Om vi idag upplever att regerandets och ekonomins förkrossande herravälde över en folklig suveränitet som successivt tömts på allt meningsinnehåll, så beror detta kanske på att de västerländska demokratierna håller på att betala priset för ett filosofiskt arv som de accepterade utan att granska. Missförståndet att uppfatta regerandet som en enkel verkställande makt är en av de villfarelser som har haft de mest vittgående konsekvenserna i den västerländska politiska historien. Det har lett till ett tillstånd där de politiska reflektionerna kring moderniteten villar bort sig bakom tomma abstraktioner som lagen, allmänviljan och folksuveräniteten, och därmed lämnar obesvarad den i alla hänseenden avgörande frågan om regerandet och dess artikulering i förhållande till suveränen.
Giorgio Agamben, Inledande kommentar till demokratibegreppet, s. 15.
---
I korthet: av konstaterandet att demokraternas "värld" inte på något sätt är "allas" värld följer redan att demokratin, i egenskap av emblem och väktare vid murarna innanför vilka dess lilla värld njuter och tror sig leva, förenar en konservativ oligarki vars enda (ofta krigiska) funktion är att under det tillskansade namnet "värld" bevara det som enbart är territoriet för dess animaliska liv. [...]
Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.
Alain Badiou, Det demokratiska emblemet, s. 20-21.
Badiou menar att Platon var mer än en reaktionär aristokrat: Han insåg att demokratin - såsom den utvecklades i Grekland - inte var den slutgiltiga lösningen på "dilemmat" kommunism kontra fascism. Jag tolkar Badious text som ett stöd för mina käpphästar om egoism och förträngning, och om behovet av (någon form av) självbehärskning.
Badiou, via Platon, påminner också om den ofrånkomliga (?) mänskliga driften att inordna sig i "vi"- och "dem"-grupper. Evolutionsbiologen Reichholf, i sin bok Därför vill vi vinna, verkar inte erbjuda några positiva framtidsutsikter då han hävdar att kulturen - med sin potential att lösgöra sig från biologin - snarare förstärker denna tendens, "den enes död är den andres bröd".
(Hela texten, nio sidor, är fantastisk!)
---
Rädslan för massorna och passionen för ordningen, sådan är trots allt den liberala ideologins kärna, för vilken demokratin i slutänden är föga mer än än lösnäsan på marknadens despotism och dess "icke snedvridna" konkurrens.
Daniel Bensaïd, Den permanenta skandalen, s. 29.
Och jag kommer att tänka på Dilsa Demirbag-Sten...
---
Vilka historiska bevis eller filosofiska hjälpmedel tillåter oss idag att hävda att människor, som Dostojevskij formulerade det, "hellre vill ha frihet än bröd?". Det senaste århundradets lärdomar visar snarare att när människor i väst har tvingats välja mellan marknadens förförelser, den disciplinära maktens normer och den osäkerhet som genereras av en alltmer gränslös och oordnad mänsklig geografi, så har majoriteten kommit att föredra att moralisera, konsumera, anpassa sig, njuta av överdåd och lyda påbud framför att göra sig till sina egna livs upphovsmän.
Wendy Brown, "Numera är vi alla demokrater...", s. 61, 65.
Eller kanske: "Hej, TV4!"
---
Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål - avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. - Utsatt, existerande.
Jean-Luc Nancy, Ändlig och oändlig demokrati, s. 84.
---
Nej, för mig är demokratin inte ett ideal, eftersom jag ... alltid utgår från ... att jämlikheten är en förutsättning och inte ett mål som ska uppnås. Det jag försöker säga är att demokrati i betydelsen folkmakt, makten hos de som inte har någon särskild titel i namn av vilken de kan utöva makt, utgör själva grunden som gör politiken tänkbar. Om makten tillfaller de kunnigaste, de starkaste eller de rikaste, är det inte längre fråga om politik.
Jacques Rancière, Demokratierna mot demokratin, s. 89.
---
I Europa år 2008 ser den tysta majoriteten, "det största antalet", hur dess tystnad lika självsäkert översätts av den styrande eliten. Skillnaden är att denna tystnad numera tvingas vara evig, emedan demokratin uppfattas som ett röstlöst samtycke. Situationen är sådan att de som är berövade politisk röst bekvämt slår sig till ro i tron att "styrbarhet" [governability] - ett begrepp som lanserades på bred front under 1990-talet - gynnar alla, trots att det i själva verket innebär att makten koncentreras hos de mäktigaste och rikaste klasserna.Det som kallas "representativ demokrati" - som i vår tid påstås bestå av fria val, fria politiska partier, en fri press och givetvis den fria marknaden - är i själva verket en oligarkisk form: representationen utövas av en minoritet som beviljas ansvar för de gemensamma angelägenheterna i egenskap av intendenter eller förvaltare. Alla dagens "avancerade industriella demokratier" är i själva verket oligarkiska demokratier: de representerar segern för en dynamisk oligarki, en världsregering som centreras kring stora rikedomar, men som också har förmågan att skapa konsensus och legitimitet genom politiska val som, genom att begränsa spännvidden av alternativ, i praktiken skyddar medel- och överklassens inflytande.
Kristin Ross, Demokrati till salu, s. 98, 107.
Intendenter var det, ja...
---
Kanske är det detta som är så oroande med dagens Kina: misstanken att dess version av auktoritär kapitalism inte bara är en rest från vårt förgångna - en repetition av den process av kapitalistisk ackumulation som pågick från 1500-talet till 1700-talet i Europa - utan ett tecken på vad som komma skall. Tänk om den "brutala kombinationen av den asiatiska piskan och den europeiska börshandeln" (för att använda Trotskijs karaktärisering av Tsarryssland) visar sig vara mer ekonomiskt effektiv än den liberala kapitalismen? Tänk om detta tyder på att demokratin, såsom vi uppfattar den, inte länge är ett villkor och en motivations-faktor för ekonomisk utveckling, utan snarare ett hinder? [...]Vad är då gudomligt våld? Formellt kan man definiera dess plats mycket exakt. Badiou har redan tydliggjort det konstitutiva överskott som representationen utgör i förhållande till de representerade: på Lagens nivå representerar statens Makt bara medborgarnas intressen, etc.; den tjänar dem; är ansvarig inför dem och är själv underställd deras kontroll. På överjagets underjordiska nivå ser vi emellertid hur det offentliga budskapet om ansvar och så vidare kompletteras med det obscena budskapet om en villkorslös maktutövning: lagarna binder mig i själva verket inte, jag kan göra dig vad jag vill, jag kan behandla dig som skyldig om jag bestämmer mig för det, jag kan förgöra dig om jag påstår så... Detta obscena överskott är en nödvändig beståndsdel i föreställningen om suveränitet - asymmetrin är strukturell, det vill säga lagen kan enbart upprätthålla sin auktoritet om undersåtarna i lagen uppfattar ekot av den obscena och villkorslösa självhävdelsen. Folkets "gudomliga våld" utgör korrelatet till detta maktens överskott: den är dess motpart, den tar sikte på detta överskott och undergräver det.
Slavoj Zizek, Från demokrati till gudomligt våld, s. 117, 126-127.
Och jag som var så förtjust i den förnuftiga kontraktsmodell för den juridiska makten som Pauen och Roth lägger fram i boken Frihet, ansvar, skuld...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar