När folket talar, del 1

En läsning av första kapitlet i James Fishkins bok När folket talar: Deliberativ demokrati och konsultation av folket (Daidalos, 2011). Se även ett tidigare inlägg.

Boken handlar om "hur man uppnår deliberativ demokrati: hur man kan inkludera alla under förhållanden där de är starkt motiverade att verkligen tänka igenom de aktuella frågorna. Problemet är hur man ska kunna uppfylla två grundläggande värden: politisk jämlikhet och deliberation" (s. 15).

Trots ny teknik och massmedia är "rationell okunnighet" ett stort problem, hävdar Fishkin, och jag håller med. Av flera skäl (som Fishkin tar upp) saknar medborgare både incitament och möjligheter att (korrekt) informera sig och för att delta i den demokratiska processen -- bland annat beroende på att de de upplever sig försvinna i mängden i dagens oöverblickbara samhällsstrukturer (vilket de ju faktiskt också gör).

Fishkin presenterar metoden deliberativ opinionsundersökning (DO). I en DO försöker man "ta reda på hur den välövervägda allmänna opinionen skulle se ut i en fråga [...] genom att ett kvasi-experiment genomförs" (s. 44). Ett "vetenskapligt" urval ur en population samlas till "många timmars överläggningar, både i smågrupper och plenarmöten, där frågor som formulerats i smågrupperna [ställs] till de konkurrerande kandidaterna samt till experter och politiker med olika åsikter" (s. 26). Deltagarna får "ett noggrant avvägt och granskat material som en första grund för en dialog" och för diskussioner med "utbildade moderatorers hjälp" i en "trygg offentlighet [...] där ingen tillåts dominera diskussionen" (s. 45). Proceduren avslutas med en sluten omröstning.

Ett än mer ambitiöst förslag är det Fishkin och hans kollega Bruce Ackermann kallar Deliberation Day (DD).

Vi tänker oss helt enkelt att man har en nationell helgdag då alla väljare bjuds in och uppmuntras att delta i lokala, slumpmässigt indelade diskussionsgrupper som förberedelse för valet en vecka senare. Kandidater för de största partierna skulle göra framträdanden som sändes av nationella medier, och lokala smågruppsdiskussioner skulle formulera några huvudfrågor att ställa till de lokala partiföreträdarna vid ganska småskaliga stadsstämmor som skulle hållas samtidigt över hela landet. Ytterst viktigt är att varje medborgare skulle få ett stimulansbidrag för detta dagsverke i medborgarskap. Kostnaden (150 dollar per person) skulle visserligen bli betydande, men det skulle göra demokratin mycket meningsfullare [sic!] eftersom en allmänhet som omfattade de allra flesta skulle delta, och den breda medborgarmassan skulle dessutom bli insatt i de aktuella frågorna och argumenten. Som de deliberativa opinionsundersökningarna har visat [...] kan även en dags allvarlig diskussion ha en dramatisk inverkan på vanliga medborgare, som blir mer kunniga och ändrar sina preferenser signifikant.

(s. 50-51)

En opinion som "förädlats" genom diskussion och samråd har genomgått vad Fishkin kallar ett filter som skapar "kontrafaktiska men deliberativa representationer av den allmänna opinionen" (s. 32). Alternativet, en spegel, "ger en bild av den allmänna opinionen precis som den är, även om den är förenklande och ouppmärksam" (s. 32).

En DO genomförs med ett relativt litet antal deltagare och är alltså ett försök att på ett praktiskt hanterbart sätt kombinera spegeln med filtret. Med detta följer ett problem: "den deliberativa allmänna opinion som kommer fram [är] både välinformerad och representativ. Som en följd därav är den nästan oundvikligen kontrafaktisk. Allmänheten kommer sällan eller aldrig att vara motiverad att bli lika väl insatt och engagerad som våra helgmikrokosmos" (s. 45-46).

Fishkin tänker sig emellertid att problemet inte behöver vara oöverstigligt.

