Fia med knuff

Guardian Science: Nudge Theory

Ångrar nästan att jag köpte Sunsteins nya bok (har inte läst den ännu). Som många amerikanska beteendevetare har han bra koll på mekanismerna men är så libertarianskt indoktrinerad att slutsatserna och åtgärdsförslagen blir ganska tandlösa. "Paternalism" är tabu; individen vet i slutänden alltid sitt eget bästa; och en osynlig hand sköter samordningen.

Brittiske Halpern, vid myndigheten (!) BIT - Behavioural Insight Team ("Nudge Unit") är riktigt skarp. Tänk att ha sådana statliga tjänstemän! Men även han undviker helst, eller väljer att inte se, konflikten mellan valfrihet och styrning.

Att flytta godiset från snabbköpskassan är OK, men inte att begränsa utbudet. Att märka cigarettpaketen är OK, men inte att ta bort dem. Tänk om någon faktiskt - överlagt - vill leva snabbt och dö ung? Who's to say otherwise?

Det förundrar mig att man kan veta så mycket om mänskligt beteende utan att också inse att vi är mycket flexibla. De praktiska och etiska problemen med att inskränka valmöjligheter är mycket mindre än motsatsen.

Rationella trots allt

Burke sa att människor förtjänar handlingsutrymme i förhållande till hur väl de lägger band på sina drifter. Smith och Hayek framhöll att enskilda individer inte agerar rationellt i varje enskild situation.

Konservativa och liberaler drar olika konsekvenser av detta, men båda har fel. 

Hur formar vi ett gott samhälle? Genom att inrätta normer. Människor är först och främst  normföljare, och samhället, enligt David Lloyd George, är en smälta varpå man kan man prägla nästan vad som helst så länge man gör det med fast hand och beslutsamhet.

Vi är definitivt rationella nog att tillsammans utforma goda normer och institutioner - ramverk för deras efterlevnad.

Men vi låtsas att vi inte är det.

Arv och miljö

Föräldrar påverkar inte sina barn (Arpi, SvD 9/2 -17)

Personligheten, alltså. Men glöm inte: Även om vi inte kan påverka personligheten så kan och bör vi definitivt påverka beteendet. Både genom uppfostran och samhällsinstitutioner. 

Även om jag verkligen gillar Henrichs bok, The secret of our success: How culture is driving human evolution, domesticating our species, and making us smart (2016) och förstår varför den har fått sin titel, så tyckte jag redan innan jag började läsa - och tycker fortfarande - att den (titeln, alltså) är olycklig och tvetydig.

Boken skulle nästan lika gärna kunna heta "The Secret of Our Current Failure" i stället. I stora stycken går den att läsa (inget Henrich gör själv, nota bene!) som en lista på argument för en mycket konservativ inställning: Vi människor begriper inte den förborgade visheten i traditioner och institutioner, och rationalistisk hybris är kontraproduktiv, särskilt som vi själva i första hand utvecklats till troskyldiga imitatörer snarare än objektiva optimerare.

Alltså: Pilla inte med omfördelning och social ingenjörskonst för att åtgärda situationer som t.ex. den som beskrivs i artikeln The Big Reason Whites Are Richer Than Blacks in America: Inheritance matters a lot more than previously thought (Bloomberg, 8/2 -17; tack för tipset, Kimmo!): Den existerar troligen av en god anledning. I vilket fall kan den inte förbättras annat än genom tidens stilla gång.

Fast sådana argument lider ju av samma problem som gammal "hederlig" socialdarwinism.

Ett modernt exempel: Nyligen lyssnade jag på Jordan Peterson (på Sam Harris podcast) som talade sig varm för något han kallade "darwinistisk sanning" - något som uppenbarligen skulle vara bättre än den postmodernism han vände sig mot. Det enda jag kunde få ut av närmare tre timmars pladdrande var att den enda "objektiva" sanning som står till buds vid någon enskild tidpunkt är segrarens sanning. Den segrare som koras först någon gång i framtiden genom att då visa sig vara (ensam) herre på täppan. Hepp!

Henrich själv drar, som sagt, inga sådana växlar. Men han är mycket tydlig med att både en förutsättning för och en konsekvens av kulturell evolution är individer som accepterar traditioner, trosföreställningar och auktoriteter och som inte i alltför stor utsträckning ifrågasätter och på eget bevåg försöker kortsluta en långsiktigt gynnsam (causally opaque) institution eller utveckling genom självsvåldig kortsiktig "optimering".

Sådana resonemang liknar och kan användas som argument för en konservativ politik. Det finns å andra sidan massor av saker i Henrichs bok som kan åberopas av progressiva rationalister.

Henrich skriver t.ex. om extremt omständig matberedning som - utan att någon förstår det - inbegriper ett eller flera verksamma och viktiga steg (ingen vet vilka eller varför). I extremfallen visar sig inte fördelarna med dessa steg inom en eller flera generationer. De kan alltså inte motivera beredningsprocessen för de individer som utför den. Detta görs i stället med ex. tabun, traditioner, ceremonier, myter etc. Även i fall där individer kan kringgå sanktioner och därmed lockas att "rationalisera bort" till synes ej nödvändiga steg, finns ett selektionstryck mot sådan "intellektualism" eftersom den på sikt leder till sämre resultat och dessutom till att värdefull ackumulerad "visdom" förloras.

Jag gjorde liknande reflektioner kring flera andra exempel i boken, t.ex. sådana som hade att göra med följande av prestigefulla individer - härma allt!. (Tack, Patrik, för att du pressade mig på ett förtydligande.)

Men, återigen, Henrichs bok är en pärla.

While most evolutionary researchers agree that intergroup competition, especially in the form of violent conflict, was probably part of life in ancient hunter-gatherer societies, there are two main alternative views regarding how this competition influenced our genetic evolution. The canonical view, staunchly defended by the psychologist Steven Pinker, is that intergroup competition plays no role in shaping either genetic or cultural evolution. An alternative view, recently reenergized, is that intergroup competition shaped not cultural evolution - as I argue - but genetic evolution. Under this view, warfare and differential extinction drove genetic evolution and shaped human nature directly (Haidt 2012, Wilson 2012, Wilson and Wilson 2007, Bowles 2006). The first view is contradicted by evidence showing that intergroup competition leads to the differential spread of certain cultural traits, including both social norms and technologies. Intergroup competition also helps account for the intricate and subtle institutions we commonly observe across the diverse societies that expand and sustain cooperation. Adherents to the canonical view are stuck arguing that yes, intergroup competition was common, but no, it somehow never influenced which social norms or practices survived, were copied, and spread. You've now only seen the tip of an iceberg of the evidence showing the importance of intergroup competition for cultural evolution (Richerson et al.. forthcoming). For Pinker's view on group selection, see http://edge.org/conversation/the-false-allure-of-group-selection. However, be sure to read my commentary on Pinker's piece at the same site. 

The other view, that intergroup competition has directly shaped human genetic evolution, need not conflict with what I'm focused on here. However, there are a couple of reasons to suspect that the direct role of intergroup competition on genetic evolution is, at least, secondary to the process I'm describing, and possibly trivial. Here's the key: for intergroup competition to have any effect on evolutionary processes, be they cultural or genetic, groups have to remain relatively distinct along whatever dimensions are providing some groups with competitive advantages over others groups. For social norms, this is easy to see. If I move into your group from another group, my kids and I have to adopt your kinship and marriage norms. If we don't, my kids either won't have any relationships (which govern helping, food sharing, sex, trade, etc.) or they will be doing all the wrong things (norm violations). They might, for example, repeatedly make Kula's mistake and violate an incest taboo by sitting near the wrong girl or boy, which will get them sanctioned in some way. However, for genes, if people from different groups have sex, the relevant genetic differences between the groups will quickly go away. Either they initially advantaged groups will get the "bad" genes from the disadvantaged groups, or the disadvantaged groups will get the "good" genes. This genetic mixing means the groups will become increasingly indistinct. The point is, cultural evolution can sustain differences between groups in a manner that genetic evolution cannot. Exacerbating this genetic mixing is the fact that human-style intergroup competition often increases the flow of genes between groups. Victorious groups in warfare frequently take the younger women and girls from the defeated groups as "wives" - in fact, access to "wives" is often the explicit reason why men from one group attack another. This creates a big inflow of genes from the losers to the winners. Or, in the absence of violence, it's still the case that men from more successful groups look for, and often find, their future wives (or short-term mates) in less successful groups. This again causes genes to flow rapidly into the more successful groups - which will wipe out the genetic differences between the groups. The couple's children might adopt all of their father's social norms, by living in his community, but no matter what, they retain half of their mother's genes. This, and other forms of differential migration, deplete genetic differences among groups while not reducing cultural differences. Data on genes and culture from the modern world confirm these stark differences, with many genetically indistinguishable groups remaining culturally quite different; see Bell, Richerson, and McElreath 2009 for analyses of genetic versus cultural variation. More generally, see Henrich 2004a, N. Henrich and Henrich 2007, and Boyd, Richerson, and Henrich 2011b. 

Beyond this, our species' capacity for large-scale cooperation is tightly hinged to the presence of culturally evolved reputational and sanctioning systems, and on internalized social norms. Thus, the psychological evidence regarding human sociality and morality is most consistent with innate mechanisms adopted to a culturally constructed world (see chapter 11). It's difficult to square this empirical evidence with either of the alternative views described above.

Henrich, The secret of our success, p. 356-357.