Mera ljus

Om man är en okunnig drömmare av förut omtalat slag, som, uppfylld av längtan efter något okänt, dväljes i en omgivning, vilken icke förstår en, men som nöjer sig med trånga vardagsförhållanden, på vilka en annan för länge sedan blivit uppledsen; - om man är en sådan person, och en vacker dag, sedan man börjat läsa, finner sig vara en själsfrände till sådana män som en Goethe, en Schiller, en Geijer eller en Tegnér - visserligen en mycket, mycket obetydlig frände, men likväl i besittning av någon gnista från den ande, vilken besjälat mänsklighetens ljusa förtrupper - så finns det säkert ingen himmel skönare än den, i vilken man då känner sig vara. Det är en upphöjelse, vilken ingen mäktar fatta, som icke erfarit den. Den kan icke beskrivas, men man får kanske en aning om den, ifall man besinnar, att den oftast skygge drömmaren lidit mycket av sin olikhet med alla andra, och att han känt en ensamhet, som berövat honom tron på sig själv.

Karl Johan Gabrielsson (1887), Mera Ljus. Några ord till arbetareklassen om självundervisning. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.

Om det akademiska studium

En student, som icke känt behovet av övertygelse och icke strävat att vinna densamma, han har aldrig studerat, han vet då icke, vad akademiskt studium är, och har även såsom student blott varit en skolpojke. Omständigheterna kunna väl, efter det han lämnat universitetet, driva honom till allvarligare studier, men detta inträffar sällan, och vad som förlorat är kan dessutom icke återvinnas. Mången har till sin skada erfarit detta, och man träffar, ehuru sällsynt, dessa män, vilkas strävanden man icke kan neka sin aktning, men vilka genom en bristande bildning vid universitetet i sina studier kastas hit och dit, och som, emedan en upphöjdare självkänsla inger dem avsmak för den blott tanklösa slentrianen, icke heller duga för det verksamma livet i samhället.

Johan Vilhelm Snellman (1840), Om det akademiska studium. I A. Burman, P. Sundgren (red.), Bildning, Göteborg: Daidalos, 2010.

Wright vs. Dennett

Dennett för fram några av mina egna förbehåll mot "The Evolution of God" (som, trots allt, är en intressant och i många avseenden vettig bok); sammanfattar kompatibilismen i "Frihet, skuld, ansvar" och - får man anta - hans egen bok "Freedom Evolves". Och sedan börjar herrarna bli ordentligt oense när samtalet kommer in på medvetandet.

The Evolution of God: preliminära tankar (halvvägs)

Under min läsning av Robert Wrights "The Evolution of God" har jag kommit att bli alltmer frustrerad. Jag försöker klarlägga skälen till detta. Anteckningar (i affekt) följer:

Ett skäl är att några idéer som läggs fram helt enkelt inte är särskilt originella - tvärtemot vad författaren verkar tycka.

Ett annat skäl är att en del idéer inte är fullgångna - jag kommer själv på flera saker som Wright inte verkar ha tänkt på... Ett (av flera) exempel på detta har jag redan bloggat om (de religionsantropologiska perspektiven).

Ett tredje skäl är att den "mästar-idé" som sakta avslöjas i texten - att tron "blir" sann i och med att folk anammar den och beter sig som om den vore det - är väldigt ordinär: Det vore intressantare att börja med detta och sedan gå vidare och fundera över varför människor inte i tillräcklig utsträckning tror på eller agerar utefter denna "meta-tro", o.s.v.

Ett fjärde skäl är att Wright ibland motsäger sig själv, och "plockar körsbär" för att få till sitt resonemang - samtidigt som han överlastar texten med detaljer och hänvisningar. (Det hjälper inte: han begår här samma fel som han försöker avslöja hos andra och själv undvika, nämligen att "tolka" händelser och texter åt än det ena, än det andra hållet.)

Ett femte skäl är att Wright tillåter sin "evolutionstanke" väldigt mycket spelrum i tid: Han försöker febrilt rita upp en stigande kurva av "moralisk långsiktighet" i tid och rum, men kurvan verkar snarare oscillera vilt; och den eventuella uppåtgående trend som tecknas mellan 2000BC - 0AD verkar snarare ha vänts till en nedåtgående trend...

Wright försöker grunda sin text i bl.a. evolutionär psykologi, och ibland talar han om att vi är "designade" för stenåldersgruppen. Men detta glömmer han villigt av, så snart det är dags att måla upp den fantastiska vision och civilisatoriska framgångssaga som han är ute efter: Plötsligt är det inga som helst problem för oss människor att utsträcka vår empati över nations- och etnicitetsgränser, eller över oöverblickbart stora grupper av människor eller geografiska avstånd.

Och detta "språng" görs förstås av... teknik! Jodå, en rejäl dos teknikoptimism (naiv sådan, för det är inget tal om negativa biverkningar alls). Webben löser det mesta!

Ibland framför Wright oortodoxa förklaringsmodeller, men lyckas inte argumentera för att de skulle vara troligare än dem han förkastar. T.ex. säger han att det inte är troligt att monoteismen uppstod ur den babyloniska exilen som ett sätt att hantera det judiska folkets ständiga förnedring, med motivationen att "problemet med ondska" inte uppstår förrän efter det att monoteism är införd... Men här förväxlar han ju teodicé-problemet med den politiska kamp mellan konkurerrande gudar som han har ägnat 150 sidor åt att beskriva! (Den ortodoxa lösningen är förstås att det är de andra, dumma - och falska - gudarna som ligger bakom "ondskan", samt att den ende rätte guden straffar sitt folk för att avgudadyrkan och bristande tro och vandel. Jag ser ingen anledning att avvika.)

Ytterligare ett skäl är att Wright mer och mer framstår som en naiv och hopplöst romantisk "flat earth"-typ. Hans eviga tjat om "non-zero-sum situations" (vilka han ägnat en tidigare bok åt) verkar springa ur det synsätt - den dröm - Alf Hornborg kallar "världen som ymnighetshorn". Det får mig att tänka på en av de första sajter jag hitade när jag började blogga:

Critique of Crisis Theory

...där marxisten Sam, sedan 2004 (och fortlöpande, senaste inlägget gjordes för några dagar sedan), gör en kritisk genomgång av den ekonomiska teorin och praktiken sedan merkantilismens dagar.

Det inlägg jag påmindes om handlar om Ricardos (och Smiths?) tankeexperiment om England och Portugal, och hur "comparative advantage" m.m. till synes gör handel (med vin och tyg) mellan länderna till en "win-win situation" för båda, oavsett om ett av länderna egentligen har en "absolut" konkurrensfördel inom båda produktionsgrenarna.

Om jag förstår det hela rätt är Ricardos idé bara giltig för enstaka kapitalister på en icke fullt ut global och avreglerad marknad.

Nåväl, Wright tjatar ständigt om hur denna outsinliga källa till "win-win" gör att människans egenintresse faktiskt sammanfaller med "utvecklingen av Logos", d.v.s. en ständigt utökande cirkel av empati och samförstånd.

(!)

...och sedan blir han Buddhist.

Jag kan i och för sig inte argumentera emot, men Wright verkar vara på väg mot slutsatsen att det Logos som är så vist inrättat att egenintresse sammanfaller med universell lycka, och att resultatet av passionslös kontemplation och höjden av mänsklig rationalitet sammanfaller med universums logiska struktur faktiskt styrker misstanken om att det nog finns en gudomlig plan bakom allt, ändå... Fast till detta förhåller han sig förstås klädsamt "agnostisk". Yeah, right!

Är nu halvvägs (250 av drygt 500 sidor) och ska just börja läsa om Jesus...

Stammens religion

Åttio sidor in i Robert Wrights The Evolution of God dämpas min entusiasm något: jag saknar - ännu - en förklaringsmodell.

Wright delar in antropologer som studerar religion i "marxister" (d.v.s. cyniker) och funktionalister. De förra talar om prästerskap och ledare som egoistiska demagoger, medan de senare talar om smarta (eller genom kulturell evolution överlevande) strateger i konkurrens med både interna rivaler och fientliga stammar.

Jag hade velat se ytterligare en ansats, längre bort från cynismen, som vi kan kalla kodad visdom.

Denna ansats räknar med "funktionella" men också med "altruistiska" eller "ekologiska" bevekelsegrunder för religiöst färgade samhällsnormer och incitament för deras efterlevnad; tillsammans med både långsiktiga och pragmatiska insikter i socialpsykologi.

De "onödiga" polynesiska ritualerna vid kanotbygge skulle t.ex. kunna innesluta både kunskap och handling inriktad på ett långsiktigt hållbart fiske. Olika former av tabu skulle på samma sätt kunna stävja långsiktigt destruktiv egoism och maktkamper.

Ur detta perspektiv medför religiösa företeelser auktoritet att ingjuta självbehärskning för kollektivets bästa, och att inskärpa långsiktigt gynnsamma beteenden som annars ej nöjaktigt låter sig motiveras för samtliga enskilda individer. Ackumulerad livsvisdom - med nödvändig uppbackning.

Ett sådant synsätt medför också att Wrights diskussion om (själv-)bedrägeri måste kompletteras: Antingen är shamanen en beräknande charlatan eller gör hans falska övertygelse honom till en godtrogen kugge i det sociala maskineriet - eller är han en självuppoffrande "skådespelare" som förvaltar och förmedlar kulturens framgångsrecept.

Vägen mot framtiden

Den övergripande intentionen med både avglobaliserings- och livsmedelssuveränitetsparadigmet är att tänka bortom den snävt effektivitetsorienterade ekonomin, vars huvudkriterium består av att till varje pris minska styckkostnaden, utan hänsyn till de negativa sociala och ekologiska konsekvenser som dessa processer medför. En verkligt effektiv ekonomisk förvaltning skulle snarare stärka solidariteten i samhället genom att göra marknadsmekanismerna underordnade värderingar som rättvisa, jämlikhet och gemenskap och genom att utvidga sfären för det demokratiska beslutsfattandet. Med Karl Polanyis ord handlar livsmedelssuveränitet och avglobalisering i grund och botten om att "återinbädda" [reembed] ekonomin i samhället, istället för att godta ett samhälle som dikteras av ekonomin.

Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 168-169.

Matkrigen

Bondejordbrukets försvarare menar att det är det kapitalistiska industrijordbruket med dess förödande destabilisering och omvandling av mark, natur och sociala relationer som är huvudorsaken till dagens matkris. Enligt denna uppfattning utgör det industrialiserade jordbruket en återvändsgränd både socialt och miljömässigt. Ur kapitalets synvinkel är mat, foder och agrobränslen utbytbara investerings-områden, där vinstnivåerna kommer att avgöra var pengarna hamnar. Att tillgodose de verkliga behoven hos den globala befolkningsmajoriteten är en målsättning av sekundär betydelse, om den över huvud taget tas med i beräkningen. För det kapitalistiska jordbrukets kritiker är det just denna omvandling av verkliga relationer till abstrakta utbytesrelationer - en process som ibland kallas för varufiering - som utgör huvudorsaken till krisen i det samtida försörjningssystemet.

Walden Bello (2010), Matkrigen [orig.: The food wars], Tankekraft, s. 23-24.

Mer exakt: Befolkningstillväxt är nödvändig för fortsatt kapitaltillväxt och proletarisering, och alltså "av intresse", om än sekundärt. Vad som över huvud taget inte tas med i beräkningen är just den ökande befolkningens behov.

Högre utbildning

”Tusentals ungdomar stängs ute från studier i Sverige” (Jan Eliasson i DN, 2/1 2011)

Jag förstår inte hur det kan vara ett principiellt "problem" att erbjuda någonting gratis som andra tar betalt för. Det är precis vad staten - vi - ska göra. "Svarta börs-handel" är inte ett starkt argument emot detta: Man skulle väl knappast ställa in en gratiskonsert p.g.a. risken att besökare blev pålurade T-shirts och annan "merchandise" utanför portarna (eller, för att göra analogin starkare, sittplatsbiljetter som man "bara måste ha" - trots att hela arenan utgörs av ståplatser).

Denna "risk" kvarstår dessutom även om man måste betala inträde.

(Tror man på marknadskonkurrens torde högkvalitativa gratistjänster snarare tvinga ned priserna på andra håll.)

Finansieringssystemet är förvisso ordentligt sönder sedan snart två decennier, men det är ett lika stort problem även utan utländska studenter. Vi måste kunna hålla isär kvalitet och kvantitet. Man kan inte sätta upp tvingande kvantitetsmål för demografiska egenskaper - minst av allt högre utbildning (nivåindelade strävansmål hade varit något rimligare). Detta är emellertid precis vad som gjorts: av sossarna i ett missriktat försök att tvinga fram akademisk jämlikhet; av borgarna för att kunna skylta med tom statistik (och blir man inte akademiker kan man ju åtminstone bli entrepenör).

Jag tror på höga och tydliga antagnings- och examinationskrav; en (mycket) frikostig finansiering, frikopplad från genomströmningssiffror; och en nivåindelad högre utbildning som ger goda möjligheter att avancera.

Möjligen kan jag också tänka mig förtur för svenska medborgare vid antagning, i de fall vi helt enkelt inte har tillräckliga (personella) möjligheter att erbjuda högsta kvalitet för alla kvalificerade sökanden på populära utbildningar.

Jag kan tänka mig att detta sammantaget leder till en god cirkel där inte bara utländska studenter, utan även utländska forskare och lärare söker sig till Sverige.

Snacka om en "win-win situation".


På tal om stipendier, förresten: De är en synnerligen usel form av en nästan alltid lika usel idé om "välgörenhet":

(a) de är i första hand ett sätt att ge *givaren* gott samvete;

(b) de är godtyckligt villkorade, både till storlek och inriktning;

(c) de försätter mottagaren i en förödmjukande beroendeställning;

(d) de används för dold styrning; och

(e) de kan dras in utan tillfredsställande motivering men med bibehållen "god vilja".

Jämför pensionsreformen...

Frihet och ansvar: Ond tro

Som en pendang till mitt förra inlägg om antologin Vad innebär det att vara demokrat? kommer här ett lätt retuscherat och relativt fristående utdrag ur en (hittills) censurerad text. Det var Zizeks artikel som fick fördämningarna att brista...

Simone de Beauvoirs existentialistiska moral befordrar en nykter syn på människans villkor och hennes strategier för att hantera dessa. I inledningen till den svenska översättningen skriver Eva Lundgren-Gothlin:

...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ...Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.

Det här med frihet och ansvar är verkligen spännande. Två så positivt laddade ord: tillsammans utgör de en oemotståndligt lockande devis. Så lätt att tycka om. Så lätt att hålla med om. Men också så lätt att missförstå; så lätt att missbruka.

Personligen finner jag det uppenbart att all frihet föregås av ansvar. I den mån du är fri är du också ansvarig, inte bara för dig själv utan också inför alla andra. Faktum är att du i första hand är ansvarig för andra, och detta ansvar har företräde framför dina eventuella friheter. Du är (eller kan vara) fri endast i den utsträckning som du först har fullgjort och står beredd att ta ditt ansvar.

Det aktuella samtalsklimatet - i sig resultatet av en ohelig allians mellan nyliberalism och (post)modernism - befäster emellertid (minst) två fel av två möjliga i begagnandet av den klämkäcka devisen om frihet och ansvar...

