Vetenskapens värld repriserar filmen Jordens snällaste apa (tillgänglig t.o.m. 5/5 2010). Jag upplever att de teorier och resonemang som presenteras bekräftar många av mina "käpphästar".
Martin Ingvar talar om att människans belöningssystem premierar samarbete.
Den sydafrikanske arkeologen Christopher Henshilwood frågar sig när och varför människans hjärna började växa: Kanske på allvar först då tillgången på skydd och mat var säkrad och tid och kraft återstod till en relativt bekymmerslös samvaro framför lägerelden (och kanske inte främst som ett resultat av jaktens krav på koordination, men likväl - "en hjärncell för mycket"...)
San-folket förmedlar underbara, lakoniska, livsvisdomar:
Vi undviker att slåss. Någon kan bli skadad.
När vi dansar tillsammans säger vi: Vi mår bra när vi är tillsammans och det är bra. Vi dansar.
Och San-folkets uttolkare, socialantropologen Megan Biesele, bjuder på en lika slående observation:
Dansen är en hyllning till gemenskap och solidaritet. Men den är även ett sätt att överkomma välstånd. Välståndet är inte problemfritt. Det riskerar att frambringa avundsjuka i ett samhälle. Och San-folket vet precis hur viktigt det är att balansen upprätthålls. Dansen är en av många utjämningsmekanismer i det här samhället som ser till att alla har samma tillgång till välståndet och att folk är nöjda med hur de kommunicerar med varandra.
Filmens ciceron, Lasse Berg, kommenterar San-folkets till synes unika livsstil:
San-folket lever i ett av de mest jämlika samhällena i världen. Det är också ett av de mest ursprungliga. Men deras sympatiska jämlikhet handlar också om stenhård jantelag. Det sociala trycket att dela med sig och att komma överens är oerhört starkt och kanske är det vad som bäst berättar om vår ursprungliga natur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar