Inklämd bland all produktplacering; bland action och blänkande krom; bland sex och silikon; mellan dramaturgiska genvägar, kompromisser och slentrian... fanns en riktigt hyfsad film.
Inte i första hand en film om bioetik: Det är inte chefen för det företag som framställer mänskliga kloner och behandlar dem som "produkter" som är skurken - den galne vetenskapsmannen, Frankenstein - trots att filmen förstås i slutänden framställer honom som det. Det är ju så mycket enklare att skylla på "ondska" och enskilda individer.
Nej, snarare en film om samlevnad: en allegori över det tidlösa mänskliga villkoret och över modern politik. Klonerna (arbetarklassen), gömda under jorden (slummen) underkuvas av lögnen om epidemin (det yttre hotet) och motiveras av det stora lotteriet* (den amerikanska drömmen), medan deras organ (mödor) kommer de besuttna fåtalet till del i form av "försäkringar" (bibehållen kraft och hälsa och längre liv). Förmånstagarna får höra - och vill så gärna tro - att dessa försäkringar är ett resultat av teknikens framsteg (myten om maskinen), och i princip är tillgängliga för "alla" (the have's and the soon-to-have's).
Det är en trend, det där: Hollywood lockar inte bara med förlösande undergångs-scenarior utan nu också - osannolikt nog - med civilisationskritiska "blockbusters". Och det är uppenbarligen ganska riskfritt.
En del i publiken lägger kanske inte märke till det revolutionära budskapet. Men många gör nog det - och glömmer av det igen när explosionerna startar. Och för de sista tappra klingar det av lagom till eftertexterna.
Ironin är kraftfull: Just den "civilisation" som kritiseras - de internationella storföretagens cyniska oligopol - ställer utan tvekan upp med kapital och vädrar bara alltför villigt sin smutsiga byk, väl medvetna om att det inte spelar någon roll. Vi vill inte, kan inte, orkar inte...
I filmen koncentreras denna ironi till en scen där två desillusionerade kloner som uppdagat lögnerna och rymt till ytan likväl konstaterar, till slut, att "ön finns i verkligheten!"
---
* Till skillnad från TV4:s lotteri, där "alla kan vinna", heter det nu att "alla vinner". En starkare version för att balansera en dystrare tillvaro som säkerligen inte är långt borta, inte heller här i verkligheten.
---
Uppdatering: Morgan Spurlocks dokumentärfilm "The Greatest Movie Ever Sold" ger ännu en illustration av denna ironi. Fast i hans film ställde endast relativt små varumärken upp, eftersom de hade mer att vinna på exponeringen än vad de stod att förlora på ett eventuellt förlöjligande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar