Jag blev positivt överraskad. Boken innehåller massor av godis, och ganska lite annat. Harari har rätt i det mesta och tillför en hel del eget, inte minst i syntes och klarhet.
Jag har under läsning - och glada utrop - stött på en del kritiska kommentarer som gått ut på att boken är betydligt sämre än sina föregångare och att den helt enkelt är dålig. Det förstnämnda kan jag inte uttala mig om, förutom att det delvis skulle kunna förklara det sistnämnda - genom kontrastverkan. Men i den mån andra förklaringar tarvas, känner jag mig faktiskt villrådig.
Jag har ju läst en hel del. När jag nu läser en bok som jag finner ovanligt bra, och samtidigt upptäcker att den av andra tvärtom uppfattas som dålig, så blir jag både orolig, fundersam och nyfiken.
Den kritik jag har sett har jag inte kunnat ta till mig. Den förefaller substanslös, irrelevant. Jag förstår den inte. Men nu slår det mig: Kan det vara så att klagomålen egentligen inte handlar om de till synes triviala faktorer som faktiskt tas upp, utan om ideologiska skavsår?
Det kanske inte är enstaka faktafel, översättningsmissar (?), urval, etc. som ger uppgov till kritik, utan just det innehåll som kritikerna inte kunnat behäfta med någon konkret brist? Trots att kritiken innehåller ord som ”slarvigt” och ”tunt”, så är det kanske det innehåll som faktisk föreligger - i tillräcklig omfattning - som är problemet?
Och jag, som sväljer detta innehåll med hull och hår, är förstås blind för de svårsmälta ingredienserna.
Med den idén som motivation upprättar jag en lista över några av de saker som Harari ifrågasätter - ofta i drastiska ordalag. Det kan ju hända att den innehåller en eller flera av kritikernas älsklingar och att detta faktum i sig, snarare än någon objektiv brist hos boken, förklarar de negativa reaktionerna.
Ja, kanske är det just det faktum att Hararis ifrågasättande är så svårundkomligt som resulterar i det annars svårförklarliga fenomenet att vissa recensioner samtidigt är både vaga och emfatiska. Just för att boken är så bra uppfattas den alltså som så dålig. Ja, jag tror faktiskt att det till viss del är så.
Listan? Här:
- liberalism
- individualism
- rationalitet
- fri vilja
- dualism
- kapitalism
- fria marknader
- imperialism
- nationalism
- religion
- fri företagsamhet
- opinionsbildning
- teknikoptimism
m.fl. Med ett antal underrubriker för var och en.
Jag säger som jag sa om SAS-filmen: Har du problem med innehållet (substansen) i boken, så är du en del av problemet.
Jag blir beklämd när jag funderar över hur många som inte är medvetna om de saker och problem som Harari tar upp. Men jag blir än mer orolig över dem som faktisk läser och inte håller med (eller som inte hade hållit med om de hade läst). Hur många är det?
Harari målar upp en hotfull bild av vår nära förestående framtid. De flesta av de problem han tar upp skulle vara nästan oöverstigliga även om vi alla vore överens om att de faktiskt föreligger. Om inte ens vi som faktisk läser boken kan komma såpass långt, ja, då kan Harari lägga till ett tjugoandra kapitel - ett Moment 22:
Det säkraste sättet att inte lösa problem är att inte erkänna dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar