Det anmärkningsvärda är att endast rationella processer inte omedelbart kan förorsaka handlande. Detta faktum gör det möjligt för oss människor att smida planer "rent tankemässigt" och att fullkomligt känsloneutralt ställa olika alternativ mot varandra utan att vara tvungna att direkt tänka på deras realisering.... Det är också grunden för människans förmåga att t.ex. resonera om vad som borde göras mot allt elände i världen utan att man själv måste engagera sig. Förstånds- och intelligensnivån kan alltså fullständigt lösgöra sig från de övriga tre nivåerna [av beslutsprocesser], med (den ofta avsedda) effekten att aktiviteter på dessa nivåer saknar verkan, antingen direkt eller på längre sikt. [...]Det här betyder emellertid inte att rationella beslutsprocesser inte faktiskt kan förorsaka handlande. Vore det inte så skulle det inte vara möjligt att förklara den evolutionära fördel som utbildningen av högre kognitiva funktioner har haft under utvecklingshistorien. För att kognitiva-rationella processer skall kunna förorsaka handlande krävs dock att de är hopkopplade med de limbiska nivåerna.... Det innebär att förnuftsargument i regel förorsakar handlande endast i den mån som det från individuell-emotionell eller social-emotionell synpunkt får önskvärda konsekvenser eller motverkar negativa konsekvenser om man rättar sig efter dem. Någon kan försöka övertyga oss med hur klara logiska rationella argument som helst - om det inte väcks föreställningar som berör oss på ett emotionellt plan och därigenom motiverar oss kommer vi inte att följa dem i vårt beteende (Roth 2007). Den aktuella debatten om de globala klimatförändringarna är ett utmärkt exempel på detta. I allmänhet accepterar man de vetenskapliga beläggen för att dessa förändringar är reella, men ändå visar det sig vara ytterst svårt att omsätta detta i konkret handlande. [...]I vårt vardagsliv tar vi i stor utsträckning hänsyn till de förhållanden som beskrivits ovan, men i våra teoretiska föreställningar om oss själva bortser vi i hög grad från emotioners och omedvetna handlingsmotivs stora betydelse. Här härskar alltjämt åsikten att våra handlingar primärt styrs rationellt och kognitivt. Den är emellertid lika felaktig som vårt antagande att vi spontant kan ingripa i våra handlings-dispositioner och därvid utföra eller underlåta godtyckliga aktiviteter under vilka som helst omständigheter. En sådan förmåga till fritt val har vi egentligen inte. [...]
Dagens ord
Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty
28 dec. 2010
Rationalitet och motivation
Det yttersta upphovsmannaskapet
Det yttersta upphovsmannaskapet är alltså knutet till existensen av ett absolut fritt beslut. Problemet med denna föreställning är att den innehåller två oförenliga antaganden: Å ena sidan har man tagit för givet att beslutet kan tillskrivas sin upphovsman. Men då måste det hos denne finnas önskningar och uppfattningar som beslutet kan föras tillbaka på, för bara då kan det vara tal om upphovsmannaskap och bara då går det att tillskriva beslutet till sin upphovsman. Å andra sidan antas det att beslutet är förutsättningslöst, för i annat fall skulle man inte kunna tala om ett yttersta upphovsmannaskap respektive ett om ett förutsättningslöst fritt beslut. På grund av denna motsägelse är alltså det yttersta upphovsmannaskapet inte alls en starkare variant av det allmänna villkoret om upphovsmannaskap. I stället försvagar det detta villkor genom att upphäva en oundgänglig förutsättning för upphovsmannaskapet, nämligen handlingens beroende av den handlande. Samtidigt invecklar det sig i en immanent motsägelse som gör att kriteriet måste avvisas.Som redan nämnts kan detta problem elimineras genom en enkel modifikation av villkoret utan att den fundamentala intuitionen behöver överges. Enligt denna intuition går det att tala om frihet endast om upphovsmannen har kontroll både över själva beslutet och de preferenser som ligger till grund för det. Då måste emellertid det ursprungliga villkoret bortfalla, enligt vilket handlingarna liksom preferenserna som ligger till grund för dem rent faktiskt följer av ett av ett fritt beslut från den handlandes sida. Det måste ersättas av det redan motiverade postulatet enligt vilket handlingar och preferenser skall kunna göras till föremål för verksamma beslut från den handlandes sida. Denna förändring är avgörande eftersom det visserligen, på grund av de redan nämnda skälen, är principiellt uteslutet att alla handlingar och preferenser är möjliga föremål för verksamma beslut. Därmed krävs nämligen inte att de preferenser som ligger till grund för ett beslut också skall vara produkter av beslut, utan bara att personen vid behov skulle kunna besluta sig för att avvisa dessa preferenser, och det är utan tvekan möjligt. På så sätt kan man inte bara undgå den ovanstående motsägelsen utan också försäkra sig om att det är möjligt att en persons övertygelser, önskningar och erfarenheter kan ingå i hennes fria beslut. Men på samma gång utesluter man då att fria beslut fattas på grundval av preferenser som ligger bortom den handlandes kontroll, vilket är fallet t.ex. vid ett beroende eller inre tvång.
12 dec. 2010
Vintersymfoni
För en stund var jag så gott som ensam med ett gott stycke av den halländska kusten. Och för ovanlighetens skull var den snövit. Jag fann mig längst ut på bryggan, viktlös, omgiven av himmel och hav.
Den isande brisen vyssjade dyningarna till ro. Och i strandkanten klirrade bränningarnas slag som glas krossat i en silkesduk.
En intensivt pockande vintersol hängde trotsigt över horisonten, majestätisk, utan konkurrens på himlavalvet. Likt ett lod lockade den mig ut över västerhavet.
Sibelius andra symfoni växte fram ur klippor och skär, ur vibrerande djupblå himmel. Själva jorden klingade, i en båge från söder till norr. (*)
Som i trance hörde jag en inre vägvisare beskriva tablån som "Kalevala-romantik" innan jag svävade ut över vågorna.
(*) Det finns ingen bättre ljudupplevelse än direktsänd radio. Vilka grejor de har! Och vilken levande, vibrerande egenskap ljudet får när det färdas i etern. Trots att de flesta steg i kedjan från uppkomst till destination är digitaliserade skänker vågrörelsen en analog själ till musiken. Och med perfekt mottagning - där ute på bryggan - fick den en oöverträffad dynamik. De öppna lurarna och min plats på den lilla "ön" mitt ute i vattnet bidrog också till den makalösa panoreringen. Som att stå framför en väldig orkester som bredde ut sig så lång ögat kunde se.
11 dec. 2010
Att förstå
Indelningen i rationella och empiriska formella system som gjorts här skiljer sig ifrån den liknande indelningen i "analytiska" och "syntetiska" system som gjorts av vissa filosofer. Kant ansåg exempelvis att logiken är analytisk (den utsäger inget om verkligheten) medan matematiken är syntetisk (berättar om verkligheten). Tanken är att skilja mellan formella system där vi faktiskt har ett visst utrymme att godtyckligt välja passande axiom (logiken, matematiken osv.) och formella system där axiomen inte kan väljas utan istället ges av vår omvärld (exempelvis inom naturvetenskapen). Vi skall nu se att just detta faktum att naturlagarna har formen av axiom som inte kan påverkas av oss också innebär att de inte heller kan förstås av oss, även om vi kan nå hög kunskap om dem.
7 dec. 2010
På tal om Framtidsdagen
How, then, are we to interpret the current mess? Does this crisis signal, for example, the end of free market neoliberalism as a dominant economic model of capitalist development? The answer depends on what is meant by that word neoliberalism. My view is that it refers to a class project that coalesced in the crisis of the 1970s. Masked by a lot of rhetoric about individual freedom, liberty, personal responsibility and the virtues of privatisation, the free market and free trade, it legitimised draconian policies designed to restore and consolidate capitalist class power. This project has been successful, judging by the incredible centralisation of wealth and power observable in all those countries that took the neoliberal road. And there is no evidence that it is dead.
Återpolitisera demokratin!
Det opolitiska är motdemokratins skuggsida. Detta är skälet till att framväxten av ett mer aktivt och bättre informerat civilsamhälle paradoxalt nog har fört med sig en känsla av att demokratin är i kris. Hur ska man lösa detta? Till "att börja med gäller det att återupprätta visionen om en gemensam värld och tron på möjligheten av att motverka tendenserna till söndring och fragmentering. Maktlöshetskänslan och upplevelsen av en pågående kris förstärker varandra. Dagens problem handlar snarare om bristen på mening än om avsaknaden av vilja. Det finns naturligtvis ingen magisk lösning på denna situation, vare sig genom en enkel reform eller i form av en förlösande institution. Vad som behövs är snarare ett reflexivt projekt, ett arbete som samhället har att utföra med sig självt. Demokratin definieras här genom sina arbeten och inte bara genom sina strukturer. Demokratins kärna ligger i summan av alla de konflikter, förhandlingar och tolkningar som rör utarbetandet av reglerna för den kollektiva tillvaron; demokratin involverar också produktionen av ett språk som på ett adekvat sätt kan beskriva och styra den kollektiva erfarenheten. Dessa "demokratins arbeten", som definierar demokratins sätt att instifta det sociala, kan indelas i tre kategorier: produktionen av en begriplig värld; symboliseringen av den kollektiva makten; och prövningen av sociala skillnader.
Den första dimensionen ligger i hjärtat av själva definitionen av politiskt handlande och stakar ut demarkationslinjen mellan en ren förvaltningsteknik och en regeringskonst. Att regera handlar inte bara om att lösa organisatoriska problem, allokera resurser på ett rationellt sätt och verkställa en förutbestämd handlingsplan. Att regera innebär först och främst att göra världen begriplig, att erbjuda analys- och tolkningsverktyg som tillåter medborgarna att finna sig till rätta och agera på ett effektivt sätt. Med andra ord har det politiska en grundläggande kognitiv dimension som inte ska underskattas: det är fråga om att producera den politiska sammanslutningen genom att hjälpa den att representera sig själv, att oupphörligen tvinga samhället att bära sitt ansvar och konfrontera de problem som måste lösas. I kontrast till den passiva visionen om en makt som antas vara idealiskt härledd från samhället och utgör dess trogna spegelbild, är uppgiften snarare att avslöja samhället inför samhället självt, att ge mening och form åt en värld i vilken individerna finner det allt svårare att orientera sig. Samhällsvetenskapen och det politiska handlandet har därför överlappande målsättningar och tankeprocesser. Båda söker de hantera det faktum att individerna inte längre tycks förmögna att förstå sig själva som medlemmar av ett kollektiv, eftersom det inte framgår på vilket sätt de själva ingår i en begriplig och synlig helhet. På denna punkt sammanfaller objektiveringen av världen med det projekt som syftar till att få individer att upptäcka sig själva som politiska subjekt. John Dewey illustrerade på ett exemplariskt sätt denna gemensamma strävan genom att nagelfara den vanliga distinktionen mellan expert och medborgare. Klarsynthet och frihet, en medvetenhet om begränsningar och en beslutsamhet att agera kan fogas samman på ett positivt sätt och därmed upphäva den förödande pendelrörelsen mellan ett mod närt av illusioner och ett cyniskt kalkylerande. Här möjliggörs ett alternativt sätt att förstå frågan om viljan i politiken. Viljan består inte i första hand av subjektets strävan att projicera sig själv på omvärlden; viljan är snarare ett aktivt självmedvetande. "På handlandets domäner", skriver Cornelius Castoriadis i en upplysande kommentar, "agerar jag eftersom detta (sic!) innebörden av att vilja: att agera som aktiverande aktivitet, att reflexivt betrakta sig själv som aktivitet, att vilja sig själv eller vilja något i medvetenhet om vad man vill." "Ju mera vilja, desto mera jag", påpekade redan Kierkegaard. Därmed närmar vi oss en rent filosofisk definition av medborgaren som ett politiskt djur: medborgaren utmärker sig genom att vara aktör och betraktare i förhållande till det politiska, både subjekt och objekt. Målet med demokratin är följaktligen att möjliggöra skapandet aven gemensam historia och forma en meningshorisont: dess uppgift är att komma till rätta med människors blindhet och maktlöshet. Suveräniteten består inte bara i maktutövning; den handlar också om att styra sig själv och förstå världen.
I en av sina mest berömda och flitigast citerade texter gör Benjamin Constant en åtskillnad mellan den antika och den moderna synen på frihet: å ena sidan den antika föreställningen om medborgarens direkta deltagande baserat på känslan av att tillhöra en gemenskap; å andra sidan den moderna iden om en autonom individ som huvudsakligen ägnar sig åt sina personliga angelägenheter. Enligt Constant kunde denna distinktion emellertid inte på något enkelt sätt återföras på gränsen mellan privat och offentligt eller mellan det individuella och det kollektiva. Skillnaden mellan det antika och det moderna frihetsbegreppet var också en fråga om olika uppfattningar om det politiska handlandets effektivitet. Under antiken, noterar han, "var principen om var och ens delaktighet i den nationella suveräniteten inte ett abstrakt antagande, som det är idag. Var och ens vilja hade ett verkligt inflytande: utövandet av denna vilja var ett livligt och regelbundet nöje." I den moderna världen hade dock denna "kompensation" gått om intet: "Förlorad i den stora massan upplever individen i stort sett aldrig det inflytande som han utövar. Hans vilja sätter aldrig avtryck på helheten; han får aldrig skåda resultaten av sitt samarbete med egna ögon." "Vad vi har vunnit i kunskap har vi förlorat i fantasi", sammanfattar Constant. Häri ligger hela problemet med den demokratiska politiken: den kan inte ta gestalt annat än med hjälp av ett arbete som syftar till att synliggöra de mekanismer som organiserar det sociala livet. Denna synlighet är inte längre självklar i vare sig sociologisk eller symbolisk mening. Ett samhälle bestående av individer måste konstruera sin sociologiska självrepresentation med hjälp av både en politisk vision och en intellektuell struktur. Varken folket eller nationen har idag någon meningsfull substans. I symboliska termer tycks den· demokratiska makten dra sig tillbaka genom att gömma sig bakom ett anspråk på blygsamhet. De gamla monarkierna var uppbyggda kring stater som ofta var svaga, ellersom åtminstone var oändligt mycket mindre utvecklade än de är idag (Michel Montaigne skrev att en man av börd kom i kontakt med staten som mest två eller tre gånger under sin livstid). Emellertid visste den offentliga makten hur den skulle visa sin styrka, och den vinnlade sig noga om hur den framträdde. För att hävda sig och göra avtryck använde sig makten av spektakulära men sporadiska styrkemanifestationer, samtidigt som den bibehöll en permanent kapacitet att representera sin auktoritet. Därmed kombinerade den"nödvändighetens band" med "fantasins band", för att använda den distinktion som Blaise Pascal formulerade i sina Tankar.
Hur ska man återfinna en motsvarighet till denna nästan teatrala dimension hos det politiska i dagens samhälle? Faktum är att vi ännu inte har lyckats övervinna effekterna av de omstörtade relationerna mellan det synliga och det osynliga som den demokratiska ordningen förde med sig. Som botemedel mot detta har somliga rekommenderat ett mer aktivt hyllande av historiska minnen och en större omsorg om nationella berättelser, vilket skulle göra ett påstått ärorikt förflutet till en mental stöttepelare för samtiden. Förutom dessa försök att på artificiell väg återupprätta en svunnen storhet finns det också en repetitiv upptagenhet vid nya faror som tycks försöka dölja vardagslivets tomhet bakom dunkla hot och förkastelsedomar. Decisionistiska teorier har att ett anmärkningsvärt uppsving i denna kontext. De hänger samman med en nostalgi över en suverän och handgriplig vilja, liksom med en vurm för exceptionella ögonblick som förenklar omständigheterna kring handlandet. Från hyllandet av den franska gaullismen till det nyvaknade intresset för Carl Schmitts skrifter är det längs samma tillbakablickande och perversa stigar som man söker svar på problemen rörande det politiskas framträdelseformer. Hur ska man på nytt kunna återge det politiska dess symboliska dimension utan att tillgripa denna tvivelaktiga medicin? Hur ska man göra suveräniteten synlig och begriplig utan att återigen idealisera den genom att koppla den till en viljans metafysik? Hur ska den kollektiva makten kunna återta en viss teatralitet utan att behövas klä sig i en gammal och sliten skrud? Inget av detta låter sig göras på annat sätt än genom att arbeta för en exalterad omdaning av verkligheten. Att synliggöra det politiska måste främst av allt innebära att ständigt påminna om vad som är själva uppgiften i allt detta, nämligen att konstituera ett frånvarande folk [un peuple introuvable] till en levande politisk gemenskap. Att symbolisera det politiska är ett kollektivt reflekterande kopplat till beslutet att skriva en gemensam historia; det är ett finkänsligt och allvarsamt återberättande av de misslyckanden och förhoppningar som denna historia är sammanvävd av; det är den historia och det minne som hör samman med mäns och kvinnors kamp för att, trots alla svårigheter och hinder, inrätta ett samhälle av jämlikar.
Projektet att på nytt symbolisera det politiska ingår således i ett permanent ifrågasättande av rådande sociala skillnader: det handlar om att ge form åt en kollektivitet som bygger på regler om fördelningsmässig rättvisa, principer om utvidgade möjligheter och öppet diskuterade normer för förhållandet mellan individ och kollektiv. Konflikter är ofrånkomliga i detta sammanhang, eftersom en öppen debatt kastar ljus över transfereringar mellan individer, mellan grupper och mellan geografiska områden, samtidigt som den röjer nedärvda privilegier och implicita kontrollformer. En sådan debatt har ingenting att göra med den fredliga och nästan tekniska form av diskussion som förespråkas av den deliberativa demokratins teoretiker. Det är ett sammanhang av denna typ, med alla dess oundvikliga svårigheter, som kan erbjuda en spelplan för allmänviljans praktiska erfarenheter. Denna "allmänvilja", i singularis, kan inte längre bestå i en idealiserad lögn eller en from deklaration; snarare måste den utgöras aven mängd förlikningar och kompromisser eller, tvärtom, av distinkta val som berör själva konstitutionen av den sociala sammanhållningen: det vill säga frågor om pensioner och bandet mellan generationer, om olika former av social och yrkesmässig trygghet, om fördelningen av skattebördan, om olika sätt att hantera och kompensera för arbetslöshet, om mer långsiktiga frågor, etc. Dessa praktiker måste alltid anpassas till den typ av regim som de själva sammantaget bidrar till att definiera. Det handlar om att vinna erkännande för en sann bild av hur män och kvinnor lever för att möjliggöra förändringar. Att återge det politiska dess innebörd och form innebär inte att hylla ett förlösande kollektiv, oavsett om det skulle handla om ett folk, en klass eller en multitud. Snarare är syftet att förtydliga det system av faktiska interaktioner som skapar skillnaderna och uppdelningarna i samhället; det handlar om att på ett förnuftigt sätt pröva de hinder som står i vägen för konstituerandet av en politisk sammanslutning som bygger på ömsesidiga åtaganden.
(sid. 248-252, noter ej medtagna)
5 dec. 2010
Marknad och forum
...En likhet mellan konsumenter och väljare som ofta påpekas är att de förra "väljer" varor på samma sätt som väljarna väljer representanter. [...] Jämförelsen mellan dessa två olika former för att uttrycka preferenser och fatta beslut har resulterat i flera viktiga studier som kretsat kring distinktionen mellan begreppen marknad och forum. [...] Emellertid har marknaderna ett viktigt kännetecken som inte har uppmärksammats i tillräcklig utsträckning, nämligen det faktum att de i första hand struktureras av negativa interventioner. Finansmarknaderna ger ett tydligt exempel på detta. Man skulle kunna analysera dess funktionssätt utifrån Albert Hirschmans åtskillnad mellan sorti (exit) och protest (voice). Inom den politiska ordningen samexisterar dessa två interventionsmetoder. Faktum är att själva det politiska röstandet kombinerar de två elementen genom att förmedla såväl förhoppningar som uttryck för vägran och därmed knyta samman en positiv och en negativ suveränitet. Situationen är helt annorlunda på marknaderna, där sortin är klart mer förekommande än protesten. På marknaderna pågår ständiga slitningar mellan förtroende och misstro, i vilka misstron har en prioriterad ställning. Där osäkerhet råder får misstron alltid överhanden. Denna asymmetri innebär att det negativa omdömet är den drivande kraften bakom de beslut som fattas på marknaden: till syvende och sist är det beslutet att sälja säkerheter som har den strukturerande funktionen.Om marknaden är det fulländade uttrycket för en negativ suveränitet, beror detta också på att denna typ av suveränitet manifesterar sig på ett utspritt och decentraliserat sätt, utan att a priori behöva stödja sig på någon formalisering eller aggregering. Marknaden förkroppsligar ett slags opinionens styre, som även innefattar de mest negativa aspekterna av detta fenomen (såsom rykten). Marknaden utgör ett universum där den organiserade representationens princip inte har någon som helst plats, och det är i denna bemärkelse som den marknadsmässiga samordningsmodellen kan liknas vid en "osynlig hand". Marknaden styrs i dubbelt avseende av indirekta regleringsmetoder. När vi inser detta upptäcker vi också det problematiska i en stor del av den kritik som riktas mot marknaden. Förstådd i de termer som vi har presenterat här är marknaden föga mer än ett (förvisso emblematiskt) uttryck för ett decentraliserat beslutsfattande. Den besatthet över "nyliberalismens fasor" som idag råder på många håll tjänar bara till att maskera omfattningen av och djupet i de problem som det opolitiska för ger upphov till. En sådan kritik reducerar hela frågeställningen till en förmodat uppenbar och stabil motsättning mellan politisk vilja och laissez-faire-ekonomi, mellan allmänintresse och särintresse, trots att vad som egentligen står på spel är själva idén om det politiska och dess förhållande till demokratin. Marknaden uppdagar snarare än orsakar den nuvarande tendensen mot det opolitiska. Snarare än att vara en dold makt som svävar över samhället och tvingar igenom sin "vilja", är marknaden en mekanisk bärare av en anonym och absolut negativ kraft som ingen kan lägga beslag på men som påverkar alla. Marknaden är, om man så vill, ett förstärkt uttryck för den negativa delaktigheten, en absolut figur för den "civila" demokratin, och därmed den tydligaste illustrationen av åtskillnaden mellan det demokratiska och det politiska. Den "kris för generaliteten" som präglar våra samhällen idag är i första hand av politisk natur.
4 dec. 2010
The Ethics of Wikileaking
28 nov. 2010
Mer om fildelning
Jag tycker inte att artikelns resonemang är riktigt konsekvent.
Domens motivering är konsistent, givet att Pirate Bay uteslutande syftar till att kringgå betalning för av upphovsman avgiftsbelagt innehåll. (Sen kan jag ju tycka att det märkligt och kontraproduktivt att samtidigt se mellan fingrarna på YouTube - eller snarare vissa av dess användare.)
Spotify m.fl är ju däremot helt andra varelser, emedan de erbjuder upphovsmän kontroll över utbud och intäkter.
Slutsatsen att medie-oligopol bidrar till enkelspårighet (m.fl. negativa konsekvenser) är förstås korrekt, och ett gott argument för att söka andra vägar. Här tjänar digitaliseringens underminering av tidigare "affärsmodeller" ett viktigt syfte. Förhoppningsvis bidrar den till ett bredare, djupare och mer diversifierat utbud - men också efterfrågan.
Jag anser emellertid att det i första hand är upp till upphovsmän och publik att - på frivillig bas - skapa och bruka alternativa kommunikationsvägar.
Jag är ju knappast någon marknadsliberal (!) men jag kan ändå tycka att om en artist och ett produktionsbolag gemensamt kommer överens om att investera i ett verk, i avsikt att göra en långsiktig vinst - ja, då måste de få göra detta utan vare sig fördömanden eller sabotage. Vissa (enkelspåriga) typer av verk kanske helt enkelt passar bäst in i en sådan modell (läs schlagermusik och Hollywood-filmer). Hollywood är ett bra exempel på ur ett uppenbart "sug" endast (?) kan tillfredsställas genom massiva kapitalinvesteringar, vilka i sin tur kräver avkastningsgarantier.
Om man (systematiskt) konsumerar avgiftsbelagt material utan att betala och samtidigt förfäktar mediebolagens ondska och den totalt obegränsade fildelningens förtjänster samt menar sig idka civil olydnad för en högre sak - ja, då har man förverkat sitt förtroende i mina ögon.
Erik Svensson kommenterar:
Jag menar nog att det ligger mycket i påpekandet att om man ska beräkna (fiktiva) kostnader för artisterna för fildelningen, så måste man nog också beräkna fiktiva vinster också, för att kunna beräkna den eventuella "nettoskadan" som fildelningen orsakat. Eftersom domen bygger på beräkningar av enbart de fiktiva kostnaderna, så blir detta problematiskt. Skulle man vara riktigt konsekvent så skulle man skönskatta alla artister för de intäkter de fått, via den uppmärksamhet och spridning som deras verk fått via fildelningen, men det har ännu inte skattemyndigheterna vågat sig på att göra...
På ett mer principiellt plan visar domen att juridikens värld inte är skild från politikens, och att synen på ägandet och vad som kan och bör ägas fortfarande är en central politisk fråga. Det står i skarp motsättning mot dem som hävdar ideoogiernas död och att höger-vänsterskalan är irrelevant (främst vissa gröna ideologer och vissa liberaler som fortfarande tror på den bisarra idén om "Historiens slut" á la Fukuyama).
På ett mer marxistiskt-analytiskt plan så menar jag fortfarande att fildelningen och immateriellrättsfrågan bekräftar den marxistiska synen på hur produktivkrafternas utveckling ständigt kommer i konflikt med produktions- och ägandeförhållandena i samhället. Produktivkrafterna (d. v. s. den tekniska utvecklingen av internet, sökmotorer, bit-torrent teknik) omöjliggör vissa typer av privat ägande, främst kulturellt kapital och kunskapsskapital som inte längre kan "stängslas in". Då inträffar en period av turbulens och social oro, rentav revolutionära förändringar, tills ett nytt jämviktsläge inställer sig. Vi lever i en sådan period.
Kapitalägarna försöker då försvara gamla ägandemodeller genom att använda staten och juridiken och driva igenom olika repressiva lagar (FRA, Ipred) för att försvara det privata ägandets makt även på de områden där det av tekniska skäl är svårt eller omöjligt att göra det. Problemet är att om man helt och hållet ska försvara det privata ägandet av immateriell egendom så krävs det ett totalitärt samhälle av nordkoreansk modell, vilket kommer i konflikt med de liberala idealen om ett fritt sahälle och möjlighet till fritt informationsutbyte. Tror att det behövs mer marxistiska och socialistiska perspektiv i fildelningsdebatten, där libertarianerna är överrepresenterade.
På detta svarar jag:
Jag håller med helt om ditt principiella resonemang, Erik!
Det som störde mig i artikeln var emellertid just detta med oräknade vinster... Just när det gäller den aktuella juridiska sakfrågan tycker jag att det låter lite som en (för mig otillfredsställande) resolution av ett bråk på skolgården: Eftersom slagskämpen också ådragit sig blåmärken då offret försvarat sig är även han (slagskämpen) ett offer - och därmed är båda (ungefär) lika goda kålsupare.
Återigen, givet en situation där en part med goda - villkorliga och i viss mån godtyckliga men erfarenhetsbaserade - skäl (moraliska eller juridiska) räknar med vissa rättigheter (kroppens eller investeringens helgd) och dessa rättigheter kränks, ja, då bör eventuella (oförutsedda) fördelar för den förfördelade parten vara av marginell betydelse vid utpekande av ansvar och utmätning av straff.
Om detta leder till en situation som inte rimmar med den aktuella moraluppfattningen bör konsekvensen bli en omskrivning av de spelregler som man därefter vill ska gälla. (Eller till andra förväntningar eller beteenden.)
24 okt. 2010
Soundtrack till en soaré
21 sep. 2010
Liberalismens logiska krumbukter
negativa friheter - frånvaron av tvång - är ett ohållbart begrepp
exempel: parkbänken, rökförbud på allmäna platser, nybyggare...
precis som kapitalismen bygger liberalismen på en ständig expansion: konceptet är hållbart endast så länge det finns tillräckligt mycket livsrum för att ingen ska behöva inkräkta på / bli inkräktad av någon annan
"ymighetshorn" vs. nollsummespel
i avsaknad av ett sådant utrymme, förvandlas allas "oförytterliga" rättigheter till de starkastes rättigheter
tanken på "oförytterliga" rättigheter är transcendental och har ingen fast förankring. ett rimligare förhållningssätt är pragmatiskt. transcendentalismens lockelse är den auktoritet den skänker, på samma sätt som traditionell religion.
i praktiken är liberalismens autonoma individ beroende av kollektiv på flera nivåer. även i den mån moderniteten (skenbart) tycks frikoppla individen från en mängd beroenden, visar en närmare inspektion att individen alltid hämtar sin styrka ur ett "vi". detta "vi"-beroende förnekas genom att hävda att just den egna vi-gruppen representerar det "rätta", "normala" o.s.v. (kvarterskyrkan)
materialism - fri vilja...
27 aug. 2010
23 aug. 2010
20 aug. 2010
5 aug. 2010
26 juli 2010
8 juni 2010
Chomsky om språk och medvetande... och vetenskapsfilosofi
The Galilean intuition vs. the Jacobean intuition
Nature is perfect and it is the task of the scientist to discover in just what sense this is true. Newton’s confidence that Nature must be very simple reflects the same intuition.
However obscure it may be, that intuition about what Ernst Heckel called Natures drive for the beautiful has been a guiding theme of modern science since the Galilean revolution - perhaps even its defining characteristic.
Biologists, however, have tended to think rather differently about the objects of their inquiry. Very commonly they adopt Francois Jacobe’s image of Nature as a tinkerer [the bricoleur!] which does the best it can with the materials at hand - often a pretty rotten job, as human intelligence seems to be keen on demonstrating about itself.
We just don’t know which of these two conflicting intuitions is more accurate.
7 juni 2010
Baseball Ethics
Very interesting post and discussion. I see the situation exactly as you do, and I am loathe to think that anyone could see it any other way.
Yet I am accustomed to finding myself surrounded by people who do in fact see similar situations in a very different light - and who act accordingly! Your question as to why people treat situations like these as moral issues is central to me.
It seems, to me, to be related to questions like: “Why is Gazetta dello Sport so important to so many people?” Or “How can people (seemingly in all sincerity) bicker endlessly over which team is ‘the best’, at all?”
Perhaps the most glaring question is this: How can close to a hundred per cent of the attacking team's players and fans say (and clearly sincerely believe) that the ball has crossed the goal line - and that this is obvious! - while close to a hundred per cent of the defending team's players and fans say (and clearly sincerely believe) that the ball has not crossed the goal line - and that this is obvious?
It has always depressed me to find that many people - consciously or unconsciously - misinterpret differences based on psychologically based affections and values as amenable to moral or logical/rational discussion.
I think that there are two main reasons: (i) ignorance and (ii) group processes.
Ignorance in this case means the inability to differentiate between desires and facts, and it has a clear correspondence in developmental psychology. It reflects an infantile or childish mind, rather than a developed, mature intellect. And it is, alas, the mindset of many sports fanatics (among others).
Sociological or socio-psychological processes, on the other hand, may operate at a more conscious level (but often do not). It is so important and integral to many individuals' identity to be an “Inter” fan - as opposed to an “A.C. Milan” fan - that it engenders an active resistance to the separation between emotional and logical discourses - regardless of whether the individual is capable of performing such a separation. So, the “bickering” can constitute a “language game” played to maintain group cohesion; or it can be a psychological mechanism for constructing and protecting personal and group identity.
Original error
”As psychologists have repeatedly discovered, those who are misinformed and later corrected often lapse into versions of their original error.”
Vetenskapsfilosofen Philip Kitcher skriver i Science om klimatdebatten.
New York, New York
And everything in New York ain't always what it seems
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around
Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much
A castle in the sky, one mile high
Built to shelter the rich and greedy
Rows of eyes, disguised as windows
Looking down on the poor and the needy
Miles of people, marching up the avenue
Doin' what they gotta do, just to get by
I'm living in the land of plenty and many
But I'm damn sure poor and I don't know why
Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!
A man's on a ledge, says he's gonna jump
People gather round, said, "He won't he's just a chump"
'Cause he lost his job, then he got robbed
His mortgage is due and his marriage is through
He says he ain't gonna pay no child support
Because the bitch left him without a second thought
He got nothing to eat, no shoes on his feet
She even left his clothes out in the street
He keeps hearing noises when he's at home
He always hears voices when he's all alone
His wife took the kids, the car and the crib
In this man's world, so much for Women's Lib
New York, New York big city of dreams
But everything in New York ain't always what it seems
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law, and I know my way around
Down in the Village, you might think I'm silly
But you can't tell the women from the men sometimes
They're sugar and spice and everything nice
But when you get 'em home ain't no telling what you find
Right next door is a little old man
I seen him eating dog food out of a can
He says, "I got to eat, when I can't afford meat
I barely can stand, on my own two feet
I got a bad habit and I just can't break it
Something's on my mind and I just can't shake it
I need some time, and I want some space
I gotta get away from the human race"
Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!
