Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

28 okt. 2009

Dyskalkyli - finns det?

I matematikbrevet hittade jag bl.a. en länk till följande bok från NCM: Dyskalkyli - finns det?

Jag kommer att tänka på något som jag skrev i en uppsats under min lärarutbildning (och sedermera postade på denna blogg):

...de problem som jag själv observerat i klassrum i allmänhet, och i matematik-undervisning i synnerhet (på alla nivåer), [har] nästan uteslutande rört sig om en speciell form av kulturellt betingad pseudo-dyskalkyli, vilket också bekräftas av Herzig (2005). För att komma tillrätta med den, krävs ingen specialpedagogik i traditionell mening; inte heller pedagogiska nymodigheter, inriktade på de redan frälsta. Vad skolan (föräldrar, samhället i stort) främst bör erbjuda och sträva efter är istället engagemang och motivation. Då går det inte att kompromissa med (personella) resurser. En genuin kvalitetshöjning är ingen skrivbordsprodukt. Den kostar pengar.

I NCM:s beskrivning av ovanstående bok heter det bl.a. att:

...forskningen på området [har] intensifierats. Det allmänna intresset för specifika räknesvårigheter eller dyskalkyli har blivit alltmer påtagligt. Detta kommer bl a till uttryck i larmrapporter i media och i ett växande antal kliniker för utredning av dyskalkyli. Mot bakgrund av den forskning som kommit fram efter vår tidigare översikt och det ökande intresset [...] har vi bedömt det som angeläget att genomföra en ny forskningsöversikt... Forskningen på området är begränsad men vi har funnit intressanta arbeten och rön som vi hoppas ska bidra till en ökad förståelse för räknesvårigheters komplexitet och stimulera till diskussion om utveckling av undervisningen i matematik.
Som en inledning på en fortsatt diskussion hänvisar jag till två korta texter som jag har skrivit i detta ämne:

Det "stigande intresse" och de "larmrapporter" som omtalas av NCM bekräftas på ett slående sätt av läsloggarna på denna blogg. Jag har flera besökare varje dag som hittat mina texter efter att ha googlat termen "dyskalkyli" och liknande (ofta tillsammans med ord som "hjälp" eller "hjälpmedel"). Av datorernas IP-nummer m.m. att döma utgörs hälften av dessa besökare av privatpersoner - sådana som själva upplever sig drabbade, eller deras föräldrar - och hälften av lärarstudenter. Jag får också mejl och kommentarer med önskningar om hjälp.

Samtidigt vidhåller jag att vårt mest akuta problem är den utbredda pseudo-dyskalkyli som vi inte kan (eller bör) förväntas hantera på egen hand.

Men vänta bara... snart kommer vi att tvingas till fortbildning och merarbete som vi - och eleverna - i bästa fall har mycket liten glädje av. Det är som med ICA:s köttfärs: Om man bara kvalitetsdeklarerar sin verksamhet tillräckligt mycket så kan man (tror man) trolla bort ekvationer som inte går ihop. I fallet med köttfärsen är det (genuin) matkvalitet kontra pris som inte går ihop. I vårt fall är det kunskap kontra (i första hand elevernas) arbetsinsats och motivation.

Såg ni nyheterna i morse? Skolverket reagerar mot att stockholmsskolor delar ut oförtjänta G-betyg en masse. Jag minns fortfarande vad inspektören sade när hon var här: "Jag bryr mig inte om förutsättningarna - jag utvärderar bara måluppfyllelsen." Ja, just det...

Det kundperspektiv som nu fullständigt genomsyrar de yngre generationerna - alltså både elever och i många fall även deras föräldrar, samt politiker och ämbetsmän i karriären (och som framgick med all önskvärd tydlighet t.ex. i gårdagens Debatt på SVT) - är resultatet av en mycket smart, långsiktig och målmedveten kampanj som länge förts av marknadsliberaler: Det är ju fullständigt genialiskt att tuta i folk att de alltid har rätt (att kräva, kräva, kräva), och att om man bara tar för sig så är världen ett ostron. De få som lyckas ta sig fram i denna djungel blir framgångsrika men ytliga, och de flertal som inte lyckas ägnar sin energi på att skylla på andra (och kanske, med eftertankens kranka blekhet, på sig själva), samtidigt som deras olycka är fåtalets lycka.

Koppla ihop detta med knepet att trolla bort olösliga ekvationer genom att hänvisa till konkurrens och kvalitet, så har du dagens samhälle, och skola, i ett nötskal.

Det värsta är att de som sätter oss i denna situation, och de som gladeligen bistår dem, kan delas in i två kategorier:
  1. de som cyniskt inser, medvetet räknar med och vill ha ett 1/3-delssamhälle - alltså egoistiska och kortsiktiga kräk; och
  2. de som verkligen har gått på hela myten om marknadens förträfflighet.
Jag vågar inte uttala mig om fördelningen, men låt oss säga att den i Sverige har gått från 90/10 till 10/90, med ett ständigt ökande antal.

Jag avslutar genom att hänvisa till ytterligare en egenhändigt författad text:

Symptomdiagnoser i en inklusiv skola

Den upplyste despoten

Jag lyssnade nyligen på Jan Schierbecks föredragning om den nya gymnasieskolan, gy2011. Parallellt med denna lanseras också en ny läroplan för grundskolan, och inte minst en ny skollag. Vi står alltså inför en veritabel utbildningspolitisk revolution.

