Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

30 apr. 2017

Legitimacy vs. authority

"Against Democracy" is a libertarian's argument for epistocracy (as opposed to democracy). I am a socialist, but I am also inclined towards epistocracy. I agree with some of Brennan's arguments, but some of them baffle me.

On page 149-150, Brennan writes:

A government is said to have the right to rule ... when the following conditions obtain: 
- It is morally permissible for it to create and enforce laws ... 
- ... people have moral obligations to abide by the laws ... because the government issued those rules. 
When the first condition obtains, a government i said to be legitimate, When the second condition obtains, a government is said to have authority. 
By definition, a government is legitimate just in case it is permissible for that government to stand and to create, issue, and coercively endorse rules. By definition, a government is authoritative (or "has authority") over certain people just in case those people have a moral obligation to obey that government's laws ... Legitimacy is the thing that is supposed to make it okay for the police to arrest you. Authority is the thing that is supposed to make it wrong for you to resist them ... In short, legitimacy refers to the moral permission to coerce, while authority refers to a moral power that induces in others a duty to submit and obey.

In a footnote, Brennan adds: "In earlier political philosophy, the terms were used in sloppy or non-uniform ways. In the last tens years or so, however, it has become the convention to use the terms exactly as I define them here."

In the following pages, Brennan talks about how competence is a presumptive condition of the right to rule. Without competence, as described by Brennan, there can be neither legitimacy nor authority. But he does not seem to differentiate between these two concepts. Apart from the definition above, his discussion seems to conflate them.

Now, I think I have managed to follow Brennan's subsequent reasoning about competent rule, more or less. And partly because he no longer holds on to the distinctions made above. My biggest quandary is making sense of the distinction itself.

I talked to my wife, and she seems to share my intuition that the distinction seems artificial, somehow: You can't have one without the other.

Then I talked to my youngest son (aged 11). He said something that seemed to square with Brennan's distinction, but that I myself couldn't quite get a hold on: He said he believed that I have, and should have, the right to decide over him. But at the same time, there are instances when doesn't feel obliged to do as I say.

I struggle to make sense of this. Who decides whether a particular government is legitimate and has authority? Does everyone have to agree? Can one and the same person regard a particular government as legitimate but as not having authority, or vice versa? Is it a case-by-case decision?

To me it seems that if a group of people have deemed a certain leadership legitimate (after investigating its competence, among other things), then they have also submitted to its authority. Even if they scrutinize the competence on a case-by-case basis, there should be no exceptions to their obligation to abide by a decision that is made competently.

What do you think?

27 apr. 2017

Against Democracy: Första intrycken


Brennans nya bok, "Against Democracy" är riktigt rolig. Jag uppfattar den som en blandning av intressanta, men obekväma, idéer; skarpa resonemang; kaxighet och provokation; och kallhamrad libertarianism, dragen till sin spets (och dekorerad med ett "blödande hjärta").

Riktigt kul och utmanande.

Är du en hob, en huligan, eller en vulkan?

🙄   👺   👽

En motvikt till Brennan är Fishkins "När folket talar"; en av de mest sympatiska böcker som jag någonsin har läst. Jag är bara i början av Brennans bok, men jag undrar om han tar upp något som inte redan har "lösts" av Fishkin. Fast helt nöjd var jag inte med Fishkin heller. Jag skrev om hans bok härhär, här, här och här.

Brennan vill framstå som ideologiskt obefläckad och rationell. Han verkar överhuvud taget ha svårt att hantera ideologier, förutom som grupptillhörigheter och källor till systematiska felbedömningar och "motivated reasoning". Ett tydligt exempel på detta är hans oförmåga att se olika kluster av åsikter som annat än tillfälligheter. (Trots att han flitigt refererar till Haidt. Jag hade också rekommenderat honom att läsa Sowell.)

---

Uppdatering 29/4: Brennan argumenterar för att demokrati (allmän och lika rösträtt) inte har någon av de positiva effekter som förespråkare hävdar. Jag upplever att han upprepade gånger - underförstått - utnyttjar vad jag skulle karaktärisera som soritesparadoxen. (När ger ett extra sandkorn upphov till en hög?) Samtidigt anklagar han uttryckligen olika argument för demokrati för att begå the fallacy of composition/division. Efter att ha ägnat någon timme på Stanford Encyclopedia of Philosophy (och naturligtvis gjort en mängd utflykter) känner jag mig i behov av filosofisk terapi.

IQ: gruppskillnader och ärftlighet





Patrik Lindenfors: "Förbjuden kunskap"


1) Murray säger ganska tidigt i samtalet något som fick mig att dra öronen åt mig, nämligen att (fritt ur minnet) det har visat sig mycket svårt att designa miljöer för att systematiskt påverka (höja) människors prestationer (IQ). Där kände jag att det - alldeles oberoende av forskningens kvalitet och relevans - finns en stark ideologisk snedvridning / blind fläck i hans resonemang.

2) Jag hade också svårt att hänga med på Murrays motivering av forskningen som ett sätt att ifrågasätta "affirmative action" (kvotering, särbehandling, "positiv diskriminering"). Även ur ett liberalt / libertarianskt (eller konservativt) perspektiv verkade resonemanget skakigt.

3) Jag skulle vilja höra en principdiskussion om fall där variansen mellan grupper faktiskt är större än den inom grupperna. Det blir ett verkligt stresstest, men undviks oftast - även här.

4) Murray ondgör sig över identitetspolitik, och det är lätt att hålla med. Men jag tror att detta ord ger en falsk bild av gemensam grund. Även om vi alla vill behandla människor som individer, så har vänstern och högern helt olika agendor. (Något liknande gäller yttrandrefrihet.)

5) OM skilnader på gruppnivå föreligger kan man hantera dem på olika sätt. Murray diskuterar ekonomisk rationalitet. En arbetsgivare vill veta så mycket som möjligt innan han anställer någon. Om det enda han känner till är grupptillhörighet (förutom, säg, någon likvärdig merit) så bör han chansa på den som tillhör "rätt" grupp. Men den ekonomiska rationaliteten kan utökas till en gemensam förbindelse mellan arbetsgivare att alltid dölja grupptillhörighet hos arbetssökande. Så länge variansen inom grupper är större än mellan grupper så är det långsiktigt rationellt att tvinga sig själv att inte ta hänsyn till grupptilhörighet (även om man, i varje enskilt fall gärna skulle vilja det). Men ekonomisk rationalitet kan inte användas som ett argument i de fall där gruppskillnaderna är större än variansen inom grupperna. Här måste eventuell lagstiftning ske på normativ grund. Det finns två fall: Antingen utgår man ifrån att de bakomliggande skillnaderna på sikt kommer att minskas (försvinna), troligen som en konsekvens av den "positiva särbehandlingen". Eller, vilket är en starkare normativ position, så spelar det ingen roll.

6) Påståenden som "IQ är ärftligt till 50-75 %" är vanskliga. Vad, exakt innebär det, och vad innebär det inte?

Heritabilitet

7) Både Murray och Harris använder begreppet "ras" så självklart. Vid ett tillfälle säger Murray att "hispanics" inte är en ras utan en etnisk grupp, vilket befäster tolkningen att när han annars använder ordet "ras" så menar han biologisk ras. Enligt vad jag har förstått så är skillnaderna mellan människor inte stora nog att berättiga det ordet, i förhållande till hur det används för andra djur.


23 apr. 2017

Empati och nollsummespel

Paul Bloom är en av de mest klarsynta tänkare och skribenter jag känner till. Framför allt den första essän (av totalt sex) i hans senaste bok är mycket bra.

Med det sagt, och kanske just därför - just för att hans resonemang är så solida - reagerar jag på några (små?) saker. Jag har nu läst fram till sidan 100 och hittills har jag framför allt en invändning.

På sidan 98 skriver Bloom "...I don't see the zero-sum argument as the biggest problem with the use of empathy...". Han har tidigare diskuterat invändningen att OM bistånd (i vid bemärkelse) är ett nollsummespel så är det bättre att utnyttja människors empati för att få dem att bidra till NÅGOT (gott) än att inte göra det alls.

Ett exempel är "Make-A-Wish" (i Sverige, TV4:s "Min stora dag"). Bloom, liksom Singer, menar att "warm glow-giving" är ett problem, men verkar samtidigt delvis acceptera dylika fenomen med hänvisning till att de är bättre än inget.

Men här missar han, tycker jag, en viktig poäng. Kampanjer som de ovanstående (som i mitt tycke är närmast pornografiska) har inte endast direkta positiva (och negativa) konsekvenser. De har också en indirekt, större (och troligen viktigare, ofta medveten) effekt, nämligen att invagga människor i en lågfrekvent men beständig självtillräcklighet och självbelåtenhet. Jag skulle gå längre, och säga att de ofta skapas och utformas för att *pro-aktivt* skapa och bibehålla en sådan (social) bakgrundskänsla.

16 apr. 2017

Postsekularism och nyandlighet

Wiman slirar mellan religiösa och sekulära begrepp. (DN 16/4 -17)

Det är inte nyandlighet vi behöver och uppskattar; det är solidaritet, gemenskap, organisation, samhörighet, gemensamma normer, stöttning, positivitet, tröst, hopp, pålitliga institutioner, en känsla av sammanhang och riktning, m.m.

Allt detta kan vi få utan tillstymmelse till religion. Och det finns massor av prosaiska saker vi som samhälle kan göra för att bidra till dessa värden.

Kyrkan fyller fortfarande ett tomrum, i kraft av sin organisation och sina traditioner. Men inte i kraft av sina idéer.

Den största anledningen till att tomrummet ännu inte har fyllts av moderna, sekulära, alternativ är (i Sverige) en galopperande liberalism.

Kyrkan har under lång tid utvecklat strategier för att härbärgera diversifiering, till priset av inkonsistens, urvattning och hyckleri.

Att använda eller imitera religiösa/kyrkliga institutioner och idéer i samhällets tjänst kan te sig lockande men är i slutänden kontraproduktivt.

Släpp inte in badvattnet med barnet!