Herre och slav

Balansen inom självet är beroende av ömsesidigt erkännande mellan självet och den andre. Och ömsesidigt erkännande är den kanske känsligaste delen av differentieringsprocessen. Utifrån Hegels syn på syn på erkännande måste självet få möjlighet att handla och påverka den andre för att bekräfta sin existens. För att kunna existera för sig, måste man existera för någon annan. Det verkar inte finnas någon väg ur detta beroende. Om jag förgör den andre finns det ingen som erkänner mig, för om jag inte tillerkänner honom ett oberoende medvetande, blir jag insnärjd med en död, icke medveten varelse. Om den andre förvägrar mig erkännande, har mitt handlande ingen betydelse; om han befinner sig så högt över mig att jag inget kan göra för att ändra hans inställning till mig, kan jag bara ge efter. Mitt begär, och mitt aktörskap finner inget utlopp, förutom i form av lydnad. 

Vi kan kalla detta kontrollens dialektik: om jag helt och hållet kontrollerar den andre, upphör den andre att existera, och om den andre helt och hållet kontrollerar mig, upphör jag att existera. En förutsättning för vår egen oberoende existens är erkännandet av den andre. Verkligt oberoende är detsamma som att upprätthålla den grundläggande spänningen mellan dessa motstridiga impulser; alltså mellan att hävda sig själv och att erkänna den andre. Dominans är följden av att detta villkor förnekas. 

Vid ömsesidigt erkännande accepterar subjektet premissen att andra är egna personer, men att de icke desto mindre hyser liknande känslor och avsikter. Subjektet kompenseras för sin suveränitetsförlust i form av delandets glädje, gemenskapen med ett annat subjekt. Men för Hegel liksom för Freud är det oundvikligt att den grundläggande spänningen försvinner. Det hypotetiska själv som Hegel och Freud utgår från vill inte erkänna den andre och uppfattar honom inte som sin like. Först när han inte har något annat val ger han upp omnipotensen. Hans behov av den andre - som för Freud är fysiologiskt och för Hegel existentiellt - tycks försätta honom i den andres våld, som om beroende vore liktydigt med kapitulation. När subjektet ger upp sitt försök till fullständigt oberoende och kontroll, gör han det ovilligt och med en ständig om än omedveten önskan att förverkliga den gamla fantasin om omnipotens. Detta är lång ifrån att verkligen uppfatta den andre som en egen person. 

Eftersom subjektet inte kan acceptera sitt beroende av någon han inte kan kontrollera, blir lösningen att underkuva och förslava den andre - att få honom att ge detta erkännande utan att erkänna honom i gengäld. Oförmågan att förena beroende och oberoende leder alltså först och främst till att beroendet av den andre övergår i dominans.

För Freud och Hegel är detta just vad som händer i "naturtillståndet". För Freud är aggressivitet och begär efter herravälde - nödvändiga derivat av dödsdriften - en del av vår natur. Utan civilisationens inskränkningar skulle den starkaste underkuva den andre. Önskan att återupprätta den tidiga omnipotensen, eller att förverkliga fantasin om kontroll, upphör aldrig att motivera individen. Med Hegel kan vi säga att självmedvetandet vill vara absolut. Det vill bli erkänt av den andre för att skaffa sig en plats i världen och göra sig själv till hela världen. Jaget vill hävda sig på den andres bekostnad: det vill betrakta sig själv som den ende; det avskär sig beroende. Eftersom varje jag har samma anspråk, blir kampen om erkännande en kamp på liv och död. För Hegel kulminerar denna kamp inte i överlevnad för den andres skull, i ömsesidigt erkännande. Snarare gör den starkare den andre till sin slav. 

Men detta synsätt skulle innebära att underkastelse helt enkelt är de svagas grymma öde. Och frågan om varför de förtryckta underkastar sig blir faktiskt aldrig helt utredd. Ändå finns den där i bakgrunden hos både Hegel och Freud, som inser att att slaven måste ge herren erkännandets makt. ...

---

Ur: Jessica Benjamin (1988), "Master and Slave" i The Bonds of Love. Psychoanalysis, Feminism, and the Problem of Domination, s. 51-84. Återgiven som "Herre och slav" med tillstånd av författaren i Psyket (Fronesis nr. 44-45, 2014), s. 129-155. Citatet taget från s. 130-132. Översättning:  Hanna Bornäs.