Utdrag ur en korrespondens med Olle Häggström, med anledning av hans nyligen publicerade bok.
Björn
Hej, Olle!
Jag har efter sträckläsning - med stigande fascination - nyss lagt ifrån mig din bok. Min fascination kommer sig av den närmast kusliga överensstämmelse dina och mina tankevärldar uppvisar. Och då avser jag inte bara det faktum att vi är fullständigt överens om så gott som varje argument och slutsats du redovisar i boken, utan också att vi bryr oss om exakt samma saker. Men det som verkligen får mitt hår att resa sig är att vi till råga på allt uttrycker oss likadant!
Några exempel:
Som andra-årsstudent skrev jag en ambitiös uppsats med målet att funktionalisera qualia. Det var inte så lätt som jag trodde. Men ambitionen fanns där, iallafall! (Och första året skrev jag en uppsats med den snygga titeln "The inevitable mind: An evolutionary approach to the problem of consciousness".)
Miljön har engagerat mig sedan barnsben. Jag insåg snart att människor omkring mig var häpnadsväckande kortsiktiga och egoistiska. Dessutom levde de i närmast total förnekelse av detta faktum, samt om de faktiska förhållanden och (för mig) glasklara orsaksamband som de borde ha reagerat på.
Jag ondgör mig ofta över att grundläggande insikter i (social-)psykologi är så sällsynta.
Den försiktighetsprincip som du nämner, är något som jag själv ofta anför som självklart, inte bara i miljösammanhang.
De flesta människors ovilja att ens överväga saker som avsaknaden av fri vilja eller medvetande som (inbillat) epifenomen gör mig beklämd.
Det faktum att den s.k. Mozart-effekten ägnades ett heldagsseminarium på [min] lärarutbildning (ja, just det - inte som ett exempel på pseudovetenskap, utan som en pedagogisk metod) fick mig förstås att slänga mig över tangentbordet.
Jag kanske läser lite väl mycket mellan raderna, men jag inbillar mig att vi även delar många åsikter om politik, ekonomi och samhällsorganisation, samt ett stort intresse för idéhistoria.
Religion behöver jag väl knappast nämna.
Olle
Hej, Björn!
Stort och uppriktigt tack för ditt långa och innehållsrika brev! Som "författare" känner jag stor glädje över att det jag skriver finner genklang hos en och annan läsare, och den sorts feedback du ger mig betyder mycket. (Kanske borde jag inte sätta "författare" inom citationstecken då jag trots allt skrivit flera böcker, men ordet känns likväl lite förmätet, och jag vill inte placera mig i samma kategori som dem som verkligen kan det här med litterär gestaltning.)
Björn
[Får jag] be dig att läsa en av mina texter. Kanske kan du känna en antydan av det ovanligt nära släktskap som jag upplever. Jag hoppas och tror att du kan ta den för vad den är - ett i all hast framletat exempel på den typ av tankar och texter jag i olika sammanhang lämnat ifrån mig. [Texten är] en av många i stark affekt nedhackade uppsatser som jag i frustration och under stor stress lämnade in under min inte alltför avlägsna pedagogiska påbyggnadsutbildning.
Anledningen till att jag letade upp just denna text är att den berör flera av de ämnen du behandlar i boken. Den innehåller också referenser till andra texter jag skrivit som berör ytterligare några av de ämnen du tar upp, samt till litteratur som påverkat mig (och som i sin tur berör ytterligare några områden).
Olle
Tack för uppsatsen!
Du skriver om den "stigande fascination" över den "närmast kusliga överensstämmelse dina och mina tankevärldar uppvisar", som du kände när du läste min bok. Efter att ha läst din uppsats blir mitt svar: tack detsamma! Överensstämmelsen är remarkabel, alltifrån övergripande världsbild till hur vi begagnar oss av svenska språket ned till enskilda detaljer som hur vi båda fastnat för Dawkins diskussion om Newton och Keats. Jag noterar också att vi är så gott som jämnåriga.
En skillnad verkar dock vara att jag haft en till stora delar lugnare livsresa än du, mycket tack vare att jag haft turen att snabbt och enkelt finna mig till rätta i den akademiska världen. Du antyder också en allvarlig personlig kris i anslutning till grubblerier om naturvetenskaplig materialism etc. Någon sådan har jag själv egentligen aldrig drabbats av. Och om jag skulle göra det, så finner jag det mycket troligare att den skulle ha att göra med problematiken i kapitel 30 i min bok [om hot som miljöförstöring och krig, och hur vi tar oss an dem] snarare än den i kapitel 24-25 [om den fria viljan, resp. medvetandet som epi-fenomen].
Jag tror [att] din insider-bild av lärarutbildningen skulle kunna bli en nyttig injektion i debatten. Som du säkert vet har Sigbrit Franke lagt fram ett förslag till ny lärarutbildning som nu är under remiss. Jag ser hennes utredning som ett stort steg framåt (bl.a. för tanken om specifika ämneskunskapers betydelse), och att döma bl.a. av ett möte på LR som jag deltog i förra månaden så är uppslutningen ganska stark.
Vi har lyckats skapa ett helt annat och mycket bättre utbildningspolitiskt debattläge nu jämfört med för bara fem år sedan! Men även om Frankes reform genomförs är det till syvende och sist de enskilda lärosätena som skall ge utbildningarna, och där finns givetvis fortfarande folk som gärna vill fortsätta på den inarbetade flumlinjen.
På tal om min bok, om jag får återkomma till den, så har jag på samlat de reaktioner på den som jag funnit på nätet och i offentligheten. Ganska positivt överlag, även om jag naturligtvis hade hoppats på bredare uppmärksamhet i dagspressen.
Varma hälsningar,
Olle
Publicerad efter överenskommelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar