Gabriel H Sahlgren på DN Debatt: ”Viktiga kunskaper offras i det finländska skolmiraklet”
Jag är tveksam till både argumentationen och slutsatserna i artikeln. Författaren utgår från att kompromisser måste göras, och menar att dessa bör göras lokalt. Samtidigt lägger han vikt vid likvärdighet. I bästa fall skulle förslagen leda till godtycke och splittring samt bristande kontroll och styrningsmöjligheter.
Jag förbigår här egentligen frågan om vilka dimensioner av matematiken som eventuellt saknas i det finländska "undret" eftersom premissen för artikeln är att kompromisser är nödvändiga - även i Sverige. Det är olyckligt om diskussionen hamnar där.
Som lärare har jag svårt att med gott samvete prioritera bort något.
På gymnasiet innehöll alla kurser, enligt det gamla systemet, följande moment: Aritmetik, Algebra, Funktioner, Geometri, Statistik.
I Gy 11 är det "centrala innehållet" i samtliga kurser uppdelat på Taluppfattning, aritmetik och algebra; Geometri; Samband och förändring; Sannolikhet och statistik; samt Problemlösning. I princip ska alla moment behandlas i alla kurser, med progression.
I och med Gy 11 är prioriterings-processen igång:
(1) Progressionen är nu indelad i olika spår: a, b och c. A-spåret riktar sig till yrkesprogram; b-spåret till samhällsvetenskapliga program; och c-spåret till naturvetenskaps- och teknikprogrammen. Grovt uttryckt innehåller b-kurserna mer stoff än a-kurserna; och c-kurserna mer stoff än b-kurserna. Här har alltså en prioritering gjorts av vilken (och hur mycket) matematik olika elever/yrkesgrupper "behöver".
(A- och b-kurserna innehåller enstaka moment som inte behandlas i b- eller c-kurserna. Exempelvis ska b-spåret innehålla "estetiska aspekter" (symmetri) och budgetering; och a-spåret ska behandla praktiska mätningar och användande av manualer, formulär m.m.)
(2) Utöver det centrala innehållet betonar Gy 11 sju förmågor: Begrepp, Procedur, Problemlösning, Modellering, Resonemang, Kommunikation och Relevans*.
Faktum är att om man lusläser ämnesplanerna och övriga styrdokument framgår att undervisningen ska syfta till att utveckla dessa och att endast förmågorna ska bedömas. Alltså inte i vilken grad eleverna behärskar det centrala innehållet! Detta är mycket kontroversiellt och har hittills inte uppmärksammats i tillräckligt hög grad (vilket jag försöker ändra på.)
Dessa förmågor ska bedömas på olika sätt i de olika spåren. Exempelvis krävs för betyget E i kurs 1a bl.a. att "Eleven kan med viss säkerhet visa innebörden av centrala begrepp i handling samt översiktligt beskriva innebörden av dem med någon annan representation. Dessutom växlar eleven med viss säkerhet mellan dessa representationer." Motsvarande krav för kurs 1b och -c är att "Eleven kan översiktligt beskriva innebörden av centrala begrepp med hjälp av några representationer samt översiktligt beskriva sambanden mellan begreppen. Dessutom växlar eleven med viss säkerhet mellan olika representationer."
Utöver detta läser elever på olika program olika antal matematikkurser. På yrkesprogram är endast kurs 1a obligatorisk (och elever kan endast med svårighet välja att läsa fler kurser). På samhällsvetenskapliga program är kurs 1b och 2b obligatoriska och kurs 3b ett inriktningsval medan ytterligare kurser endast med svårighet kan inlemmas i studieplanen. På teknik- och naturvetenskapliga program är kurs 1c, 2c och 3c obligatoriska, och kurs 4 och 5 vanliga och lätt-ackommoderade inriktningsval. (Utöver dessa finns också fördjupningskurser.)
Alltså: En central och mycket tydlig prioritering har precis sjösatts. Utöver de politiska och pedagogiska synpunkter man kan ha på denna, återstår att se hur implementationen kommer att lyckas.
Som en motvikt till denna explosion av alternativa vägar inom ett detaljerat ramverk har man i samband med Gy 11 å andra sidan inskränkt lokala alternativ: Enskilda skolor får inte längre erbjuda s.k. "lokala" kurser. Man får inte heller erbjuda alternativa inriktningar på de olika nationella programmen. Detta har inneburit att mängden kurser och program som en enskild elev nu har att välja bland är betydligt färre.
Jag gillar inte den ovan länkade artikelns förslag över huvud taget. Och givet den aktuella situationen är de mycket olämpliga, kontraproduktiva och fel-tajmade. Samtidigt är de troligen delvis en reaktion på just de inskränkningar som gjorts av olika lärosätens godtycke.
Rent konkret innebär dessa inskränkningar bl.a. att friskolor inte längre kan locka elever med "alternativa" utbildningar (exempelvis massör, spa-terapeut, turistguide, frisör, ridsportare o.s.v.). Jag tror att man har sett alltför många exempel på att sådana "lock-utbildningar" inte håller måttet, och att de i praktiken inte garanterar en allsidig och likvärdig utbildning i och bedömning av gemensamma kärnkunskaper. (Och betänk då att det är just den sittande regeringen som inte har kunnat undgå att komma till denna slutsats...)
---
* En akronym som stöd för minnet är BegrePPsMöRKeR
16 juni 2012
15 juni 2012
What Republicans Think
NYT Op-Ed: What Republicans Think
The article seems to suggest that since we're living beyond our means drastic measures have to be taken, and that Republicans are more willing to acknowledge this fact.
Here's another way of framing the situation: If we're living beyond our means we need to adjust our living, but the basic conflict remains: Who should do the adjusting? All of us, or just some?
In my view, both parties agree that the future looks bleak. The difference is that Republicans would have (at least) a third of the population bear the brunt of the impending austerity in order to spare the rest.
The article seems to suggest that since we're living beyond our means drastic measures have to be taken, and that Republicans are more willing to acknowledge this fact.
Here's another way of framing the situation: If we're living beyond our means we need to adjust our living, but the basic conflict remains: Who should do the adjusting? All of us, or just some?
In my view, both parties agree that the future looks bleak. The difference is that Republicans would have (at least) a third of the population bear the brunt of the impending austerity in order to spare the rest.
Manga
Aftonbladet rapporterar om en HD-dom om Manga-teckningar.
Intressant och svårbedömt. Personligen är jag tveksam till HD:s dom och resonemang.
Men visst, gränsdragningen kan lätt bli absurd. Det är inte orimligt att tänka sig att t.ex. tändsticksgubbar skulle kunna tjäna samma syfte, givet en hemlig överenskommelse om att de representerar små flickor.
---
Uppdatering 16/6
Min utgångspunkt är att den här typen av manga är avsiktlig och uttalad pornografi (vilket mina efterforskningar också visar). En japansk motsvarighet till t.ex. amerikansk "mjukporr", framtagen för att undgå olika delstaters censur (bland annat).
Den japanska varianten upplever jag paradoxalt nog som betydligt värre*: Förutom att vara pornografisk utnyttjar den - och förstärker - en böjelse att distansera sig från och objektifiera målen för sin åtrå. För mig framstår det som... osunt. Detta gäller oavsett om det är vuxna kvinnor och män som framställs, eller något annat.
Man kan kanske resonera att om någon inte "går igång" på annat än tecknade kvinnor eller män - av exempelvis kulturella skäl - så må det väl stå den personen fritt. Men när det handlar om barn kvarstår ett dubbelt problem: Inte nog med att pedofili på detta sätt underblåses - själva distanseringen och objektifieringen kan i sig själv, tror jag, förvärra grundproblemet.
* I vissa avseenden. Produktionen av icke-tecknad pornografi är förstås behäftad med betydligt större problem.
---
Vidare diskussion här.
Intressant och svårbedömt. Personligen är jag tveksam till HD:s dom och resonemang.
I domen konstateras att teckningarna i och för sig får anses pornografiska och att de föreställer barn. Men det rör sig om fantasifigurer som inte kan misstas för verkliga barn. "En kriminalisering av innehav av teckningarna skulle därför gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den begränsning i yttrandefriheten och informationsfriheten som straffbestämmelsen innebär."Utöver de två viktiga invändningar mot domen som tas upp i artikeln, menar jag att gränsdragningen mellan fantasi och verklighet - även om den i sig hade varit oproblematisk - inte håller. Det är för mig uppenbart att dessa fantasi-figurer fungerar som substitut eller alibi för 'verkliga' pedofila fantasier. Det innebär att de vidmakthåller och uppviglar till sådana fantasier och, i förlängningen, till dess utlevande i verkligheten.
Men visst, gränsdragningen kan lätt bli absurd. Det är inte orimligt att tänka sig att t.ex. tändsticksgubbar skulle kunna tjäna samma syfte, givet en hemlig överenskommelse om att de representerar små flickor.
---
Uppdatering 16/6
Min utgångspunkt är att den här typen av manga är avsiktlig och uttalad pornografi (vilket mina efterforskningar också visar). En japansk motsvarighet till t.ex. amerikansk "mjukporr", framtagen för att undgå olika delstaters censur (bland annat).
Den japanska varianten upplever jag paradoxalt nog som betydligt värre*: Förutom att vara pornografisk utnyttjar den - och förstärker - en böjelse att distansera sig från och objektifiera målen för sin åtrå. För mig framstår det som... osunt. Detta gäller oavsett om det är vuxna kvinnor och män som framställs, eller något annat.
Man kan kanske resonera att om någon inte "går igång" på annat än tecknade kvinnor eller män - av exempelvis kulturella skäl - så må det väl stå den personen fritt. Men när det handlar om barn kvarstår ett dubbelt problem: Inte nog med att pedofili på detta sätt underblåses - själva distanseringen och objektifieringen kan i sig själv, tror jag, förvärra grundproblemet.
* I vissa avseenden. Produktionen av icke-tecknad pornografi är förstås behäftad med betydligt större problem.
---
Vidare diskussion här.
13 juni 2012
Livsåskådningsorganisation?
Humanisterna: ”Se över lagen om statligt stöd till trossamfund”
Att Humanisterna vill få pengar kan man förstå, och att de kriterier som tagits fram för att legitimera statsbidrag till religiösa organisationer kan utnyttjas för detta ändamål verkar klart. Snygg argumentation där. Men är man nu alltså också beredda att kalla sig trossamfund för att lägga vantarna på sådana pengar?
"En specifik filosofisk uppfattning om verklighetens beskaffenhet och en specifik moralisk värdegrund" - om det är detta som skiljer "livsåskådningsorganisationer" från andra organisationer så undrar jag var gränserna ska dras. Är politiska partier livsåskådningsorganisationer? De bör de väl vara, om de ska tas på allvar? Men vad innebär det då för den förment neutrala statusen hos de värden som t.ex. Humanisterna vill stå för?
Vilken "kvalitet" hos verksamheten avses? Det verkar vara organisationens förmåga att bedriva 1) själavård (lindra existentiell ångest); 2) undervisning; och 3) omsorg. Förutom uppenbara definitions- och mätproblem, ligger åtminstone i punkt 2) ett tyst förgivet-tagande av att verksamheten är allmänt önskvärd och oproblematisk.
Man kanske skulle starta en friskola i stället?
Att Humanisterna vill få pengar kan man förstå, och att de kriterier som tagits fram för att legitimera statsbidrag till religiösa organisationer kan utnyttjas för detta ändamål verkar klart. Snygg argumentation där. Men är man nu alltså också beredda att kalla sig trossamfund för att lägga vantarna på sådana pengar?
"En specifik filosofisk uppfattning om verklighetens beskaffenhet och en specifik moralisk värdegrund" - om det är detta som skiljer "livsåskådningsorganisationer" från andra organisationer så undrar jag var gränserna ska dras. Är politiska partier livsåskådningsorganisationer? De bör de väl vara, om de ska tas på allvar? Men vad innebär det då för den förment neutrala statusen hos de värden som t.ex. Humanisterna vill stå för?
Vilken "kvalitet" hos verksamheten avses? Det verkar vara organisationens förmåga att bedriva 1) själavård (lindra existentiell ångest); 2) undervisning; och 3) omsorg. Förutom uppenbara definitions- och mätproblem, ligger åtminstone i punkt 2) ett tyst förgivet-tagande av att verksamheten är allmänt önskvärd och oproblematisk.
Man kanske skulle starta en friskola i stället?
12 juni 2012
Why Smart People Aren't Necessarily Stupid
Research Shows That the Smarter People Are, the More Susceptible They Are to Cognitive Bias
English version below
Att "rå" intelligens snarast förvärrar problemen med bias och meta-bias är kanske inte så förvånande. Inte minst med tanke på den relativa självgodhet som kan följa med medvetenhet om den egna förmågan. För att belysa detta är det ovanligt lämpligt att experimentera just på universitetsstudenter (oklart av vilken sort, dock). Att utbildning i sig inte är någon "frälsare" må väl så vara, men formuleringen är medvetet vald för att förstärka ett defaitistiskt budskap.
Om vi inte trodde att (vissa typer av) utbildning kan hjälpa oss att se klarare på oss själva och på omvärlden, skulle vi lika gärna kunna lägga ned verksamheten helt. Det är ironiskt att Kahnemans självdeklarerade tillkortakommanden tas som intäkt för både intelligensens och (den lämpliga) utbildningens otillräcklighet, då han ju knappast hade varit i stånd att rapportera dessa utan just den förmåga som verkar så ouppnåelig.
Det som i artikeln benämns meta-bias är nära besläktat med det socialpsykologer kallar Fundamental Attribution Error, och med inom-/utomgruppsfenomen. Återigen, om jag inte hade trott att denna kunskap finns - och tillämpas - inom t.ex. juridik, medicin, statsvetenskap m.fl., så hade jag sprungit till skogs för länge sen. Det är för övrigt ganska uppenbart att så är fallet: Annars hade vi väl varit Sverigedemokrater allihop.
Jag kan t.o.m. se paralleller mellan artikelns resonemang och en allmänt kunskapsfientlig och reaktionär politisk rörelse som i Sverige nu senast exemplifieras av regeringens utredning om svenska för invandrare och Folkpartiets integrationspolitiska program. I U.S.A. gör republikanerna sitt bästa för att nedvärdera vetenskap: Kritiskt tänkande är i bästa fall att anse som en kulturyttring vilken man är fri att idka (utan subventioner) så länge man inte lägger sig i rikets, d.v.s. överklassens, angelägenheter.
---
The fact that "raw" intelligence may actually exacerbate problems of bias and meta-bias is perhaps not so surprising given the relative complacency and inflated sense of self-importance that may be associated with admission to the ivy league. To illustrate this, it is unusually apt to experiment on university students. Education may not in itself be a "savior", but this wording is consciously chosen to amplify a defeatist message.
If we did not believe that (certain kinds of) education can help us see ourselves and the world more clearly, we could just as well close down shop completely. It is ironic that Kahneman's self-professed shortcomings are taken to imply the inadequacies of both intellect and (appropriate) education, since he would hardly be able to report them without the very faculties purported to be so unattainable.
"Meta-bias" is closely related to what social psychologists call the Fundamental Attribution Error, and with in-/out-group phenomena. Again, if I did not believe that these phenomena are well-known - and that such knowledge is routinely and successfully applied - in, e.g. law, medicine, political science, etc., I would have run to the hills a long time ago. It is fairly obvious that this is indeed the case: Otherwise we would probably be bigoted members of petty nationalist parties, the lot of us.
One may even draw parallels between the article's sentiment and a reactionary, anti-intellectual political movement, exemplified by the Swedish government's recent official report on language requirements for immigrants, and the Liberal Party's integration policies. In the U.S., Republicans do their best to denigrate science (as opposed to technology): Critical thinking is at best considered a cultural manifestation which you are free to practice (without subsidies) as long as you do not interfere with the affairs of government, i.e. the upper class.
English version below
Att "rå" intelligens snarast förvärrar problemen med bias och meta-bias är kanske inte så förvånande. Inte minst med tanke på den relativa självgodhet som kan följa med medvetenhet om den egna förmågan. För att belysa detta är det ovanligt lämpligt att experimentera just på universitetsstudenter (oklart av vilken sort, dock). Att utbildning i sig inte är någon "frälsare" må väl så vara, men formuleringen är medvetet vald för att förstärka ett defaitistiskt budskap.
Om vi inte trodde att (vissa typer av) utbildning kan hjälpa oss att se klarare på oss själva och på omvärlden, skulle vi lika gärna kunna lägga ned verksamheten helt. Det är ironiskt att Kahnemans självdeklarerade tillkortakommanden tas som intäkt för både intelligensens och (den lämpliga) utbildningens otillräcklighet, då han ju knappast hade varit i stånd att rapportera dessa utan just den förmåga som verkar så ouppnåelig.
Det som i artikeln benämns meta-bias är nära besläktat med det socialpsykologer kallar Fundamental Attribution Error, och med inom-/utomgruppsfenomen. Återigen, om jag inte hade trott att denna kunskap finns - och tillämpas - inom t.ex. juridik, medicin, statsvetenskap m.fl., så hade jag sprungit till skogs för länge sen. Det är för övrigt ganska uppenbart att så är fallet: Annars hade vi väl varit Sverigedemokrater allihop.
Jag kan t.o.m. se paralleller mellan artikelns resonemang och en allmänt kunskapsfientlig och reaktionär politisk rörelse som i Sverige nu senast exemplifieras av regeringens utredning om svenska för invandrare och Folkpartiets integrationspolitiska program. I U.S.A. gör republikanerna sitt bästa för att nedvärdera vetenskap: Kritiskt tänkande är i bästa fall att anse som en kulturyttring vilken man är fri att idka (utan subventioner) så länge man inte lägger sig i rikets, d.v.s. överklassens, angelägenheter.
---
The fact that "raw" intelligence may actually exacerbate problems of bias and meta-bias is perhaps not so surprising given the relative complacency and inflated sense of self-importance that may be associated with admission to the ivy league. To illustrate this, it is unusually apt to experiment on university students. Education may not in itself be a "savior", but this wording is consciously chosen to amplify a defeatist message.
If we did not believe that (certain kinds of) education can help us see ourselves and the world more clearly, we could just as well close down shop completely. It is ironic that Kahneman's self-professed shortcomings are taken to imply the inadequacies of both intellect and (appropriate) education, since he would hardly be able to report them without the very faculties purported to be so unattainable.
"Meta-bias" is closely related to what social psychologists call the Fundamental Attribution Error, and with in-/out-group phenomena. Again, if I did not believe that these phenomena are well-known - and that such knowledge is routinely and successfully applied - in, e.g. law, medicine, political science, etc., I would have run to the hills a long time ago. It is fairly obvious that this is indeed the case: Otherwise we would probably be bigoted members of petty nationalist parties, the lot of us.
One may even draw parallels between the article's sentiment and a reactionary, anti-intellectual political movement, exemplified by the Swedish government's recent official report on language requirements for immigrants, and the Liberal Party's integration policies. In the U.S., Republicans do their best to denigrate science (as opposed to technology): Critical thinking is at best considered a cultural manifestation which you are free to practice (without subsidies) as long as you do not interfere with the affairs of government, i.e. the upper class.
6 juni 2012
Till den relativa objektivismens försvar
Tidskriften Arena till relativismens försvar
Jag har läst Holmqvists bok, och håller med om det mesta Olle skriver. Jag inser mycket väl att det finns starka motiv för att hålla spjärn mot relativism i många sammanhang. Åtminstone då den missbrukas, medvetet eller inte. Kan dock inte låta bli att spela djävulens advokat. Inte för att provocera, utan för att undersöka rimligheten i olika ståndpunkter:
(1) Kan det vara så att relativismen, så som den beskrivs ovan, är (mer) befogad inom vissa grenar av sociologi, etnologi, m.fl.? Dels kan ju (a) studieobjekten vara föränderliga [t.ex. kulturer]; dels kan (b) resultaten utgöras av beskrivningar av attityder [t.ex. gentemot en viss kultur]. Och det är kanske inte orimligt att även undersökarens *egen* attityd, bild, förståelse av studieobjektet äger en viss relevans, särskilt om undersökaren (underförstått) gör sig till representant för en grupp.
(2) Utifrån det ovanstående kan man kanske hoppas att Holmqvist egentligen pratar om sociologiska undersökningar av olika gruppers 'kunskap'; snarare än deras 'sanningar'.
(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.
(4) Jag tänker, i min naivitet, att människor som missbrukar relativism och 'ontologiskt tvivel' - medvetet eller omedvetet - automatiskt borde diskvalificera sig själva från delaktighet i beslut som rör vår välfärd, avfärdas av vetenskapare, och tas med en stor nypa salt av allmänheten. Men Rove's uttalande ovan är ju ett tydligt exempel på att så inte är fallet. Som jag har skrivit om flera gånger tidigare, tror jag att detta i grunden beror på att människor väljer att (låtsas) tro sådant de *vet* är falskt, av bekvämlighet, kortsiktighet, förträngning och cynism. Annars hade talet om ständig tillväxt dött ut för länge sedan.
Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen
Naturvetenskapen brukar sägas utgå från en metodologisk naturalism. Som jag ser det, ingår i denna naturalism också en metodologisk objektivism, d.v.s. ett grundantagande om en (enda) extern och objektiv verklighet. Naturvetenskap syftar till att göra våra beskrivningar och förutsägelser av den värld vi uppfattar så pålitliga som möjligt. Detta innebär inte att vi har direkt tillgång till en objektiv verklighet: Antagandet är, däremot, att vår gemensamma subjektiva verklighet är en konsekvens och en avbildning av den objektiva verkligheten. I den mån den objektiva verkligheten är regelbunden är också vår subjektiva uppfattning av den det.
