Inkvisition?

Sturmark: Svenska kyrkans moderna inkvisition mot prästen Annika Borg

Hmm... Jag upplever, som oftast, att företrädare för Humanisterna är lite onyanserade. Tre exempel med anledning av föreliggande skrivelse:

(1) Att Hammar ifrågasätter gränsen mellan svenska kyrkans och statens jurisdiktion innebär inte att hon förespråkar teokrati. Möjligen kan hon anklagas för sekterism, civil olydnad och uppvigling (beroende på var och hur hon drar gränsen). Men hon vänder sig ju inåt, till sin egen krets. Hon tvingar ingen att lyda, men uppfordrar de som vill lyda att fundera på vem och när.

(2) Att dra upp tydliga skiljelinjer mellan (självklar) åsiktsfrihet och (begränsad) religionsfrihet m.m. är inte så enkelt som Sturmark vill låta påskina. Hur ska han ha det: får man tycka och göra som man vill, eller inte? (Detta är kanske just en sådan "omöjlig" fråga som Sturmark anklagar Hammar för att ställa.) För att jag ska ta Humanisterna på allvar måste de tydligt erkänna att det inte är trivialt att avgöra var gränserna går; vad "det sunda förnuftet" dikterar. Jag är personligen ganska säker på att omskärelse har många negativa och få positiva konsekvenser, och att praktiken därför, ur mitt perspektiv, borde begränsas. Men om man i judiska kretsar vill idka denna praktik, av skäl som jag underkänner, betyder det då att jag har "rätt" och att de har "fel"? Och att jag därför har rätt att inskränka deras handlingsfrihet. Nej, det följer inte med nödvändighet, oavsett hur självklar saken kan te sig för mig.

(3) Det är anmärkningsvärt att när en företrädare för Svenska kyrkan nu verkar för att organisationen ska uppfattas som konsekvent och tydlig, ja, då kritiseras hon av samma Humanister som vanligtvis förlöjligar Svenska kyrkan för att den är alltför konturlös och mjäkig.

Sammanfattningsvis framstår kyrkan i det här fallet som både tydligare och mer konsekvent än Humanisterna. I mina öron låter det som om Hammar säger "leva och låta leva" (vilket förvisso kan ifrågasättas) medan Sturmark säger "leva och låta dö".

Den tatuerade tioåringen

Ett inlägg på sajten Practical Ethics fick mig att reagera -- och kommentera. Författaren svarade, varefter jag kommenterade igen och igen och så småningom på ytterligare några ställen.

But what if there *is* no justification, in your eyes? What if the motives are purely "religious" or "aesthetic"? Or whatever else you yourself do not consider valid reasons. Either you hold that any consenting parent and child should be able to do *anything* at all that tickles their fancy (as long as it doesn’t hurt anyone else…), or you take it upon yourself to decide which are valid reasons and which are not. In the latter case, you are in effect granting that "the state" or "the community" or some body external to the individuals involved should have a say in their life. Your concluding remark seems to indicate that you’d rather not have external forces acting upon individual decisions. If so, your opinions on what counts as a valid reason for making decisions are irrelevant.

Demokratins trilemma

Fortsätter del 1.

Kapitel två i James Fishkins bok När folket talar behandlar bl.a. demokratins trilemma och majoritetens tyranni. Det senare begreppet beskriver just en sådan situation som jag lade fram i slutet av del 1. Utöver dessa två begrepp fortsätter Fishkin sin redogörelse för den amerikanska konstitutionens framväxt. Jag blir mer och mer imponerad över denna process, och de människor som deltog i den. Helt uppenbart var de överlag mycket välmenande, belästa, omdömesgilla och nästan kusligt eftertänksamma. Samtidigt reagerar jag över hur museal och vördad denna författning verkar vara i dagens amerikanska debatt. Ofta används den närmast som ett slagträ, och det verkar vara tabu att ifrågasätta något. Vore det verkligen så märkvärdigt om den tarvade diverse uppgraderingar, så här 300 år senare?

Fishkin hänvisar till andra texter och lämnar mig lite undrande men definierar provisoriskt tyranni på följande sätt:

För våra syften kan vi säga att tyranni (majoritetens eller en minoritets) är ett val av åtgärder som leder till svåra kränkningar av grundläggande intressen när en alternativ åtgärds, som inte skulle ha åsamkat någon jämförbara förluster, kunde ha valts.