Staring at a skyscraper reaching into heaven
When over in the ghetto I'm livin in hell
Just play ball or be an entertainer
'Cause niggaz like me can't read too well
Nobody loves me, nobody cares
I dreamed about a life but I'm livin in a nightmare
Paranoid schizo, set back, snowbound
Bad news psycho, heart attack, breakdown!
If only I could sleep just ten more minutes
I might find the strength to make another day
If I didn't have to get up and do my thing
I would probably sleep my whole life away
I messed up a nice dream, somethin' bout ice cream
Whipped cream, fruits and a cherry on top
Now I gotta get up and face the world, huh
The pressure is on, It ain't never gonna stop
I sho' gotta learn to use my mind
I don't wanna be kissing nobody's behind
Just standin' on line lookin' like a jerk
Gotta get off my butt and do a full day's work
I ran into a pothole, got into a car crash
Should’a been thinking and tried to fake whiplash
A crowd gathered round, they're callin' me fat
Who you lookin at with a face like that?
New York New York big city of dreams
Everything in New York ain't always what it seems
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around
On 42nd Street, lookin for some action
Women standing on the corner selling satisfaction
One young punk just leaning on the fence
Tryin' to make a dollar out of fifteen cents
Really is a prankster, tried to be a gangster
Real big wheel when a gun is in his hands
Just did a stick-up, just got picked up
One dead punk, killed by the man
New York, New York big city of dreams
And everything in New York ain't always what it seem
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around
Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!
A baby cries and a mother dies
And the tears fall from the doctor's eyes
Because in this room, on this day
The Good Lord has giveth, and taketh away
The gift of life really means a lot
And in the ghetto your life is all you got
So you take to the streets, trying to exist
In the trash and slime of a world like this
What you watch on TV tells you what life is supposed to be
But when you look outside the only thing you see
Is the poverty stricken reality
Abandoned places, angry faces
Much hate and hunger throughout the races
You say, "I'm grown and I'm on my own
So why don't everybody just leave me alone!"
Now you stay at home, talking on the phone
Doin' ninety miles an hour in the fifty mile zone
They never took the time to tell you 'bout sex
So you had to learn about it in the discotheques
Nine months later, the baby is there
And the nigga that did it said, "I don't care!"
You don't have enough money to help feed two
So you have to choose between the baby and you
The sky was crying, rain and hail
When you put your baby in the garbage pail
Then you kissed the kid and put down the lid
And you tried to forget what you just did
The muffled screams of a dying baby
Was enough to drive the young mother crazy
So she ran in the rain trying to ease the pain
And she drove herself insane
New York New York big city of dreams
But everything in New York ain't always what it seem
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around
Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much!
New York New York big city of dreams
But everything in New York ain't always what it seem
You might get fooled if you come from out of town
But I'm down by law and I know my way around
Too much, too many people, too much
Too much, too many people, too much
Grandmaster Flash & The Furious Five
4 juni 2010
Studentmössan 07TE 2010
07TE 2010
Alexandra Andersson
”Kom hem till mig om du vill mysa!”
”Let’s go to the cafeteria!”
Isabella Andersson
”Håkan, jag jobbar hemma istället”
Jesper Bjelke
”Det här är ingen riktig stad!”
Johanna Caspersson
”Slutar vi inte nu?”
Christian Danheimer-Furedal
”Vad Jesper säger…”
Tim Elvingsson-Engfors
”Lev dagen för vad den är – Carpe Diem”
Fredrika Eriksson
”Jag tänkte inte på det…”
Hanna Erzmoneit-Friberg
”Asså jag vaknade precis…”
”Var är mina nycklar?”
Adrian Ingman
”Kan man inte göra detta på ett enklare sätt?”
”Det är så jävligt, alltså!”
Daniel Johansson
”Hallå, du Mackan!”
Jesper Kanewoff
“Vad Christian säger…”
“Mjau”
Daniel Nevbäck
“Nae…”
Eric Nilsson
“Jag tränade fem timmar igår!”
Joakim Nilsson
“Du super dåligt!”
Jonas Nilsson
“Säg till Åsa att jag har ont i huvudet”
Marcus Nilsson
“Skön jävel”
Joakim Persson
“Ska du med till cafeterian?”
”Har du sex kronor?”
Marcus Petersson
“Du screen-peak:ade, din jävla tarm!”
Astrit Rama
”Jag kommer på naturkunskapen!”
Eric Rosenborg
”Det är sant!”
Teddy Sahlin
“Grabbar, vi ses i morrn istället”
Fredrik Sige
”Kom på nåt bra!”
Jessica Sjunnesson
”Tips: Skottland är ett land…”
Erik Svensson
”En fråga, bara…”
Lukas Söderberg
Håkan Bang
”Är ni redan här?”
Björn Bengtsson
”Jag vill ha tyst när jag pratar!”
2 juni 2010
21 maj 2010
Skit in, skit ut
Jag är uppriktigt tacksam för din korrespondens. Den lär mig mer om hur du, och säkert många andra, resonerar. Den tvingar mig också att tydligt artikulera och reflektera över min ståndpunkt. Däremot upplever jag inte att de fakta och resonemang som du hittills har presenterat har något egenvärde.
Jag noterar att din senaste kommentar inte motsäger något av det jag har framfört. Jag tolkar detta så att du inte har några övertygande argument som motsäger vetenskaplig konsensus, och att du därmed medger - även inför dig själv - att i) temperaturhöjningen är ett faktum, och ii) denna höjning innebär ett mycket allvarligt problem.
Istället fokuserar du nu på a) svårigheterna att exakt förutse omfattningen av detta problem, och b) de drastiska åtgärder som krävs för att hantera problemet.
Din kommentar, läst i sin helhet, tycks vila på följande resonemang: Problemet är så stort att det är ohanterligt. De åtgärder som krävs om man trots detta skulle försöka att hantera problemet har så negativa konsekvenser att de inte är godtagbara. Därför kan problemet inte vara verkligt. Det får helt enkelt inte vara verkligt.
Jag funderar också på vilken vetenskapsteoretisk syn du har. Du verkar utgå från att modern naturvetenskap producerar (eller bör producera) bevis. Det är precis tvärtom: Vetenskapen uppställer hypoteser och ägnar all sin kraft åt att försöka motbevisa dem. Motståndskraftiga hypoteser utgör tillsammans ständigt reviderade och vidareutvecklade teorier.
James Hansens uttalande om havets invasion av New York inom 10 år finns på YouTube.
Jag vet inte varför du påpekar detta. Jag tvivlar inte på att uttalandet har gjorts. Men vad visar det?
Vi tappar inte förtroendet för Riksbanken för att den faktiska reporäntan inte alltid överensstämmer med prognoserna (däremot kan vi tappa förtroendet av andra skäl). Vi inser att SMHI ibland har fel, men använder deras prognoser som den pålitligaste informationskällan om framtida väder.
För att kunna förutsäga något om det framtida klimatet via diverse ekvationer så måste indata vara exakt enligt devisen skit in - skit ut.Om du med "diverse ekvationer" avser (fysikalisk) modellering så finns det visst fog för denna devis. Men det betyder inte att allt annat än perfekta indata (vad det nu kan innebära) genererar värdelös information. Och bedömningen av utdatans informationsvärde bör lämnas åt vetenskapskollektivet.
Som all annan vetenskap (såväl som stora delar av övrig mänsklig verksamhet) handlar modellering om att, steg för steg, förfina både indata och modeller. Att ta fram (alltmer) pålitliga modeller innebär, per definition, en cykel av konstruktion, utvärdering och korrigering. Det är djupt missvisande att karakterisera detta arbete som en serie av "misstag" eller "misslyckanden".
Det finns, som sagt, också andra metoder för att förstå och förutspå klimatförändringar.
För de som hävdar att klimatförändringar är normalt och att tidigare värmeperioder liksom den vi just upplevt inte beror på ökad koldioxidhalt.
Jag förstår inte vad du menar med detta.
Klimatförändringar är "normala" i det avseendet att (mer eller mindre periodiska) svängningar i klimatet förekommer (har förekommit, kommer att förekomma), och att dessa sker även utan mänsklig påverkan. Vi talar då återigen om långa tidsintervaller.
Sådana temperaturförändringar orsakas till stor del av variationer i inkommande solstrålning, vilka i sin tur beror på periodiska förändringar i jordens rörelse runt solen. Klimatförändringar kan alltså ha andra orsaker än (av mänsklig aktivitet) ökad koldioxidhalt. Detta motsäger inte på något vis att klimatförändringar också orsakas av ökad koldioxidhalt.
Koldioxidhalt och temperatur påverkar varandra. En ökad temperatur leder till uppvärmning av haven. Uppvärmningen minskar havens förmåga att binda koldioxid, vilket i sin tur leder till en ökning av atmosfärens koldioxidinnehåll. Periodiska variationer i infallande solstrålning styr seriereaktioner, där förändringar av koldioxidhalt och temperatur förstärker varandra.
För min del är saken fullkomligt klar; FN:s och inblandade länders engagemang i klimatfrågan är till 100% politiskt. IPCC:s uppdrag är att bevisa människans påverkan på klimatet och att föreslå (dyra) åtgärder.
Nej. Vetenskapskollektivet försöker istället med all kraft vederlägga hypoteser om människans påverkan på klimatet. De har hittills inte lyckats. Som ett resultat av detta arbete byggs en alltmer motståndskraftig - och skrämmande - teori om mänsklig påverkan av klimatet upp.
En självklar konsekvens av detta är att åtgärder föreslås och vidtas för att minimera mänsklig påverkan och för att aktivt motverka dess negativa konsekvenser. Såtillvida är engagemanget naturligtvis politiskt.
Jag antar emellertid att du med beteckningen "politiskt" insinuerar en ideologiskt styrd påverkan av forskningen - och därmed av samhällsutvecklingen - i syfte att främja ett enskilt gruppintresse.
Du är naturligtvis fri att tro vad du vill, men a) om någon samhällsinstans kan göra anspråk på att vara (eller sträva efter att vara) opolitisk så är det vetenskapssamfundet. Detta ligger i definitionen av begreppet vetenskap. Därmed inte sagt att enskilda vetenskapsmän är opolitiska varelser. Och b) om vi inte ska lita på vetenskapssamfundet i denna fråga, vilka ska vi då lita på?
De åtgärder som hittills tagits är befängda: Vi ska tanka transportmedlen med mat, vi ska dra in kvicksilverlampor i våra hem (lagbrott i Sverige), och odlandet av sk "energigrödor" förstör åkermark, Vindmöllorna ger högst 20% av installerad effekt, vindstilla kalla dagar ger de 0%.
Kvicksilverlampor är problematiska. Det håller jag med om. I övrigt förstår jag inte hur du resonerar. Vad, exakt, är det som är "befängt" i de åtgärder du nämner? En modern förbränningsmotor har en verkningsgrad på strax över 35 % (och i väglösa områden ger den ett landgående motorfordon en effektiv verkningsgrad på 0 %). Anser du att biltrafik är befängd?
Den mest sympatiska tolkning jag kan ge dina invändningar är att de uttrycker en oro för vår (och kommande generationers) gemensamma välfärd och fortlevnad. Den oron delar jag. Men om vi måste välja mellan att tanka bilen och att äta oss mätta så är väl valet ganska lätt? Problem försvinner ju inte bara för att lösningarna är ansträngande.
Du är självklart välkommen att föreslå andra åtgärder. Jag brukar själv försöka undvika att kritisera konstruktiva förslag om jag inte har något bättre förslag att komma med istället.
Framtida satsningar som föreslagits (på fullt allvar) är ännu tokigare: Avskilja CO2 minskar effekten av bränslet med 20-30%, speglar i startosfären ska reflektera bort solljuset, spridande av svavelpartiklar i atmosfären och järnsalter i haven…vanvett!
Drastic times call for drastic measures, heter det. Jag kan inte låta bli att misstänka att bakom dina exklamationer ligger en rädsla för vad sådana drastiska åtgärder faktiskt säger om den tid vi lever i. Och en förståelig ovilja att se den troliga utvecklingen i vitögat. Det är dock en ovilja som vi inte kan tillåta oss att ge efter för.
Kurvan med den uppmätta/uppskattade världstemperaturen under sedan 1900 finns publicerade så att man jämföra kurvan för CO2-ökningen finns på Ole Humlums hemsida. Kurvorna följs åt 25 år under slutet på förra seklet. Övriga år är korrelationen usel. Och om nu 25 år är så, som du säger insignifikant, why all
this fuss about it?
De mätningar Humlum presenterar motsäger inte på något sätt koldioxidhaltens inverkan på temperaturen. Och 100 år är, i sammanhanget, obetydligt mycket mer än 25 år.
Observationens teoriberoende
Som lekman utgår jag från följande:
i) seriösa klimatforskare hävdar - så gott som undantagslöst - att dagens koldioxidutsläpp orsakar skadlig uppvärmning;
ii) i avsaknad av egen expertkunskap bör jag lyssna noga till dessa forskare - och inga andra - när det gäller denna livsavgörande fråga;
iii) vid blotta misstanken om att någon mänsklig aktivitet underminerar våra långsiktiga livsbetingelser är den enda rationella responsen att (försöka) avhålla sig från denna aktivitet.
Från dessa utgångspunkter ter sig "klimatdebatten" mycket märklig, inte bara till sitt innehåll utan till sin blotta existens.
Du skriver:
Koldioxid är en s k växthusgas. Atmosfären halt därav är 0,0387%. Vid en halt på sisådär 0,0020% har koldioxiden gjort av med det mesta av sin värmeupptagande effekt. Vid så låg halt är liv, så som vi känner det, inte möjligt. Värmeabsorptionen sjunker logaritmiskt och vid dagens halt är den försumbar.Du beskriver här en logaritmisk funktion, med karakteristiskt avtagande tillväxt. Men avtagande tillväxt innebär inte obetydlig tillväxt. Och definitivt inte "försumbar".
Du fortsätter:
Hypotesen är att trots att koldioxidens effekt är så liten så kommer ändå den lilla uppvärmning den är mäktig att resultera i ökad avdunstning från haven.Nej. Koldioxidens effekt är inte liten, och detta är ett faktum - inte en hypotes. En fördubbling av nuvarande koldioxidhalt ger - i sig själv - i en temperaturhöjning på 1° C. (a)
Nej. En temperaturhöjning kommer att resultera i ökad avdunstning. Även detta är ett faktum. (b)
Eftersom vattenånga är den "starkaste" "växthusgasen" så kommer ökningen av vattenånga i luften att generera ytterligare uppvärmning, vilket gör att än mer vattenånga kommer att öka temperaturen vilket kommer att öka avdunstningen ytterligare osv.
Detta är en logiskt slutsats (c), givet (a) och (b).
"Hypotesen" i sammanhanget handlar om vad som sker utöver dessa, primära, effekter - alltså det som kallas positiva och negativa återkopplingar. (Dessa återkopplingar motsvarar ytterligare premisser i det logiska systemet och skulle, i teorin, kunna leda till att (c) inte längre är en oifrånkomlig slutsats.)
Av vattenånga blir det så småningom moln."Så småningom"?
Vattenånga är en primär effekt. Moln är en sekundär effekt (av flera) som kan ge upphov till både positiva och negativa återkopplingar.
Moln är inte vattenånga, och vattenånga är inte moln.
Moln kan endera reflektera solljus eller reflektera uppåtgående värmestrålning från jordytan, beroende på vilken höjd de bildas. Eftersom molnbildningen är kaotisk kan den inte förutses. Alla så kallade scenarier (tidigare kallade prognoser) är därför utan värde. Hittills har mycket riktigt samtliga av IPCC konsulterade datormodeller över klimatet visat på alldeles för höga temperaturer.Att processen är kaotisk betyder att den inte kan förutses i detalj. Däremot kan den modelleras ungefärligt, och långsiktiga trender kan urskiljas.
Utöver fysikaliska modeller kan man också använda t.ex. klimathistoriska data - och då talar vi om långa tidsperioder - för att förutse framtida trender.
(SMHI kan inte förutse om det kommer att regna på midsommarafton, men de kan uppskatta årsnederbörden.)
Även andra uttalande från de som larmar om accelererande temperaturer och höjda havsnivåer haft fel. Så meddelade James Hansen, från NASA 1990 att New Yorks gator skulle dränkas av havet redan om 10 år, alltså kring år 2000.Jag ser inte relevansen av detta anekdotiska argument.
Koldioxidens kapacitet att absorbera värme är inte omdiskuterad. Det är hypotesen med följdeffekterna som inte tycks stämma, dvs OM nu atmosfärens halt av vattenånga stigit (satellitmätningar tyder på att så inte är fallet) så behöver det inte nödvändigtvis leda till höjda världstemperaturer."Nödvändigtvis"?
Med detta uttalande begår du två misstag, som jag ser det.
För det första ifrågasätter du en samstämmig vetenskaplig expertis. På vilka grunder gör du det?
För det andra verkar du resonera att om rökning inte nödvändigtvis orsakar cancer så finns det ingen anledning att sluta röka. Resonerar du verkligen så?
Varför blev det då varmare under en 25 årsperiod under slutet på förra seklet? Tja säg det. 25 år tidigare sjönk temperaturerna.Så korta tidsrymder är statistiskt insignifikanta i sammanhanget. Det vet du säkert.
Vid ett tillfälle på 70-talet berättade jag om oron för den kommande istiden, som grasserade då, för en släkting som levde på fiske och som pratat väder med sin far, också fiskare, vareviga dag sen barndomen. Jaha ska det nu bli kallt igen. Före kriget, skulle det bli så varmt, så varmt, sade sonen. Och när jag var ung skulle det bli kallt utav helvete, sade fadern.Vänta du bara några år så ska du se att dom börjar snacka om hur djädrans varmt det kommer att bli igen!Återigen en anekdot utan relevans.
18 maj 2010
"Klimatdebatten": För dig som inte har tid att läsa bloggar själv
Ja, debatt, förresten... Jag sätter ordet inom citationstecken för att poängtera att jag - om inte naivt så kanske i alla fall idealistiskt - vill reservera användningen av ordet till att beteckna sansade och prestigelösa meningsutbyten, baserade på en gemensam bas av fakta, med en ömsesidig målsättning att nå en samsyn och en konstruktiv och framåtsyftande (upp)lösning av konflikter och problem.
Med detta sagt tillstår jag med en uppgiven suck att vi har fått vänja oss vid att begreppet ges en betydligt generösare tolkning (redan de gamla grekerna...), och att det av medierna förstås som synonymt med (underhållande) konflikt.
Denna vidare tolkning av begreppet är tätt förbunden med idén om ett öppet och demokratiskt samhälle, och på något sätt måste vi hantera det ofrånkomliga "skval" som genereras som en biprodukt av ett maskineri vars verkningsgrad aldrig kan förväntas närma sig 100 %.
Men någon jävla ordning får det vara. När det offentliga samtalet alltmer liknar Pentagons satiriska debatt om Selma Lagerlöf är det lätt att sätta skrattet i vrångstrupen.
Om du inte orkar läsa längre, jämför satiren ovan med det högst verkliga (och nyliga) seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna".
(Jag ser just nu på SVT hur en panel av "experter" betygsätter bidragen till årets melodifestival. Deras uttalanden handlar sällan om musiken; istället är det scenografi, artisternas utseende och kläder, bildproduktion o.s.v. som avhandlas. Inget att förvåna sig över, och kanske heller inte helt irrelevant, med tanke på att det är ett skådespel - en show - som tävlar.
Men precis som i "debatten" om Selma Lagerlöf framförs (eller utbyts) inga argument, inga motiv. Istället är det "åsikter" i bemärkelsen känslomässiga responser, som ventileras: "Den där killen har verkligen 'det'. Han är så snygg, och jag gillar de tunga trummorna. Jag ger bidraget en femma", säger någon. "Nej, nej, så är det inte alls", replikerar nästa panelist. "Artisten är ju bara äcklig och insmickrande. Bara gamla damer kan gå på något sånt. Och synth-blåset låter ju sååå 80-tal! En klar etta". Varpå programledaren salomoniskt konstaterar att expertjuryns betyg blir en trea. Och så vidare.
Men riktigt bisarrt blir det när experterna ger upp alla pretentioner på att ha någon egen åsikt över huvud taget, och istället börjar uttala sig om vad alla andra kommer att tycka. "Ja, vi har ju hört det förut", säger någon med ett menande minspel som antyder att vi här i panelen (och du framför TV:n) naturligtvis inte åter oss luras, "men den kommer att gå hem i stugorna". Och just därför får den en femma!
Dessa förutsägelser påminner inte så lite om marknadens hasardspel på intentioner av n:te graden, där att ha "rätt" innebär att pålitligt förutspå vad andra kommer att tro att andra kommer att tro att andra kommer att tro...)
Som lärare kan man reta sig vansinnig på att denna typ av "kunskapsbildning" har kommit att prägla såväl klassrum som pedagogiskt ledarskap och forskning. Men än värre blir det när inte bara politiken utan också vetenskapsjournalistiken urartar bortom varje tillstymmelse till heder och koherens.
Det är illa nog att världen härbärgerar ett icke ringa antal figurer som Lord Monckton. Mer beklämmande är att så många lyssnar på honom. Och rent fasaväckande är det att betänka att karln kan titulera sig forskningsrådgivare åt premiärminister Thatcher.
I bloggosfären tar sig förstås dessa fenomen ännu mer drastiska uttryck.
På Uppsalainitiativets blogg gör bl.a. Olle Häggström sitt bästa för att som vetenskapsman agera motvikt mot de "klimatskeptiker" som av olika skäl utnyttjar varje tjuvknep för att föra fram sina egna agendor.
Många (kanske de flesta) akademiker och vetenskapsmän väljer dock med viss ambivalens att undvika den förnedring och frustration som en på förhand utsiktslös konfrontation med dessa djupt ohederliga "skeptiker" ofelbart resulterar i. (Det är inte så lite gäng- och gangstermentalitet som råder där ute: Om polarna skrockar stödjande åt dina one-liners och blänger utmanande på din kontrahent, då har du också (den starkes) rätt att göra anspråk på seger.)
Jag är djupt imponerad av Häggströms civilkurage, tålamod och förmåga att hantera de sociala och psykologiska krav som ställs i varje konfrontation av detta slag. Jag undrar om han, med facit i hand, hade valt att delta i seminariet "Climategate och hotet mot isbjörnarna"...
Häggström backas upp av Erik Svensson. Den senare arbetar lika oförtrutet (bl.a. på sin blogg) med att ge röst åt förnuftet, men fäktas ogärna med väderkvarnar.
Ett "troll" är, enligt gängse Internet-terminologi, någon som avsiktligt försöker så split och sprida desinformation. Ibland är det bara på ren jävelskap, men självklart bedrivs "trolling" i organiserad form som ett slags kontraspionage på uppdrag av olika, mindre nogräknade, intressenter. Ett typiskt troll, med särskilt fokus på miljö och klimat, är Maggie Thauersköld Crusell, med sin blogg The Climate Scam.
Thauersköld tillhör dessutom underarten "tontroll". Detta är ett troll som har specialiserat sig på en (något mer) raffinerad form av passiv obstruktion, nämligen att hävda en neutral och konstruktiv hållning och att vädja om en angenämare "ton" i debatten. Detta är i själva verket en effektiv strategi för att 1) hålla kvar samtalet på Selma Lagerlöf-nivå, och samtidigt 2) förleda troskyldiga åhörare att tro att man faktiskt har ett ärligt och konstruktivt uppsåt.
Det är bl.a. denna typ av "debattörer" som Olle Häggström har valt att konfrontera med personangrepp, enligt devisen att en lögnare måste få kallas vid dess rätta namn. Och självklart använder tontrollet sådana framprovocerade uttalanden som ammunition...
30 apr. 2010
Jaha, så kan man ju också se på Körslaget...
Kommentarer överflödiga (hoppas jag).
Roddtävling
Några franska storföretag har tagit för vana att utkämpa en roddtävling (fyra man plus rorsman) företagen emellan, och lagen består av de anställda. Men så upptäcker en dag ledningen i ett av företagen att deras lag under några år alltid har kommit sist. Upprördhet och frågor; man betalar en expert, en sportkonsult, för att försöka förstå vad det är som händer. Experten drar igång en undersökning som varar flera veckor innan han når en slutsats: i båten finns fyra rorsmän och en enda roddare. Förvirring hos ledningen som ber konsulten om råd. Kärnan i expertbedömningen sammanfattas sålunda: roddaren måste motiveras!Ur Corinne Maier (2006), Hej lättja, Stockholm: Månpocket/Svenska Förlaget (orig: Bonjour Paresse, 2004, Édition Michalon). Översättning av Agneta Sellin.
22 apr. 2010
Turingmaskiner och neuronnät
Den springande punkten är möjligheten att specificera mänsklig intelligens (a) i princip) och (b) i praktiken.
Och även här är man ofta delvis överens: Ja, i princip går det (a). Detta ställningstagande är en konsekvens av en gemensam utgångspunkt: evolutionär, materialistisk och icke-transcendent.
Vad som ofta skiljer olika debattörer åt är graden av tilltro till möjligheten att i praktiken analysera och återskapa mänsklig intelligens (b).
En del verkar resonera att av (a) följer också (b).
Jag menar att (b) inte följer av (a), men jag vill ändå tro också på (b).
Vissa verkar mena att (b) är en så komplex uppgift att det inte är realistiskt att tro att vi skulle kunna lösa den.
Turingmaskinen är definitivt ingen lyckad modell för evolutionärt utvecklade kognitiva processer. Den är, däremot, en demonstration av att en s.k. von Neumann-arkitektur i princip är förmögen att lösa en ofantligt stor – men begränsad – mängd problem (utifrån en mycket begränsad repertoar av grundläggande operationer).
Huruvida denna mängd problem är stor nog att i princip rymma mänsklig intelligens är en öppen fråga.
Att likställa en dator med en Turing-maskin är missvisande, av två skäl. För det första (i) utvecklas datorer som inte bygger på von Neumann-arkitekturen. För det andra (ii) används datorer (av von Neumann-typ) för att simulera andra ”maskiner”, vilka i sin tur används för att ”simulera” intelligent beteende.
Huruvida (ii) innebär att de med Turingmaskiner implementerade ”maskinerna” med nödvändighet är begränsade till samma mängd problem som en Turing-maskin är en öppen fråga. (En maskin implementerad på en Turingmaskin är med nödvändighet logiskt reducerbar till en Turingmaskin, men beskrivningen av den maskin som implementeras kan eventuellt möjliggöra kraftfullare beskrivningar av de uppgifter som den sätts att lösa.)
En mer realistisk modell av den arkitektur som (troligen) ligger till grund för mänsklig intelligens är (artificiella) neuronnät, ANN. Påstående (a) ovan inrymmer delvis tron att sådana modeller kan utvecklas så att de fångar allt som är relevant för beskrivningen av den maskin som möjliggör mänsklig intelligens. (Men det kan förstås vara så att någon ”detalj” undgår upptäckt, som en konsekvens av observationens teoriberoende, eller av begränsningar i de instrument och sinnen som används för inspektionen av den mänskliga förlagan.)
Huruvida ANN i princip är förmögna att lösa en större mängd problem än en Turingmaskin är en öppen fråga. Jag är övertygad om att så är fallet.
Huruvida ANN som implementeras med hjälp av många sammankopplade von Neumann-datorer kan reduceras till en Turingmaskin är en öppen fråga (tror jag).
Som vanligt finns djävulen i detaljerna. De svårfångade fenomen i mänsklig kognition (för att inte tala om andra mentala processer) som vi finner så svåra att definiera kan mycket väl vara utslag av kvantitativa skillnader mellan de ANN som hittills skapats och den mänskliga hjärnan (antalet noder och kopplingar, t.ex.). Det kan också tänkas uppkomma som ett resultat av kvalitativa skillnader (avsaknad av någon, förbisedd, komponent).
Men mest troligt är att skillnaderna inte ligger i arkitektureras kapacitet, utan i hur de är ”inställda”. Även om ANN kan tävla med den mänskliga hjärnan med avseende på antalet noder, antalet kopplingar, signalhastighet o.s.v.; och även om ANN är en i allt väsentligt fullständig beskrivning av hjärnans arkitektur; återstår frågan om vilka kopplingar som görs; vilka signaler som skickas, och när. En icke obetydlig komplikation är att ett (mänskligt) neuronnät är extremt dynamiskt och självjusterande – både på kort sikt (inlärning m.m.) och lång (evolution). Att modellera detta (på ett adekvat sätt) är en central del av forskningen inom AI.
Det är alltså här problemen ligger: i ”monteringen” och i ”handhavandet”.
Den första förbränningsmotorn krävde säkerligen en hel del justeringar innan den äntligen fungerade. Innan en mängd inställningar hade gjorts fungerade den troligen inte alls, trots att konstruktionen i princip var ”korrekt”. Och även efter det att motorn för första gången faktiskt hade hostat igång, krävdes ett grannlaga arbete för att finna de optimala inställningarna. Kanske har våra artificiella intelligenser redan hostat?
För att motorn ska åstadkomma något som en utomstående betraktare skulle uppfatta som meningsfullt krävs också att den integreras i ett större system – ett fordon – och att detta system i sin tur integreras i ett ännu större system – framförandet av fordonet i från punkt A till punkt B i trafik. Kanske står vi framför en bil, men vet ännu inte hur man kör den?
---
* "Kvalitativa språng" är besläktade med emergenta beteenden och icke-reducerbara egenskaper (paradexemplen är myrsamhällen och vatten). De kräver inte med nödvändighet transcendenta förklaringsmodeller, men de kan defintivt försvåra (och eventuellt omöjliggöra) den "reverse engineering" av mänsklig intelligens som forskning inom AI utgör.
21 apr. 2010
Hur var det nu med stark AI?
Spinozas värld 3 [...] kan man förstås tänka sig som möjlig att behärska av en artificiell intelligens. Men [...] den objektiva värld 3 [är] död utan ett tolkande och handlande subjekt. På samma sätt är det därmed med AI, den kan användas som hjälpmedel att organisera och utveckla objekt i värld tre, men står sig slätt i förhållandet till den fysiska världen utan hjälp av mentala processer, utan värld två.Jag kan inte låta bli att vifta lite med flaggan för Dennett och för AI.
Datorer lämpar sig förvisso för att sortera och söka i system av kodifierad kunskap.
Skeptiker använder ofta begrepp som ”tolkande och handlande subjekt” och ”mentala processer” i sin kritik mot idén om (”genuin”) artificiell intelligens. Man brukar också ofta framhålla vikten av integration med värld ett, alltså med den fysiska världen.
Frågan är emellertid var gränsen går – om det finns någon tydlig gräns – mellan det datorer bevisligen kan göra (bra) och det som vi kallar ”tolkning”, ”handlande” och ”mentala processer”. Om det inte finns någon sådan gräns, blir även ordet ”subjekt” problematiskt.
Jag tror personligen att s.k. stark AI i princip är möjlig. Att den hittills har framstått som praktiskt ouppnåelig beror vare sig på fysiska eller metafysiska begränsningar utan på svårigheterna att specificera exakt (eller kanske inte fullt så exakt) hur en intelligent människa fungerar.
Kanske är det så att dessa svårigheter är oöverkomliga för oss: kanske övergår det varje möjligt medvetandes kapacitet att analysera sig själv. Det vore i så fall en ganska elegant filosofisk ironi. Men om det är så, kommer vi aldrig att kunna veta det – en variant av halt-problemet. Och isåfall kan vi heller aldrig utesluta (den principiella) möjligheten till stark AI.
Notera att detta inte innebär ett hemfallande till transcendenta förklaringar av intelligens. Att något är praktiskt ouppnåeligt innebär inte att det är teoretiskt omöjligt.
(Det var länge sedan jag pysslade med dylika spörsmål, och jag behöver troligen läsa in mig. Men jag skulle tro att Dennett m.fl. anför liknande resonemang.)
20 apr. 2010
Mat, klimat, vetenskapsjournalistik och propaganda
Jag följde några av länkarna till läsarnas egna bloggar, och hittade bl.a. detta exempel på hur informationen landade: Ekologiskt snömos av Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Adam Cwejman.
Det var ett lågmält inlägg på Naturskyddsföreningens blogg, Fel återgett om matens klimatpåverkan, som uppmärksammade mig på studiens reception. Därifrån klickade jag mig bl.a. fram till ett inlägg av Harald Cederlund, forskare på SLU:s Biocentrum: Kött är en lika stor klimatbov som tidigare.
Vetenskapsjournalistik förvandlas alltsom oftast till en viskningslek, där det ursprungliga fenomenet på sin väg mot allmänheten förvrängs till oigenkännlighet. Bearbetningen börjar redan hos forskarna - observationens teoriberoende kan vi inte komma ifrån. Inte heller att samhällsdebattörer från olika ringhörnor gör ett snävt urval av information för att underbygga sina åsikter. Men tanken med det öppna samhället är ju att detta i möjligaste mån ska ske för öppen ridå: Valmanskåren åser hur de politiska kombattanterna väljer vapen ur samma, gemensamma och öppna förråd; hur de vässar sina värjor och duellerar; och väljer utifrån detta sin vinnare.
De bländande retoriska sticken i en sådan kamp må vara ojusta, och vi har lärt oss acceptera att folkets favorit inte sällan blir den som bär färggrannast dräkt, snarare än den som fäktar renast. Men i kapprustningens yra verkar de blanka (eller inte fullt så blanka) eggarna ha förbytts mot massförstörelsevapen: I sin iver att detronisera motståndaren offrar man gärna sin egen balans för att istället demolera hela arenan och därmed omintetgöra åskådarnas möjligheter att forma välinformerade omdömen.
Och medierna - supporterklubbarna - agerar villigt samvetslösa vapenhandlare.
18 apr. 2010
Intuition och politisk korrekthet
Vissa uppfattningar i samhället om t.ex. invandrare, kvinnor och homosexuella kan vi förnuftsmässigt utifrån våra adekvata idéer vara överens om. Men idéerna är historiskt ganska nya och många har ännu inte omfattat dem, vi tvingas lita till politisk korrekthet för att inte göra bort oss inför andra. Så småningom, efter ett par generationer, kanske, har de adekvata idéerna blivit till intuitiv insikt hos de flesta, den högsta av kunskapsslag och pressen att vara politisk korrekt blir överflödig.
Ibland blir jag förvånad över hur människor i min närhet verkar motsäga sig själva.
Jag - som snusare - brukar hävda att tobaksförbud på allmänna platser är ett bra exempel på hur ett ”lätt tvång” kan användas för att generera långsiktiga fördelar för alla – både de som (för närvarande) brukar tobak och de som inte gör det.
Även brukare, som jag själv, borde kunna se detta förbud som positivt, inte bara för icke-brukare. Det är sant att förbudet innebär ett omak för dem som för närvarande brukar tobak. Och kanske är det naivt att tro att fler än ett fåtal av dessa avslutar sitt bruk som ett direkt resultat av förbudet. Men icke desto mindre är förbudet tänkt inte bara som ett skydd för icke-brukare utan också som ett incitament för att hjälpa nuvarande brukare att sluta och – framförallt – för att minska rekryteringen av nya brukare.
Likväl – och här kommer den förvånansvärda motsägelsen – uppfattar många människor, även icke-brukare, förbudet som en förödmjukande och snudd på författningsvidrig inskränkning av medborgerliga rättigheter. Brukare kan möjligen förlåtas för att de låter sitt eget omak skymma de övervägande positiva effekterna på lång sikt och för andra människor. Icke-brukares invändningar kan möjligen delvis förklaras av identifikation med brukarna (”rätt vad det är förbjuder de något som drabbar mig”).
Ett uttalande som ”Jag vill ha rätten att röka ihjäl mig” kan tyckas konsekvent och principfast, särskilt som följandet av principen ifråga får negativa konsekvenser för en själv. Men detta är en illusion! Givet att man accepterar riktigheten i påståendet att rökning är skadligt för både brukare och icke-brukare (och det gör de allra flesta) är det i själva verket inkonsekvent att vifta med liberala principer för att försvara negativa beteenden, när man samtidigt är noga med att vara politiskt korrekt i andra avseenden: t.ex. genom att acceptera könskvotering.
Vad som är förvånande är den historielöshet som den här typen av motsägelser demonstrerar. En mängd relativt nya fenomen i dagens samhälle är resultat av ”tvång”, och motarbetades vid införandet. Men efter en påfallande kort tid har de accepterats som självklara.
En rökare som protesterar kraftfullt mot rökförbud, och samtidigt lika kraftfullt hävdar att det är självklart med nolltolerans mot alkohol i trafiken är en hycklare.
16 apr. 2010
Det postsekulära tillståndet, del 2b
Efter en mycket trevlig och givande korrespondens med Ola Sigurdson, samtal med en initierad och tillmötesgående kollega, samt viss eftertanke, skulle jag - innan jag går vidare i Sigurdsons bok - vilja förtydliga några punkter.
Sigurdson ställer sig inte reservationslöst bakom Kant, vilket min tidigare formulering möjligen gav intryck av. Kanske ligger jag själv närmare Kant än vad Sigurdson gör. Frågan gäller i första hand åtskillnaden mellan förnuft och tro, men också avståndet mellan vad förnuftet bjuder och vart drifterna leder.
Det jag främst fäster mig vid är Kants hävdande att religion är ett verktyg i moralens tjänst, snarare än tvärtom. Samtidigt tillstår jag att Kant förefaller orealistisk i sin kategoriskt förnuftsdrivna etik.
Mitt användande av termen "lustprincipen" var otydligt. Jag vore den siste att påstå att det goda eller det rätta kan likställas med det lustfyllda - eller att Kant skulle mena detta. Vad jag avsåg var behovet av något som "kröner pliktuppfyllelsen med lycka" - ett incitament till att inte följa minsta motståndets lag - vilket för mig speglar en insikt i grundläggande mänsklig psykologi, i enlighet med Freud.
Att detta behov existerar är knappast förvånande, särskilt inte om man som Kant föreskriver människor ett närmast robotliknande beteende. Även en mer pragmatisk syn på moral torde av nödvändighet inkludera tyglar och morötter för att förmå människor att faktiskt handla så som de skulle vilja handla (eller, kanske, som de säger sig vilja handla). Om man har ambitioner att föreskriva ett gynnsamt beteende - på lång sikt och i dess vidaste konsekvenser - måste man närma sig denna uppgift utifrån mänsklig psykologi, med dess inbyggda svagheter: kortsiktighet och närsynthet.
Terry Eagleton, i sin kritik av överdriven rationalism, talar om att förnuftet måste tempereras av - grundas i - något utanför sig själv. I någon mening måste vi acceptera att förnuftet är passionernas slav. Men vilka passioner bör förnuftet tjäna?
Det är detta jag avser när jag pratar om "auktoritet" - något som förmår vända svaghet till styrka; som driver människan att utnyttja sitt förnuft fullt ut för att övervinna sina svagheter - inte bejaka dem. Oavsett vad man tror om människans inneboende "godhet" eller "ondska" i något slags naturtillstånd ger dagens värld, präglad av individualism och globalisering, upphov till en moraliskt negativ spiral som kraftfullt måste motverkas.
En social kropps inflytande är inte nödvändigtvis proportionell mot dess massa och entydighet. Men nog torde både kroppen och det offentliga samtal som den ingår i gynnas av tydlighet och konsekvens? Jag funderar på detta, och slås av att frågan kan rymma obehagliga implikationer. Samtidigt ställer Sigurdson motfrågan: "är inte ett av samtidens politiska problem sociala kroppar (inte bara religiösa) som är alltför skarpa i konturerna?" (personlig kommunikation, 9/4 2010).
Kanske tänker Sigurdson på det fenomen som jag slarvigt benämner "hegelianism": en - ofta outtalad - utgångspunkt i tankar om mänsklighetens ständiga, förutbestämda, framåtriktade och positiva utveckling mot ett slutligt måltillstånd. Utifrån denna utgångspunkt dras slutsatsen att människors mångfald, välstånd och lycka enligt någon naturlag ständigt och oåterkalleligen förmeras. Det är en antropocentrisk idealism som utmärks av illusioner om människans plats i världen; om hennes godhet, dådkraft och omdömesförmåga. Den leder i praktiken till en grov överskattning av felmarginalerna för mänskligt handlande.
Utifrån en sådan utgångspunkt förefaller exempelvis klimathot obetydliga, eller grovt överdrivna. Det är också en sådan utgångspunkt som gör människor blinda för det orimliga i ständigt ökad befolkning, tillväxt och konsumtion. Man börjar helt enkelt sitt resonemang om världen bakifrån: Eftersom allt kommer att sluta lyckligt så måste alla indikationer på motsatsen vara falska.
De jag kallar "hegelianer" är de Eagleton kallar "credulous triumphalists" och "death-of-history merchants" (The Limits of Liberalism, 31'50" och framåt). Och när Eagleton exemplifierar dessa med George W. Bush och hans "krig mot terrorn" och "frigörelse av Irak" verkar "alltför skarpa konturer" vara en träffande beskrivning. Om man bortser från de kallhamrade cynikerna är det lätt att få för sig att människor med denna övertygelse har fått en överdos av "barnatro". En man som definitivt inte har släppt taget om snuttefilten är Francis Fukuyama...
13 apr. 2010
Terry Eagleton
Filmade föreläsningar:
Christianity: Fair or Foul
The Limits of Liberalism
Culture and Barbarism
Faith and Reason
Böcker:
On Evil (2009)
Trouble with Strangers (2008)
The Meaning of Life (2007)
The Idea of Culture (2000)
(En fullständig biografi finns här.)
8 apr. 2010
Det postsekulära tillståndet, del 2
Religion och social kropp
Att kunna hänvisa till ”religion”, antingen för att göra religionen till en skyddad sfär med vissa privilegier eller för att avvisa den helt som något irrationellt och förlegat, är ett mäktigt politiskt och retoriskt verktyg, ett verktyg som spelar en allt större roll i samtida politisk diskussion.
Detta verktyg används så flitigt att t.ex. en debattartikel om ohederligheten och den bristande logiken inom Intelligent Design-rörelsen automatiskt uppfattas som religionskritik, även av icke-troende; eller att elever på det naturvetenskapliga programmet stirrar undrande på en lärare som ber dem fundera över om den moderna fysiken verkligen motsäger förklaringsmodeller bortom den mänskliga horisonten. Och alldeles oavsett vad som eventuellt hålls för sant inom ett vetenskapligt fält eller en logisk modell, är det både fåfängt och naivt att sluta sig till att detta någonsin skulle eliminera det djupt mänskliga behovet av existentiella ramar och vägledning. (Ska vi sätta vår tillit till vetenskapen måste vi också ta till oss humanvetenskaperna, inte minst psykologins imponerande men förvånansvärt negligerade korpus.)
Religion är ”inte ett fenomen bortom historia och kultur” (s. 30). Trots detta tenderar många att idag ta dikotomierna tro–vetande och religion–politik för givna. För detta finns många historiska skäl, både goda och dåliga. Det väsentliga nu är emellertid att vi inte låter vare sig rädsla, hybris eller rent bedrägeri hindra oss från att ifrågasätta distinktionerna. (Humanisterna är livrädda för ett sådant resonemang: det leder rakt ned i vidskepelse, new age och annat flum; det förhindrar inte bara fortsatt utveckling utan skulle också raskt rasera de senaste århundradenas framsteg och slunga oss tillbaka in i en mörk medeltid.)
En av Sigurdsons utgångspunkter är alltså att religionen inte alls är på väg att försvinna i det moderna samhället, utan att den tvärtom gör en återkomst. Han backar upp detta påstående bland annat genom att hänvisa till utvecklingstrender utanför Europa (s. 31-32). Jag tror dock att det det finns en viktig pedagogisk poäng i att hålla sig inom Europas gränser här. Det saknas ju knappast indikationer på att ”det andliga sökandet puttrar och kokar under [det senaste seklets] lock” (som Sigurdson uttryckte det i en intervju publicerad på Kulturguiden) även här, särskilt om man i dessa inbegriper en närmast desperat konsumism (”varuhuset [blir] vår tids kyrka”).
Sigurdson lyfter dels fram det eurocentriska felslutet: Vi utgår ifrån att den utveckling som genomgåtts i Europa också är den som andra (eftersläpande) delar av världen måste genomgå (s. 32). Att detta inte är sant, menar Sigurdsson, visas t.ex. av den politiska islamismen i Mellanöstern. (Och varför inte av den statskontrollerade kapitalismen i Kina?) Och den utveckling vi faktiskt genomgår här i Europa – visar den verkligen en avtagande religiositet, som den officiella beskrivningen vill hävda?
Religionssociologer beskriver den moderna västerlänningens andlighet som ”belief” (privat) snarare än ”belonging” (till en institution); det är en del av den allmäna ”subjektiva vändningen” i vilken individen undviker att axla objektiva roller. Sigurdson säger att denna vändning inte nödvändigtvis måste likställas med egocentrism (s. 33), men jag tvivlar…
Det må så vara att moderna människor har en undertryckt kapacitet till större solidaritet och ”split vision”, men det innebär isåfall bara att klander i stället kan och bör riktas mot deras oförmåga eller ovilja att erkänna och hantera sitt beklagliga tillstånd. Samhällsklimatet befordrar ett frihetsbegrepp som innebär undvikande av tvång och ansvar och som uppmuntrar individen att maximera personliga fördelar – för att sedan se mellan fingrarna på nästan som gör detsamma. Detta är vad termen ”belonging” implicerar för mig.
När religionen privatiseras försvinner individens koppling till en specifik religiös gemenskap: ”den kedja som höll samman individ och gemenskap har brustit och effekten blir en form av kollektiv minnesförlust” (s. 34). Och när traditioner och institutioner inte utövar någon självklar auktoritet ”måste varje appell till traditionen åtföljas … av ett klargörande beträffande dess gränser, som i sig underminerar varje föreställning om en oomstridd auktoritet.” (s. 34).
Och det duger naturligtvis inte. ”Plocka själv”-andlighet ger inte upphov till någon koordinerad eller konsistent viljeriktning och kan därmed inte likställas med (en) traditionell religion. Religiositet i denna moderna form kan därmed inte heller tillskrivas en koherent gruppidentitet och kan därför inte utgöra en röst i det offentliga samtalet.
En privatiserad tro har i Sverige ”kunnat leva i symbios med ett statskyrkosystem, där själva institurionen [har] reducerats till en juridiskt förstådd statlig administration av människors behov av ritualer och religiositet.” (s. 36). Detta är ju också kärnan i den kritik som riktats mot Svenska kyrkan av de uttalat religionskritiska Humanisterna.
Men samtidigt, menar Sigurdson, har ”upplysningstänkandets egna kunskapsanspråk kommit att modereras i förhållande till de ursprungliga, tämligen optmistiska föreställningarna om möjligheten till absolut kunskap” medan dess ”praktiskt-politiska dimensioner inte klingat av” i motsvarande grad (s. 38). Touché!
Om moderniteten ses som ett ofullbordat projekt (i linje med Habermas och många andra) finns, säger Sigurdson, ingen anledning att ”a priori ifrågasätta att det finns andra, och mer fruktbara, sätt att tänka om relationen mellan religion och politik”.
En ”normativ föreställning om religion som något i princip subjektivt” (s. 40), öppnar upp för kritiken av en diffus, heterogen och godtycklig livsåskådning, och är troligen det största hindret för ett mer konstruktivt samtal. Det bör noteras att denna föreställning är lika vanligt förekommande på båda sidor om skranket. Även motiven bakom denna delvis medvetna rörelse mot det individuella kan härledas till rörelser såväl inom som utom religionen. Sigurdson nämner fem, varav tre är gemensamma: protestantismen, pietismen, religionsfriheten, upplysningen och nationalstaten.
Att tänka sig en religion som är privat i radikal bemärkelse, dvs en religion som existerar bortom varje form av religiös gemenskap med vidhängande trosbekännelser och riter, vore att föreställa sig en abstraktion. Explicita eller implicita trosbekännelser – som formulerar någon form av gemensam världssyn, vision och moral – och riter – alltså något slags kroppslig gestaltning som följer någon form av regelbundet mönster – finns även hos mindre offentligt synliga eller etablerade religioner. Man måste alltså inte tänka på en kyrka, moské eller synagoga för att dikotomin mellan privat och offentligt skall bli prekär. Visserligen är högst privat religion tänkbar som en konsekvens av det västerländska samhällets subjektiva vändning, ett slags oformulerad och vag religiositet, men även här existerar en sådan för det mesta i symbios med några mer konkreta institutioner, om det så begränsas till den lokala kristallterapigruppen eller den enskilda läsningen av en bönbok. Även den så kallade nyandligheten är med andra ord ett socialt fenomen.
(s. 45)
Sigurdson fortsätter: ”Att urskilja en speciell och unik dimension av det mänskliga livet som ’religiös’ blev ett sätt att skilja mellan den lojalitet gentemot staten som avkrävdes individen som medborgare och de värderingar hon eller han kunde hysa som privatperson.” (s. 47).Detta kontrasterar skarpt mot Augustinus tankar om ”Guds stad”, där det handlar om ”hur man skall leva ett liv som på bästa sätt förmår utveckla människans olika förmågor”. Religion är för Augustinus ”ett slags praktik utförd på ett autentiskt sätt.” (s. 49). Och är det inte det vi eftersträvar?
Så kommer Kant. Han påpekar att ”moralen existerar inte för religionens skull utan religionen för moralens skull” (s. 51). ”Eftersom det inte är säkert att lycka och plikt sammanfaller i vår jordiska existens”, postulerar förnuftet ”existensen av en Gud som kröner pliktuppfyllelsen med lycka.” (s. 51). Och jag vill återigen peka på behovet av auktoritet. Kanske är det implicit i Kants åberopande av lustprincipen?
Eller kanske inte? ”Som teoretiska föreställningar har [begrepp om Gud] inget egenvärde, eftersom de helt enkelt överskrider människans kunskapsförmåga.” (s. 51).
Istället för att förmedla någon kunskap om relationen mellan människa och Gud … blir de till medel för människans självbedrägeri genom att hon föreställer sig en Gud som stämmer överens med hennes egna syften och som befriar henne från moralens mödosamma väg. Kant skiljer därför mellan den historiska tron och den moraliska tron, och menar helt enkelt att den traditionella kristna kyrkan … endast har värde i den mån som den stärker den moraliska tron. Dessa liturgier, bekännelser och teologier har inget egenvärde; deras funktion är i stället att åskådliggöra det sinnelag som den moraliska plikten påbjuder. … Emellertid finns det en ständig risk för att den historiska tron överskrider gränserna för det praktiska förnuftet och blir till ett sätt att försäkra sig om Guds välvilja. I så fall förfaller gudstjänsten till en självbedräglig fetischdyrkan.”
Kants kritik är förstås ständigt aktuell. Men den utgör knappast ett hinder för Sigurdsons projekt, snarare tvärtom: ”Att fira nattvard kan således vara ett sätt att vidga människors medvetande såtilllvida som riten konkret åskådliggör ’idén om ett världsborgerligt moraliskt samhälle’. Ja, precis så vill jag uppfatta det.
I Kants efterföljd har västerlandet emellertid – av flera skäl – ”kommit att premiera en subjektivistisk förståelse av religion som alltså kommit att bli starkt normerande, även i sina sekulära versioner, för vad som ska räknas som sann religion – från ett modernt protestantiskt perspektiv – eller som acceptabel religion – från ett liberalt, sekulärt perspektiv.” (s. 58). Sigurdsons kommentar: ”En politiskt ofarlig religion är en religion som inte uppfattar att den har en kropp.” (s. 58).
Mig synes det som om även politiken idag har förpassats till det privata. De starkt individualistiska dragen som präglar samtidens samhällsdebatt medför en högst påtaglig risk för (moralisk) splittring och handlingsförlamning – och det ligger nära till hands att tro att denna risk delvis exploateras medvetet. För att parafrasera Sigurdsson: ”En politiskt ofarlig individ är en individ som inte uppfattar att hon är del av en social kropp.”
Ett symptom på detta är kanske att det, ”samtidigt som det alltså är nödvändigt att förstå religiösa fundamentalismer som moderna rörelser finns … en frestelse, hos en offentlighet skolad i den västerländska modernitetens separation av religion och politik, att projicera etiketten ’fundamentalism’ på alla religiösa rörelser som vill ifrågasätta det lyckade med hur västerlandet organiserat samhället under moderniteten. Därmed blir det också enklare att framställa sig som ’fri’.” (s. 63).
”Bodelningen mellan det privata och det religiösa respektive det offentliga och det politiska är en abstraktion av det mycket mer komplexa förhållandet melan frihet och nödvändighet i det nätverk av ömsesidiga, hierarkiska och ständigt föränderliga relationer vilka utgör en människas livsvärld”, skriver Sigurdsson (s. 65-66).
Religion är ”inte bara en åsikt eller en känsla som individen kan välja att föra fram i det offentliga eller inte, utan ett sätt att leva och handla.” (s. 66) Att vara religiös innebär därför alltid ”redan att vara politisk”. (s. 66). Men är den religiösa kroppen ”autonom, sluten och avgränsad”? Eller är den ”sammanflätad med andra, öppen och ofullbordad”? Sigurdsons svar är förstås det senare, och han beskriver religionen, i Heideggers termer, som en ”förvandlingspraktik”.
Religion förstås i vissa fall bäst – alldeles säkert när det handlar om frågan om relationen mellan religion och politik – som en historisk praktik, som liksom andra praktiker inte äger rum på egen hand utan i samverkan med både ideal och medmänniskor. … Den konkreta tron är … ett växelspel mellan ideal och medmänniskor…
Frågan om religion och politik är oundviklig, säger Sigurdsson: ”i den mån som religionerna är sociala förvandlingspraktiker blir det svårt att undvika att en viss religion också innebär vissa politiska ställningstaganden…” (s. 68).
För mig är det tydligt att sådana ställningstaganden svårligen kommer att ligga i linje med de övervägande liberalistiska strömningar som genomsyrar dagens politiska samtal (de kan däremot vara såväl konservativa som radikala, och ligga både till höger och till vänster). Är måhända vetenskaplig rationalism och upplysningsbetingad flumskräck trojanska hästar i den nyliberala revolutionens tjänst eller rent av förebud till [sic!] något ännu värre?, för att parafrasera Jan Selling i Arena (#2 2010).
Men att betrakta religion som en ”social kropp”; aktiv del ”av den politiska strävan efter det gemensamma goda” (s. 69) kan endast bli relevant om kroppen framstår som relativt stor och – framförallt – skarp i sina konturer. Ett lapptäcke av individuella, idiosynkratiska, religiösa utgångspunkter och praktiker kan inte ges någon offentlig, politisk röst. Var finns den religiösa ”partipiskan” i Sverige idag?