Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

15 apr. 2012

Men dööö nån gång! La Traviata, eller Everything that's wrong with compassionate conservatism

[Musik: Giuseppe Verdi, text: Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas roman Kameliadamen]

Firade födelsedagen med operabesök (på bio). Och blev ordentligt frustrerad.

Så här i affekt är det svårt att hålla isär de många olika element som utgör en dylik föreställning: Min "kritik" blir vare sig rättvis eller konstruktiv. (Men ack så terapeutisk.) Jag tillåter mig också att pendla mellan det allmänna och det för verket och uppsättningen specifika.

Sopranen (Natalie Dessay) var inte tillräckligt ung eller snygg för rollen. Och trots en otrolig teknik var hennes mörka röst inte det minst njutbar - tvärtom. Den var märkligt kall och steril. Hennes ljudproduktion saknade helt attack och tycktes ha sitt ursprung i en synthesizer snarare än i hennes kropp. Det var rent kusligt att höra hennes långa fraser och inte riktigt kunna synkronisera dem med läpprörelserna. Varje enskild ton växte fram som vore den samplad och elektroniskt befriad från mänsklig artikulation i ett amorft legato. Hon lät som en glasorgel. Eller som den intergalaktiska divan i "Det femte elementet".

Scenografin (Decker) var modernistisk, "tidlös" och abstrakt. Det börjar bli tröttsamt... Och trots att många kulturjournalister slentrianmässigt kallat den "slående", "dramatisk" (den används för andra året i rad) erkände programdirektören i en paus att den främst var "praktisk" med tanke på att man snabbt kunde röja undan inför den kommande eftermiddagens föreställning av Manon.

Jo, visst går det att skriva in mening i den närmast obefintliga rekvisitan. Som en amerikansk recensent skrev: "Aldrig har färgerna vitt, svart och rött antagit så mycket mening". Men det demonstrerar egentligen bara en av mina poänger här: Det är alltför lätt - av många olika skäl - att acceptera det man konfronteras av och att arbeta hårt för att ge det mening, i stället för att ifrågasätta. Det är plågsamt att avfärda det etablerade och det politiskt korrekta, men också det senaste modet.

Musikaliskt sett är Verdi helt enkelt tråkig. Visst, några hits har han allt knåpat ihop, men utslagna på den totala speltiden blir det ganska tunt. Och i övrigt innehåller föreställningen inte mycket att hänga i julgranen. De flesta arior flyter samman med redan från början tråkiga recitativ i en oinspirerad - och oinspirerande - högromantisk bel canto-smet. Tänk tung, vinröd sammet. Nej, plysch.

Sångarna i övrigt var helt OK. Orkestern gjorde väl sitt jobb, men var inte på hugget. Spelar ingen roll - det är sopranens show.

Dramatiseringen... En övning i att koka soppa på en spik. Obefintlig handling utdragen i oändlighet. Hela sista akten är ren utfyllnad, och jag fann mig själv sitta och önska livet ur hjältinnan i en dryg halvtimme innan hon äntligen segnade ihop. Endast i början av akt II bränner det till (se nedan). I övrigt verkar det mest handla om att ge en blandad 1800-talspublik sin månatliga dos av förströelse: skvalradio och kiosklitteratur. Och att dra ut på det ordentligt, så att folk hinner med att umgås lite under tiden. Som en baseboll-match.

Och ibland undrar jag... kanske ett experiment för att se hur länge man kan dra ut på något utan att publiken faktiskt vågar lämna teatern - innan de börjar ifrågasätta hur deras tid kastas bort!

Och denna höviska "kärlek"! Det är inte konstigt att opera har ett dåligt rykte... Denna fåniga, överladdade, melodramatiska, patetiska "kärlek". Som dramatiskt allt-i-allo, och mycket mer. "Vem är ni? Vad, ni säger att ni älskar mig?" "Oh, ja! Sedan drygt ett år! Allt sedan jag första gången såg er!" Och så vidare. Mellan riddarroman och Hollywoodskt trettiotal.

(Men ibland är det kul: "My youthful love, so urgent and tempestuous!" Veckans eufemism. Gotta love it.)

Även om man (återigen) accepterar denna "kärlek" som ett universalmedel för att dra igång handlingen; som en katalysator för verklig kärlek (*); blir man besviken, inte minst på hur den romantiska kärleken faktiskt hanteras, och vilken (liten) roll den egentligen spelar.

Som litteratur tror jag emellertid att Verdis dramer står sig bättre. Här, äntligen, finns något! Alfredos fader (kusligt lik Loa Falkman) förkroppsligar bourgeoisiens hyckleri och dubbelmoral. Allt som är fel med compassionate conservatism. Andra aktens första scen, mellan honom och sonens "fallna" kvinna är riktigt vass. Strindberg, och mer.

Man kan - och bör - fråga sig varför Alfredo drogs till Violetta från början; men också varför de trivdes så bra tillsammans när de väl flyttat ihop. Var det av samma skäl? I vilken utsträckning är Violetta unik, och i vilken utsträckning är hon endast en schablonmässig working class hero?

Verdi, den smarte revolutionären... På slutet, när även fadern slutgiltigt låter sin styva överläpp slappna av; när både far och son till synes uppriktigt och fullständigt inser och ångrar sin stolthet och inskränkthet, och kastar sig framför den ädla horans fötter -- är även det en eftergift för censuren? Eller en emotionell kompromiss för publiken? En in till slutet ståndaktig fader hade varit mer realistisk, och hade också haft mer "bett".

Eller är herrarnas underkastelse snarare ett understrykande av det revolutionära budskapet?

Om jag förstått det rätt, var kröningen av Stureplans nästa kurtisan - allt medan den bedagade tynade bort i ett hörn - ett tillägg av regissören: "J-Lo är död! Länge leve J-Lo!" Snyggt!

--

(*) Ojoj, nu blir det riktigt jobbigt...

2 kommentarer:

  1. En välgörande recension, Björn! Här ser man en av fördelarna med bloggosfären. De proffesionella recencenterna går aldrig utanför konventionen, den som säger att opera är Kultur. Recencenterna måste ju försörja sig, gubevars.

    Hur många verkliga kulturarbetare som ägnar sig åt tidsenliga mänskliga problem igoreras inte för dessa patetiska gamla föreställningar. Vilket slöseri är det inte med mästerliga sångröster att ägna kraft åt dylikt.

    Personligen har jag faktiskt ett par stora favoriter bland operasångarna, där Cecilia Bartoli är den fämsta stjärnan. Men jag nöjer med att lyssna till utvalda arior, där hennes röst kommer till sin rätt. De hela operaföreställningar jag hittills har gett chansen har alla gjort mig besviken med sitt pratsjungande av patetiska texter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kommentar gläder mig verkligen, Thomas!

      Jag måste erkänna att jag oroade mig för att framstå som... dum. Det kanske inte framgår, men jag har bevistat en ofantlig mängd konserter av olika slag under de senaste 30 åren - musik är mitt största intresse - så jag tycker mig ha tjänat ihop en viss auktoritet. Samtidigt ville jag - precis som du uppfattar - gå varvet runt och utnyttja min erfarenhet, inte till att "snobba" utan till att kritisera "från insidan". Och nu är jag ju pretentiös, i alla fall... ;-)

      När det gäller hela operaföreställningar måste jag i ärlighetens namn säga att jag känner mig ganska nöjd, trots allt - men nog får man välja noga, och ha lite "tur". Så sent som i höstas såg jag Händels Rodelinda (René Flemming) och njöt storligen precis hela tiden. Före den såg jag Don Pasquale (Anna Netrebko) - en opera som ju tävlar i samma division som La Traviata - och blev helt hänförd!

      Jag blev besviken när jag såg att Dessay ska spela Cleopatra i Mets kommande uppsättning av Julius Caesar... Jag tror att jag undviker vad som annars hade varit en given fullträff, och sätter på CD:n i stället - och då spolar jag nog också förbi recitativen och går direkt på "hit:arna"!

      Radera