Frihet och ansvar: Ond tro

Som en pendang till mitt förra inlägg om antologin Vad innebär det att vara demokrat? kommer här ett lätt retuscherat och relativt fristående utdrag ur en (hittills) censurerad text. Det var Zizeks artikel som fick fördämningarna att brista...

Simone de Beauvoirs existentialistiska moral befordrar en nykter syn på människans villkor och hennes strategier för att hantera dessa. I inledningen till den svenska översättningen skriver Eva Lundgren-Gothlin:

...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ...Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.

Det här med frihet och ansvar är verkligen spännande. Två så positivt laddade ord: tillsammans utgör de en oemotståndligt lockande devis. Så lätt att tycka om. Så lätt att hålla med om. Men också så lätt att missförstå; så lätt att missbruka.

Personligen finner jag det uppenbart att all frihet föregås av ansvar. I den mån du är fri är du också ansvarig, inte bara för dig själv utan också inför alla andra. Faktum är att du i första hand är ansvarig för andra, och detta ansvar har företräde framför dina eventuella friheter. Du är (eller kan vara) fri endast i den utsträckning som du först har fullgjort och står beredd att ta ditt ansvar.

Det aktuella samtalsklimatet - i sig resultatet av en ohelig allians mellan nyliberalism och (post)modernism - befäster emellertid (minst) två fel av två möjliga i begagnandet av den klämkäcka devisen om frihet och ansvar...

Det är inte längre fråga om frihet under ansvar, utan snarare om frihet utan ansvar. Närmare bestämt friheten att undandra sig ansvar. Den moderna samhällsmedborgaren tar sig friheten att göra vad som helst, men är ansvarig endast för sig själv.

"Negativa friheter" utgörs, enligt liberalismens ordbok, av friheten att slippa förtryck av olika slag, utövade av andra människor. I praktiken innebär dessa friheter emellertid i första hand friheten att undvika ansvar - ansvar för andra, för något. Friheten är tänkt att ge individen möjlighet att utvecklas så långt den vill och kan, utan begränsningar. I praktiken blir dock denna frihet ett alibi för att kliva på andra för att få det man vill. Det enda du som individ behöver ta ansvar för är att ingen märker att den blir kliven på - eller åtminstone inte märker att det är just du som kliver.

Vad som växte fram som en tanke om varje människas möjligheter har med tiden perverterats till den heliga rätten att sko sig på andra. (Kommer här att tänka på min essä om löne-arbete i amfiteatern.)

Det finns alltid något att skylla på, eller någon att delegera ansvaret till, om man bara vill. Vad sägs om följande dagsaktuella anekdot:

I ett reklamavsnitt inuti ett annat reklamavsnitt hör jag i Sveriges näst största TV-kanal ett resebolag rekommendera ett "oralt kolera-vaccin", för att "du som resenär inte ska behöva missunna dig de lokala kulinariska specialiteterna - dessa är ju, trots allt en stor del av upplevelsen" (!)

Och på resebolagets webbsajt läser jag, under rubriken Socialt ansvar:

"[vi] är anslutna till [ett kvalitetssystem], som är grundat av europeiska researrangörer. [Kvalitetssystemet] tillhandahåller riktlinjer och mätsystem i syfte att bidra till förbättringar inom miljö och socialt ansvar i resebranschen."

Mätsystem var det, ja... Sa någon ICA:s köttfärs?

En annan tydlig indikation på hur ett närmast desperat avhändande av ansvar tar sig uttryck är de senaste decenniernas accelererande diagnosticerings-iver, inom pedagogik såväl som inom psykiatri m.fl områden (se här, här, och här).

Ja, här skulle man också kunna dra fram kommunaliseringen av skolan och inte minst finansieringsreformen inom högre utbildning (se t.ex. här).

Ett annat populärt sätt att sprida ut och distansera sig från ansvar är att barrikadera sig bakom orimliga upphandlingar. [Exempel raderade]

I ett större perspektiv ser vi en formlig tsunami av lika löjeväckande som skrämmande och verklighetsfrämmande framtidsförhoppningar. Det är det allt större gardet av "End-of-History merchants" á la Fukuyama, och av sådana människor som Terry Eagleton benämner "credulous triumphalists" - och inte minst av deras horder av anhängare. Min spontana reaktion på dylika människor är att de antingen är korkade eller cyniska - eller möjligen både-och.

När man pressar sådana människor på en konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.

Vad det handlar om, egentligen, är att sopa obekväma problem och olösliga ekvationer under mattan. Att förskjuta dem, om inte i rum (vilket varit standard fram tills nyligen) så i tid. När det inte längre går att dölja det faktum vårt välstånd till stor del byggs på andras misär, ja, då "diskonterar" vi framtiden istället. Därav den annalkande, nej pågående, miljö- och klimatkrisen. Den enes bröd, den andres död. Tillväxten och globaliseringen har, så att säga, slagit i taket, och i desperation intecknar vi nu våra barns och grannars levnadsbetingelser. (Alf Hornborgs bok "Myten om maskinen" rekommenderas varmt.)