Till den relativa objektivismens försvar

Tidskriften Arena till relativismens försvar

Jag har läst Holmqvists bok, och håller med om det mesta Olle skriver. Jag inser mycket väl att det finns starka motiv för att hålla spjärn mot relativism i många sammanhang. Åtminstone då den missbrukas, medvetet eller inte. Kan dock inte låta bli att spela djävulens advokat. Inte för att provocera, utan för att undersöka rimligheten i olika ståndpunkter:

(1) Kan det vara så att relativismen, så som den beskrivs ovan, är (mer) befogad inom vissa grenar av sociologi, etnologi, m.fl.? Dels kan ju (a) studieobjekten vara föränderliga [t.ex. kulturer]; dels kan (b) resultaten utgöras av beskrivningar av attityder [t.ex. gentemot en viss kultur]. Och det är kanske inte orimligt att även undersökarens *egen* attityd, bild, förståelse av studieobjektet äger en viss relevans, särskilt om undersökaren (underförstått) gör sig till representant för en grupp.

(2) Utifrån det ovanstående kan man kanske hoppas att Holmqvist egentligen pratar om sociologiska undersökningar av olika gruppers 'kunskap'; snarare än deras 'sanningar'.

(3) Självklart ska naturvetenskapen utgå från antagandet om en extern, objektiv 'sanning'. Huruvida det finns en (enda) sådan, och hur den då "egentligen" ser ut - det är egentligen oväsentligt. Vi kan tillåta oss att filosofera över detta, men vetenskapen måste stå oemotsagd när den entydigt ger oss den säkraste och bästa vägledning vi kan uppbringa. Så länge relativister går med på detta, och är tydliga med att de håller med, kan vi kanske tillåta dem en viss fascination över hur 'kunskaper' om denna sanning utvecklas och varierar.

(4) Jag tänker, i min naivitet, att människor som missbrukar relativism och 'ontologiskt tvivel' - medvetet eller omedvetet - automatiskt borde diskvalificera sig själva från delaktighet i beslut som rör vår välfärd, avfärdas av vetenskapare, och tas med en stor nypa salt av allmänheten. Men Rove's uttalande ovan är ju ett tydligt exempel på att så inte är fallet. Som jag har skrivit om flera gånger tidigare, tror jag att detta i grunden beror på att människor väljer att (låtsas) tro sådant de *vet* är falskt, av bekvämlighet, kortsiktighet, förträngning och cynism. Annars hade talet om ständig tillväxt dött ut för länge sedan.

Svar från Bosse Holmqvist angående relativismen

Naturvetenskapen brukar sägas utgå från en metodologisk naturalism. Som jag ser det, ingår i denna naturalism också en metodologisk objektivism, d.v.s. ett grundantagande om en (enda) extern och objektiv verklighet. Naturvetenskap syftar till att göra våra beskrivningar och förutsägelser av den värld vi uppfattar så pålitliga som möjligt. Detta innebär inte att vi har direkt tillgång till en objektiv verklighet: Antagandet är, däremot, att vår gemensamma subjektiva verklighet är en konsekvens och en avbildning av den objektiva verkligheten. I den mån den objektiva verkligheten är regelbunden är också vår subjektiva uppfattning av den det.

Att vetenskapen bör stå oemotsagd innebär inte att enstaka hypoteser och teorier ska stå oemotsagda. Hela poängen med vetenskap är ju att successivt odla fram allt bättre beskrivningar och förutsägelser - beskrivningar av den värld vi uppfattar och, enligt antagandet, av den objektiva verklighet som ligger till grund för denna vår subjektiva uppfattning.

Den verkliga konflikten gäller hur vi rangordnar olika hypoteser och teorier, och i vilken mån vi tror att det över huvud taget är möjligt att göra detta. För naturvetare är det självklart att det finns ett enda kriterium, och att det räcker mer än väl: Den teori som bättre än någon annan beskriver och förutsäger någon aspekt av vår gemensamma subjektiva verklighet (och därmed av den objektiva verkligheten) är den som - tills vidare - ges företräde.

Detta kriterium förutsätter att vi alla delar en och samma subjektiva verklighet (i allt väsentligt), som en konsekvens av att våra likartade sinnesorgan förmedlar likartade intryck från en och samma objektiva verklighet. Sålunda baserar naturvetare sina utsagor endast på sådana observationer varom största möjliga konsensus (i tid och rum) kan uppnås.

För och emot relativism

Alltså: Vi är överens om antagandet att det finns en (enda) objektiv och hyfsat regelbunden verklighet. Våra subjektiva upplevelser av denna objektiva verklighet står i hyfsat regelbunden korrespondens med denna. Då vi alla delar samma subjektiva upplevelser delar vi också en gemensam subjektiv verklighet. Det är denna vi försöker beskriva och förutsäga.

Jag antar att den "naive" realisten är den som menar att vår subjektiva verklighet - den vi kan nå hyfsad kännedom om - är densamma som den objektiva, externa verkligheten. En icke-naiv realist menar då att vi endast kan uttala oss om den gemensamma subjektiva verkligheten. Den metafysiska funktion som "mappar" objektiv verklighet på subjektiv verklighet kan vi inte nå (full) kunskap om, även om framsteg inom t.ex. neurovetenskap ofta tolkas så.

Jag antar vidare att relativisten i sin tur misstolkar begreppet "subjektiv verklighet" ovan, så att det kommer att stå för överenskommelser mellan subjekt, snarare än för gemensamma sjökort. Sjökort som tas fram för att alla ska kunna navigera säkert i vatten vars bråddjup vi aldrig kan loda.

Visst är det så att observationen är teoriberoende, och att vi inte är några "ideala" subjekt. Det kan förvisso vara ett viktigt förtydligande. Men för naturvetenskapen är det ju självklart att dessa distorsioner finns och att de måste hanteras, minimeras. Det är ju det vetenskapen sysslar med!

Man kan framhålla dessa grundförutsättningar för mänskligt kunskapssökande i syfte att påvisa hur futilt det är - men det känns inte särskilt konstruktivt. Framförallt missbrukas de ju av relativister, som felaktigt tar dem som intäkt för att subjektet är överordnat objektet.