Kommentarer till en presentation om specialpedagogik för lärare

Presentationen motiverades av en undersökning som visar att lärare uppfattar att specialpedagoger arbetar ”på en annan planhalva”. Denna uppfattning förstärktes.

Det sades att specialpedagoger ofta är missförstådda av lärare och ledning: De trängs ut av förstelärare. De blir ”slasktrattar” istället för att delta i planeringen av undervisningen. De är inte delaktiga under hela processen planering-genomförande-utvärdering.

Som lärare frågar man sig: Varför är ni inte delaktiga hela tiden? Varför kommer ni inte ut till ämnes- och arbetslag för att planera och utvärdera? Varför befinner ni er inte ute i klassrummen och utvärderar? Ni är välkomna! Är det rimligt att förvänta sig att vi lärare ska hämta er?

Och hur stor konkret nytta skulle det ha? Vad är det egentligen ni vill ändra? De ändringar som skulle krävas för att ytterligare förbättra undervisningssituationen i klassrummet för enstaka elever är revolutionära, och skulle kräva en helt annan skola, eller snarare en mängd olika bildningsvägar som tillsammans möjliggör en individualiserad och helt personlig bildningsresa.

Det skolan i sin nuvarande form behöver är ”slasktrattar”, i bemärkelsen personal som tar hand om de fall av bristande passform mellan elev, skolstruktur och ämnesundervisning som oundvikligen uppstår. (Åtminstone så länge kommunen har som mål att alla ska få gå, och ”lyckas” med, den utbildning de vill.)

Lärare optimerar den totala kunskapsutvecklingen i en grupp över tid, givet de ramar som ges av skolans utformning, och de förutsättningar som den aktuella elevgruppen har. Det innebär att få extra anpassningar kan göras, dels därför att de ofta redan har gjorts s.a.s. automatiskt - detta utgör en del av lärarens professionalism - och dels därför att ramarna sätter gränser.

Att påstå något annat, att (ytterligare) ”specialpedagogik är bättre för alla” är missvisande. Det lärare skulle kunna göra för enstaka elever och för alla - men inte redan gör - är sådant som skulle minska den totala kunskapsutvecklingen i en grupp. T.ex. för att nivån eller tempot på undervisningen sänks.

Lärare uppfattar ett moralistiskt tonfall i hänvisningar till styrdokument m.m. Specialpedagoger, pedagogistor och ledning pratar om behovstrianglar, individen i centrum, skyndsamma åtgärder om någon riskerar att inte uppnå målen - vilka i största möjliga utsträckning ska vidtas inom ordinarie undervisning, och alla elevers rätt och möjlighet att lyckas: att uppleva undervisningen som intressant, underhållande, lättillgänglig och att uppnå godkända eller bättre betyg.

Att lärare inte levererar detta ses som en brist som går att rätta till. Att lärare inte håller med om att detta är möjligt, eller ens önskvärt, ses som tecken på en suspekt människosyn, och en brist på ”professionalism”. Lärare förväntas bli skamsna över sitt misslyckande eller över sin felaktiga kunskapssyn eller sina otillräckliga ambitioner.

Men vad är moraliskt korrekt? Att optimera den totala kunskapsutvecklingen i en grupp, givet institutionella ramar? Eller att prioritera enskilda individer på bekostnad av gruppen och samhällets behov av kvalitetssäkrad kompetensförsörjning?

För att inte tala om ämnesinnehåll och kunskapskrav. Vad bör en lärare göra: utgå från dessa och bedriva en undervisning som gör det praktiskt möjligt att inhämta och uppnå dem om man har rimliga förutsättningar att göra detta? Eller att anpassa (förändra, minska, ignorera) innehåll och krav utifrån de som har sämst förutsättningar? Det senare är både olagligt och omoraliskt.

Behovspyramiden måste tolkas realistiskt. Den kan peka på möjliga förbättringar inom en viss struktur. Men strukturen är ganska fast. Behovspyramiden pekar framförallt på en bristande passform mellan enskilda elever, skolformer och ämnen.

