De nyligen privatiserade och konkurrerande apoteken erbjuder allt fler "livsstilsprodukter". De marknadsför nu också alltmer aggressivt olika typer av rådgivningssamtal, tänkta att övertyga dig om att du nog behöver både läkemedel och livsstilsprodukter.
Rådgivningen fungerar alltså ungefär som hos bankerna, men är moraliskt än mer tveksam. I stället för att erbjuda rådgivning vid (upplevda) behov, skapar man dessa behov. Man låter inte blott den som agerar i eget vinstintresse falla på eget grepp: Man utnyttjar människors rädsla för ohälsa. Och man utnyttjar sin auktoritet och sitt kunskapsöverläge. (Men självklart heter det att den upplyste konsumenten vet sitt eget bästa.)
Och så får får folk betala dyrt, både för själva rådgivningen och för diverse preparat som - efter rådgivningen - framstår som närmast oundgängliga.
Denna service erbjuds inte alltid av farmaceuter; eller av lämpligt utbildad personal; eller av utbildad personal, eller ens av ordinarie personal. Nej, den ges - och saluförs - åtminstone delvis av extra-arbetande gymnasieungdom. Jag har själv blivit erbjuden konsultation för både pollen-allergi och matsmältningsbesvär (helt utan anledning) de senaste veckorna.
(Lite som när Skolverket lägger ut lärarlegitimationer på entreprenad hos bemanningsföretag.)
22 apr. 2012
15 apr. 2012
Men dööö nån gång! La Traviata, eller Everything that's wrong with compassionate conservatism
[Musik: Giuseppe Verdi, text: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas roman Kameliadamen]
Firade födelsedagen med operabesök (på bio). Och blev ordentligt frustrerad.
Så här i affekt är det svårt att hålla isär de många olika element som utgör en dylik föreställning: Min "kritik" blir vare sig rättvis eller konstruktiv. (Men ack så terapeutisk.) Jag tillåter mig också att pendla mellan det allmänna och det för verket och uppsättningen specifika.
Sopranen (Natalie Dessay) var inte tillräckligt ung eller snygg för rollen. Och trots en otrolig teknik var hennes mörka röst inte det minst njutbar - tvärtom. Den var märkligt kall och steril. Hennes ljudproduktion saknade helt attack och tycktes ha sitt ursprung i en synthesizer snarare än i hennes kropp. Det var rent kusligt att höra hennes långa fraser och inte riktigt kunna synkronisera dem med läpprörelserna. Varje enskild ton växte fram som vore den samplad och elektroniskt befriad från mänsklig artikulation i ett amorft legato. Hon lät som en glasorgel. Eller som den intergalaktiska divan i "Det femte elementet".
Scenografin (Decker) var modernistisk, "tidlös" och abstrakt. Det börjar bli tröttsamt... Och trots att många kulturjournalister slentrianmässigt kallat den "slående", "dramatisk" (den används för andra året i rad) erkände programdirektören i en paus att den främst var "praktisk" med tanke på att man snabbt kunde röja undan inför den kommande eftermiddagens föreställning av Manon.
Jo, visst går det att skriva in mening i den närmast obefintliga rekvisitan. Som en amerikansk recensent skrev: "Aldrig har färgerna vitt, svart och rött antagit så mycket mening". Men det demonstrerar egentligen bara en av mina poänger här: Det är alltför lätt - av många olika skäl - att acceptera det man konfronteras av och att arbeta hårt för att ge det mening, i stället för att ifrågasätta. Det är plågsamt att avfärda det etablerade och det politiskt korrekta, men också det senaste modet.
Musikaliskt sett är Verdi helt enkelt tråkig. Visst, några hits har han allt knåpat ihop, men utslagna på den totala speltiden blir det ganska tunt. Och i övrigt innehåller föreställningen inte mycket att hänga i julgranen. De flesta arior flyter samman med redan från början tråkiga recitativ i en oinspirerad - och oinspirerande - högromantisk bel canto-smet. Tänk tung, vinröd sammet. Nej, plysch.
Sångarna i övrigt var helt OK. Orkestern gjorde väl sitt jobb, men var inte på hugget. Spelar ingen roll - det är sopranens show.
Dramatiseringen... En övning i att koka soppa på en spik. Obefintlig handling utdragen i oändlighet. Hela sista akten är ren utfyllnad, och jag fann mig själv sitta och önska livet ur hjältinnan i en dryg halvtimme innan hon äntligen segnade ihop. Endast i början av akt II bränner det till (se nedan). I övrigt verkar det mest handla om att ge en blandad 1800-talspublik sin månatliga dos av förströelse: skvalradio och kiosklitteratur. Och att dra ut på det ordentligt, så att folk hinner med att umgås lite under tiden. Som en baseboll-match.
Och ibland undrar jag... kanske ett experiment för att se hur länge man kan dra ut på något utan att publiken faktiskt vågar lämna teatern - innan de börjar ifrågasätta hur deras tid kastas bort!
Och denna höviska "kärlek"! Det är inte konstigt att opera har ett dåligt rykte... Denna fåniga, överladdade, melodramatiska, patetiska "kärlek". Som dramatiskt allt-i-allo, och mycket mer. "Vem är ni? Vad, ni säger att ni älskar mig?" "Oh, ja! Sedan drygt ett år! Allt sedan jag första gången såg er!" Och så vidare. Mellan riddarroman och Hollywoodskt trettiotal.
(Men ibland är det kul: "My youthful love, so urgent and tempestuous!" Veckans eufemism. Gotta love it.)
Även om man (återigen) accepterar denna "kärlek" som ett universalmedel för att dra igång handlingen; som en katalysator för verklig kärlek (*); blir man besviken, inte minst på hur den romantiska kärleken faktiskt hanteras, och vilken (liten) roll den egentligen spelar.
Som litteratur tror jag emellertid att Verdis dramer står sig bättre. Här, äntligen, finns något! Alfredos fader (kusligt lik Loa Falkman) förkroppsligar bourgeoisiens hyckleri och dubbelmoral. Allt som är fel med compassionate conservatism. Andra aktens första scen, mellan honom och sonens "fallna" kvinna är riktigt vass. Strindberg, och mer.
Man kan - och bör - fråga sig varför Alfredo drogs till Violetta från början; men också varför de trivdes så bra tillsammans när de väl flyttat ihop. Var det av samma skäl? I vilken utsträckning är Violetta unik, och i vilken utsträckning är hon endast en schablonmässig working class hero?
Verdi, den smarte revolutionären... På slutet, när även fadern slutgiltigt låter sin styva överläpp slappna av; när både far och son till synes uppriktigt och fullständigt inser och ångrar sin stolthet och inskränkthet, och kastar sig framför den ädla horans fötter -- är även det en eftergift för censuren? Eller en emotionell kompromiss för publiken? En in till slutet ståndaktig fader hade varit mer realistisk, och hade också haft mer "bett".
Eller är herrarnas underkastelse snarare ett understrykande av det revolutionära budskapet?
Om jag förstått det rätt, var kröningen av Stureplans nästa kurtisan - allt medan den bedagade tynade bort i ett hörn - ett tillägg av regissören: "J-Lo är död! Länge leve J-Lo!" Snyggt!
--
(*) Ojoj, nu blir det riktigt jobbigt...
Firade födelsedagen med operabesök (på bio). Och blev ordentligt frustrerad.
Så här i affekt är det svårt att hålla isär de många olika element som utgör en dylik föreställning: Min "kritik" blir vare sig rättvis eller konstruktiv. (Men ack så terapeutisk.) Jag tillåter mig också att pendla mellan det allmänna och det för verket och uppsättningen specifika.
Sopranen (Natalie Dessay) var inte tillräckligt ung eller snygg för rollen. Och trots en otrolig teknik var hennes mörka röst inte det minst njutbar - tvärtom. Den var märkligt kall och steril. Hennes ljudproduktion saknade helt attack och tycktes ha sitt ursprung i en synthesizer snarare än i hennes kropp. Det var rent kusligt att höra hennes långa fraser och inte riktigt kunna synkronisera dem med läpprörelserna. Varje enskild ton växte fram som vore den samplad och elektroniskt befriad från mänsklig artikulation i ett amorft legato. Hon lät som en glasorgel. Eller som den intergalaktiska divan i "Det femte elementet".
Scenografin (Decker) var modernistisk, "tidlös" och abstrakt. Det börjar bli tröttsamt... Och trots att många kulturjournalister slentrianmässigt kallat den "slående", "dramatisk" (den används för andra året i rad) erkände programdirektören i en paus att den främst var "praktisk" med tanke på att man snabbt kunde röja undan inför den kommande eftermiddagens föreställning av Manon.
