Skolan funkar inte

Skolan funkar inte längre.

Gör så här:

1) Inför antagningskrav till gymnasiets studieförberedande program: Snittbetyg minst C och minst C i Svenska, Engelska och Matematik.

2) Inför antagningskrav till gymnasiets yrkesförberedande program: Snittbetyg minst D.

Dessa är akutåtgärder och bör genomföras genast. Därefter, snabbt, innan betygsinflationen upphäver respiten:

3) Organisera flera olika alternativa aktiviteter för dem som inte uppnår kraven, däribland flexibla gymnasieförberedande kompletteringsutbildningar.

4) Utveckla vuxenutbildningen och håll den separerad från ungdomsgymnasiet.

5) Utveckla extern, anonym och standardiserad bedömning och betygsättning av samtliga ämnen och kurser på både grundskola och gymnasieskola, i statlig regi.

6) Organisera om grundskola och gymnasium så att de elever som inte uppnår godkänt i olika ämnen och kurser inom ordinarie tid tas om hand på ett standardiserat sätt utanför ordinarie undervisning.

7) Låt ämneslärare i grundskola och gymnasium koncentrera sig på ge god undervisning till relativt homogena grupper, med tillräckliga förkunskaper. Inget annat.

8/ Flytta ansvar och social omsorg om elever från ämneslärare till särskild personal och organisation.

9) Avveckla alla mått, krav och mål om genomströmning eller önskad andel elever med en viss utbildning eller kunskapsnivå.

10) Avveckla friskolorna.

11) Förstatliga skolan.

12) Skapa sysselsättning för människor utan gymnasieexamen.

13) Utveckla en standardiserad, högkvalitativ proaktiv studie-, yrkes- och livsvägledning redan från grundskolans första år, av och med en bred kompetens.

—

Kommentarer och diskussion:

”Men måste inte punkt 12 åtgärdas först?”

Den kommer på köpet; den tvingas fram. Visst är den en förutsättning, men ingen har någonsin viljat göra (säga) detta. Om vi börjar med punkt 1 skapas ofrånkomliga incitament; en reality check. Den där drömmen om att fler (alla) ska bli akademiker eller högkvalificerade för nya teknikjobb, den måste tvingas ur alla önsketänkare (och cyniker). Det faktum att ”enkla” jobb är de vi egentligen har behövt hela tiden är så uppenbart att endast förnekelse kan ligga bakom den kontraproduktiva utvecklingen de senaste fyrtio åren.

Dessutom kommer ingen att vilja ha de enkla jobben så länge (de tror att) möjligheten finns att få (!) en fin examen och ett snofsigt jobb (utan fallenhet eller motprestation). Det är först när det senare alternativet inte längre står till buds som efterfrågan kan mötas av utbud av jobb som bättre matchar både individernas kvalifikationer och samhällets behov.

Själv gick jag ut grundskolan i mitten av 80-talet med 4,6 i snitt. Jag vågade ändå inte välja Naturvetenskaplig linje, och de signaler jag fick från alla håll var: ’Om du inte är säker på att du klarar den så ska du inte välja den’. Jag valde Teknisk linje i stället och fick kämpa ordentligt hela tiden för att slutligen nå snittet 4,1. Min examen var en öppen fråga in till slutet eftersom jag knappt klarade de svåraste kurserna på utsatt tid. Aldrig upplevde jag mig orättvist behandlad och jag hade inget att klaga eller skylla på.

Efter fyra år var jag gymnasieingenjör, eller ”25-öresingenjör”, som det kallades. Som sådan fick jag jobb som maskinoperatör vid ett löpande band, tillsammans med människor som inte hade gått gymnasiet. Tanken var väl att jag skulle kunna arbeta mig upp. (Så småningom kom jag in på universitetet och tio år senare hade jag också genomgått en doktorandutbildning i datavetenskap och kognitionsvetenskap.)

Idag innehåller klasserna på de studieförberedande programmen många elever som inte hade klarat ett tvåårigt yrkesförberedande gymnasieprogram på 80-talet (av många olika orsaker, varav många är artefakter av årtionden av dumsnällhet, inte minst inlärd hjälplöshet) Men om en enda av dessa riskerar att inte få examen efter tre år, trots massiva insatser som aldrig ens skulle ha övervägts för fyrtio år sedan, så blir det en jätteapparat och allt och alla - förutom eleverna själva och deras vårdnadshavare - ifrågasätts: Det måste vara något fel på skolan, lärarna, insatserna, kraven... Det får inte hända; ”gör om, gör rätt!” (skolan, alltså). Dessutom kostar det mer (pengar) att inte dela ut examen än att hålla på examenskraven. Ingen lärare eller rektor orkar hålla emot. Dessutom straffas man för att man ens försöker genom att bli obekväm och dra på sig oändligt merarbete. Och eleverna och vårdnadshavarna vet om det; de räknar med det. Det blir ett chicken race där skolan har förlorat på förhand. Auktoritet har ersatts av förödmjukelse. Ödmjukhet har ersatts av arrogans.

Ska de inte bli läkare så ska de bli företagare, entreprenörer, jurister, ekonomer, diplomater, mäklare, kändisar, marknadsförare, projektledare... Jag vet inte vad som är mest realistiskt, eller värst: Att de aldrig blir det, eller att de faktiskt gör det.

Och det värsta av allt: Allt detta merarbete är kvadrupelt kontraproduktivt: Det hjälper inte; det skickar fel signaler till alla; det förvärrar stadigt problemen; och - viktigast - det försämrar drastiskt möjligheten till god utbildning för de som kan och vill genomgå en sådan.

”Kravlösheten ställer till det så grymt både för eleverna, lärarna, skolorna, universitet och högskolan, samhället. Våga ställa krav för att få gå vidare till nästa steg är A och O för kvalitet.”

Vi har ju skapat en s.k. ”incitamentsstruktur” där det ligger i allas intresse att inte göra detta, och den har troligtvis skapats delvis medvetet i just detta syfte. Vi kommer inte att kunna ställa några krav så länge skolan och samhället befinner sig i allmänningens dilemma.

”Ja, hur ska läraren kunna ställa krav när hen inte har något ’annars’ att komma med. ’Annars’ kunde en gång i tiden innebära ett mer eller mindre underförstått ’ingen framtida försörjning’ men nu tycks det inte fungera längre. Kanske beroende på att människor som syns i media och som varit ekonomiskt framgångsrika sällan visar upp någon boklig lärdom. Den kompetens som upplevs framgångsrik tycks mest vara ’social’, dvs. en kompetens som lärs in utanför klassrummen. Vilka ’annars’ kan man introducera för att komma tillrätta med problemet?”

Ingen examen. Det kan fortfarande tyda på samhällsproblem att ”framgång” inte kräver någon examen. Men det får vi ta tag i sen.

”Jag vill ha en åtgärd till: En återgång till tvååriga yrkesprogram igen, och ett fristående påbyggnadspaket för att uppnå högskolebehörighet som går att läsa direkt som ett tredje år eller senare på Komvux.”