar i Melbergs analys är möjligheten att betrakta det "litterära" som något som i första hand tjänar till att söka bekräftelse; den litterära formen som det kärl konventionen påbjuder för att kunna föra ut sin självskapelse. "Allt som jag kan använda till romaner förs in i dagboken", säger Nin, och jag tänker på detta som ett alibi.
Också Gombrowicz skriver på en Orons bok: "en dagbok vars främsta syfte verkar vara att stabilisera och definiera den egna tillvaron, att hävda den egna existensen... att konstruera och profilera sig själv som litterär figur." Att läsa Gombrowicz dagbok är att "följa konstruktionen av en litterär persona", skriver Melberg, och jag känner mig stärkt när jag läser om hur Gombrowicz gör detta genom att gå i polemik med det han läser, och det han själv skriver.
"Mitt enda försvar", skriver han - försvar mot att bli missförstådd, undervärderad, osynliggjord - "är att definiera mig själv - att ständigt och jämt beskriva mig själv."
(s. 144)
Och, precis som jag själv vill tro, är dagboken (bloggen) den ideala formen för detta "eftersom den medger att Gombrowicz kan yttra sig sig om vad som helst och vem som helst men ändå alltid beskriver sig själv."
Jag hoppas också att jag, likt Gombrowicz, lyckas undvika en "tröttsam självlansering" då jag inser att mitt jag "inte är någon solipsistisk storhet utan betingas av annat och andra." Det är inte (bara) mitt jag som intresserar mig. Det är också ditt. Melberg beskriver det så att när Gombrowicz "gör jaget diskursberoende sätter han inte bara parentes om det romantiska författarjaget utan han anför alla tänkbara uppfattningar om jaget..."
Det är inte lätt att avgöra om Gombrowicz dagbok ska bedömas som dokumentation av ett egocentriskt eller rent av megalomaniskt jag, eller som kritik av traditionella jag-uppfattningar, eller som den litterära konstruktionen av ett diskursivt jag, eller som ett försök att inta positionen "jag", eller som ett lika stort försök att balansera mellan dessa varianter...
(s. 146)
Gombrowicz ger uttryck för en frisk distans, och tycks nästan blicka in i framtiden, när han skriver: "Hos mig har vissa idéer som finns i luften vi alla andas samlats till en speciell och oefterhärmlig Gombrowiczmening - och den meningen är jag." Han talar också med lätt ironi om sig själv i både första och tredje person, och om dessa båda personer ur ett allvetande perspektiv, i kursiv. Och även denna uppfinning ironiserar han över.
Jag minns att då jag av en tillfällighet fått syn på Melbergs bok och utan alltför stora förväntningar börjat läsa den snart kom att fundera över begreppet serendipitet. För mig är detta ett användbart begrepp så länge man har klart för sig att "slumpen" i detta sammanhang endast har att göra med vilka möjligheter man ställs inför (upptäcker) vid en viss tidpunkt, och inte med det faktum att man (ständigt) ställs inför sådana möjligheter. Nåväl, ett citat som - med utgångspunkt i de frågor jag ställde mig redan långt innan jag kände till Melbergs bok - illustrerar just vilken trevlig upptäckt den var är detta:
Gombrowicz framstår istället som en en aktiv nihilist (återigen i Nietzsches mening av "nihilist"), som frejdigt utnyttjar den diskursiva position han tillskansar sig till att hävda sig i och med oförytterliga meningar om allt och alla. Glömmer man bort den jag- och självkritiska förutsättningen framstår han som bara egocentrisk eller rentav tjatig; annars som en av den moderna litteraturens stora självprövare och självframställare.
(s. 148)
Jag kan bara hoppas att åtminstone mina ambitioner kan ses i ett liknande ljus...
---
I sin behandling av Skandinavien känner Melberg sig föranledd att utveckla teorin om exilen som drivande kraft bakom självframställningen, "eftersom vi inte varit speciellt hårt drabbade av folkförflyttningar och tvungen exil".