Gymnasiereformen verkar vara både genomtänkt och konsekvent. Den föreföll också - sina tydliga politiska markeringar till trots - falla i god jord hos den övervägande delen av kollegorna i regionen. Det är nog helt enkelt så att det enda rimliga ur pedagogisk synvinkel till stor del sammanfaller med en borgerlig politik i dagens situation. Få vänstersinnade kollegor, tror jag, skulle uppskatta att - vilket indikerats - delar av den förestående reformen rivs upp vid ett eventuellt maktskifte; särskilt inte om detta endast motiveras av ett ideologiskt ställningstagande (-krig). Än värre skulle det vara om vänsterblocket fortsatte att framhärda i sin politiskt korrekta flumpedagogik av missriktad välvilja, kombinerad med empiriska skygglappar.

Självklart hade jag hellre sett att en liknande reform hade växt fram ur ett vänsterperspektiv, och med en genuin kärlek till nyfikenhet, kunskap och bildning. Om och när skolan eventuellt finner en viss arbetsro framöver kommer de mer osmakliga aspekterna av och grunderna till den nu liggande planen att träda i förgrunden.

Den mycket professionelle och opolitiske Schierbeck kunde inte låta bli att med emfas fastslå att gymnasieskolans tredelade uppdrag står fast: att förbereda för yrkesliv och högre studier; att förmedla nödvändiga kunskaper och färdigheter för ett framgångsrikt deltagande i samhällslivet; och att bibringa (en grund för) bildning och personlig utveckling. Detta efter att (i mina öron) mycket tydligt ha konstaterat att arbetet så gott som uteslutande styrts av "avnämarnas" mycket specifika krav. Dessa avnämare utgörs i första hand representanter för näringslivet och i andra hand de högre lärosäten vars egna avnämare är just... representanter för näringslivet... Och inga andra.

Med detta sagt - planen är i stora delar sund. (Och i övrigt åtminstone tydlig och konsekvent.) Då hyser jag betydligt större farhågor för implementationen.

För det första är tajmingen usel: den ekonomiska snålblåsten gynnar sannerligen inga nystarter. För det andra hjälper inga luftslott i världen så länge den omhuldade marknaden är suverän i sin definition av kvalitet. För det tredje krävs extraordinära (och ej adresserade) åtgärder för att skolan ska kunna agera vågbrytare mot det samhällsklimat i vilket både elever och föräldrar intagit en självbelåten kundroll.

Rent konkret blir det hart när omöjligt att ta tillfället i akt och en gång för alla reversera tidigare och förhindra framtida betygsinflation.

Jag spänner säkerhetsbältet i väntan på den berg-och dalbanefärd de närmaste åren kommer att bjuda på: Jag ska inte låta mig entusiasmeras av fagra mål, för att sedan bli dubbelt desillusionerad när det visar sig att detta blir ännu ett exempel på ihåliga kvalitetsdeklarationer, à la ICA:s ompackade köttfärs.

En liten ljusglimt - och troligen ett försök att hantera några av omständigheterna ovan - är Björklunds förslag till återförstatligande av skolan.

Visst är det paradoxalt de traditionella blockskillnaderna är spegelvända i just denna fråga? I och för sig kan man misstänka att den skola borgarna vill förstatliga endast utgör en liten (och mer lättkontrollerad) del av en ny djärv värld av huvudsakligen privata alternativ. Och att sossarnas decentraliseringsvilja snarare ska ses som en önskan att öka medbestämmande och likriktning än som en liberalisering och differentiering (med åtföljande konkurrens). Men ändå.

Man bör också betänka de olika alternativ till det "vanliga" gymnasiet som presenteras i samband med reformen. När kraven höjs måste de som inte når upp till kraven tas om hand någonstans, och här har man förstås insett vikten av att presentera ett heltäckande skyddsnät: inte mindre än sex alternativa vägar föreslås, alltifrån något liknande det individuella program som finns idag (men självklart med högre genomströmning) till rent daglöneri. Och flera av dessa alternativ har det lokala näringslivet som tydlig "avnämare". I bästa fall handlar det om en lärlingsplats hos bygdens hantverkare; i sämsta fall om kyrkogårdskrattning och McDonalds.

(Det faktum att Miljöpartiet och Socialdemokraterna inte kan enas om friskolorna illustrerar tydligt hur svårt vänstern har att presentera en tydlig linje. För högern är det, i jämförelse, "bar' å' åk' ", vilket förstås är omåttligt lockande - inte minst för en plågad pedagog. Konsekvens har förvisso ett egenvärde. Och det är generellt sett alltid lättare att vara konsekvent om man gör det enkelt för sig. Det har väl med entropi att göra...)

Den verkliga ironin utgörs emellertid just av Björklunds eget initiativ att förstatliga skolan (och därmed lägga den under sin egen kontroll). Här har vi marknadsliberalismens främste förespråkare; han som envetet hävdar frihetens och konkurrensens förträfflighet, inte bara som frambringare av bättre alternativ att välja ibland (för... inte riktigt alla) utan också som framtvingare av en allmän kvalitetshöjning. Det värsta han vet (säger han) är monopol, centralisering och toppstyrning: dessa kväver effektivitet och initiativkraft, fördummar och förslöar.

För en sann rättighetsivrare som Björklund är den representationella demokratin alltför långsam: makten ska ligga hos individen, hos entreprenören, hos kunden.

Extrema liberalister tror inte på demokrati överhuvudtaget. Däremot har de funnit det extremt framgångsrikt att kränga en form av skendemokrati som låter den själviske nära en välbehövlig (och bedövande) skenhelighet. Det är egentligen inget nytt.

Om det är något som även den rakryggade liberalisten däremot verkligen står för så är det en avsky för maktfullkomlighet. Historien har visat, säger han, att drömmen om en upplyst despot är dömd på förhand att krossas av den smorde individens oundvikliga otillräcklighet eller relativa ineffektivitet; eller av de underlydandes kollektiva klaustrofobi; eller - och framförallt - av den korruption som positionen definitionsmässigt leder till.

De kan ha rätt. Men lockelsen att smörja sig själv är så stark att den hos liberalisten oftast sublimeras till ett krav på att åtminstone vara herre i sitt eget hus (med omnejd, och havsutsikt). Och en vägran att ta ansvar för av att hans Lebensraum inskränker andras möjligheter.

(Och vid populationsdensiteter högre än stenåldersnivå leder detta till en olöslig ekvation, vilket i sin tur leder till feodalism i olika former. I globaliseringens och befolkningsexplosionens tidevarv torde detta vara uppenbart och därmed ohållbart, men systemet är självstabiliserande i en icke-optimal konfiguration av extrema skillnader i ekonomi, information och handlingskraft.)

Och nu har hungern efter makt - den högst mänskliga tron att man själv vet bäst - växt sig så stark att den övertrumfar alla ideologiska och strategiska överväganden. Björklund vet bäst, det är han säker på. Så säker att han struntar i att han framstår som en modern Caesar (eller Augustus).

Caesars historiska betydelse är oomtvistlig, liksom hans militära och politiska begåvning. Hans ursprungliga ambitioner (envälde eller fortsatt aristokratisk republik) låter sig inte säkert fastställas till följd av den tvångssituation i vilken optimaterna försatte honom i januari 49. Samma oklarhet gäller Caesars långsiktiga mål vid slutet av hans levnad. Han tycks då ha betraktat enväldet som den enda realistiska lösningen, men hur detta envälde i längden skulle ha utformats är det svårt att göra sig en föreställning om. Principatet, den egenartade kvasi-republikanska monarki som senare skapades av Caesars systerdotterson och adoptivson Augustus, förutsatte i mycket Caesars insatser men skiljer sig av allt att döma på avgörande punkter från hans intentioner.
Augustus (latin, 'den gudomligt upphöjde', 'den vördnadsvärde'), det hedersnamn som Gajus Julius Caesar Octavianus erhöll 16 januari 27 f.Kr. av den romerska senaten; se Augustus. Namnet hade under republikansk tid närmast religiösa övertoner och ansågs därför som en lämplig beteckning för den oövervinnelige fredsbringaren, till skillnad från det för romarna förhatliga rex (kung) eller Romulus (vilket avböjdes av honom själv).

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Officiellt kallade sig Augustus Caesar divi filius (Caesar, den gudomliges son). I enlighet med republikansk praxis innehade han olika ämbeten, som möjliggjorde effektiv politisk kontroll. Som folktribun var han okränkbar, med rätt att inlägga veto mot oönskade beslut. Fyra år efter Actium (13 januari 27 f.Kr.), när Augustus maktställning var säkrad, överlät han, säger han i sin självbiografi, staten till senatens och folkets förfogande, sedan han sörjt för att kontrollen av provinser med legioner förbehölls honom.

Augustus hävdade att han hade återupprättat republiken (staten = res publica), men i själva verket skapade han en ärftlig kejserlig monarki, vars tradition levde kvar till det tysk-romerska kejsardömets upplösning 1806. En förutsättning för den augusteiska republikens fortbestånd var att den politiska strukturen befästes av en ny ideologi, som i sin tur underbyggdes av legenderna om Divus Julius och myterna om den juliska ättens gudomliga ursprung.

Nationalencyklopedin, 2009-10-28

Nu tror jag ju - av både praktiska och ideologiska skäl - att skolan skulle (kunna) må mycket bättre i statlig regi, oavsett regering. Särskilt i sådana bakvatten till kommuner som jag själv bebor. Kunde inte låta bli att skåda given häst i munnen, bara...

15 okt. 2009

Preformation och epigenes

Viktoria Fareld kopplar sin diskussion av Taylors tvetydiga identitets- och originalitetsbegrepp till det sena 1700-talets embryologi. Inom detta fält:
...gjorde två teorier anspråk på att definiera begreppet utveckling: epigenesen - organismens successiva självorganisering - stod mot preformationen, den gradvisa manifesteringen av en på förhand formerad organism. Utvecklingen uppfattades å ena sidan som ett oavbrutet skapande eller en successiv tillblivelse, omöjlig att överblicka eller förutsäga och å andra sidan som en ordnad och förutbestämd process, en gradvis tillväxt av ett på förhand givet innehåll. Den sistnämnda idén låg väl i linje med den ursprungliga innebörden av ordet "utveckling". Ordet härrör...från det latinska explicato som åsyftar en mångfald som vecklas upp. Det har i stort sett samma betydelse som det latinska evolutio, i dess ursprungliga betydelse av att rulla ut en bokrulle eller att veckla ut en tankegång.
(s. 66)

Självet och jaget

...vårt liv [uppfattas] som självuttryck också i den meningen att det klargör vad vi är. Detta klargörande väntar på ett subjekts erkännande, och människan som medveten varelse når som högst då hon erkänner sitt eget liv som riktigt, ett sant uttryck för sina möjligheter
(s. 224)

Viktoria Fareld återger Charles Taylors expressivism, och jag tänker på bloggandet som (dokumentation av) ett livsprojekt.

Expressivismen som erkännandefilosofi visar, säger Fareld, "att identitet... inte är något som man ursprungligen besitter; genom att ha omedelbar tillgång till sig själv är man i ständigt behov av andras erkännande" (s. 61).

Fareld finner hos Taylor en oupplöst tvetydighet, en paradox i bruket av Hegels idéer både som grund för en ideologi av (universellt) erkännande och som grund för sin särartspolitik. "Min identitet förmedlas till mig genom min egen uttryckande aktivitet: jag blir den jag är genom att uttrycka vem jag är, genom att se mig själv i mitt eget uttryck" (s. 61). Samtidigt är jag, enligt Taylor, beroende av bekräftelse från andra, inom en kultur som redan finns.

Som jag förstår Farelds kritik ligger paradoxen i hur denna - nödvändiga och unika - kultur kan uppstå från början. Och i förlängningen i hur en teori om ömsesidigt erkännande kan leda till - förutsätta - avståndstagande, om än på gruppnivå. (Men jag kan ha fel.) Hegel själv verkar undvika cirkelresonemang när han hävdar att varje människa måste bli ett objekt för sig själv för att kunna relatera till sig själv som subjekt.

Fareld fortsätter att avtäcka de inneboende motsättningarna hos Taylor i sin diskussion av hans användning av begreppet originalitet. Ordet kan användas både för att beteckna något ursprungligt, men också något - i någon mening genuint - nyskapande. Och Taylor verkar utnyttja denna inneboende dubbeltydighet för att argumentera för expressivismen både som något slags kulturell arkeologi - en djupdykning in i ett kollektivt rotsystem (för att hitta sig själv?) - och som en individuell upptäcksresa ut mot det tidigare okända, ej tidigare kartlagda (för att skapa sig själv?).

Jag kan inte annat än misstänka att i botten av denna läpparnas bekännelse till en individuell frihet att vara den man är, bli den man vill bli (eller kanske: be all that you can be) ligger en förvissning, en förhoppning (eller kanske en uppmaning, eller en varning): Om du hittar rätt, då har du hittat hem, hem till just den gemenskap som Taylor själv vill ingå i. Det är kanske vad Fareld tänker när hon skriver:
Denna utvecklingstanke rör sig... inte enbart i ett betydelserum som upplöser varje klar distinktion mellan självutveckling såsom manifestering av något fördolt och såsom oförutsägbart skapande. Den präglas även av en individuationsprocess som är påtagligt subjektiv men likväl förankrad i ett sammanhang bortom den enskilde.

(s. 64-65)

13 aug. 2009

Förtröstan var ordet, sa Bill

Om den globala ekonomin är ett gigantiskt systemfel, så är vi individer dess naiva smörjmedel. Aase Berg skriver (i DN, 12/8 2009) med utgångspunkt i boken ”Globaliseringsfällan”:

Varför är vi så oförmögna att känna befogad och uppriktig rädsla i stor skala? Den inre känslan inför scenarier som ... Martins och Schumanns är distanserad skräck så länge de är förutsägelser, följd av massiv bortträngning när de slår in.

... Den här kluvenheten mellan samhällsapokalyps och individuell förtröstan ... är en underliggande inställning i hela den västerländska kulturen. ”Det händer inte mig!” är en sann och etablerad kliché om vårt förhållande till såväl döden som fattigdomen. Den här kollektiva glömskan, bortträngningsförmågan och det orealistiska hoppet är samtidigt livsuppehållande, det är de som möjliggör fortsatt kreativitet i en självförstörande omvärld.

Men samtidigt är människans betryggande glömska det största hotet mot all överlevnad. Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång. Av en specifik anledning: Demiurgen vet om det. Han rider på min inre trygghet, min ovilja att gripas av panik.

3 aug. 2009

Kommunitarismens lockelser och gränser

I Gläntas skriftserie Logos / Pathos utkom nyligen Victoria Farleds prisbelönta och omarbetade avhandling Att vara utom sig inom sig, med undertiteln Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet. Skriftserien redigeras av bl.a. teologen Ola Sigurdson.

En första distinktion som är värd att notera är den mellan kommunitarism och liberalism. När jag så här i efterhand tittar igenom mina anteckningar är den första tanke som slår mig att gemenskap nästan alltid definieras negativt: det finns inget "vi" utan att det (först) också finns ett "dem". När jag läste Farelds text fick jag uppfattningen att även Taylor opererar med ett "dem", trots sin ambition att inkludera hela mänskligheten i ett ömsesidigt erkännande; i Hegels ande. Kanske är han naiv. Kanske har hans uppsåt, med rötter i den kulturella splittringens Kanada, med tiden fått oanade eller oönskade konsekvenser. Kanske är han en ovanligt smart särartsivrare:

Taylor utgår... från att människan har ett grundläggande behov av att få sin identitet erkänd... En motsättning... mellan erkännande av likhet och olikhet återfinns i centrum av hans erkännandefilosofi. ... [Taylor] skiljer mellan två former av erkännande - likvärdighetspolitik och särartspolitik...
(s. 27)

Taylor förankrar sitt erännandebegrepp hos Rousseau, Herder och Humboldt, och skriver i The dynamics of democratic exclusion att "människors olikheter berikar individerna på ett sätt som skulle göra deras liv fattigare och mer inskränkt om de levde i ett mer homogent samhälle". Fareld citerar Taylors essä Living with difference:

Det var Herder och den från honom utvecklade expressivistiska antropologin som tillfogade det epokgörande kravet att mitt förverkligande av människans väsen är mitt eget, och sålunda förde han fram idén att varje individ (och i Herders tillämpning varje folk) är mänsklig på sitt eget sätt, som han inte kan byta med någon annan utom till priset av förvanskning och självstympning.
(s. 30)

Fareld skriver att trots att Taylor talar om identitet både som ett individuellt och ett kollektivt fenomen "diskuterar han inte den djupgående spänning som framkommer genom en analys av begreppet identitet, i form av identitetens dubbla referens både till det som särskiljer och det som förenar människor." För att beskriva identitetsbegreppets inneboende paradox använder Fareld filosofen Paul Ricoeurs termer ipse och idem:

Identitet som idem - samma - refererar till att han någonting gemensamt med, det vill säga att i vissa avseenden vara likadan som någon annan. Identitet som ipse - själv - hänför sig till mig själv som särskild, till det som gör att jag är jag.
(s. 36)

Och båda är nödvändiga. Idem möjliggör identifiering och igenkänning (även av mig själv), medan ipse är det som gör det möjligt för just mig att förändras. Man kan inte vara - eller beskriva sig själv som - någon, utan att hänvisa till (ingåendet i) ett vi. Samtidigt framträder det unika jaget först i och med sin topografiska relation till alla andra.

Fareld framhåller att Ricoeur själv använder distinktionen främst för att reflektera kring "identitetens narrativa struktur", vilket är intressant inte minst med tanke på det jag nyligen läst och skrivit om självframställning: "Framtid och förflutenhet spelar mot varandra i den historia som utgör våra liv och i det sätt på vilket vi upprätthåller oss själva som tidsliga varelser."

Men vad som framstår som centralt för såväl Fareld som för Hegel och Ricoeur är att det unika jaget framträder i relation även till sig självt:

Det innebär, uttryckt på hegelskt vis, skriver Ricoeur "att självets ipseitet inbegriper alteriteten i så hög grad att den ena inte låter sig tänkas utan den andra".
(s. 38)

Fareld skriver i en fotnot att hon väljer ordet "självet... för att tydliggöra att det rör sig om en relation; till självet står man alltid i relation (till skillnad från 'jaget' i betydelsen cogito)." Jag funderar en hel del på på detta, inte minst med tanke på den erkännandedialektik som utgår från Hegel. Tanken att man vinner sin identitet först genom att betrakta sig själv utifrån imlicerar för mig att åtskillnaden mellan 'jag' och 'själv' förlorar sin betydelse. Identiteten är både subjekt och objekt.

Autenticitet - upplevelsen av att vara i kontakt med sitt sanna jag - är, enligt Rousseau, "att vara sig själv nog". Farels diskuterar hur Taylor tycks göra våld på Rousseaus text: en känsla "som skulle gå förlorad om den vore samhälleligt förankrad, förvandlas till en känsla som 'förenar oss med en större helhet'".

Jag tänker på hur min far använde Rousseaus uttryck. För honom betecknade det en ohälsosam inbundenhet; en destruktiv självupptagenhet endast värd förakt. Och jag tänker på det faktum att Taylor är en praktiserande katolik. Jag tänker på alla de reaktioner mot vår malaise moderne som - oavsett om de kommer från religiöst eller sekulärt håll - tycker sig se en nödvändighet i att individen (återigen) underkastar sig ett sammanhang större än sig själv. Och jag håller med. Men jag tror det är dömt på förhand att förvänta sig ett allmänt erkännande av en transcendent makt; eller att människor (självmant) inrättar sina liv i enlighet med ett högre syfte.

En strävan efter autenticitet som inte utgår från människans konstituerande relationer till andra kan inte bli annat, hävdar han, än ett felaktigt och avvikande uttryck för detta ideal [om autenticitet].
(s. 48)

Enligt Fareld beskriver Taylor det moderna samhället som kännetecknat av en bristande självförståelse. Jag delar hans slutsats om behovet av ett mer vittgående erkännande av vårt ömsesidiga beroende av varandra, och sympatiserar med hans önskan om detta. Men jag tvivlar på att lösningen ligger i att ge idealet ett "fullödigare innehåll". Jag tolkar detta som ett arbete utifrån-och-in; från (ett mer lockande) proklamerat ideal till individuellt ställningstagande och handling. Jag undrar om inte den bristande självförståelsen istället ligger på det individuella planet. Jag tänker mig att processen måste ske inifrån-och ut, d.v.s. att varje individ - utifrån sitt egenintresse - förmås att agera på ett sätt som genererar en kollektiv kursändring.

Taylor åberopar Meads tankar om den generaliserade andre. Fareld skriver att detta begrepp:

...refererar till den större, samhälleliga, sociala och normativa struktur som omger individen, och som enligt Mead spelar en avgörande roll i hans eller hennes identitetsblivande. Genom den generaliserade andre internaliserar individen samhällets rådande normer och värderingar.
(s. 48)

Fareld finner dock Taylors användning av Mead tveksam, emedan han verkar inskränka den generaliserade andre till ett relativt närliggande vi, en "primär gemenskap". Jag tänker på de fransktalande québecois, och på kvarterskyrkan, som i min föreställningsvärld i första hand syftar till att skapa och upprätthålla ett "vi" i kontrast till - och på bekostnad av - ett "dem". Enligt Taylor innebär att veta vem man är "att vara orienterad i ett moraliskt utrymme, ett utrymme i vilket frågor uppstår om vad som är bra och dåligt". Och jag funderar på hur "bra" och dåligt" definieras, vilken räckvidd de etiska implikationerna ges.

Mead säger: "Vi måste vara andra för att vara oss själva". Fareld påpekar att:

Antagandet om identitetens dialogiska och därmed relationella karaktär kompliceras emellertid av att Taylor genom sin expressivism även håller fast vid en föreställning om att identiteten finns inom var och en, i betydelsen att varje människa bär på ett inre själv som förverkligas genom hennes expressiva handlande.
(s. 49)
...för att behålla identiteten som québecois får man inte bli för dialogisk med sina betydelsefulla Andra, det vill säga majoriteten engelsktalande kanadensare. Gränserna för dialogen bör därför sammanfalla med gränserna för Québec. Med andra ord bör de fransktalande (i första hand) identifiera sig med andra fransktalande för att bevara den fransktalande gemenskapen. En (alltför stor) identifikation utöver denna hotar gemenskapens framtid. Taylors dialog handlar om, vilket journalisten Andy Lamey kärnfullt formulerat, "att möjliggöra för gruppens medlemmar att spegla sig i varandra, så att den förståelsehorisont som Taylor åberopar inte sammansmälter med en annan kulturs och förändras, utan tvärtom förblir densamma".
(s. 217-218)

Ja, detta är kvarterskyrkan för mig. Och också mitt viktigaste (kanske mitt enda) förbehåll i umgänget med den kristna gemenskapen (i de former jag kommer i kontakt med).

En kristen vän förklarade nyligen för mig att den självutplånande ödmjukhet jag känner inför andra slår över i hybris då avsaknaden av självrespekt gör mig handlingsförlamad. I valet mellan att stå handfallen inför en hel världs lidande och problem och att med gott samvete arbeta för (i första hand) sitt eget och sina närståendes välbefinnande måste jag välja det senare. Och det goda samvetet erbjuds jag i (den kristna) gemenskapen. I det vi i vilket jag ingår (uppgår). På ett personligt plan kändes detta som en oerhörd (men kortlivad) befrielse.

Och kanske är det sant, i det att jag därmed tvingas erkänna mina egna begränsningar men samtidigt vinner kraft och glädje att leva och verka inom dessa begränsningar. Ja, det är nog sant. Men hur långt räcker det? (Och vilka är Taylors ambitioner - egentligen?)

Ur detta perspektiv kan kanske också (en del av) Humanisternas kritik mot Svenska kyrkan ses som både välmenande och välgörande. Att luckra upp gränserna mellan vi och dem kan bli kontraproduktivt, det goda syftet till trots.

Men jag kan inte - paradoxalt nog - vara mig själv nog, på detta sätt. Jag kan inte med gott samvete njuta av det som är mig "givet", i vetskapen om att det inte är en självklarhet. I vetskapen om att jag inte delar det med alla andra. Det är mina förfäders självklara gårds- och bysolidaritet som löpt amok i takt med moderniteten, globaliseringen och min egen klassresa.

Taylor pratar om språket som något en enskild människa aldrig kan överblicka eller kontrollera, och så långt är jag med. Likväl verkar han mena att språkets relationella karaktär inte utgör en begränsning då det används och utvecklas i en (avgränsad) gemenskap. I alla fall inte när det gäller dess förmåga att ligga till grund för (fullständigt) samförstånd, delaktighet och ömsesidighet. Han är därmed betydligt mer optimistisk än Derrida:

I sin beskrivning av människans belägenhet i en oavbruten översättning, utan tillgång till något originalspråk, tar Derrida fasta på det främmande i det egna - på att det modersmål som är hennes intimaste uttrycksmedel samtidigt är henne djupt främmande. Om Derrida därför talar om det språk som aldrig kommer att bli vårt, talar Taylor om det språk som alltid redan är vårt.
(s. 51)

...och jag tänker - av någon anledning - på en diskussion jag nyligen läste i matematiklärarnas tidning Nämnaren (#1, 2009) om hur bl.a. Quine och Putnam har försökt resonera sig fram till ett bevis för de matematiska objektens existens.

---

Kärnan i Taylors tänkande är expressivismen. Det är denna, tillsammans med en hegeliansk idé om historiens riktning och slutliga mål, som ligger till grund för hans bild av frihet och frigörelse; av individuell och samhällelig utveckling. Och det är också denna som präglar både hans närmande till marxismen och hans avståndstagande ifrån densamma.

