Hellre lutheran!

Vännen Martin levererade följande moralfilosofiska citat av Simon Blackburn:

Turen kan göra mer än dygden för att ändra den väg våra liv tar. Ändå är människor märkvärdigt ovilliga att medge detta; vi envisas med att ta ansvar, som framgår av arvsyndens myt. Tydligen är vi hellre skyldiga än har otur.

Jag håller förstås med om de inledande två satserna. Men sedan tycks ett felslut följa...

Lutheraner må vi vara, lite till mans, här i Norden - och det är väl snarast detta som citatet belyser -

Men den universella konstanten är evolutions-psykologisk: The fundamental attribution error säger att vi gärna skyller våra egna misslyckanden på situationen, medan andras misslyckanden beror på personliga tillkortakommanden. Omvänt gäller att vi gärna inbillar oss att våra framgångar * beror på personliga styrkor, medan andras framgångar beror på tur.

Brist på självkritik har - i ett långt historiskt perspektiv - varit ett framgångsrecept, och är så till stor del än idag (både på individ- och gruppnivå).

Vad mig anbelangar är självkritik och viljan att ta ansvar i första hand positivt laddade egenskaper, och inget som i dagens samhällsklimat bör förlöjligas eller förringas.

Hellre lutheran än skrupelfri!

---

‎* Framgången är förstås relativ: Oavsett vilka individer eller grupper som vinner leder konkurrensen slutligen till hela rasens utplånande. Detta är vår förbannelse

Denna skola

Intressenterna i den (ständigt) aktuella skoldebatten kan kanske delas upp i en fyrfältare med FAKTAKUNSKAPER --- FLEXIBILITET längs en axel, och FÖRUTSÄTTNING --- PRIORITET längs den andra.

De många (medvetna) missförstånd och falska dikotomier som karaktäriserar denna fråga bottnar troligen ofta i ett starkt önsketänkande. Men egentligen är det nog ganska enkelt:

(1) Självklart vill vi se en uppväxande generation av fritt tänkande, välbalansera(n)de, handlingskraftiga och ansvarstagande individer med breda perspektiv och flexibilitet. Så långt är alla överens.

(2) Men allt detta förutsätter disciplin, råplugg, uppskjuten behovstillfredsställelse, respekt för auktoriteter, accepterande och tillägnande av en (vedertagen) kunskaps- och erfarenhetsbas... Detta vill inte alla hålla med om.

(3) Och riktigt svårt blir det när problemet formuleras i en (falsk) valsituation, där man förväntas prioritera antingen (1) på bekostnad av (2) eller vice versa --- och i drastiska fall handlar det om att välja det ena i stället för det andra.

Som jag ser det borde de flesta seriösa (och prestigelösa) intressenter inse att god utbildning måste se ut så här: Först (2) och sedan (1).

Detta är ju egentligen självklart, och problemen handlar om hur och när denna progression ska göras. Det senare är långt ifrån trivialt. Just därför bör vi fokusera vår energi där, snarare än att falla till föga för ideologiska fantasier.

Jag rekommenderar den nyutkomna antologin Bildning, där exempel på just den senare diskussionen ges, från 1800-talet fram till idag. Många av de äldre texterna är högst aktuella fortfarande, och kanske håller de högre kvalitet än det mesta vi läser idag..?

Sôphrosynê

Jag misstänker att jag inte skulle komma så bra överens med Åke Frändberg. Likväl står denne för det mest minnesvärda citatet ur senaste numret av Filosofisk tidskrift (2/11):

Rättslikhet är ett värde eftersom otillbörlig diskriminering kränker ett liv i mänsklig värdighet. Att otillbörligt diskriminera en människa är att förringa, förödmjuka och förnedra henne. George Simenon, en man som mer än de flesta borrat i det mänskliga själslivet, säger drastiskt men rakt på sak: "On peut faire tout à un homme, même le tuer, mais pas l'humilier" (G. Simenon, À la recherche de l'homme nu, 1976, s.14).

Ett liv i mänsklig värdighet betraktar jag som ett grundvärde, med vars hjälp vi kan rättfärdiga rättslikhetsvärdet. Men vad menar jag då med ett liv i mänsklig värdighet och varför är detta värdefullt?

Dessa båda frågor kan, som jag ser det, inte besvaras var och en för sig utan blott tillsammans, och skälet för detta är att idén om ett liv i mänsklig värdighet vilar på en vad jag nästan är frestad att kalla estetisk människouppfattning - bilden av en människa som lever ett liv i mänsklig värdighet är något vackert i sig.

Denna bild är mångskiftande till sin karaktär. Den visar en människa som möter andra å ena sidan utan undergivenhet och inställsamhet och å andra sidan utan förringande och uppblåsthet - den självständiga, fria, mogna människan med självaktning (inte självtillräcklighet), som inte slavar under oket av mänskliga eller gudomliga förtryckare. Det är skönheten i denna bild, om man har förmåga att se den, som gör den till ett ideal och till en dygd, som man bör försöka integrera med sin personlighet. De gamla grekerna kallade denna dygd sôphrosynê (besinning), som sattes i kontrast till hybris (högmod, förmätenhet och arrogans).

Vackert, närmast bibliskt, och förvisso tangerande mitt eget existentialistiska och, ja faktiskt, lätt romantiska ideal. Men jag, och min världsbild, är alltför konfliktfylld för att snällt liera sig helt med dylika fraser: Jag stegrar mig instinktivt inför alla normativa definitioner av skönhet, och alla försök till transcendenta förankringar av lag och moral. Vad som framförallt fångar mig är hur bilden av det grekiska idealet provocerar min egen ambivalenta självbild; den bitterljuva bilden av mina formativa år; den neurotiska personligheten.

Och den undflyende känslan av förödmjukelse.

Födelsedagen

Satt nyss på exakt samma plats och gjorde exakt samma sak som för drygt 30 år sedan:

Tittade på "Det var en gång" i föräldrahemmets TV-rum.

Med pirr i magen.

Fast nu som hemmansägare; och den här gången med två pojkar - mina söner - bredvid mig; båda något yngre än vad jag själv var den första gången.

Och pirret i magen var både det äldre och det yngre jagets pirr - på samma gång.

Det äldre blickade tillbaka och förundrades.

Sammansmälte med det yngre som den gången blickade framåt; mot möjligheten.

Svindlande.