...likväl är det ju möjligt att den skandinaviska 1900-talsversionen av samhällsförändring och modernisering har främjat det slags reflexion som är självframställningens förutsättning. Jag tänker nu på uppbrott från landsbygdens traditionella livsformer, "stånds-cirkulation" och klassresor, den raska industrialiseringen och den lika raska övergången till post-industriella produktions- och kommunikationsformer med internationell orientering, konturerna av en självständig intelligentia och den massiva utvecklingen av utbildningsinstitutioner...
(s. 152)
Och jag tänker på min egen bakgrund och uppväxt; mitt liv så här långt, och mina barns framtid. Och på de outhärdliga nyrika.
Melberg använder August Strindberg och Selma Lagerlöf för att illustrera mellan vilka ytterligheter självframställningen oscillerar (under skandinaviskt 1900-tal). Position August: den ofärdige, konstruerande som ständig söker nya vägar för att uppfinna, upptäcka sig själv. Och position Selma: den färdiga, balanserade som försöker hitta, förstå, beskriva den väg som lett fram till detta jag. Melberg skriver det inte, men utifrån de författare han behandlar dristar jag mig att tillskriva position August något typiskt manligt, och till position Selma något typiskt kvinnligt.
(Jag skulle nu behöva reda ut vad jag avser med begreppen manligt och kvinnligt. Jag nöjer mig här med att säga att dessa begrepp inbegriper biologiska såväl som sociala faktorer. Och att jag tycker att begreppen är användbara även i de fall då en manlig författare ligger närmare position Selma, och vice versa.)
Jag fastnar mest för Melbergs beskrivning av Harry Martinssons författarskap (förstås). Martinsson är just en sådan outhärdlig(t) nyrik som jag ibland anser mig själv vara - outhärdlig(t) också för sig själv. "Det speciella är hans negativitet", skriver Melberg:
...Martinsson accentuerar avståndet [mellan nu och då], begriplig nog med tanke på att Martin ännu är en liten stackare och framförallt för att Martins barndom ännu inte verkar medge en framtida frigörelse. Men citaten antyder också att barndomen ännu tvingar sig på och besvärar den vuxne berättaren...
(s. 159-160)
"[H]ade Martin bara bestått av prosa hade hans berättelse varit ett socialreportage och han själv ett avslutat kapitel", skriver Melberg, som ändå placerar Martinsson mycket nära position Augusts extrem: "Nu fortsätter Martin att skapas i och genom Martinssons minnesarbete, som både handlar om att återge den prosaiska barndomen på troget vis och att bearbeta den poetiskt."
Melberg beskriver Martinssons arbete med sig själv som en dragkamp. En kamp om tolkningsföreträde, kanske. En kamp mellan den han har varit, den han tror sig ha varit; den han är, den han nu tror sig vara. Mellan Martin och Martinsson. Och det han tror, och har trott, förändras naturligtvis ständigt. Det är en evig kamp.
...minnesarbetet förenar dem ibland medan avståndet ibland tänjs ut så att de framstår som motsatser. Martin kan vara offer medan Martinsson excellerar i poetiska interventioner... Martin kan vara en företagsam rymmare medan Martinsson att döma av bastanta och förbittrade omdömen verkar fången i de situationer och oförätter som minnesarbetet har påmint om. Om självframställningen trots alla lysande inslag av poetisk bearbetning verkar disharmonisk så motsvaras det av att det framställda självet verkar ofärdigt.
(s. 162)
Ivar Lo-Johansson framstår, utifrån Melbergs beskrivning, som en extrem Selma. Melberg placerar honom förvisso "närmare" position Selma, men i mina ögon närmar han sig denna snarare från en ännu extremare position, än från position August. När jag läser om Lo-Johansson kommer jag att tänka på f.d. statsministern Göran Persson. Och på min egen far. (Jag lämnar nu alla förespeglingar om återgivande eller tolkning av Melbergs text, och ger mig ut på ett helt personligt strövtåg.)
Jag skrev tidigare att viljan att utsätta sig själv för kritik, viljan till självkritik, är ett absolut krav. För mig väcker position Selma alltid misstankar om ohederlighet, om ett desperat (men kanske omedvetet) behov av att rättfärdiga sig själv och sin världsbild. Ja, t.o.m. i de fall då jag stöter på någon som verkar vila tryggt i position Selma, kan jag inte låta bli att undra om positionen verkligen är så hållbar som den vilande utgår ifrån. Jag är helt enkelt skeptisk till den diakrona uppfattningen av tillvaron, och - som en konsekvens - till den diakrona personligheten.
Jag kan sträcka mig så långt som att acceptera att vissa människor verkligen har funnit vila. Men min misstanke om att deras viloläger närsomhelst kan rasa samman kan jag inte skaka av mig.
Jag tänker på den gamle präst som varit med om så mycket, uthärdat så mycket, och som blev min vän och fadersgestalt för en kort tid. Hans lycka, harmoni, trygghet, förvissning, överlåtande, tilltro, ödmjukhet var fysiskt påtagliga. De strålade ur honom, som ljus och värme. De värmde både honom och dem runt omkring. Och de gav honom pondus och handlingskraft.
Jag tänker på min mormor. En sådan stark kvinna. Som insisterade på att jag som helt liten skulle läsa aftonbön varje kväll. Som jag under tonåren uppfattade som (medvetet) naiv, men som jag som vuxen kom att hysa den största respekt för.
Ja, jag tänker på flera andra som jag inte för ett ögonblick skulle anklaga för intellektuell ohederlighet och som likväl funnit en avundsvärd harmoni. Särskilt då jag vet att denna harmoni inte är lättköpt, att den kräver ständigt arbete, kan jag uppskatta den, avundas den. Men jag vill aldrig byta in min skepsis.
Även Selma får min respekt, min suspension of disbelief. Kanske delvis för att hon är kvinna.
Men Göran Persson får den inte. Om Lo-Johansson kan jag egentligen inte uttala mig, men mina misstankar kvarstår.
Åter till Melbergs text. Jag stannar upp vid Lo-Johanssons berättarteknik: "ganska korta episoder, ofta humoristiskt fångade, ibland påtagligt indignerade, ändå lakoniskt berättade i den 'isländska' stil som Lo-Johansson tar upp och vidareutvecklar". Och som jag funnit så oemotståndlig sedan jag som ung första gången läste Röde Orm. Jag tror faktiskt att min ihållande fascination inför Frans G. Bengtssons text är en nyckel så god som någon till att förstå (lite mer om) mig själv...
Lite längre fram skriver Melberg om Agnar Mykle och hans självbiografiska romansvit om Ask Burlefot. Jag uppfattar det så att Mykle i sig själv och i sin text ovanligt tydligt - kanske också inför sig själv - oscillerar mellan position August och position Selma. Jag läser Melbergs ord om och om igen, och försöker anknyta dem till mitt eget liv:
Romanen om Ask Burlefot består således av biografiska porträtt och biografin innehåller en roman: Asks utveckling. Roman och biografi sammanfaller i huvudpersonen: Ask. Han är å ena sidan skildrad med påtaglig distans: unge Ask ska vara generad, fantiserande, hyperbolisk, kåt, romantisk, oansvarig, expansiv. Framförallt ska han befinna sig under utveckling som en ofärdig skapelse. Han ska se framåt. Han ska bort och ut. Den mogne Ask är i gengäld färdig: i analogi med Berättaren, som levererar den biografiska roman vi läser, så har Ask avgett sitt mästarprov - den komposition som antyds vara genialisk - och han har stadgat sig och kan se tillbaka och komma tillbaka. Å andra sidan är berättaren så pass sentimentalt förälskad i sitt unga jag att hans nu-perspektiv gärna flyter samman med romanens-biografins då. Resultat: den unge Asks puerilt tvärsäkra omdömen om Män, Kvinnor, Norrmän, Norge etc får auktoritet av Berättaren och presenteras som levnadsvisdom. Berättaren ska avslöja sitt unga jag som ofärdigt men kan inte underlåta att utnyttja sitt ofärdiga jag till att avge färdiga omdömen om världen.
(s. 173-174)
Mykle illustrerar, enligt Melberg, "det intrikata samspelet mellan berättare och protagonist". Melberg jämför i detta avseende också Mykle och Martinsson. Men istället för Martinssons negativitet uppvisar Mykle något som Melberg väljer att kalla "hatkärlek".
...berättaren är intensivt upptagen av unge Ask och ser alla gestalter och miljöer i relation till honom, berättaren anstränger sig för att markera distans, han ironiserar och han utlämnar men han kan ändå inte låta bli att stämma in, hålla med och stödja. Ask kanske kan karakteriseras som berättarens vanartige men intensivt älskade son? Hans unga jag? I alla händelser är Ask, i ännu påtagligare grad än Martinssons Martin och Sandemoses Espen, en ofärdig skapelse. Mykle ger ett facit till Ask som motiverar hans handlingar. Ask måste göra det han gör eftersom det är en del av hans utveckling och hans utveckling är nödvändig eftersom den leder fram till den mogne kompositören-konstnären, som väl får tas som en nödtorftigt förklädd version av berättaren själv. Utan Ask ingen roman. Ask måste offra kvinnor och barn och berättaren måste reducera alla som Ask möter till avslutade porträtt. Bara Ask lever och utvecklas och bara genom Ask kan berättaren påminna sig att också han har ett liv som inte är avslutat förrän porträttet av Ask är färdigt.
(s. 176)
För mig verkar det som om Mykle strävar efter att inta position Selma, men att inte heller han kan skaka av sig misstanken om att han inte helt kommer fram. Kanske tror han att det är möjligt, att han bara inte lyckats helt ännu. Eller frustreras han över att det i princip är möjligt (och eftersträvansvärt) att komma fram, men att just han - hittills - verkar oförmögen att nå hela vägen? Kanske kämpar han emot (mot) en insikt om att det inte är möjligt att komma hela vägen fram.
En sista skandinav som särskilt väcker mitt intresse är Sun Axelsson, som i ett politiskt laddat 70-tal inte vill bekänna, utan istället "'vill att mitt förflutna skall bli verkligt, att mitt liv ska bekräftas'". Ändå känner hon sig manad att resignerat stämpla sin bok som "bekännelselitteratur".
Men hon polemiserar: termen är en stämpel som man sätter på böcker skrivna av kvinnor. Män, däremot, "har genom tiderna skrivit böcker om sig själva, men då heter det rätt och slätt 'självbiografi', eller att boken har en 'självbiografisk prägel'." Denna välmotiverade litteratur- och könspolitiska markering bör inte hindra oss från att inse att den självframställande traditionen alltid haft inslag av "bekännelse". Likaså av den mer eller mindre exhibitionistiska impulsen att ge offentlighet åt det privata. Frågan är ju om inte hela den självframställande traditionen sammanfaller med den den socialhistoriska framväxten av just det "privata", därmed också med behovet att hantera, manipulera, diskutera, överskrida gränsen mellan det "privata" och det offentliga, politiska, allmänna.
(s. 189)
När jag läste Melbergs bok var det just sådana här inpass som gav mig den aha-känsla jag hadehoppats på. Det känns länge sedan nu. Nu tänker jag på Antigone, och på hur rationalism kan missbrukas även av de mest välmenande.
---
Vidgar man perspektivet ... och försöker tänka kulturhistoriskt, så kan man undra om inte det begynnande 2000-talet öppnar en ny fas i den litterära och konstnärliga självframställningens historia. ... mina exempel kan ses som bidrag till en trend, som ... nu expanderar elektroniskt under namn av bloggar. Tre stickord sammanfattar självframställningens utveckling i denna trend: estetisering, stilisering, design. Därmed minskar betydelsen av den kapacitet som var bestämmande för den traditionella och moderna självframställningen, nämligen minnet. Rekonstruktion lämnar plats för konstruktion.
(s. 199-200, delvis min kursivering)
Det där med att den nutida människan saknar (kollektivt, ackumulerat) minne, låter lite som Sokrates klagan över den moderna ungdomens fördärv (inte minst för att Sokrates själv troligtvis aldrig framförde den). Detta är knappast den första gången i världshistorien som rotlösheten skapar (reaktionära) bakåtprojektioner av en annan (bättre), svunnen tid. Det är alltid svårt att skilja ut det genuint nya från den oifrånkomligt speciella i upplevelsen av nuet.
Men nog är det svårt att motstå konstruktionens hyperbol. Den återfinns överallt - i filosofi, vetenskap, samhällsliv, konst, ekonomi, politik, psykologi - och förefaller osedvanligt välgrundad. Vi är friare att skapa - även oss själva. Men är det konstruktion i stället för rekonstruktion vi ägnar oss åt? Eller är det snarare en (delvis) omedveten rekonstruktion?
Melberg beskriver det "litterära uppdraget" som "att framställa och utveckla erfarenhet."
Frågan är bara om detta uppdrag fortfarande är aktuellt - eller om estetisering, stilisering, design är på väg att skapa en kulturell situation där glömskan är en viktigare egenskap än minnet, intrycket och uttrycket viktigare än erfarenheten.
(s. 224)
Eller är det kanske så att det kontinuerliga intrycket och uttrycket blir ett sätt att (delvis omedvetet) bygga erfarenheten? Melberg skriver om sampling: "I överförd mening handlar det om att 'processa' redan givna fraser och stycken till egna sammanhang i ett nytt koncept." Och även om han tillstår att detta knappast är något nytt, så får det med bloggen onekligen ett "uppsving". Ett annat begrepp är digitalisering: "Det själv som presenteras är digitalt både i teknisk mening och i betydelsen sammansatt och samordnat av alla de olikartade element som nätet erbjuder."
Melberg hänvisar till Jill Walkers "meta-blogg" och till Viviane Serfaty som beskriver bloggen som ett spel "mellan transparens, självreflexion, själv-i-scen-sättning." Och som kumulativ: "en kontinuerligt expanderande samling av komponenter, som var och en är en mikro-berättelse eller en kommentar som uttrycker en aspekt av sin upphovsman". Och det är bara att hålla med. (Meta-blogg, var det, ja...)
Kan det vara så att nätets självframställare uppenbarar en personlighetens mångfald som "alltid" funnits där men nu gjorts tydlig?
(s. 228)
Ja, jag tror det. Och det är positivt, i den mån det leder till att det som tidigare undertryckts kommer i dagen. Men det finns en baksida. I den poetiska friheten finns en ansvarlöshet.
Melberg skriver om Martina Lowdens roman Allt, och liknar den vid vad jag skulle beskriva som en utskriven blogg (utan hyperlänkar). Men allt är "litterärt bearbetat", skriver han, och jämför boken med Nins publicerade dagböcker:
...men hennes närvaro är sällan intim... Hon verkar faktiskt sikta till att konstruera sig själv som litteratur: en litterärt förmedlad och förvandlad närvaro. Hennes manifest personliga text är samtidigt egendomligt distanserad och opersonlig; jag tror att hon därmed illustrerar en tendens: att den klassiska distinktionen mellan privat och offentlig person lämnar plats för en privatiserad offentlig person, som i det här fallet är en litterärt stiliserad persona. Den traditionella personligheten reserverar sitt autentiskt privata jag till dagboken; medan den blogg-presenterade personligheten framstår som ett resultat av estetisering, stilisering, design. Ingen misstänker Anaïs Nin för att "bakom" sin dagbokspersonlighet hysa ett eller flera oskrivna blad; men just den misstanken är oundviklig vid läsningen av Lowden. Hennes Allt kan inte vara allt. Kanske hon därmed hjälper oss att inse att också den
traditionella privatpersonen har starka inslag av konstruktion? Eller demonstrerar hon personlighetens historiska förvandling?
(s. 230-231)
Autentiskt privata? Nog är det skillnad på den "traditionella" dagboken och de många bloggar som mer eller mindre tydligt uttrycker en (kanske delvis omedveten) önskan att konstruera - och publicera - något annat, något mer, något mer i linje med ett (eller flera) ideal. Att övertyga sig själv och andra om att man lever upp till de bilder man matats med, och som man (mer eller mindre självständigt) valt ut. (Jag tänker på t.ex. Baumans Konsumtionsliv och Jordans Sex, pengar och makt.)
Eller privat autentiska? Jag uppfattar nog min egen blogg (och många andras) främst som ett sätt att hitta, skapa (tillsammans med andra) och visa upp en mer fullödig och rättvisande persona än vad som annars vore möjligt. Vad är jag, om inte en (mångfacetterad) persona - även inför mig själv? I den mån jag söker autenticitet når jag längre om jag inte insisterar på att vara privat (det visste Montaigne också). Jag kan inte upptäcka mig själv utan att spegla mig i andra. Och jag kan inte meddela mitt jag till andra utan att inkludera det som traditionellt betraktats som privat. Jag behöver också det skrivna ordet för att ge både mig själv och andra en möjlighet att närma sig mitt "sanna" jag. Det skrivna ordet övervinner tid och rum, och samtalets begränsningar. Sänker eller eliminerar de kognitiva och affektiva krav som samtalet ställer.
Melberg utnämner Nietzsche till stiliseringens Gudfader: "människodjuret blir inte färdigt med mindre än att det går utöver sig själv och närmar sig 'övermänniskan'. Att sträcka sig utöver sig själv handlar om att skapa sig själv så som ett konstverk skapas." En moralisk och estetisk uppgift. Melberg skyndar sig att tillägga att Nietzsches tankar stod i direkt opposition mot den eugenik som utvecklades parallellt med dem.
Nietzsches övermänniska behärskar "konsten att glömma" och är väl därför per definition en episodisk varelse. Och kanske just därför så skrämmande. Jag skrev tidigare att jag är skeptisk till den diakrona världsbilden, den diakrona personligheten. Jag tror inte att avtäckandet och fullkomnandet av Berättelsen - någon berättelse - är en rimlig målsättning. Samtidigt framstår den renodlat episodiska människan som en anarkistisk hedonist, oförmögen att delta i en kollektiv konstruktion.
Vad kan vi då hoppas att konstruera, tillsammans - om inte en berättelse, med en början, en mitt och ett slut? Ett provisorium. Ett ständigt förfinat utkast. En kollektiv blogg?
Kanske är det detta Nietzsche, eller Melberg, menar med en kritisk användning av historien. Melberg skriver:
...om självframställningens stora tradition har något att lära ut är det att tillvaron består av både-och: både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död.
(s. 234)
Glömska och minne. Är detta hemligheten?
---
Kanske är det symptomatiskt att Fabian Kastner i SvD (26/9 2008) irriterat konstaterar att "allt flyter":
Bokens huvudtes låter sig sammanfattas i två ord: ”både och”. Det är det saliggörande budskap som Melberg numer förkunnar. Det finns inget antingen eller. Allting flyter. Panta rhei. I förstone tycks det handla om genreteoretiska gränsdragningar, men betydelsen skiftar och byggs ut allt eftersom för att i slutet växa ut till ett helt evangelium. Fakta är fiktion, liv är död, utveckling ögonblick och alla äpplen päron och bananer.
Ty härmed placerar sig Kastner med båda fötterna tungt i den diakrona änden av spektrat och demonstrerar också den fruktan för anarki och nihilism som den religiöst konservative känner inför gråzoner - eller snarare schackbräden. Det ska vara
en svart ruta, och
en vit, och det ska vara enkelt.
Ockhams rakkniv i kundens händer, i stället för i barberarens. Kastner fortsätter:
Hur mycket jag än sympatiserar med Melbergs projekt att riva ner genregränserna så är det svårt att blunda för att hans förkastande av alla begreppsliga kategorier också är att underkänna språket, litteraturen och våra möjligheter att tala om den.
Men detta är ett medvetet missförstånd. Både-och verkar för Kastner betyda detsamma som fenomenografin betyder för mig: att äta kakan och samtidigt ha den kvar; att blanda samman begrepp och att sudda ut gränser. Jag vill tolka Melbergs "master-trope" på ett annat sätt: som en djup insikt i människans begär och hennes begränsningar, och en strategi att förhålla sig till deras oförenlighet.
