... proletären hålls inte i fysiska bojor eller är utsatt för explicita hot, så hur kan ett kapitalistiskt system som till synes främjar och garanterar individens frihet vara ett exploaterande system? Cohen svarar att arbetaren visserligen är fri att göra en klassresa och själv bli kapitalist, men att arbetarklassen som kollektiv inte åtnjuter samma möjligheter. Om en arbetare frigör sig från proletariatets bördor, så bidrar dennes resa till att sluta öppningen för de andra arbetarna då kapitalistklassen är beroende, både i praktiken och begreppsligt, av arbetarklassens existens.
... är inte kapitalismen det system som bäst främjar och skyddar vår frihet; låt vara att systemet har begränsningar? Cohen argumenterar för att det i själva verket är tvärtom: kapitalismen och den fria marknaden leder till mindre frihet totalt sett, eftersom varje frihet som kapitalismen säger sig skydda genom sitt insisterande på privat äganderätt samtidigt innebär någon annans ofrihet. Privat äganderätt bygger på någon annans icke-äganderätt och all icke-äganderätt innebär en ofrihet.
(s. 14)
Gemenskapsprincipen är nu inte bara en del i Cohens bild av ett socialistiskt - och idealiskt - samhälle; den har även direkt bäring på incitaments-argumentets giltighet [...] Den innebär att explicit rättvisa inte bara är en fråga för grundläggande samhällsinstitutioner, vilket Rawls hävdade, utan också utsträcks till att vara normerande för förehavanden mellan individer. På basis av nämnda princip kan den som handlar på ett sätt som inte är rättvist eller främjar samhällets väl och ve också ställas till svars för sitt handlande.
Att realisera det rättvisa och goda samhället åligger således inte bara politiker och samhälleliga institutioner, utan även den enskilda medborgaren. När så den talangfulla medborgaren begär en högre lön och privilegier för att prestera på den högre nivå som hennes talang möjliggör, så kan vi helt legitimt ställa vederbörande frågan varför vi bör ge henne en extra tilldelning av samhällets nyttigheter. På en sådan fråga finns två uppenbara svar: att vederbörande måste ha högre lön för att kunna prestera mera, eller att vederbörande medvetet ställer kravet utifrån egenintresse. Det första svaret avfärdar Cohen som direkt falskt: det finns ingen naturlag eller en i grunden egoistisk mänsklig natur vilket tvunget kopplar samman en större del av befintliga resurser och prestation. Här bör våra svar därför vara att den talangfulla helt enkelt ska bita ihop och lägga manken till, eller möjligen hjälpa henne att odla en mer moraliskt acceptabel karaktär. I det andra fallet utnyttjar den talangfulla en position hon inte själv gjort sig förtjänt av. Hon kan, om hon vill, låta andra dra fördel av hennes talang utan att kräva extra resurser. Om hon väljer att inte göra det, framstår hennes krav närmast som analogt med en kidnappares krav på lösensumma: enda anledningen till att det ens krävs en lösensumma, är att kidnapparen själv har ställt upp villkoren för situationen. På samma sätt kan den egenintresserade talangfulla medborgaren ställa upp villkor som hon inte kan rättfärdiga annat än utifrån egenintresse. Ett sådant handlande går naturligtvis på tvären både med gemenskapsprincipen och den turegalitära princip som Cohen förfäktar.
Nu finns det naturligtvis ett tredje scenario: att den talangfulla personen genom egen flit har kultiverat sina färdigheter på ett sådant sätt och genom sådan ansträngning att hon kan sägas vara förtjänt av en större del av samhällets resurser i den mån hon presterar bättre. Fördelar kan således ges medborgaren utan att denna uppställt ett "gisslanscenario". I sådana fall föreligger ingen orättvisa om vederbörande får en större del av kakan - åtminstone upp till en viss gräns. För även här träder gemenskapsprincipen in: då klyftorna i samhället blir för stora [...] frångås inte bara gemenskapsprincipens innehåll, utan dess själva förutsättning elimineras då medborgarna inte längre lever under samma villkor och därmed inte längre förmår relatera till andra medborgares situation och villkor:
"Vi, du och jag, kan inte uppleva full gemenskap om du tjänar och behåller låt säga tio gånger så mycket pengar som jag, eftersom jag i mitt liv i så fall skulle ställas inför svårigheter som du aldrig behövde möta, svårigheter som du hade kunnat hjälpa mig att lösa, om du inte hade valt att behålla dina pengar."
(s. 24-27)
Cohens text är mycket sympatisk, men även om han går längre än Rawls är jag inte riktigt nöjd med hans incitaments-eftergift. Dessutom hanteras begreppet "förtjänt" ("flit", "ansträngning", "kultiverat" etc.) lite naivt och ytligt. (För att inte tala om korruptionsfällan.) Men en sak kan vi vara överens om: Titta inte på TV4!