Det är inte längre fråga om frihet under ansvar, utan snarare om frihet utan ansvar. Närmare bestämt friheten att undandra sig ansvar. Den moderna samhällsmedborgaren tar sig friheten att göra vad som helst, men är ansvarig endast för sig själv.

"Negativa friheter" utgörs, enligt liberalismens ordbok, av friheten att slippa förtryck av olika slag, utövade av andra människor. I praktiken innebär dessa friheter emellertid i första hand friheten att undvika ansvar - ansvar för andra, för något. Friheten är tänkt att ge individen möjlighet att utvecklas så långt den vill och kan, utan begränsningar. I praktiken blir dock denna frihet ett alibi för att kliva på andra för att få det man vill. Det enda du som individ behöver ta ansvar för är att ingen märker att den blir kliven på - eller åtminstone inte märker att det är just du som kliver.

Vad som växte fram som en tanke om varje människas möjligheter har med tiden perverterats till den heliga rätten att sko sig på andra. (Kommer här att tänka på min essä om löne-arbete i amfiteatern.)

Det finns alltid något att skylla på, eller någon att delegera ansvaret till, om man bara vill. Vad sägs om följande dagsaktuella anekdot:

I ett reklamavsnitt inuti ett annat reklamavsnitt hör jag i Sveriges näst största TV-kanal ett resebolag rekommendera ett "oralt kolera-vaccin", för att "du som resenär inte ska behöva missunna dig de lokala kulinariska specialiteterna - dessa är ju, trots allt en stor del av upplevelsen" (!)

Och på resebolagets webbsajt läser jag, under rubriken Socialt ansvar:

"[vi] är anslutna till [ett kvalitetssystem], som är grundat av europeiska researrangörer. [Kvalitetssystemet] tillhandahåller riktlinjer och mätsystem i syfte att bidra till förbättringar inom miljö och socialt ansvar i resebranschen."

Mätsystem var det, ja... Sa någon ICA:s köttfärs?

En annan tydlig indikation på hur ett närmast desperat avhändande av ansvar tar sig uttryck är de senaste decenniernas accelererande diagnosticerings-iver, inom pedagogik såväl som inom psykiatri m.fl områden (se här, här, och här).

Ja, här skulle man också kunna dra fram kommunaliseringen av skolan och inte minst finansieringsreformen inom högre utbildning (se t.ex. här).

Ett annat populärt sätt att sprida ut och distansera sig från ansvar är att barrikadera sig bakom orimliga upphandlingar. [Exempel raderade]

I ett större perspektiv ser vi en formlig tsunami av lika löjeväckande som skrämmande och verklighetsfrämmande framtidsförhoppningar. Det är det allt större gardet av "End-of-History merchants" á la Fukuyama, och av sådana människor som Terry Eagleton benämner "credulous triumphalists" - och inte minst av deras horder av anhängare. Min spontana reaktion på dylika människor är att de antingen är korkade eller cyniska - eller möjligen både-och.

När man pressar sådana människor på en konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.

Vad det handlar om, egentligen, är att sopa obekväma problem och olösliga ekvationer under mattan. Att förskjuta dem, om inte i rum (vilket varit standard fram tills nyligen) så i tid. När det inte längre går att dölja det faktum vårt välstånd till stor del byggs på andras misär, ja, då "diskonterar" vi framtiden istället. Därav den annalkande, nej pågående, miljö- och klimatkrisen. Den enes bröd, den andres död. Tillväxten och globaliseringen har, så att säga, slagit i taket, och i desperation intecknar vi nu våra barns och grannars levnadsbetingelser. (Alf Hornborgs bok "Myten om maskinen" rekommenderas varmt.)

Vad innebär det att vara demokrat?

Valda stycken ur antologin Vad innebär det att vara demokrat?, Tankekraft, 2010. Översättning: Marcel Mangold.

