Känner mig skyldig vänkretsen en spontan recension av True Detective, så här fyra, fem (tio) timmar senare.
Jag är uppvuxen i en parentes. Lever i en bubbla. Sitter i ett glashus och skriver en lapp. Fäster den runt en sten och kastar den genom väggen, i riktning mot en annan bubbla.
Vad är bra TV? True Detective är nog bland det bästa du kan se just nu - om du redan har bestämt dig för att se något. Men är den bra nog för att motivera tittandet? Nja. Nej.
En riktigt snygg produktion, alla kategorier. Och ett smörgåsbord av lockande ingredienser: ockult mystik, deckargåta, chic noir, intertextuella referenser, amerikana, samhällskritik (?) ... Något för massan; något för hipstern; något för nörden; något för tänkande August.
Jag har uppenbarligen blivit gammal nog att se förbi det mesta av grannlåten. Förutom rena lockbeten finns här exempelvis hyfsade person- och relationsteckningar. Men inte mycket nytt.
Det "nya" är Rust Cohle. Rust Cohle är jag - jag är Rust Cohle. Fast han är, det ska medges, betydligt tuffare än jag. Jag måste skärpa mig.
Rust kommenterar det amerikanska samhället: familjen, religionen. Och han säger många sanningar. Fler än vanligt, och knivskarpt artikulerade. Som kontrapunkt utgör kollegan Hart ett levande exempel på den dubbelmoral som krävs för att leva upp till arketypen.
Men Cohles kritik sätts i parentes. Dubbla parenteser. Han lever i en bubbla; kastar sten i glashus. Han är en dubbelt traumatiserad sociopat (lite Sherlock där också, ja) och tydligt socialt stigmatiserad. Dessutom uppskattar han inte ens själv sin tillvaro. Hans rationalistiska existentialism duger inte till annat än att karikera en - förvisso cool, men dock - anti-hjälte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar