Oemotståndlig musik

I senaste numret (23) av tidskriften OPUS hittar jag bl.a. följande oemotståndliga nysläpp:

• Shan-shan Sun spelar Kapustins etyder och preludier, op. 40 & 53. Mindfeel/CDA: MFCD018.
• Noriko Ogawa och Singapores symfoniorkester spelar Tcherepnins symfonier och pianokonserter. BIS: CD-1717/18.
• Valery Gergiev dirigerar Londons symfoniorkester i Mahlers tredje symfoni. LSO: 0660.
• Ann Sofie von Otter och Karin Roman (!) sjunger Bach med Concerto Copenhagen. DG/Archiv: 477 7467.
• Les Arts Florissants sjunger madrigaler av Carlo Gesualdo. Harmonia Mundi: 501268.
• Antonio Pappano dirigerar en stärnbeströdd ensemble i Puccinis Madama Butterfly. EMI: 264 18728.
• Orchestra of the Age of Enlightenment spelar Purcells Dido & Aeneas. Chandos: 0757.

Dagens ord

nyter
ny´ter adj. ~t nytra ORDLED: nytr-are• glad och nöjd vanl. på ett okonstlat sätt: hon kände sig pigg och ~HIST.: sedan runspråklig tid; fornsv. nyter 'brukbar; nyttig; duktig; hurtig'; besl. med njuta.

Nationalencyklopedin 2009-06-26

...eller, i vardagligt tal, "grisk".

Av var och en efter förmåga

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Måste man acceptera att bli betraktad som utopist, kommunist, marxist eller kanske fascist, ja, t.o.m. anarkist (!) för att man säger sig stå bakom denna devis?

Nä, inte ännu, verkar det som. Mona Sahlin kom undan med det (?) vid Kommunals kongress 2007.

Sverige har råd med rättvisa. Det var Sahlins rubrik. Och nog har hon rätt. Även nu. Och även om vi måste kompromissa med ordet rättvisa, är det slående hur fattiga de flesta svenskar uppenbarligen känner sig...

Med anledning av att vi på min arbetsplats under den gångna våren fick uppleva både höga generella (och individuella) lönehöjningar och ett stort antal varsel, uppmanade jag fackmedlemmar att avsäga sig sina lönepåslag för att på så sätt hjälpa kollegor som riskerade att bli arbetslösa (Jag kunde gladeligen ha tänkt mig att sänka min egen lön.) Ingen nappade. Hade inte trott något annat. Det hade ju varit kontraproduktivt i ett längre perspektiv. Ja, det hade det nog. Vi är alla fast i ett ekorrhjul.

Just min arbetsplats har mycket liten autonomi (ironiskt nog), jämfört med många andra (och då talar vi alltså om en marknadsliberalistisk sken-autonomi). Och man hör ju faktiskt talas om liknande initiativ i ganska stor skala då och då...

Likväl är det frapperande att dagligen höra människor prata om hur svårt de har det, ekonomiskt. Kanske har man inte ens råd att åka på chartersemester i år... Kan inte äta ute lika ofta. Måste tänka lite mer på vad man köper varje månad....

Nämen, halledudane mig, då!

Jag tackar Emma Nilsson, Kommunal, för följande förtydligande:

Mottot tillskrivs Louis Blanc ca 1847, men grundtanken lär visst vara ännu äldre och härröra från den utopiska socialismens fader, Henri de Saint-Simon. Mottot blev hur som helst inte spritt förrän det användes av senare filosofer som Karl Marx.

Mångalen

Stämningsstörningar - mood disorders. Diagnosticerade, kategoriserade.

I folkloren hette det länge mångalen. Lunatic på engelska. Ett sätt att hantera allt från PMS till bestialiskt våld - men för att projicera ovilja, oförstående och för att markera utanförskap krävdes då också den mer extrema konstruktionen varulv.

Ett tag var epitetet "typ A" vanligt. Jag fick det själv. Och oavsett vad DSM-IV-TR säger (sade tidigare, säger imorgon) var det iallafall hos mig snarast en liten del av - ett symptom på, diagnos av - ett mycket större sammanhang.

Typ A-beteende som, vilket jag nyligen upplystes om, inte bara karaktäriseras av högpresterande och dålig självkänsla, utan också av (skicklig) manipulation av omgivningen. Och jag som brukar beskriva mig som en social kameleont...

Länge har också begreppet mano-depressivitet använts. Numer heter det bipolär sjukdom. Och uppenbarligen lider c:a 1% av befolkningen av den... självklart är den lika vanligt förekommande hos kvinnor som hos män.

Och uppenbarligen klassificeras den som, bl.a., typ 1 och typ 2, där den senare anses något mildare. Åtminstone medger den ett mer "högfunktionellt" leverne.

Inte att förglömma, det sedan antiken renodlade temperamentet melankoli (melancholia), med sina betydligt fler positiva konnotationer.

Ja, så har vi, t.ex., Aspergers syndrom... en mindre jämlikt utbredd "störning" som - trots att dess förekomst räknas i promille - av vissa snarare skulle anses vara essentiell "manlighet".

Det är talande att dessa, och andra, störningar samlas i "spektrum". Det är ett sätt att markera att man fortfarande inte tror sig veta så mycket mer än vad man tidigare gjort. Och att effektivt ogiltigförklara både exakta, allomfattande diagnoser och frekvenser. Notabelt är också att man från officiellt psykiatriskt håll inte tror sig kunna hitta någon bot mot en del av dessa störningar; och att man i vissa fall faktiskt kategoriskt hävdar att det inte finns någon bot.

Alla dessa diagnoser... De har mindre med fördjupad kunskap att göra, än med samhällsklimat.

Melankoliker, manodepressiva människor har alltid funnits. Det står klart för alla. Mindre självklart är det kanske för en del att vi alla är sådana, mer eller mindre. Var gränserna går, det är verkligen - i ordets rätta bemärkelse - godtyckligt. När blir det t.ex. intressant att sjukförklara "högfunktionella" människor?

Skulle jag själv kunna få en diagnos? Säkert. Flera olika, beroende på vart jag vänder mig och hur jag lägger fram mitt ärende.

Psykiatriska diagnoser är ett tve-eggat svärd, särkilt med tanke på deras nära koppling till just folklore, vardagspsykologi... och i förlängningen också till det mesta som framstår som relevant för oss alla. Ingenstans lär väl den oheliga alliansen mellan (seriös och mindre seriös) vetenskap och (vetenskaps-)journalistik vara så mäktig, men samtidigt så...felbar. Inte minst i dagens hyperaktiva "infotainment"-landskap.

Ja, det skulle vara i miljöfrågan då.

Re: Descartes

Ur Mac-bulletinen

(Jag hittar inte källan, och hoppas att detta brott mot upphovsrätten kan preskriberas utan ont blod.)

Liv och död. Och ångest.

Jag har valt att inte publicera många av de texter jag skrivit den senaste tiden. Jag vill dock gärna att de läses och kommenteras. Intresserade ombedes höra av sig.

Lite mer om skolan

Uppföljning av ett samtal, kollegor emellan.

• Om utbildningspolitik: Erik Svenssons perspektiv.


• Om samhällsströmningar: Kerstin Berminges diskussion av begreppet "kund".


• Om kunskapssyn: Fredrik Lindströms debatt om Selma Lagerlöf och Olle Häggströms tankar om att "lära att lära sig".

Jag vet att Olle Häggström har skrivit en mycket klargörande text om vad som hänt sedan den borgerliga regeringen 1993 förändrade finansieringen av (den högre) utbildningen, men jag hittar den inte... Tills vidare får Anders Perssons och mina egna ord, tagna ur ett annat sammanhang, duga:

Boken Coaching och handledning av grupper (Andersson & Persson, 2002) är en hybrid mellan projektredovisning och utbildningssociologisk avhandling. Det är främst de teoretiska avsnitten (kapitel 5 och 6) som tilltalar mig. Men redan i förordet fångas jag av hur väl texten fångar precis de företeelser som sedan början av 90-talet engagerat mig:

Universitets- och högskoleutbildningen är sedan ett drygt decennium mitt inne i en förvandling som kan beskrivas med ordet ”massutbildning”. Det betyder bl.a. att alltfler studenter skall utbildas med relativt sett mindre resurser. Det finns mycket som tyder på att den högre utbildningen nu håller på att bli mer ”skola” och mindre ”bildning”, mer samhällsekonomisk nytta än kunskap för kunskapens egen skull.

Det är självklart bra och kunskapsmässigt viktigt att universitetsutbildning inte är förbehållen en liten självutnämnd elit och rättvist att universitet och högskolor öppnas för grupper som traditionellt endast i mycket liten utsträckning fått förmånen att vistas där.

Men besattheten av andelar – t.ex. att 50 % av en årskull ska ha börjat läsa vid högskolan innan 25 års ålder – i en ekonomisk tillväxttävlan, är ibland den goda universitetsutbildningens fiende... Man får lätt intrycket att det är viktigare att personer kommer in i än ut ur högskolan. Målet att 50 % ska ha börjat läsa förefaller understryka det.

(Andersson & Persson, 2002, sid. 7-8, originalets kursivering)

Amen.

Men faktum är att bilden av den högre utbildningen är ännu mörkare än vad som utmålas ovan. Vad som inte framgår av citatet är att inte bara antagningsmål uppställs, utan även genomströmningsmål. Att dessa mål också uppnås (på något sätt) garanteras näst intill av de ekonomiska styrmedel som högskola och universitet nu verkar under.

Lärosäten får betalt för de studenter de tar in – och för de studenter de examinerar ut. För att ”räkna in” kostnaderna för en student krävs inte bara antagning, utan även examination. I praktiken innebär detta att ett lärosäte, för sin överlevnad, måste anta en viss mängd studenter varje år, och – diaboliskt nog – att de också måste utexaminera ett lika stort antal.

Det är nog endast i undantagsfall denna rävsax resulterar i samvetsgranna initiativ likt den coaching som beskrivs i Perssons bok. Av ett flertal skäl leder den istället till en närmast ofrånkomlig kvalitetssänkning – inte bara av studenter, utan också av lärare och av organisationen som helhet.

Författarna identifierar, med sedvanligt skarpsinne, utifrån detta förhållande en (innehållets) spänning mellan vetenskaplig kunskap och nytta; en (studenternas) spänning mellan individualisering och massexistens; och en (lärarnas) spänning mellan pedagogisk amatörism och professionalisering, och diskuterar utifrån dessa olika mått på kvalitet.