(s. 89)

Fishkin skriver förvisso mer än så, och medger villigt att det finns mycket kvar att diskutera. Likväl känner jag att han behandlar problemet lite styvmoderligt, som om det ändå inte är ett så stort problem. Lösningen som presenteras är i varje fall en blandning av direktdemokrati och representativa institutioner. Enligt Fishkin undvek grundaren Madison t.ex. medvetet ordet demokrati och talade i stället om en republik, vars institutioner -- med inslag av elitstyre -- skulle utgöra ett skydd mot pöbelns nyckfulla och häftiga lidelser. Här spelar ju även domstolarna en viktig roll, samtidigt som de förutsätter närmast övermänskliga domare.

Ja, förresten, varför inte överlämna makten åt en stark (och god) diktator? Detta var faktiskt något som även antikens atenare lockades av, även långt efter det att demokrati-experimenten hade inletts. Fishkin hänvisar till Mill och nämner två skäl: Svårigheten att få tag på en tillräckligt "välvillig" kandidat (jämför domarna); och svårigheten att "institutionalisera en kontinuitet ifråga om vishet" (s. 65). Men det största problemet är ett annat, menar Fishkin: "vad skulle vi då få för ett slags folk?".

Vi skulle stå där med människor som var ovana att tänka själva och ovana att nå fram till kollektiva omdömen.

(s. 65)

Man kan ju fundera över om detta verkligen skulle innebära någon större försämring jämfört med nuläget...

Kapitlets kärna är trilemmat: avvägningen mellan deliberation, jämlikhet och deltagande. "Varje försök att förverkliga två av dem undergräver försöken att uppfylla den tredje" (s. 70).

	Politisk jämlikhet	Deltagande	Deliberation
Massdemokrati	+	+	-
Mobiliserad deliberation	-	+	+
Mikrokosmisk deliberation	+	-	+

Om vi kombinerar deltagande och jämlikhet räknar vi allas åsikter lika och får ett uttryck för ett faktiskt samtycke på massbasis. Men det är i allmänhet inte något informerat eller genomtänkt samtycke. Det är en ouppmärksam och kanske manipulerad allmänhets medgivande. Om vi i stället kombinerar jämlikhet och deliberation, är det vi sammanräknar en representation av allmänhetens övervägda omdömen, men sambandet med massan av väljare består bara i att de beaktas lika via ett slumpmässigt urval. Av verkligt massdeltagande syns inte ett spår. I det tredje fallet, deliberation och deltagande, kan vi förvänta oss ett "förvrängt deltagande" eller att alla inte räknas lika mycket vilket undergräver representativiteten. För det mesta är det vissa särskilt intresserade grupper som kommer att delta. Resten lämnas utanför. Under de flesta praktiska omständigheter som går att förutse kan man vandra runt, runt i detta trilemma utan att någonsin lyckas uppfylla alla tre principerna.

(s. 86)

I kapitel 3 (nästa inlägg) kombineras de olika principerna ovan dessutom med förekomst eller avsaknad av tyranni.

När folket talar, del 1

En läsning av första kapitlet i James Fishkins bok När folket talar: Deliberativ demokrati och konsultation av folket (Daidalos, 2011). Se även ett tidigare inlägg.

Boken handlar om "hur man uppnår deliberativ demokrati: hur man kan inkludera alla under förhållanden där de är starkt motiverade att verkligen tänka igenom de aktuella frågorna. Problemet är hur man ska kunna uppfylla två grundläggande värden: politisk jämlikhet och deliberation" (s. 15).

Trots ny teknik och massmedia är "rationell okunnighet" ett stort problem, hävdar Fishkin, och jag håller med. Av flera skäl (som Fishkin tar upp) saknar medborgare både incitament och möjligheter att (korrekt) informera sig och för att delta i den demokratiska processen -- bland annat beroende på att de de upplever sig försvinna i mängden i dagens oöverblickbara samhällsstrukturer (vilket de ju faktiskt också gör).

Fishkin presenterar metoden deliberativ opinionsundersökning (DO). I en DO försöker man "ta reda på hur den välövervägda allmänna opinionen skulle se ut i en fråga [...] genom att ett kvasi-experiment genomförs" (s. 44). Ett "vetenskapligt" urval ur en population samlas till "många timmars överläggningar, både i smågrupper och plenarmöten, där frågor som formulerats i smågrupperna [ställs] till de konkurrerande kandidaterna samt till experter och politiker med olika åsikter" (s. 26). Deltagarna får "ett noggrant avvägt och granskat material som en första grund för en dialog" och för diskussioner med "utbildade moderatorers hjälp" i en "trygg offentlighet [...] där ingen tillåts dominera diskussionen" (s. 45). Proceduren avslutas med en sluten omröstning.

Ett än mer ambitiöst förslag är det Fishkin och hans kollega Bruce Ackermann kallar Deliberation Day (DD).

Vi tänker oss helt enkelt att man har en nationell helgdag då alla väljare bjuds in och uppmuntras att delta i lokala, slumpmässigt indelade diskussionsgrupper som förberedelse för valet en vecka senare. Kandidater för de största partierna skulle göra framträdanden som sändes av nationella medier, och lokala smågruppsdiskussioner skulle formulera några huvudfrågor att ställa till de lokala partiföreträdarna vid ganska småskaliga stadsstämmor som skulle hållas samtidigt över hela landet. Ytterst viktigt är att varje medborgare skulle få ett stimulansbidrag för detta dagsverke i medborgarskap. Kostnaden (150 dollar per person) skulle visserligen bli betydande, men det skulle göra demokratin mycket meningsfullare [sic!] eftersom en allmänhet som omfattade de allra flesta skulle delta, och den breda medborgarmassan skulle dessutom bli insatt i de aktuella frågorna och argumenten. Som de deliberativa opinionsundersökningarna har visat [...] kan även en dags allvarlig diskussion ha en dramatisk inverkan på vanliga medborgare, som blir mer kunniga och ändrar sina preferenser signifikant.

(s. 50-51)

En opinion som "förädlats" genom diskussion och samråd har genomgått vad Fishkin kallar ett filter som skapar "kontrafaktiska men deliberativa representationer av den allmänna opinionen" (s. 32). Alternativet, en spegel, "ger en bild av den allmänna opinionen precis som den är, även om den är förenklande och ouppmärksam" (s. 32).

En DO genomförs med ett relativt litet antal deltagare och är alltså ett försök att på ett praktiskt hanterbart sätt kombinera spegeln med filtret. Med detta följer ett problem: "den deliberativa allmänna opinion som kommer fram [är] både välinformerad och representativ. Som en följd därav är den nästan oundvikligen kontrafaktisk. Allmänheten kommer sällan eller aldrig att vara motiverad att bli lika väl insatt och engagerad som våra helgmikrokosmos" (s. 45-46).

Fishkin tänker sig emellertid att problemet inte behöver vara oöverstigligt.

Tanken är att om en kontrafaktisk situation är moraliskt relevant, varför då inte göra ett seriöst samhällsvetenskapligt experiment -- i stället för att bara ägna sig åt informella slutledningar eller fåtöljempirism -- och ta reda på hur den lämpliga kontrafaktiska situationen kan se ut? Och om denna kontrafaktiska situation är både möjlig att upptäcka och normativt relevant, varför inte tala om det för resten av världen? Lika väl som att John Rawls ursprungsposition kan tänkas vara ett slags förordande kraft, så förordar även den deliberativa opinionsundersökningens kontrafaktiska representation av den allmänna opinionen att den övriga befolkningen borde ta slutsatserna på allvar. De bör ta dessa slutsatser på allvar eftersom processen representerar dem alla under villkor som möjliggör eftertanke.

(s. 46)

Men vad menar Fishkin egentligen med sin hänvisning till Rawls? I en fotnot (s. 264) medger han att den normativa, moraliska kraften i DO/DD är betydligt blygsammare än Rawls "okunnighetens slöja", men vill likväl se dessa procedurer som ett steg på vägen mot "en finslipning av omdömet".

Naturligtvis skiljer de sig också i att de deliberativa opinionsundersökningarna förkroppsligar demokratiska idéer snarare än det moraliska valet i sig. Men i båda fallen finns ett normativt anspråk.

