Musikalisk hedonism

Jag har lyssnat en del till Schumanns pianokonsert i a-moll de senaste veckorna. Verket tar en dryg halvtimme att spela, och under större delen av denna tid ser jag fram emot den näst sista minuten. Det är då den sista satsen når sitt klimax och den vackraste av harmonier får blomma ut. Men bara en kort stund. Tio sekunder. Jag ryser och känner mig tillfredsställd. Jag känner att hela stycket är riktigt bra och jag vill strax spela det igen. Men ska jag verkligen ta det från början? Jag kan ju nöja mig med enbart den sista satsen. Kanske spola fram en bit i den. Kanske hela vägen fram till det "gôttaste".

Klassisk musik (i ordets rätta bemärkelse), och den s.k. sonatformen i synnerhet, renodlar denna musikaliska Kama Sutra. Exposition, utveckling, rekapitulation. Paradexemplet är Mozarts 41:a symfoni som i den fjärde och sista satsen når allt högre, rent extatiska, höjder. Mot slutet av satsen når verket sitt klimax, och nackhåren reser sig programenligt.

Malcolm Arnolds 5:e symfoni är ett (modernare) exempel på hur även det lilla scherzot (ofta placerat precis före den sista satsen) kan innehålla russinet i kakan. I centrum av dessa fem minuter växer en oemotståndlig, ironisk vals fram och lyssnaren kan omöjligt hålla smilbanden i schack. Särskilt som det till synes glättiga också levererar "just a little more bite", som det heter i reklamen. (Ungefär som Last Week Tonight.)

Jag har också lyssnat till Peteris Vasks samtida och ganska "taggiga" stråkkvartetter. De behåller mitt intresse hela tiden, utan att innehålla några utpräglade passager av örongodis. Däremot lockar mig Jacques Duphlys stycken för cembalo, från 1700-talet, just med sådana passager - och de upprepas dessutom flitigt. Ett typiskt exempel är La Vanlos stigande melodi mot pedaltoner.

Jag jämför med modern populärmusik, men också med äldre tiders folkmusik. Kan man se någon historisk trend; någon fundamental förändring i relationen mellan skapare och brukare?

Min spontana slutsats är att den omedelbara och den uppskjutna behovstillfredsställelsen nog har samexisterat under lång tid, åtminstone det vi kallar historisk tid. Att gå pang på rödbetan är inget nytt. Inte heller att dra ut på njutningen, dels som ett sätt att förhöja den; dels som ett sätt att signalera och erfara sofistikation - vilket i sig är en njutningsform.

Jag jämför också med klassisk komedi och tragedi, moderna sitcoms och tv-serier, filmer. Litteratur, från både kiosk och antikvariat. Berättelsebågar: Början, mitt och slut. Här, till skillnad från i musikens värld, tycks njutningen kräva åtminstone en viss väntan. Man kan inte ens berätta en Bellman-historia utan att först ge en viss bakgrund; bygga upp en viss förväntan. Det närmaste vägen till förlösning är ordvitsen, som förvisso kan vara kort, men vars katharsis likväl beror av det delvis omedvetna - och lyckosamma - detektivarbete som den genererar hos lyssnaren.

Förr eller senare är det är kolan man vill åt. Plocka russinen ur kakan. Men vad, om något, går förlorat vid omedelbar behovstillfredsställelse?

Jag tror att en ko(n)st som utgörs endast av sötsaker, utan några fibrer eller beska, förminskar varje upplevelse och leder till olyckligt tröstätande utan egentlig tillfredsställelse. Kanske också utan insikt om eller ens avsaknad av verklig tillfredställelse. Detta är den hedonistiska spiralen. Detta är Schlaraffenland.

Jag tror att de flesta upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara, utan något element av förväntan, eget arbete och upplösning.

Jag tror att många upplevelser blir mindre än de skulle kunna vara om inte också vägen är en del av målet - ibland kanske hela målet.

Modern inspelnings- och förmedlingsteknik accelererar en "snuttifering" som tillåter brukaren att "kortsluta" verk. Detta påverkar inte bara den enskilda brukaren utan tvingar också fram ett allt "sötare" utbud. Relationen mellan skapare och brukare förändras, och skaparen förlorar makt. Men precis som i relationen mellan herre och dräng så drabbas också brukaren.

---

Tredje satsen av Schumanns pianokonsert i a-moll på Spotify  (9.40-9.50 händer det!)

Fjärde satsen av Mozarts 41:a symfoni

Scherzot i Malcolm Arnolds 5:e symfoni

Peteris Vasks 3:e stråkkvartett

La Vanlo av Duphly (första gången runt 0.40)