Att vetenskapen bör stå oemotsagd innebär inte att enstaka hypoteser och teorier ska stå oemotsagda. Hela poängen med vetenskap är ju att successivt odla fram allt bättre beskrivningar och förutsägelser - beskrivningar av den värld vi uppfattar och, enligt antagandet, av den objektiva verklighet som ligger till grund för denna vår subjektiva uppfattning.
Den verkliga konflikten gäller hur vi rangordnar olika hypoteser och teorier, och i vilken mån vi tror att det över huvud taget är möjligt att göra detta. För naturvetare är det självklart att det finns ett enda kriterium, och att det räcker mer än väl: Den teori som bättre än någon annan beskriver och förutsäger någon aspekt av vår gemensamma subjektiva verklighet (och därmed av den objektiva verkligheten) är den som - tills vidare - ges företräde.
Detta kriterium förutsätter att vi alla delar en och samma subjektiva verklighet (i allt väsentligt), som en konsekvens av att våra likartade sinnesorgan förmedlar likartade intryck från en och samma objektiva verklighet. Sålunda baserar naturvetare sina utsagor endast på sådana observationer varom största möjliga konsensus (i tid och rum) kan uppnås.
För och emot relativism
Alltså: Vi är överens om antagandet att det finns en (enda) objektiv och hyfsat regelbunden verklighet. Våra subjektiva upplevelser av denna objektiva verklighet står i hyfsat regelbunden korrespondens med denna. Då vi alla delar samma subjektiva upplevelser delar vi också en gemensam subjektiv verklighet. Det är denna vi försöker beskriva och förutsäga.
Jag antar att den "naive" realisten är den som menar att vår subjektiva verklighet - den vi kan nå hyfsad kännedom om - är densamma som den objektiva, externa verkligheten. En icke-naiv realist menar då att vi endast kan uttala oss om den gemensamma subjektiva verkligheten. Den metafysiska funktion som "mappar" objektiv verklighet på subjektiv verklighet kan vi inte nå (full) kunskap om, även om framsteg inom t.ex. neurovetenskap ofta tolkas så.
Jag antar vidare att relativisten i sin tur misstolkar begreppet "subjektiv verklighet" ovan, så att det kommer att stå för överenskommelser mellan subjekt, snarare än för gemensamma sjökort. Sjökort som tas fram för att alla ska kunna navigera säkert i vatten vars bråddjup vi aldrig kan loda.
Visst är det så att observationen är teoriberoende, och att vi inte är några "ideala" subjekt. Det kan förvisso vara ett viktigt förtydligande. Men för naturvetenskapen är det ju självklart att dessa distorsioner finns och att de måste hanteras, minimeras. Det är ju det vetenskapen sysslar med!
Man kan framhålla dessa grundförutsättningar för mänskligt kunskapssökande i syfte att påvisa hur futilt det är - men det känns inte särskilt konstruktivt. Framförallt missbrukas de ju av relativister, som felaktigt tar dem som intäkt för att subjektet är överordnat objektet.
Jag har läst Holmqvists bok, och håller med om det mesta Olle skriver. Jag inser mycket väl att det finns starka motiv för att hålla spjärn mot relativism i många sammanhang. Åtminstone då den missbrukas, medvetet eller inte. Kan dock inte låta bli att spela djävulens advokat. Inte för att provocera, utan för att undersöka rimligheten i olika ståndpunkter:
(1) Kan det vara så att relativismen, så som den beskrivs ovan, är (mer) befogad inom vissa grenar av sociologi, etnologi, m.fl.? Dels kan ju (a) studieobjekten vara föränderliga [t.ex. kulturer]; dels kan (b) resultaten utgöras av beskrivningar av attityder [t.ex. gentemot en viss kultur]. Och det är kanske inte orimligt att även undersökarens *egen* attityd, bild, förståelse av studieobjektet äger en viss relevans, särskilt om undersökaren (underförstått) gör sig till representant för en grupp.
(2) Utifrån det ovanstående kan man kanske hoppas att Holmqvist egentligen pratar om sociologiska undersökningar av olika gruppers 'kunskap'; snarare än deras 'sanningar'.
(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.
(4) Jag tänker, i min naivitet, att människor som missbrukar relativism och 'ontologiskt tvivel' - medvetet eller omedvetet - automatiskt borde diskvalificera sig själva från delaktighet i beslut som rör vår välfärd, avfärdas av vetenskapare, och tas med en stor nypa salt av allmänheten. Men Rove's uttalande ovan är ju ett tydligt exempel på att så inte är fallet. Som jag har skrivit om flera gånger tidigare, tror jag att detta i grunden beror på att människor väljer att (låtsas) tro sådant de *vet* är falskt, av bekvämlighet, kortsiktighet, förträngning och cynism. Annars hade talet om ständig tillväxt dött ut för länge sedan.
Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen
Naturvetenskapen brukar sägas utgå från en metodologisk naturalism. Som jag ser det, ingår i denna naturalism också en metodologisk objektivism, d.v.s. ett grundantagande om en (enda) extern och objektiv verklighet. Naturvetenskap syftar till att göra våra beskrivningar och förutsägelser av den värld vi uppfattar så pålitliga som möjligt. Detta innebär inte att vi har direkt tillgång till en objektiv verklighet: Antagandet är, däremot, att vår gemensamma subjektiva verklighet är en konsekvens och en avbildning av den objektiva verkligheten. I den mån den objektiva verkligheten är regelbunden är också vår subjektiva uppfattning av den det.
Att vetenskapen bör stå oemotsagd innebär inte att enstaka hypoteser och teorier ska stå oemotsagda. Hela poängen med vetenskap är ju att successivt odla fram allt bättre beskrivningar och förutsägelser - beskrivningar av den värld vi uppfattar och, enligt antagandet, av den objektiva verklighet som ligger till grund för denna vår subjektiva uppfattning.
Den verkliga konflikten gäller hur vi rangordnar olika hypoteser och teorier, och i vilken mån vi tror att det över huvud taget är möjligt att göra detta. För naturvetare är det självklart att det finns ett enda kriterium, och att det räcker mer än väl: Den teori som bättre än någon annan beskriver och förutsäger någon aspekt av vår gemensamma subjektiva verklighet (och därmed av den objektiva verkligheten) är den som - tills vidare - ges företräde.
Detta kriterium förutsätter att vi alla delar en och samma subjektiva verklighet (i allt väsentligt), som en konsekvens av att våra likartade sinnesorgan förmedlar likartade intryck från en och samma objektiva verklighet. Sålunda baserar naturvetare sina utsagor endast på sådana observationer varom största möjliga konsensus (i tid och rum) kan uppnås.
För och emot relativism
Alltså: Vi är överens om antagandet att det finns en (enda) objektiv och hyfsat regelbunden verklighet. Våra subjektiva upplevelser av denna objektiva verklighet står i hyfsat regelbunden korrespondens med denna. Då vi alla delar samma subjektiva upplevelser delar vi också en gemensam subjektiv verklighet. Det är denna vi försöker beskriva och förutsäga.
Jag antar att den "naive" realisten är den som menar att vår subjektiva verklighet - den vi kan nå hyfsad kännedom om - är densamma som den objektiva, externa verkligheten. En icke-naiv realist menar då att vi endast kan uttala oss om den gemensamma subjektiva verkligheten. Den metafysiska funktion som "mappar" objektiv verklighet på subjektiv verklighet kan vi inte nå (full) kunskap om, även om framsteg inom t.ex. neurovetenskap ofta tolkas så.
Jag antar vidare att relativisten i sin tur misstolkar begreppet "subjektiv verklighet" ovan, så att det kommer att stå för överenskommelser mellan subjekt, snarare än för gemensamma sjökort. Sjökort som tas fram för att alla ska kunna navigera säkert i vatten vars bråddjup vi aldrig kan loda.
Visst är det så att observationen är teoriberoende, och att vi inte är några "ideala" subjekt. Det kan förvisso vara ett viktigt förtydligande. Men för naturvetenskapen är det ju självklart att dessa distorsioner finns och att de måste hanteras, minimeras. Det är ju det vetenskapen sysslar med!
Man kan framhålla dessa grundförutsättningar för mänskligt kunskapssökande i syfte att påvisa hur futilt det är - men det känns inte särskilt konstruktivt. Framförallt missbrukas de ju av relativister, som felaktigt tar dem som intäkt för att subjektet är överordnat objektet.
2 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)