Fishkin inleder sin bok med att tala om olika demokrati-ideal, och är mycket skeptisk till en typ av opinionsbildning som "förvränger" allmänhetens åsikter. "Eliter och intressegrupper försöker bilda en allmän opinion [...] för att senare åberopa denna opinion som ett demokratiskt mandat. Enligt vissa demokratiteorier är detta helt i sin ordning" (s. 16). Jag delar Fishkins skepsis. Men det är oklart vilka, eller hur höga, ambitioner Fishkin egentligen har för den demokratiska processen respektive samhällelig styrning i stort. En ledtråd är kanske hans definition av manipulation (s. 21)

En person har blivit manipulerad genom kommunikation om hon har blivit exponerad för ett budskap som är avsett att ändra hennes åsikter på ett sätt som hon inte skulle ha accepterat om hon fick tänka igenom det under goda förhållanden -- och hon faktiskt ändrar sina åsikter på det avsedda sättet.

"Kommunikation" verkar vara ett nyckelord här. De interna bevekelsegrunder en person har för sina åsikter och preferenser verkar alltså inte spela någon roll, vilket i så fall innebär att Fishkin, till syvende och sist, i första hand är intresserad av att spegla en populations åsikter -- förvisso genomtänkta sådana -- snarare än att filtrera fram en för samhället bästa lösning.

Jag är mycket sympatiskt inställd till Fishkins initiativ. Men mitt önsketänkande sträcker sig nog längre än hans konkreta förslag. Kanske är det därför som jag upplever att resonemanget har luckor. Vare sig DO eller DD undgår problemen med prestige och egenintresse.

Faktum är att den mer ambitiösa DD kan förvärra problemet med prestige, i förhållande till DO: Om alla (även mina grannar, kollegor, vänner) deltar i en såpass utstuderad beslutsprocess inducerar detta troligen ett större motstånd mot förändring. Lojalitet, viljan att visa sig karaktärsfast och redan på förhand välinformerad hindrar dem (och mig) från att ändra uppfattning. Ett slags kollektiv Hawthorne-effekt. Om jag däremot är en av få utvalda kan jag gentemot mina forna gelikar (och även inför mig själv) skylla på privilegierad behandling för att förklara eventuellt avvikande.

Är Fishkin ute efter det mest rättvisande resultatet, eller det bästa? Jag misstänker det förstnämnda. Och är i så fall allt arbete för att åstadkomma både spegel och filter (av hög kvalitet) verkligen värt besväret, om det bästa demokratin kan åstadkomma är ett majoritetsbeslut utifrån upplyst egenintresse?

Är det kanske så att Fishkin utgår ifrån att "upplysning" (filtrering) också innebär ett bredare, mer altruistiskt, långsiktigt perspektiv? Eller är han nöjd med att skapa en skarpslipad spegel?

Och hur är det med den demografiska sammansättningen i en population? Om den (i en mindre kommun, säg) utgörs av tjugotusen medelinkomsttagare och tretusen låginkomsttagare verkar det inte finnas något i Fishkins modell som hindrar ett representativt men slumpmässigt (stratifierat) urval från att utverka lokala bestämmelser som gynnar de förstnämnda på bekostnad av de senare, t.ex.


Fortsättning följer.


Fotnot: Jag är medveten om att termer som Fishkins "goda förhållanden" och min "bästa lösning" öppnar avgrunder.

Konstgräs

Det finns många metoder och tekniker som kan användas för att ge röst åt allmänhetens vilja. Men bilden de ger av den allmänna opinionen verkar ibland vara sedd i en skrattspegel. De dämpar eller förvränger, de ger särintressen en plattform som om de vore allmänhetens vilja -- de mobiliserar till brevskrivning eller telefonsamtal, mejl, sms eller internetlistor och skapar en opinion som ser ut att vara representativ för allmänheten men egentligen bara kommer från speciella och välorganiserade intressegrupper. I sådana fall omvandlas "gräsrötter" syntetiskt till vad lobbyister kallar "astroturf", konstgräs.

James S. Fishkin (2011/2009), När folket talar: Deliberativ demokrati och konsultation av allmänheten [orig. When the People Speak], Daidalos, s. 15. Översättning: Annika Ruth Persson.