Om vi idag upplever att regerandets och ekonomins förkrossande herravälde över en folklig suveränitet som successivt tömts på allt meningsinnehåll, så beror detta kanske på att de västerländska demokratierna håller på att betala priset för ett filosofiskt arv som de accepterade utan att granska. Missförståndet att uppfatta regerandet som en enkel verkställande makt är en av de villfarelser som har haft de mest vittgående konsekvenserna i den västerländska politiska historien. Det har lett till ett tillstånd där de politiska reflektionerna kring moderniteten villar bort sig bakom tomma abstraktioner som lagen, allmänviljan och folksuveräniteten, och därmed lämnar obesvarad den i alla hänseenden avgörande frågan om regerandet och dess artikulering i förhållande till suveränen.

Giorgio Agamben, Inledande kommentar till demokratibegreppet, s. 15.

---

I korthet: av konstaterandet att demokraternas "värld" inte på något sätt är "allas" värld följer redan att demokratin, i egenskap av emblem och väktare vid murarna innanför vilka dess lilla värld njuter och tror sig leva, förenar en konservativ oligarki vars enda (ofta krigiska) funktion är att under det tillskansade namnet "värld" bevara det som enbart är territoriet för dess animaliska liv. [...]

Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.

Alain Badiou, Det demokratiska emblemet, s. 20-21.

Badiou menar att Platon var mer än en reaktionär aristokrat: Han insåg att demokratin - såsom den utvecklades i Grekland - inte var den slutgiltiga lösningen på "dilemmat" kommunism kontra fascism. Jag tolkar Badious text som ett stöd för mina käpphästar om egoism och förträngning, och om behovet av (någon form av) självbehärskning.

Badiou, via Platon, påminner också om den ofrånkomliga (?) mänskliga driften att inordna sig i "vi"- och "dem"-grupper. Evolutionsbiologen Reichholf, i sin bok Därför vill vi vinna, verkar inte erbjuda några positiva framtidsutsikter då han hävdar att kulturen - med sin potential att lösgöra sig från biologin - snarare förstärker denna tendens, "den enes död är den andres bröd".

(Hela texten, nio sidor, är fantastisk!)

---

Rädslan för massorna och passionen för ordningen, sådan är trots allt den liberala ideologins kärna, för vilken demokratin i slutänden är föga mer än än lösnäsan på marknadens despotism och dess "icke snedvridna" konkurrens.

Daniel Bensaïd, Den permanenta skandalen, s. 29.

Och jag kommer att tänka på Dilsa Demirbag-Sten...

---

Vilka historiska bevis eller filosofiska hjälpmedel tillåter oss idag att hävda att människor, som Dostojevskij formulerade det, "hellre vill ha frihet än bröd?". Det senaste århundradets lärdomar visar snarare att när människor i väst har tvingats välja mellan marknadens förförelser, den disciplinära maktens normer och den osäkerhet som genereras av en alltmer gränslös och oordnad mänsklig geografi, så har majoriteten kommit att föredra att moralisera, konsumera, anpassa sig, njuta av överdåd och lyda påbud framför att göra sig till sina egna livs upphovsmän.

Wendy Brown, "Numera är vi alla demokrater...", s. 61, 65.

Eller kanske: "Hej, TV4!"

---

Demokrati är varken namnet på en rationell självförvaltning av mänskligheten eller namnet på en definitiv sanning som är inskriven i Idéernas himmel. Det är namnet, ack så illa betecknande, på en mänsklighet som är utsatt för avsaknaden av alla på förhand givna ändamål - avsaknad av all himmel, all framtid, men inte all oändlighet. - Utsatt, existerande.

Jean-Luc Nancy, Ändlig och oändlig demokrati, s. 84.

---

Nej, för mig är demokratin inte ett ideal, eftersom jag ... alltid utgår från ... att jämlikheten är en förutsättning och inte ett mål som ska uppnås. Det jag försöker säga är att demokrati i betydelsen folkmakt, makten hos de som inte har någon särskild titel i namn av vilken de kan utöva makt, utgör själva grunden som gör politiken tänkbar. Om makten tillfaller de kunnigaste, de starkaste eller de rikaste, är det inte längre fråga om politik.

Jacques Rancière, Demokratierna mot demokratin, s. 89.

---

I Europa år 2008 ser den tysta majoriteten, "det största antalet", hur dess tystnad lika självsäkert översätts av den styrande eliten. Skillnaden är att denna tystnad numera tvingas vara evig, emedan demokratin uppfattas som ett röstlöst samtycke. Situationen är sådan att de som är berövade politisk röst bekvämt slår sig till ro i tron att "styrbarhet" [governability] - ett begrepp som lanserades på bred front under 1990-talet - gynnar alla, trots att det i själva verket innebär att makten koncentreras hos de mäktigaste och rikaste klasserna.

Det som kallas "representativ demokrati" - som i vår tid påstås bestå av fria val, fria politiska partier, en fri press och givetvis den fria marknaden - är i själva verket en oligarkisk form: representationen utövas av en minoritet som beviljas ansvar för de gemensamma angelägenheterna i egenskap av intendenter eller förvaltare. Alla dagens "avancerade industriella demokratier" är i själva verket oligarkiska demokratier: de representerar segern för en dynamisk oligarki, en världsregering som centreras kring stora rikedomar, men som också har förmågan att skapa konsensus och legitimitet genom politiska val som, genom att begränsa spännvidden av alternativ, i praktiken skyddar medel- och överklassens inflytande.

Kristin Ross, Demokrati till salu, s. 98, 107.

Intendenter var det, ja...

---

Kanske är det detta som är så oroande med dagens Kina: misstanken att dess version av auktoritär kapitalism inte bara är en rest från vårt förgångna - en repetition av den process av kapitalistisk ackumulation som pågick från 1500-talet till 1700-talet i Europa - utan ett tecken på vad som komma skall. Tänk om den "brutala kombinationen av den asiatiska piskan och den europeiska börshandeln" (för att använda Trotskijs karaktärisering av Tsarryssland) visar sig vara mer ekonomiskt effektiv än den liberala kapitalismen? Tänk om detta tyder på att demokratin, såsom vi uppfattar den, inte länge är ett villkor och en motivations-faktor för ekonomisk utveckling, utan snarare ett hinder? [...]

Vad är då gudomligt våld? Formellt kan man definiera dess plats mycket exakt. Badiou har redan tydliggjort det konstitutiva överskott som representationen utgör i förhållande till de representerade: på Lagens nivå representerar statens Makt bara medborgarnas intressen, etc.; den tjänar dem; är ansvarig inför dem och är själv underställd deras kontroll. På överjagets underjordiska nivå ser vi emellertid hur det offentliga budskapet om ansvar och så vidare kompletteras med det obscena budskapet om en villkorslös maktutövning: lagarna binder mig i själva verket inte, jag kan göra dig vad jag vill, jag kan behandla dig som skyldig om jag bestämmer mig för det, jag kan förgöra dig om jag påstår så... Detta obscena överskott är en nödvändig beståndsdel i föreställningen om suveränitet - asymmetrin är strukturell, det vill säga lagen kan enbart upprätthålla sin auktoritet om undersåtarna i lagen uppfattar ekot av den obscena och villkorslösa självhävdelsen. Folkets "gudomliga våld" utgör korrelatet till detta maktens överskott: den är dess motpart, den tar sikte på detta överskott och undergräver det.

Slavoj Zizek, Från demokrati till gudomligt våld, s. 117, 126-127.

Och jag som var så förtjust i den förnuftiga kontraktsmodell för den juridiska makten som Pauen och Roth lägger fram i boken Frihet, ansvar, skuld...