Inte så smarta som de tror

Lisa Magnusson: "Humanisterna" är inte ens hälften så smarta som de tror (Metro, 8/11 -17)


Den här artikeln har redan blivit rundligen och rätteligen kritiserad på allehanda håll, inte minst av faktiska Humanister.

Jag känner mig inte motiverad att upprepa alla de uppenbara skäl till varför så är fallet, utan nöjer mig med att lägga till några tankar.

Det framgår aldrig av artikeln vad de s.k. humanisterna egentligen anklagas för. Texten avslutas abrupt, utan att något färdigt argument har framförts. (Men dessförinnan ett flertal halmgubbar och andra tveksamheter.)

Den allra mest välvilliga tolkningen av artikeln är denna: ”Människor som klandrar andra människor som söker sig till alternativmedicin för att vara irrationella, är arroganta.” (Undrar om författaren håller med.)

Även denna, alltför (*) välvilliga, tolkning kan ifrågasättas. Exempelvis kan man med rätta ifrågasätta, och tillrättavisa, dem som söker sig till alternativmedicin - utan att vara arrogant. Faktum är att sådana ifrågasättanden minst lika ofta görs av omtanke. Dessutom kan även den som faktiskt är, eller framstår som, arrogant ha gott uppsåt. Framför allt: Om man har rätt (eller har de bästa argumenten) så har man det även om man är arrogant.

Man kan fråga sig om de som söker sig till alternativmedicin (av olika slag) tjänar på att bemötas med förståelse (av olika grad), och vilka andra negativa konsekvenser detta i så fall kan få.

Och låt oss nu inte blanda bort korten: Skolmedicinen är inte perfekt; inte heller sjukvårdsapparaten; läkare bör i högre grad (ges möjlighet att) inta ett helhetsperspektiv på sina patienter; läkemedelsindustrin har ett delvis negativt inflytande. Visst! Men det är inte detta artikeln talar om.

---

(*)

Antingen är artikeln medvetet skriven för att uppröra, eller så är författaren åtminstone själv medveten om bristerna i argumentationen men har av olika anledningar ändå valt att lämna den till publikation. I så fall medverkar författaren medvetet till en mycket allvarlig och negativ samhällspåverkan.

Alternativt förmår författaren inte frambringa ett klarare resonemang, och ser inte heller de svårartade bristerna i sin text - och notera nu noga att jag inte avser vare sig de faktapåståenden eller värderingar som presenteras, även om dessa naturligtvis också kan diskuteras, utan endast den rent formella framställningen. I så fall utgör artikeln ett ledsamt exempel på vad som är gångbart i dagens medieklimat.