Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

31 jan. 2009

På tal om ramar...

Nu ska vi / se hur man / gör för att / vers som hex- / ameter / skriva

Rimma, det / krävs inte / för att med / giltighet / detta be- / driva

Ramar / dock det / är som / verket / ger den där / kicken

Leken / med för- / väntan / just som / i lime- / ricken

Så, quod er- / at demon- / strandum, nu / slipper vi / om detta / kiva

Upphovsrättens framtid

Nicklas Lundblad, informatiker, skakar om i fildelningsdebatten.

SvD Under strecket 21 januari 2009

Kreativitetshöjande verktyg

Jag diskuterade för ett tag sedan med författaren till en text om kreativitet och digitala verktyg för att höja denna. Vi kom då in på vilka former av uttryck som kan förstås och uppskattas av en mottagare, delvis just på grund av deras upplevda kreativitet.

Jag hävdade bestämt (och gör fortfarande) att den absoluta kärnan i kommunikation – inte minst av konstnärliga uttryck – är att den sker mot bakgrund av en fast referensram, och att både förmedlare och publik har en samstämmig uppfattning av denna referensram. Däremot förändras den gemensamma referensramen över tiden.

Olika människor kan dock ha en mer eller mindre implicit uppfattning om den aktuella referensramen (analogt med lingvistikens kompetens kontra performans). Mottagaren kan uppfatta (och uppskatta) ett budskap eller verk enbart på basis av den upplevelse det genererar - utan tanke på eller kännedom om den formella referensramen. Men mottagaren kan också uppfatta (och uppskatta) ett verk enbart på basis av uttryckets relation till referensramen. Däremellan ligger olika blandformer.

Ovanstående gäller även om uttrycket bryter mot, förändrar, eller utökar den rådande referensramen. Kreativitet, enligt detta resonemang, kan inte definieras eller bedömas – inte heller forceras – i ett begreppsmässigt vakuum.

Som jag ser det kan kreativitet definieras på två sätt: antingen genom ett uttrycks förhållande till och utnyttjande av den rådande referensramen; eller genom ett uttrycks brott, förändring eller utökning av den rådande referensramen. I båda dessa dimensioner ingår nyhetens behag som en del av bedömningsgrunden.

Ett uttryck kan t.ex. skapas inom den rådande referensramen, men skilja sig från andra uttryck både med avseende på närhet (likhet) till andra uttryck, och med avseende på graden av spänning mellan referensramens gränser och uttryckets form. Om jag t.ex. uppfinner en ny ackordföljd på gitarren (genom att slumpa fram kombinationer av ett antal skaltoner, eller genom att förändra avstånden mellan banden på gitarrhalsen) kan jag förvisso presentera en ny (eller åtminstone ovanlig) "harmoni". Detta kommer dock knappast att uppskattas eller betraktas som kreativt, vare sig av tonsättare eller lyssnare.

I det första fallet är en anledning till detta att lyssnaren inte kan upprätta en tillförlitlig bild av de ingående tonernas eller ackordens förhållande till varandra (intellektuellt). En annan är att lyssnaren aldrig kan upprätta en emotionell förväntan på ackordsekvensens fortskridande. Det sistnämnda gäller även i det andra fallet. Dessutom verkar det i ovan nämnda exempel finnas naturlagsstöd för (bl.a.) de i västerlandet förhärskande referensramarna.

Redan Pythagoras delade ju in den vibrerande strängen i matematiskt exakta avstånd och motsvarande "välklingande" tonföljder och samtidigheter, enligt "sfärernas harmoni". Denna otempererade indelning förändrades under barocken till en vältempererad variant. (Kvintcirkeln, som inom modern musikteori definierar oktavens tolv toner som ett resultat av kvintstapling förutsätter nämligen liksvävande temperatur.)

Det är mycket intressant att studera harmonikens utveckling fram till idag, eftersom den tydligt illustrerar just hur kreativa utvecklingssteg (t.ex. treklang, modaliteter, dur- och moll-tonalitet, kontrapunkt, modulation, etc.) tagits genom att på olika sätt (regelbundet) bryta mot, förändra, eller utöka den rådande referensramen. Kanske finns här inspiration till (eventuellt uttrycksspecifika) kreativitetshöjande verktyg?

Ta bara en sådan företeelse som alteration eller ackordfrämmande toner – ett tonsteg uppåt eller nedåt från en given ton i en melodi eller ett ackord, följt av en återgång till ursprungstonen. Den temporära dissonansen är en del av en enhet som beskrivits som ett grekiskt drama i miniatyr.

Det finns många andra tydliga exempel på hur musikens verktygslåda utökats med tekniker som bygger på att leka med lyssnarens förväntningar (intellektuella men också, och kanske främst, emotionella), skapade av dennes kännedom om aktuella referensramar.

Det är också intressant att Schönbergs tolvtonsteknik, trots att den relaterar till tidigare utvecklade referensramar, aldrig slagit igenom. En möjliga förklaring är att dess uppbyggnad bryter mot matematiska naturlagar (konsonans), vilket gör den emotionella upplevelsen olustig eller ointressant. En annan förklaring är att de uttryck som skapas inom den nya, i och för sig (intellektuellt) gripbara, referensramen inte kan uppskattas (vare sig intellektuellt eller emotionellt – i varje fall inte vid lyssning; möjligen vid läsning av noterna) av den mänskliga hjärnan på grund av arbetsminnets begränsning.

Eftersom varje form av uttryck vid varje tidpunkt på detta sätt styrs av olika, utrycksspecifika referensramar blir det för mig också svårt att tänka sig generella kreativitetshöjande verktyg.

Stå upp!

Björn Gunnarsson, kulturskribent, fångar i en aktuell recension några sanningar om en fantastisk scenkonst:

...några är kallade men få utvalda [...] Förmodligen fungerar ståuppscenen som en säkerhetsventil i det ängsligt politiskt korrekta Sverige. Men även respektlösheten måste ges en form.

Frispråkligt (sic?) häcklande i svettig krogmiljö är definitivt en konstform som kräver osannolika mängder begåvning och skicklighet för att bli riktigt bra.

Hallands nyheter 31 januari 2009

Inte blir det väl lättare i en konsertsal? Bill Bailey har det som krävs.

Riktig vetenskap och dåliga imitationer

Utdrag ur en korrespondens med Olle Häggström, med anledning av hans nyligen publicerade bok.

Björn

Hej, Olle!

Jag har efter sträckläsning - med stigande fascination - nyss lagt ifrån mig din bok. Min fascination kommer sig av den närmast kusliga överensstämmelse dina och mina tankevärldar uppvisar. Och då avser jag inte bara det faktum att vi är fullständigt överens om så gott som varje argument och slutsats du redovisar i boken, utan också att vi bryr oss om exakt samma saker. Men det som verkligen får mitt hår att resa sig är att vi till råga på allt uttrycker oss likadant!

Några exempel:

Som andra-årsstudent skrev jag en ambitiös uppsats med målet att funktionalisera qualia. Det var inte så lätt som jag trodde. Men ambitionen fanns där, iallafall! (Och första året skrev jag en uppsats med den snygga titeln "The inevitable mind: An evolutionary approach to the problem of consciousness".)

Miljön har engagerat mig sedan barnsben. Jag insåg snart att människor omkring mig var häpnadsväckande kortsiktiga och egoistiska. Dessutom levde de i närmast total förnekelse av detta faktum, samt om de faktiska förhållanden och (för mig) glasklara orsaksamband som de borde ha reagerat på.

Jag ondgör mig ofta över att grundläggande insikter i (social-)psykologi är så sällsynta.

Den försiktighetsprincip som du nämner, är något som jag själv ofta anför som självklart, inte bara i miljösammanhang.

De flesta människors ovilja att ens överväga saker som avsaknaden av fri vilja eller medvetande som (inbillat) epifenomen gör mig beklämd.

Det faktum att den s.k. Mozart-effekten ägnades ett heldagsseminarium på [min] lärarutbildning (ja, just det - inte som ett exempel på pseudovetenskap, utan som en pedagogisk metod) fick mig förstås att slänga mig över tangentbordet.

Jag kanske läser lite väl mycket mellan raderna, men jag inbillar mig att vi även delar många åsikter om politik, ekonomi och samhällsorganisation, samt ett stort intresse för idéhistoria.

Religion behöver jag väl knappast nämna.

Olle

Hej, Björn!

Stort och uppriktigt tack för ditt långa och innehållsrika brev! Som "författare" känner jag stor glädje över att det jag skriver finner genklang hos en och annan läsare, och den sorts feedback du ger mig betyder mycket. (Kanske borde jag inte sätta "författare" inom citationstecken då jag trots allt skrivit flera böcker, men ordet känns likväl lite förmätet, och jag vill inte placera mig i samma kategori som dem som verkligen kan det här med litterär gestaltning.)

Björn

[Får jag] be dig att läsa en av mina texter. Kanske kan du känna en antydan av det ovanligt nära släktskap som jag upplever. Jag hoppas och tror att du kan ta den för vad den är - ett i all hast framletat exempel på den typ av tankar och texter jag i olika sammanhang lämnat ifrån mig. [Texten är] en av många i stark affekt nedhackade uppsatser som jag i frustration och under stor stress lämnade in under min inte alltför avlägsna pedagogiska påbyggnadsutbildning.

Anledningen till att jag letade upp just denna text är att den berör flera av de ämnen du behandlar i boken. Den innehåller också referenser till andra texter jag skrivit som berör ytterligare några av de ämnen du tar upp, samt till litteratur som påverkat mig (och som i sin tur berör ytterligare några områden).

Olle

Tack för uppsatsen!

Du skriver om den "stigande fascination" över den "närmast kusliga överensstämmelse dina och mina tankevärldar uppvisar", som du kände när du läste min bok. Efter att ha läst din uppsats blir mitt svar: tack detsamma! Överensstämmelsen är remarkabel, alltifrån övergripande världsbild till hur vi begagnar oss av svenska språket ned till enskilda detaljer som hur vi båda fastnat för Dawkins diskussion om Newton och Keats. Jag noterar också att vi är så gott som jämnåriga.

En skillnad verkar dock vara att jag haft en till stora delar lugnare livsresa än du, mycket tack vare att jag haft turen att snabbt och enkelt finna mig till rätta i den akademiska världen. Du antyder också en allvarlig personlig kris i anslutning till grubblerier om naturvetenskaplig materialism etc. Någon sådan har jag själv egentligen aldrig drabbats av. Och om jag skulle göra det, så finner jag det mycket troligare att den skulle ha att göra med problematiken i kapitel 30 i min bok [om hot som miljöförstöring och krig, och hur vi tar oss an dem] snarare än den i kapitel 24-25 [om den fria viljan, resp. medvetandet som epi-fenomen].

Jag tror [att] din insider-bild av lärarutbildningen skulle kunna bli en nyttig injektion i debatten. Som du säkert vet har Sigbrit Franke lagt fram ett förslag till ny lärarutbildning som nu är under remiss. Jag ser hennes utredning som ett stort steg framåt (bl.a. för tanken om specifika ämneskunskapers betydelse), och att döma bl.a. av ett möte på LR som jag deltog i förra månaden så är uppslutningen ganska stark.

Vi har lyckats skapa ett helt annat och mycket bättre utbildningspolitiskt debattläge nu jämfört med för bara fem år sedan! Men även om Frankes reform genomförs är det till syvende och sist de enskilda lärosätena som skall ge utbildningarna, och där finns givetvis fortfarande folk som gärna vill fortsätta på den inarbetade flumlinjen.

På tal om min bok, om jag får återkomma till den, så har jag på samlat de reaktioner på den som jag funnit på nätet och i offentligheten. Ganska positivt överlag, även om jag naturligtvis hade hoppats på bredare uppmärksamhet i dagspressen.

Varma hälsningar,

Olle

Publicerad efter överenskommelse

22 jan. 2009

Våga vägra vara publik!

Håkan Lindgren, frilansskribent, undrar vilka som egentligen utgör massmediernas "publik" (och, i förlängningen, "marknaden").

DN Essä 27 december 2008