Jo, visst går det att skriva in mening i den närmast obefintliga rekvisitan. Som en amerikansk recensent skrev: "Aldrig har färgerna vitt, svart och rött antagit så mycket mening". Men det demonstrerar egentligen bara en av mina poänger här: Det är alltför lätt - av många olika skäl - att acceptera det man konfronteras av och att arbeta hårt för att ge det mening, i stället för att ifrågasätta. Det är plågsamt att avfärda det etablerade och det politiskt korrekta, men också det senaste modet.
Musikaliskt sett är Verdi helt enkelt tråkig. Visst, några hits har han allt knåpat ihop, men utslagna på den totala speltiden blir det ganska tunt. Och i övrigt innehåller föreställningen inte mycket att hänga i julgranen. De flesta arior flyter samman med redan från början tråkiga recitativ i en oinspirerad - och oinspirerande - högromantisk bel canto-smet. Tänk tung, vinröd sammet. Nej, plysch.
Sångarna i övrigt var helt OK. Orkestern gjorde väl sitt jobb, men var inte på hugget. Spelar ingen roll - det är sopranens show.
Dramatiseringen... En övning i att koka soppa på en spik. Obefintlig handling utdragen i oändlighet. Hela sista akten är ren utfyllnad, och jag fann mig själv sitta och önska livet ur hjältinnan i en dryg halvtimme innan hon äntligen segnade ihop. Endast i början av akt II bränner det till (se nedan). I övrigt verkar det mest handla om att ge en blandad 1800-talspublik sin månatliga dos av förströelse: skvalradio och kiosklitteratur. Och att dra ut på det ordentligt, så att folk hinner med att umgås lite under tiden. Som en baseboll-match.
Och ibland undrar jag... kanske ett experiment för att se hur länge man kan dra ut på något utan att publiken faktiskt vågar lämna teatern - innan de börjar ifrågasätta hur deras tid kastas bort!
Och denna höviska "kärlek"! Det är inte konstigt att opera har ett dåligt rykte... Denna fåniga, överladdade, melodramatiska, patetiska "kärlek". Som dramatiskt allt-i-allo, och mycket mer. "Vem är ni? Vad, ni säger att ni älskar mig?" "Oh, ja! Sedan drygt ett år! Allt sedan jag första gången såg er!" Och så vidare. Mellan riddarroman och Hollywoodskt trettiotal.
(Men ibland är det kul: "My youthful love, so urgent and tempestuous!" Veckans eufemism. Gotta love it.)
Även om man (återigen) accepterar denna "kärlek" som ett universalmedel för att dra igång handlingen; som en katalysator för verklig kärlek (*); blir man besviken, inte minst på hur den romantiska kärleken faktiskt hanteras, och vilken (liten) roll den egentligen spelar.
Som litteratur tror jag emellertid att Verdis dramer står sig bättre. Här, äntligen, finns något! Alfredos fader (kusligt lik Loa Falkman) förkroppsligar bourgeoisiens hyckleri och dubbelmoral. Allt som är fel med compassionate conservatism. Andra aktens första scen, mellan honom och sonens "fallna" kvinna är riktigt vass. Strindberg, och mer.
Man kan - och bör - fråga sig varför Alfredo drogs till Violetta från början; men också varför de trivdes så bra tillsammans när de väl flyttat ihop. Var det av samma skäl? I vilken utsträckning är Violetta unik, och i vilken utsträckning är hon endast en schablonmässig working class hero?
Verdi, den smarte revolutionären... På slutet, när även fadern slutgiltigt låter sin styva överläpp slappna av; när både far och son till synes uppriktigt och fullständigt inser och ångrar sin stolthet och inskränkthet, och kastar sig framför den ädla horans fötter -- är även det en eftergift för censuren? Eller en emotionell kompromiss för publiken? En in till slutet ståndaktig fader hade varit mer realistisk, och hade också haft mer "bett".
Eller är herrarnas underkastelse snarare ett understrykande av det revolutionära budskapet?
Om jag förstått det rätt, var kröningen av Stureplans nästa kurtisan - allt medan den bedagade tynade bort i ett hörn - ett tillägg av regissören: "J-Lo är död! Länge leve J-Lo!" Snyggt!
--
(*) Ojoj, nu blir det riktigt jobbigt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)