Om man verkligen vill förändra en sådan bristande passform så måste man tänka större än att läraren ska göra något magiskt i klassrummet (i samråd med specialpedagog). Troligare är att eleven är på fel plats vid fel tidpunkt, och då är det detta som specialpedagoger, EHT och ledning kan - och bör - åtgärda.

Trollkarlar och profeter

Jag lät mina elever lyssna till Will MacAskills presentation av longtermism, What we owe the future, och slogs av ett argument (vid 13'12''):

... Even a difference between the economy growing at a rate of 2 per cent per person per year, and 1.8 per cent per person per year, as a result of climate change. After a couple of centuries, that becomes the equivalent of a catastrophe that wipes out half of the world's wealth.

Först och främst funderade jag på hur detta påstående kunde omsättas till en ekvation. Jag formulerade fyra möjliga varianter:

Jag löste den första ekvationen (grafiskt) och fick svaret t ≈ 25 år.

Efter 25 år med 2% tillväxt skulle vi då ha 1,63 gånger så mycket som nu. Under denna tid skulle vi ha genererat totalt 31,7 gånger så mycket värde som vi har nu. Om vi istället hade haft 1,8% tillväxt hade vi under dessa år genererat totalt 30,9 gånger så mycket värde som vi har nu. Skillnaden motsvarar 0,8 gånger det värde vi har nu, dvs hälften av det värde vi skulle ha om 25 år med 2% tillväxt. Alltså innebär en lägre tillväxttakt i 25 år samma värdebortfall som en katastrof om 25 år som förstör hälften av allt värde vi då skulle ha haft med 2% tillväxt. 

Eller?

När jag nu läser citatet ovan, så verkar den andra ekvationen stämma bättre med vad MacAskill säger. Den ekvationen torde ge en lösning på t < 25 år.

Kanske är den tredje eller fjärde ekvationen som MacAskill avser. Dessa torde ge lösningar på t > 25 år. Kanske 100 < t < 200.

Jag skrev i alla fall upp den första ekvationen på tavlan och ritade en bild:

Eller så är det helt enkelt den här ekvationen som avses:

...vilken ger en lösning på t ≈ 350 år. Ja, jag tror det. Motsvarande bild blir då:

Vad nu detta egentligen säger om valet av tillväxttakt. En högre tillväxttakt innebär ju samtidigt en större risk för katastrof. 

Vad nu tillväxt innebär; hur det nu mäts; och vilken relevans detta har för mänsklig välfärd.

Efteråt pratade vi om trollkarlar och profeter - och om dem som menar att båda har fel (som t.ex. Lynn Margulis och Thomas Malthus).

---

Johan Wästlund kommenterar klokt:

Det behövs väl inget integrerande? Det handlar väl bara om den relativa skillnaden mellan det slutliga resultatet av en årlig ökning på 2% och en årlig ökning på 1.8%, men den skillnaden är ju (med den approximation som det är meningen att procent ska användas till) 0.2%. Som alla vet som har läst min bloggpost, svarar en fördubbling mot ungefär 70 logocent. 0.2 logocent om året är 1 logocent på 5 år, så det tar ungefär 5*70=350 år innan det skiljer en faktor 2. Men samma resonemang visar ju att 2 logocent om året blir en fördubbling på 35 år, så vi jämför alltså en 1000-faldig ökning med en 500-faldig.

Nu har jag inte lyssnat, men är det någon som på riktigt resonerar som i citatet, eller ska det bara exemplifiera hur tramsigt det blir? Om en 500-faldig ökning är ekvivalent med ett katastrofscenario om 350 år, hur resonerar man då om den situation som ändå skulle ha inträffat 35 år tidigare, med en 500-faldig ökning på 315 år med 2% årlig tillväxt? För att inte tala om dagens värld.

Det är väl en sak om "tillväxt" bara definieras i termer av pengar och priser, men då finns ju inget stöd för att utebliven tillväxt skulle vara ekvivalent med någon katastrof.

Om det å andra sidan handlar om fortsatt exponentiell tillväxt av befolkning, produktion av prylar mm ytterligare flera hundra år, är det väl bara idéer i stil med "Eternity in six hours" som är intressanta. Men många verkar tycka att redan sådant som att skicka självreproducerande robotar till Merkurius och ta isär hela planeten på 40 år verkar orealistiskt.

Allt är Aschbergs fel!

Allt är Aschbergs fel!

Jag har precis lyssnat till Gustav Fridolins förslag för en vital demokrati: Fler bibliotek.

Jag ler och tänker att när TV:n kom på 50-talet så befarade både väljare och politiker att den skulle leda till passivisering och mindre läsande. Detta kunde man säga under de kommande tjugo åren utan att behöva skämmas. Men hur tävla mot minsta motståndets lag? Tanken var att TV åtminstone skulle vara uppbygglig, reklamfri och statligt kontrollerad. På 70-talet försökte man göra nödvändigheten till en dygd och ”Fem myror” utgjorde något slags zenit.

I början på 80-talet körde Aschberg ut en färja i Nordsjön och piratsände reklamfinansierat SM i lavemang. Och sen ba’: Fuck all!

Fler bibliotek? Ha, folk kollar inte ens på TV längre. Även om Agenda skulle stöpas om i ett konstruktivt format så skulle det inte ha någon effekt. Nyhetsredaktionens alltför senkomna satsning på miljöbevakning - vem påverkar den?

Fler bibliotek. Som besöks av vilka? Bildningstörstande ungdomar? Jo, tjena!

P.S. På min fråga om hur vi motverkar högskolornas omvandling till yrkesskolor och universitetens omvandling till underleverantörer för näringslivet svarade Fridolin: Genom demokratisk opinionsbildning för en förändring av incitamentsstrukturerna. Mmm... Minsta motståndets lag.

Homeros skrev för snart 3 000 år sedan att vi måste surra oss vid masten för att styra rätt. Ju längre vi styr fel desto svårare blir det att hitta rätt. Och nu har vi styrt fel så länge att vi inte ens reagerar över det absurda i att mitt ute på havet, på väg över jordens kant utan proviant, käckt ropa: ”Hej vad det går! Är det någon som vill bli surrad vid masten?”

---

Läs också Yudkowskys text om Wuhan.

Ställ inga frågor!

"Evolutionsteorin leder unga bort från tron", skriver Ingvar Nilsson i Dagen Debatt (30 april 2021).

Allt i texten, förutom en sak (se nedan), är helt korrekt - och självklart positivt. Därför blir det så tragikomiskt när man som läsare ändå förstår att skribenten beklagar vad han uppenbarligen anser vara ett jättelikt och mycket olyckligt misstag, och varnar för en negativ utveckling som måste stoppas.

Ja, di relischösa har alltid haft svårt att skilja på vad de önskar (oklart varför) och vad som är rimligt, troligt eller korrekt (”sant”).

Skribenten har troligtvis rätt i att undervisning i evolutionslära (utifrån ett naturalistisk ramverk) har bidragit till att fler lämnar (eller aldrig deltar) i kyrkan och religionen. Han menar att det är ett ödesdigert misstag att försöka anpassa kyrkans budskap till verkligheten: I stället för att bli mer trovärdig och populär visar man på detta sätt sin egen irrelevans. Hur skulle det låta om ett företag marknadsförde sina produkter genom att säga: ”Ja, det finns ju andra märken som en del gillar. Vi har försökt kopiera en del av deras finesser, men det är klart att de kan sina grejor bättre än vi. Du kanske borde överväga att köpa originalet i stället?” Eller om en magiker under sin föreställning hela tiden visade hur han utförde sina trick? Det blir liksom inte så spännande då.

Skribenten har också rätt i att ateism är ett metafysiskt val.

Men felet som skribenten gör är att likställa detta val med ”vetenskaplig sanning”.

Jag ska bespara mina till övervägande delen väl insatta vänner en filosofisk och vetenskapsteoretisk diskussion. Låt oss bara konstatera att vare sig religion eller vetenskap producerar någon sanning. Jag tror att ”teisters” inskränkta och dogmatiska hållning till sin egen tro som ”sanning” gör att de inte kan se vetenskap och naturalism som något annat än en konkurrerande idé - vilket i deras öron låter som en ”konkurrerande sanning”.

Man kan inte välja sanning. Men man kan välja vilka verktyg man vill använda sig av för att närma sig en så användbar och pålitlig modell som möjligt av den verklighet vi lever i.

Eftersom vetenskapens verktyg är så överlägsna för detta så blir den på sikt varje ärlig och tänkande människas val av verktyg.

Utöver detta val kan man i princip välja att tro på förkomsten av andra, parallella verkligheter. Men eftersom den eventuella förekomsten av dessa inte har någon inverkan på den enda verklighet vi faktiskt lever i, så ter sig det valet inte särskilt lockande.

Och ja, skribenten har också rätt i att ju bättre vi blir på att beskriva vår verklighet, desto mindre troligt verkar det att det skulle kunna finnas någon annan. Så den oro skribenten uttrycker är befogad, trots att begreppen blandas ihop.

Sorry, ni relischösa! Ni fattar alltså själva att det ni vill tro på är både långsökt och oattraktivt som idé. Ni önskar att det inte vore så. För att... Ja, varför, egentligen?

Jag tror att ni först och främst vill pracka på andra (nya generationer) de idéer ni själva blivit indoktrinerade med i ett fåfängt försök att övertyga er själva om att ni inte (trots att den plågsamma misstanken hotar att bryta fram) levt i en vanföreställning hela livet.

Ja, sen finns ju en massa annat, ännu värre. Som att ni inbillar er att verkligheten och livet vore bättre om alla trodde på era idéer. Även om så vore, så går det inte att vidmakthålla en oförnuftig tro utan övergrepp, vilket leder till en omöjlighet: För att vi ska må bra måste vi tvinga människor (inklusive oss själva) att tro på saker som de förr eller senare kommer att tvivla på, vilket gör att de inte kan må bra, på grund av både tvivel och tvång. För att inte tala om det faktum att vi genom att lura oss själva förhindrar faktisk utveckling av möjligheter till ett allt bättre liv för allt fler.

När du hör dig själv säga: ”Tänk inte så mycket, och ställ inga besvärliga frågor”, ja, då vet du att du hamnat på fel sida av historien. Hade detta tänkande fått råda så hade vi inte haft vare sig demokrati eller antibiotika. Om du inte ens fattar det, så är du bara farlig. Och om du fattar det, men säger så ändå, ja, då är du både farlig och ond.

---

Kommentarer och diskussion

"Jag inte delar skribentens 'optimism'. Tänk om det vore så lätt att få folk att överge sina religiösa dogmer. Skämt åsido tycker jag det låter ofantligt osannolikt att skolungdomar i USA skulle få så mycket undervisning i evolutionsteori att det skulle påverka någon mätbar andel av dem. Här i sekulära Sverige nämner man väl teorin i förbigående någon gång, men inte är det väl något fokus precis?"

I Sverige har vi turen att de flesta (?) har en förförståelse redan när de kommer till skolan. Jag har själv sett motsatsen och just det du påpekar i USA, där även kvalificerade lärare och ambitiösa skolor kämpar förgäves.

Skolan funkar inte

Skolan funkar inte längre.

Gör så här:

1) Inför antagningskrav till gymnasiets studieförberedande program: Snittbetyg minst C och minst C i Svenska, Engelska och Matematik.

2) Inför antagningskrav till gymnasiets yrkesförberedande program: Snittbetyg minst D.

Dessa är akutåtgärder och bör genomföras genast. Därefter, snabbt, innan betygsinflationen upphäver respiten:

3) Organisera flera olika alternativa aktiviteter för dem som inte uppnår kraven, däribland flexibla gymnasieförberedande kompletteringsutbildningar.

4) Utveckla vuxenutbildningen och håll den separerad från ungdomsgymnasiet.

5) Utveckla extern, anonym och standardiserad bedömning och betygsättning av samtliga ämnen och kurser på både grundskola och gymnasieskola, i statlig regi.

6) Organisera om grundskola och gymnasium så att de elever som inte uppnår godkänt i olika ämnen och kurser inom ordinarie tid tas om hand på ett standardiserat sätt utanför ordinarie undervisning.

7) Låt ämneslärare i grundskola och gymnasium koncentrera sig på ge god undervisning till relativt homogena grupper, med tillräckliga förkunskaper. Inget annat.

8/ Flytta ansvar och social omsorg om elever från ämneslärare till särskild personal och organisation.

9) Avveckla alla mått, krav och mål om genomströmning eller önskad andel elever med en viss utbildning eller kunskapsnivå.

10) Avveckla friskolorna.

11) Förstatliga skolan.

12) Skapa sysselsättning för människor utan gymnasieexamen.

13) Utveckla en standardiserad, högkvalitativ proaktiv studie-, yrkes- och livsvägledning redan från grundskolans första år, av och med en bred kompetens.

—

Kommentarer och diskussion:

”Men måste inte punkt 12 åtgärdas först?”

Den kommer på köpet; den tvingas fram. Visst är den en förutsättning, men ingen har någonsin viljat göra (säga) detta. Om vi börjar med punkt 1 skapas ofrånkomliga incitament; en reality check. Den där drömmen om att fler (alla) ska bli akademiker eller högkvalificerade för nya teknikjobb, den måste tvingas ur alla önsketänkare (och cyniker). Det faktum att ”enkla” jobb är de vi egentligen har behövt hela tiden är så uppenbart att endast förnekelse kan ligga bakom den kontraproduktiva utvecklingen de senaste fyrtio åren.

Dessutom kommer ingen att vilja ha de enkla jobben så länge (de tror att) möjligheten finns att få (!) en fin examen och ett snofsigt jobb (utan fallenhet eller motprestation). Det är först när det senare alternativet inte längre står till buds som efterfrågan kan mötas av utbud av jobb som bättre matchar både individernas kvalifikationer och samhällets behov.

Själv gick jag ut grundskolan i mitten av 80-talet med 4,6 i snitt. Jag vågade ändå inte välja Naturvetenskaplig linje, och de signaler jag fick från alla håll var: ’Om du inte är säker på att du klarar den så ska du inte välja den’. Jag valde Teknisk linje i stället och fick kämpa ordentligt hela tiden för att slutligen nå snittet 4,1. Min examen var en öppen fråga in till slutet eftersom jag knappt klarade de svåraste kurserna på utsatt tid. Aldrig upplevde jag mig orättvist behandlad och jag hade inget att klaga eller skylla på.

Efter fyra år var jag gymnasieingenjör, eller ”25-öresingenjör”, som det kallades. Som sådan fick jag jobb som maskinoperatör vid ett löpande band, tillsammans med människor som inte hade gått gymnasiet. Tanken var väl att jag skulle kunna arbeta mig upp. (Så småningom kom jag in på universitetet och tio år senare hade jag också genomgått en doktorandutbildning i datavetenskap och kognitionsvetenskap.)

Idag innehåller klasserna på de studieförberedande programmen många elever som inte hade klarat ett tvåårigt yrkesförberedande gymnasieprogram på 80-talet (av många olika orsaker, varav många är artefakter av årtionden av dumsnällhet, inte minst inlärd hjälplöshet) Men om en enda av dessa riskerar att inte få examen efter tre år, trots massiva insatser som aldrig ens skulle ha övervägts för fyrtio år sedan, så blir det en jätteapparat och allt och alla - förutom eleverna själva och deras vårdnadshavare - ifrågasätts: Det måste vara något fel på skolan, lärarna, insatserna, kraven... Det får inte hända; ”gör om, gör rätt!” (skolan, alltså). Dessutom kostar det mer (pengar) att inte dela ut examen än att hålla på examenskraven. Ingen lärare eller rektor orkar hålla emot. Dessutom straffas man för att man ens försöker genom att bli obekväm och dra på sig oändligt merarbete. Och eleverna och vårdnadshavarna vet om det; de räknar med det. Det blir ett chicken race där skolan har förlorat på förhand. Auktoritet har ersatts av förödmjukelse. Ödmjukhet har ersatts av arrogans.

Ska de inte bli läkare så ska de bli företagare, entreprenörer, jurister, ekonomer, diplomater, mäklare, kändisar, marknadsförare, projektledare... Jag vet inte vad som är mest realistiskt, eller värst: Att de aldrig blir det, eller att de faktiskt gör det.

Och det värsta av allt: Allt detta merarbete är kvadrupelt kontraproduktivt: Det hjälper inte; det skickar fel signaler till alla; det förvärrar stadigt problemen; och - viktigast - det försämrar drastiskt möjligheten till god utbildning för de som kan och vill genomgå en sådan.

”Kravlösheten ställer till det så grymt både för eleverna, lärarna, skolorna, universitet och högskolan, samhället. Våga ställa krav för att få gå vidare till nästa steg är A och O för kvalitet.”

Vi har ju skapat en s.k. ”incitamentsstruktur” där det ligger i allas intresse att inte göra detta, och den har troligtvis skapats delvis medvetet i just detta syfte. Vi kommer inte att kunna ställa några krav så länge skolan och samhället befinner sig i allmänningens dilemma.

”Ja, hur ska läraren kunna ställa krav när hen inte har något ’annars’ att komma med. ’Annars’ kunde en gång i tiden innebära ett mer eller mindre underförstått ’ingen framtida försörjning’ men nu tycks det inte fungera längre. Kanske beroende på att människor som syns i media och som varit ekonomiskt framgångsrika sällan visar upp någon boklig lärdom. Den kompetens som upplevs framgångsrik tycks mest vara ’social’, dvs. en kompetens som lärs in utanför klassrummen. Vilka ’annars’ kan man introducera för att komma tillrätta med problemet?”

Ingen examen. Det kan fortfarande tyda på samhällsproblem att ”framgång” inte kräver någon examen. Men det får vi ta tag i sen.

”Jag vill ha en åtgärd till: En återgång till tvååriga yrkesprogram igen, och ett fristående påbyggnadspaket för att uppnå högskolebehörighet som går att läsa direkt som ett tredje år eller senare på Komvux.”

Progressivism vs. konservatism

Den senaste tiden har jag läst Henrichs "The Weirdest People in the World", Kimmo Erikssons och Pontus Strimlings m.fl. "Perceptions of the appropriate response to norm violation" och Scott Alexanders "The Consequences of Radical Reform" samt sett Adam Curtis filmserie "Can't Get You Out of My Head" och upplevt en drastisk förändring i mitt sätt att se på evolution av normer och på kampen mellan upplysning och motupplysning.

Hur tillämpbar är egentligen evolutionär spelteori (duvor och hökar, tit-for-tat, o.s.v. )? Om alla människor historiskt har levt i små klansamhällen - hur och när har i så fall de UPPREPADE interaktionerna med OLIKA, OKÄNDA och EXTERNA potentiella samarbetspartners uppstått och på sikt gett upphov till ett selektionstryck för ökad tillit och samarbete?

Är det kanske som Kimmo och Pontus har sagt till mig hela tiden, att det är en återvändsgränd att försöka visa hur utökat samarbete kan motiveras matematiskt?

Henrich verkar säga att endast med mycket osannolika, starka och långvariga sociala normstrukturer kan vi psykologiskt förmås att (relativt kortsiktigt) anta en samarbetsvillig inställning - snarare än tvärtom. Den enda gång som detta har inträffat var när den katolska kyrkan och karolingerna slog sina påsar ihop för att tvinga sönder släktskapsbaserade lojaliteter i Centraleuropa under medeltiden - och detta endast för att de råkade gynna deras egna syften, och för att det gav upphov till en självförstärkande cirkel av ökad (centraliserad) makt och ökade möjligheter till fortsatt (egennyttigt) normgenomdrivande.

Oavsett hur ekonomiskt rationellt ökat samarbete ter sig - även på relativt kort sikt - så verkar ”naturliga” klanbaserade normer vara mycket starkare och därför förhindra att utökat samarbete kan utvecklas.

När jag tänker lite mer på det där med normutveckling så slår det mig att den progressiva sidan här har ett mycket starkt och avgörande argument i den eviga diskussionen om konservatism kontra progressivism.

Konservatismen har, å ena sidan, den kulturella evolutionen i allmänhet på sin sida - motupplysningens starkaste argument är att vi inte ska peta i organiska förlopp för att vi inte vet vad vi gör och därför riskerar att göra allting värre.

Dessutom försvagas de progressiva argumenten för att vi åtminstone delvis är (potentiellt) altruistiska och egalitära ”i grunden”.

Å andra sidan visar Henrich att önskvärda tillstånd inte uppnås utan särdeles kraftiga och långvariga interventioner - oavsett om de är medvetet designade för ett visst syfte eller inte. Utan sådana  är den kulturella evolutionen starkt begränsad och avsnörd från gynnsamma utvecklingsvägar av historiska omständigheter och krafter.

För att få önskad utveckling till stånd krävs kraftfulla interventioner.

Detta innebär inte att frågan är avgjord. Problemet med att komma överens om, överblicka och kontrollera social ingenjörskonst återstår. Det gör också frågan om huruvida det överhuvudtaget finns några (bättre, bästa) lösningar eller om det bara finns kompromisser och ett fåtal balanspunkter (så att det perfekta blir det godas fiende).

Däremot verkar frågan om huruvida människan är ond eller god försvinna ur kalkylen, liksom konservatismens outtalade förhoppning om att vi genom passivitet obönhörligt rör oss mot den bästa av alla praktiskt möjliga världar.

Tänkande maskiner

Jag har haft nöjet att på förhand läsa och kommentera Olle Häggströms nya bok, Tänkande maskiner, som kommer ut nu i april på förlaget Fri Tanke. I samband med detta bjöd jag nyligen in Olle att föreläsa för mina elever. Hans föredrag om existentiella risker och vad vi som individer och samhälle kan göra för att minska dem blev, som vanligt, mycket uppskattat.

Tänkande maskiner är ännu ett prov på Olle Häggströms unika förmåga att omsätta bred bildning, djup expertis, stort patos och brinnande samhällsengagemang till folkbildning av högsta klass.

Det här är pedagogik för vår tid. Olle visar stor respekt för sina läsare. Han kräver inga särskilda förkunskaper men förutsätter en villighet och en förmåga att följa långa resonemang, att överblicka stora sammanhang och att uppfatta nyanserade distinktioner och begrepp.

Det är uppfordrande men framförallt bemyndigande och inbjudande. Alla är välkomna på en resa hela vägen till de mest brännande frågorna vid forskningens spets. I sann demokratisk anda visar Olle just den öppenhet och det förtroende som samtidigt krävs av oss alla för att tillsammans och med insikt fatta kloka beslut om vår gemensamma framtid.

Och pedagogiken är väl beprövad. Olle har skrivit mängder av texter och gett otaliga föredrag för både ungdomar och vuxna, i såväl bygdegårdar och föreningslokaler som i skolor och universitet. Han lämnar alltid sin publik med en känsla av förtroende, nyfikenhet och entusiasm.

Som gymnasielärare kan jag intyga detta efter att flera gånger ha haft förmånen att låta mina elever läsa och lyssna till Olle. Klyftan mellan akademins höjder, geopolitikens vidder, teknikhistoriens djup och en tonårings vardag krymper framför mina ögon. Efter blott någon timmes seminarium har en stor del av läroplanens mest ambitiösa intentioner infriats, och jag har med Olles hjälp kunnat leverera bästa tänkbara undervisning till en hel årskull.

Och det är inte bara mina kollegor och jag som uppskattar Olles gärning. En elev sammanfattar det allmänna omdömet: ”Jag önskar att vi kunde få lyssna till Olle hela dagen!”

Olles texter och ord frammanar just den framväxande generation av bildade, kompetenta och engagerade människor som han så starkt pläderar för, och som vi så väl behöver nu.