Trollflöjten

[Trollflöjten, Göteborgsoperan 16/5 2012]

Grinig gammal gubbe fortsätter att svära i finkulturens kyrkor.

Mozart var ett musikaliskt geni, men han var verkligen ingen djuping, och det var knappast Schikaneder heller. De båda herrarna söp ihop en föreställning i ren desperation, och slängde in lite av varje. En stor del av musiken är underbar - bland det bästa som gjorts - trots att den som så ofta hos Mozart känns spontant hopkommen. Men i föreställningen i övrigt hittar man mindre substans än i den årliga buskisen på Vallarnas utomhus-scen.

Kritiker har i 200 år försökt hitta (dolda) budskap och en högre mening i svamlet. Det blir mest fånigt. Här är en lista över förslag:

• Introduktion till upplysningens filosofi
• Politisk satir
• Könskamp
• Kommentar till den franska revolutionen
• Värvningskampanj för frimurarna
• Flört med orientalisk mystik
• Magisk saga
• Psykologisk allegori
• Förteckning över jungianska arketyper
• Animering av tarot-kortleken (!)
• Kärleksberättelse
• Del av en (genomtänkt) serie...
• En tidig "Stjärnornas krig" (!)
• En föregångare till Da Vinci-koden

Och visst går det att hitta element som kan sorteras in under vart och ett av dessa. Men helheten? Nja, den går nog bara att kategorisera på ett sätt:

Som en bärare av musiken.

En synnerligen kaotisk sådan, med gott om plats för diverse humoristiska, dramatiska och hjärteknipande inslag.

Bakom den aktuella uppsättningen verkar det inte finnas några ambitioner att krysta fram en röd tråd, och det skulle kanske kunna tala till dess fördel. Ensemblen gav ett sympatiskt intryck, utan att imponera (med några undantag). Man gav ett ganska intimt kammarspel, och kanske var det (medvetet) tidstroget. Jag hade önskat en betydligt fetare orkester och vassare sångare. Höjdpunkten för mig var cellisternas och kontrabasisternas insats i Sarastros aria "In Diesen Heil'gen Hallen" (fast på svenska, dårå - det funkade bra). Gåshud!

Tinker, tailor, soldier, spy

Har just sett filmen "Tinker, tailor, soldier, spy".

Blev inledningsvis imponerad och underhållen, men allteftersom filmen fortskred frustrerad och uttråkad.

Läste recensionerna i några av landets största tidningar. De var mycket lika varandra: framhöll (med rätta) den utsökta produktionen, menade att Alfredsson lagt fokus på bildberättande och stämningar snarare än på handling, gav betyget 5 av 6, och nämnde något om att det inte var helt lätt att följa med i handlingen "om man inte skärpte sig".

Det betyder nog egentligen att även recensenterna tyckte att filmen var långtråkig och själva hade svårt att hitta och lägga ihop de ledtrådar som filmen "av rädsla för övertydlighet" inte lade ut. Men att det vore professionellt självmord att tillstå något sådant.

Eller är det bara jag som är korkad.

Varför lära sig programmera?

Jan Sundström, lärare på Minervaskolan i Umeå, presenterar i dagarna sina tankar runt frågan "Varför undervisar man i programmering" för tekniklärare i grundskolan.

Att införa programmering på högstadiet är önskvärt av många skäl, menar Jan:

• Programmering kan upplevas som roligt och motiverande.
• Programmering kan vara ett stöd för andra ämnen. (Jag utvecklar denna tanke nedan.)
• Kännedom om programmering och om hur datorer fungerar kan räknas till allmänbildningen och krävs för förståelse av omvärlden.
• Vi kommer att behöva många duktiga programmerare med spetskompetens i framtiden.

Jan diskuterar bl.a. ett intressant (och oroande) fenomen, nämligen att det, i takt med persondatorernas utveckling, kommit att betraktas som "fult" och "opedagogiskt" att ta upp programmering och hur datorer fungerar i skolan. I stället har man talat om att eleverna endast skall lära sig att "använda datorn som ett verktyg".

Jag vill gärna bidra till listan ovan med några reflektioner.

Att lära sig programmera är att lära sig tänka. Att lösa problem på ett systematiskt sätt. Att klargöra och resonera kring en lösning på ett tydligt och otvetydigt sätt. Att strukturera. Att träna bevisföring. Att lära sig att förstå det mänskliga intellektets svagheter och styrkor. Att kritiskt ifrågasätta sina antaganden och konstruktioner. Att felsöka.

Att träna upp sin metakognitiva förmåga att, genom introspektion, göra klart för sig själv hur man faktiskt gjorde när man löste en uppgift "i huvudet", så att man kan beskriva detta för en "dum" dator (eller en annan människa). Just denna förmåga är vad som krävs - och saknas hos så många - för att i matematiken gå från rutinartade procedurer till generella algebraiska lösningar, resonemang eller bevis. (Jag såg på TV häromdagen att man på en del skolor i Ryssland använder schack i skolorna för att åstadkomma ungefär samma saker.)

I förlängningen handlar det, för att vara pretentiös, om att fostra goda medborgare, tjänstemän och politiker; kunskapsproducenter och -konsumenter.

Jan för ett resonemang om att programmering kräver att den mentala utvecklingen har nått en viss nivå, och att det kanske är för tidigt att börja i mellanstadiet. Det stämmer nog, delvis. Men å andra sidan är sådant som programmering en nödvändig förutsättning för att en viss typ av utveckling över huvud taget ska ske.

Efter att tidigare ha undervisat på universitetet befinner jag mig sedan sex år på gymnasiet. Den mest slående erfarenhet jag har gjort där är att så många elever finner programmering så svårt. Framför allt upplever jag att de flesta elever egentligen borde kunna ta till sig undervisningen, men att många inte gör det. Mitt mantra - att man först måste lösa problemet (i huvudet, med papper och penna) och ha klart för sig vad man vill göra, innan man kan skriva någon programkod (vilket då blir närmast trivialt) - verkar ofta ringa för döva öron, på ett anmärkningsvärt sätt. Jag får ibland känslan av att detta är första gången eleverna tvingas försöka lösa problem över huvud taget, och att det är alldeles för lite alldeles för sent. De tänker helt enkelt inte algoritmiskt, och har därför ingen möjlighet att skriva (god) programkod.

De nya ämnesplanerna efter gymnasiereformen, Gy11, lägger ännu större vikt vid (avancerad) kodning än de tidigare. Men detta förutsätter en - icke-existerande - grundkurs, eller motsvarande färdigheter, i grundläggande problemlösning. En uppenbar risk är att eleverna tappar bort sig i syntax och objektbibliotek och vare sig lär sig programmera eller att skapa algoritmer.

Babels torn - en mänsklig pyramid?

When we think about politics, we think that human beings are rational. We are creatures of reason. Given the right answers and education, problems will go away. But that view has been refuted almost completely by recent research on voter behavior. Attempts to change deeply held positions with presentation of facts leads, instead, to a hardening of attitudes.

Shankar Vedantam, återgiven i AAAS News Archive

Få saker är viktigare än att utreda, tydliggöra, sprida och förhålla sig till hur arv och miljö - i vida bemärkelser - påverkar våra beteenden på individ-, grupp- och samhällsnivå. Det vore mycket välgörande om den insikt som skymtar i artikeln som refereras ovan - att våra 'rationella' argument ofta (alltid?) är efterhandskonstruktioner till stöd för mer grundläggande, 'viscerala' värderingar och tendenser - fick stort genomslag.

Hur mycket den insikten sedan kan åstadkomma, kan man undra... Det sägs att sjukdomsinsikt är första steget mot tillfrisknande, men den räcker sannerligen inte hela vägen. Och det ligger ju liksom i sakens natur.

Förhållandet mellan genetisk konstitution och ekonomiska och politiska preferenser, m.m., är att växande forskningsområde. I en färsk artikel redovisas resultat som delvis bekräftar tidigare fynd av en tydlig ärftlig komponent. Samtidigt lyfter artikeln fram svårigheterna med att klarlägga exakta kopplingar mellan gener och beteenden.

I samma artikel diskuteras den hittillsvarande forskningens brister bl.a. i termer av en s.k. 'publication bias', ett relativt nytt begrepp för insikten att forskning som uppvisar intresseväckande resultat är överrepresenterad i vetenskapliga publikationer. En konsekvens av detta fenomen är att forskning - om vad det vara månde - som, med relativt liten säkerhet, uppvisar små (och kanske obetydliga) skillnader, ges oproportionerligt stort utrymme i förhållande till forskning som (ibland med betydligt större säkerhet) påvisar avsaknaden av skillnader.

För mig, som läste en grundkurs i vetenskapsteori för 20 år sedan, framstår denna insikt som ett rejält kliv framåt: the next big thing efter Kuhns paradigmer. Samtidigt är fenomenet, i sig, en illustration av styrkeförhållandet mellan förnuftet och passionerna.

Ett annat tydligt exempel är (de pragmatiska) mediernas tendens att fokusera, skapa och framställa konflikter, snarare än saklig information.

Hur högt är Babels torn? Kan vi riva det? Eller är det en mänsklig pyramid?

Say no more: Skolan och samtiden

En artikel jag gärna hade skrivit själv: "När egot tar examen" av Ana Udovic i DN 6/5.

Och en perfekt pendang: "Coacher riskerar att förvirra klienterna" av psykologerna Lundberg, Lindwall, Söderfjäll och Hilmarsson i SvD, 4/5.

The Island

Inklämd bland all produktplacering; bland action och blänkande krom; bland sex och silikon; mellan dramaturgiska genvägar, kompromisser och slentrian... fanns en riktigt hyfsad film.

Inte i första hand en film om bioetik: Det är inte chefen för det företag som framställer mänskliga kloner och behandlar dem som "produkter" som är skurken - den galne vetenskapsmannen, Frankenstein - trots att filmen förstås i slutänden framställer honom som det. Det är ju så mycket enklare att skylla på "ondska" och enskilda individer.

Nej, snarare en film om samlevnad: en allegori över det tidlösa mänskliga villkoret och över modern politik. Klonerna (arbetarklassen), gömda under jorden (slummen) underkuvas av lögnen om epidemin (det yttre hotet) och motiveras av det stora lotteriet* (den amerikanska drömmen), medan deras organ (mödor) kommer de besuttna fåtalet till del i form av "försäkringar" (bibehållen kraft och hälsa och längre liv). Förmånstagarna får höra - och vill så gärna tro - att dessa försäkringar är ett resultat av teknikens framsteg (myten om maskinen), och i princip är tillgängliga för "alla" (the have's and the soon-to-have's).

Det är en trend, det där: Hollywood lockar inte bara med förlösande undergångs-scenarior utan nu också - osannolikt nog - med civilisationskritiska "blockbusters". Och det är uppenbarligen ganska riskfritt.

En del i publiken lägger kanske inte märke till det revolutionära budskapet. Men många gör nog det - och glömmer av det igen när explosionerna startar. Och för de sista tappra klingar det av lagom till eftertexterna.

Ironin är kraftfull: Just den "civilisation" som kritiseras - de internationella storföretagens cyniska oligopol - ställer utan tvekan upp med kapital och vädrar bara alltför villigt sin smutsiga byk, väl medvetna om att det inte spelar någon roll. Vi vill inte, kan inte, orkar inte...

I filmen koncentreras denna ironi till en scen där två desillusionerade kloner som uppdagat lögnerna och rymt till ytan likväl konstaterar, till slut, att "ön finns i verkligheten!"

---

* Till skillnad från TV4:s lotteri, där "alla kan vinna", heter det nu att "alla vinner". En starkare version för att balansera en dystrare tillvaro som säkerligen inte är långt borta, inte heller här i verkligheten.

---

Uppdatering: Morgan Spurlocks dokumentärfilm "The Greatest Movie Ever Sold" ger ännu en illustration av denna ironi. Fast i hans film ställde endast relativt små varumärken upp, eftersom de hade mer att vinna på exponeringen än vad de stod att förlora på ett eventuellt förlöjligande.