Tanken är att om en kontrafaktisk situation är moraliskt relevant, varför då inte göra ett seriöst samhällsvetenskapligt experiment -- i stället för att bara ägna sig åt informella slutledningar eller fåtöljempirism -- och ta reda på hur den lämpliga kontrafaktiska situationen kan se ut? Och om denna kontrafaktiska situation är både möjlig att upptäcka och normativt relevant, varför inte tala om det för resten av världen? Lika väl som att John Rawls ursprungsposition kan tänkas vara ett slags förordande kraft, så förordar även den deliberativa opinionsundersökningens kontrafaktiska representation av den allmänna opinionen att den övriga befolkningen borde ta slutsatserna på allvar. De bör ta dessa slutsatser på allvar eftersom processen representerar dem alla under villkor som möjliggör eftertanke.

(s. 46)

Men vad menar Fishkin egentligen med sin hänvisning till Rawls? I en fotnot (s. 264) medger han att den normativa, moraliska kraften i DO/DD är betydligt blygsammare än Rawls "okunnighetens slöja", men vill likväl se dessa procedurer som ett steg på vägen mot "en finslipning av omdömet".

Naturligtvis skiljer de sig också i att de deliberativa opinionsundersökningarna förkroppsligar demokratiska idéer snarare än det moraliska valet i sig. Men i båda fallen finns ett normativt anspråk.

Fishkin inleder sin bok med att tala om olika demokrati-ideal, och är mycket skeptisk till en typ av opinionsbildning som "förvränger" allmänhetens åsikter. "Eliter och intressegrupper försöker bilda en allmän opinion [...] för att senare åberopa denna opinion som ett demokratiskt mandat. Enligt vissa demokratiteorier är detta helt i sin ordning" (s. 16). Jag delar Fishkins skepsis. Men det är oklart vilka, eller hur höga, ambitioner Fishkin egentligen har för den demokratiska processen respektive samhällelig styrning i stort. En ledtråd är kanske hans definition av manipulation (s. 21)

En person har blivit manipulerad genom kommunikation om hon har blivit exponerad för ett budskap som är avsett att ändra hennes åsikter på ett sätt som hon inte skulle ha accepterat om hon fick tänka igenom det under goda förhållanden -- och hon faktiskt ändrar sina åsikter på det avsedda sättet.

"Kommunikation" verkar vara ett nyckelord här. De interna bevekelsegrunder en person har för sina åsikter och preferenser verkar alltså inte spela någon roll, vilket i så fall innebär att Fishkin, till syvende och sist, i första hand är intresserad av att spegla en populations åsikter -- förvisso genomtänkta sådana -- snarare än att filtrera fram en för samhället bästa lösning.

Jag är mycket sympatiskt inställd till Fishkins initiativ. Men mitt önsketänkande sträcker sig nog längre än hans konkreta förslag. Kanske är det därför som jag upplever att resonemanget har luckor. Vare sig DO eller DD undgår problemen med prestige och egenintresse.

Faktum är att den mer ambitiösa DD kan förvärra problemet med prestige, i förhållande till DO: Om alla (även mina grannar, kollegor, vänner) deltar i en såpass utstuderad beslutsprocess inducerar detta troligen ett större motstånd mot förändring. Lojalitet, viljan att visa sig karaktärsfast och redan på förhand välinformerad hindrar dem (och mig) från att ändra uppfattning. Ett slags kollektiv Hawthorne-effekt. Om jag däremot är en av få utvalda kan jag gentemot mina forna gelikar (och även inför mig själv) skylla på privilegierad behandling för att förklara eventuellt avvikande.

Är Fishkin ute efter det mest rättvisande resultatet, eller det bästa? Jag misstänker det förstnämnda. Och är i så fall allt arbete för att åstadkomma både spegel och filter (av hög kvalitet) verkligen värt besväret, om det bästa demokratin kan åstadkomma är ett majoritetsbeslut utifrån upplyst egenintresse?

Är det kanske så att Fishkin utgår ifrån att "upplysning" (filtrering) också innebär ett bredare, mer altruistiskt, långsiktigt perspektiv? Eller är han nöjd med att skapa en skarpslipad spegel?

Och hur är det med den demografiska sammansättningen i en population? Om den (i en mindre kommun, säg) utgörs av tjugotusen medelinkomsttagare och tretusen låginkomsttagare verkar det inte finnas något i Fishkins modell som hindrar ett representativt men slumpmässigt (stratifierat) urval från att utverka lokala bestämmelser som gynnar de förstnämnda på bekostnad av de senare, t.ex.


Fortsättning följer.


Fotnot: Jag är medveten om att termer som Fishkins "goda förhållanden" och min "bästa lösning" öppnar avgrunder.