Taylor lyfter fram fyra bärande element i det sena 1700-talets expressivism som alla utgör en kritik mot upplysningens tankevärld:

1) Ett antidualistiskt enhetstänkande, som avser att återförena människan - splittrad i förnuft och känsla, ande och kropp - med sig själv i en enhet;

2) En syn på frihet som "autentiskt självuttryck", som självförverkligande i opposition till frihet uppfattad som oberoende och icke-intervenering;

3) En föreställning om människans strävan efter enhet med naturen, det vill säga enhet mellan hennes inre natur och den yttre natur som omger henne och som gör henne delaktig i något större;

4) En föreställning om gemenskap med och enhet mellan människor, uppfattad som ett avfärdande av ett atomistisk syn på individen som i grunden fristående och autonom.

(s. 56)

Ja, det är väl relativt okontroversiellt att idag slå fast att både kapitalismen och liberalismen har löpt amok. Nymarxism och religion (kristendom) framstår som två alternativ; vitt skilda i vissa avseenden, men närliggande i andra. Fareld skriver ingående och mycket intressant om Taylors ambivalens inför marxismen. Taylors frihetsidé ligger nära det Isaiah Berlin kallar positiv frihet, vilket han kopplar till marxismen.
Taylor lyfter exempelvis fram att det var den "mycket intressanta postromantiska föreställningen inom marxismen [...] om konstnärligt skapande", vilken inspirerade den nya vänstern. Den möjliggjorde, hävdar han, en syn på människans självförverkligande som skapande verksamhet och en insikt om de politiska dimensionerna i människan som kulturvarelse, vilka präglade 60- och 70-talens vänsterrörelser.
(s. 222)

Samtidigt ser Taylor i Marx en alltför vetenskapsoptimistisk Prometeus, vars omvandling av samhället inte syftar till "en slutlig insikt om en större ordning utan i sista hand till naturens underkastelse under en av människan fritt skapad plan".

Jag tänker på Adorno och Horkheimer som, trots att Fareld inte nämner dem i sammanhanget, verkar erbjuda något av en kompromiss; eller åtminstone en ungefärlig riktning framåt - om än inte ända "i mål". Jag kommer att skriva mer om Adorno längre fram, men jag vill redan här notera att hur mycket jag än sympatiserar med och instämmer i hans bild av teknokratins förljugenhet och inneboende självdestruktivitet värjer jag mig likväl mot alla försök - som jag uppfattar det - att inskränka, förringa eller förvanska det vetenskapliga tänkandet. Samtidigt är det mycket viktigt att vi inte förlorar distans och ödmjukhet i våra försök till naturbehärskning. Och är det något Taylor - som troende - gör sig skyldig till så är det just tron (eller önskan att tro) att vi är ämnade att lyckas till slut, alternativt att det är OK om vi inte gör det (det löser sig på andra sidan).

Vad Taylor, och religionen, har på sin sida är en relativt klar och - i teorin - ovedersäglig högsta auktoritet och garant för skapelsens plan. Idealt innebär denna det kraftfullast tänkbara motmedlet mot hybris och därmed teknikoptimism. Även på det personliga planet har religionen ett trumfkort i det att den sätter det "sunda förnuftet" inom parentes och därmed skänker en väg bort från både självtvivel, misstänksamhet och ständig splittring.

Samtidigt framstår religiös underkastelse som en utopi, omöjlig att förverkliga ens på individuell nivå. I praktiken främjar religionen både intellektuell lättja och ett visst mått av ansvarslöshet - den förespråkar snarare ett begränsat ansvarstagande: qué será, será (eller kanske: In šaʾ Allāh.)

Marxismen, å andra sidan, framstår som den ideologi som i praktiken erbjuder det kraftfullaste vapnet mot teknikoptimism. Dess största svaghet verkar vara att den idé om frihet den presenterar som ett alternativ till marknadsliberalismen laissez-faire ter sig främmande, svårgripbart och ouppnåeligt - både på en individuell och på en samhällelig nivå.

Inget av dessa två alternativ, marxism och religion, kommer emellertid att på allvar aktualiseras i en process av fredlig, inifrån kommande samhällsomvandling i västvärlden så länge marknadsliberalismens trumfkort är i spel. Alan Greenspan uttrycker det mycket tydligt: "markets are an expression of the deepest truths about human nature and ... as a result, they will ultimately be correct". Det är förstås ett flagrant felslut (för en rationalistisk konsekvensetiker) men uttrycker samtidigt en djup sanning, vilken blir tydlig om man byter ut ordet "correct" mot satsen "the fantasy of choice".

---

Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, skriver Under strecket (10/8 2009) en intressant och i sammanhanget relevant text utifrån litteraturvetaren Azade Seyhans bok Tales of Crossed Destinies: om modernitet, belatedness, kulturell identitet och dialog med den andre.

27 juli 2009

Det agnostiska manifestet

Stefan Einhorn lanserar, med en artikel i DN Debatt 14/7 2009, det agnostiska manifestet:

  1. Öppenhet
  2. Respekt
  3. Etik
  4. Allas lika värde och möjligheter
  5. Ödmjukhet
  6. Sanningssökande
  7. Gemensamt ansvar
Einhorn formulerar därmed en livshållning som jag länge har tangerat.

För mig har begreppet andlighet förgreningar mot såväl etik och kunskapssyn som mot personlig utveckling och balans. Därmed får det också vittgående konsekvenser för filosofi och politik - och psykologi.

Nyligen har jag gjort några starka erfarenheter och fått en lite djupare förståelse för både mig själv och världen. Kanske har jag också gjort några nya insikter. När jag nu läser Einhorn, Habermas, Taylor, m.fl. funderar jag på hur livskraftig den vision är som jag hittills haft om ett samförstånd bland olikar. För mig själv. För framtiden.

Andlighet, i betydelsen erkännandet av och en levande tro på en metafysisk, transcenderande kraft, är ett så djupgående begrepp att jag nu tvivlar på möjligheten att jämställa de som tror - vill tro - och de som inte gör det (oavsett om de är ateister eller agnostiker). Det är kanske inte en fråga om det blå eller det röda laget, utan snarare om man är med i laget överhuvudtaget...

För mig som enskild människa är det mycket svårt att hitta fram till en genuin känsla av försoning. Av överlåtande, acceptans, villkorslös kärlek. Av respekt och tilltro. Kanske behöver jag (tron på) Gud för att må bra och för att kunna leva ett så gott liv som möjligt. Kanske behöver vi alla det.

Jag har de senaste dagarna glimtat löften och känslor som jag aldrig tidigare under mina fyrtio år på jorden varit i närheten av. En möjlighet till försoning med mig själv och med världen omkring mig som jag inte trodde var möjlig. Kanske är den inte avhängig av tro. Kanske är den det. Jag vet inte. Ännu.

Jag har tagit till mig devisen att förkastandet av självrespekt är det största högmodet av alla. Det är en överdriven och missriktad form av ödmjukhet som förminskar inte bara min självkänsla och empati utan också min potential att göra gott för andra omkring mig. Jag hoppas att jag kan växa i och med denna insikt.

Jag har sett att vad jag tidigare skytt mest av allt - det ansvarslösa självförhärligandet - inte är en nödvändig konsekvens av egenkärlek. Och jag har äntligen erfarit en känsla av egenvärde, helt frånkopplad prestationer, och hur denna känsla frigör kraft. Kraft att prestera, med glädje - inte tvång.

(Kanske blev jag suggererad. Kanske är trons kraft just suggestionens kraft.)

Hur stort samförståndet än är och blir mellan det blå laget och det röda laget skiljs de åt av närvaron av (tron på, eller viljan att tro på) en transcenderande makt. Och jag undrar om inte denna skillnad är avgörande. Nog skulle lagen kunna spela ganska bra match tillsammans - helt säkert mycket bättre än vad de hittills mäktat med - men kanske är det så att den bästa fotbollen helt enkelt spelas av det ena laget. Och att den bästa laguppställningen inte utgörs av en blandning av lagen utan av en renodling av det ena. Kanske är det det röda laget. Kanske är det det blå.

Det är förvisso så att det i praktiken finns både för- och nackdelar med båda lagens taktiker. Men kanske är den ena potentiellt överlägsen den andra. Och kanske är det laget med den transcendenta kraften på sin sida som har förmågan att spela den vackraste fotbollen.

Jag har fått självrespektens stora gåva, men ännu inte trons. Kanske är självrespekt inte avhängig av tro. Men jag vann den som en konsekvens av andra människors tro, och det stärker mig i min tro på tron.

Pilgrim

Den moderne pilgrimens sju nyckelord:
  • långsamhet
  • frihet
  • enkelhet
  • tystnad
  • bekymmerslöshet
  • delande
  • andlighet

20 juli 2009

Glima-brottning

Åsa M. Larsson skriver på sin blogg, Ting & Tankar om Döda människors sopor. I slutet av sitt inlägg tar hon upp det Magnus Alkarp skriver om Glima-brottning under rubriken Riksantikvarieämbetet och nationalismen.

Jag blev verkligen tagen av Alkarps text. Och det som fascinerade mig mest var att jag först läste annonsen om evenemanget (lite slarvigt, som man gör) utan att reagera nämnvärt. Visst, det kändes lite fånigt och högtravande, men det ligger väl i sakens natur; i kulturinstitioners flåshurtiga och klämkäcka självberättigande och överdrivet ambitiösa och kanske ibland naiva nit. Inget att fästa sig vid.

Och sedan läste jag Alkarps text.

Och sedan läste jag annonsen igen. Och nackhåren reste sig. Det var som f-n! Är det sant? Kan det vara sant. Ja, det är ju sant! Jösses...

Åsa skriver att RAÄ har lovat att "studera saken närmare". Det ska bli kul att se vad det blir av det. Kanske skyfflas det under mattan. Troligtvis händer ingenting. Kanske något symboliskt.
I bästa fall tar man tillfället i akt; utreder noga, redovisar tydligt och går aktivt ut och "blåser upp" hela fenomenet, med detta (och andra) exempel som utgångspunkt. Kanske med hjälp av andra institutioner.

Är det något - konkret - som statliga kulturinstitutioner kan använda som existensberättigande (även under borgerliga regeringsperioder) så är det väl bildning, i bemärkelsen upplysning och erfarenheter som kan bidra till att alla medborgare kan skapa sig ett sunt förhållningssätt till samhällets grundvärden. I det här fallet ett varnande exempel på hur lätt det är att gå vilse...

(Jag minns att jag som verksam inom STF för några år sedan också reagerade över "mossig nationalromantik". De flesta - både medlemmar och ledning - rynkade oförstående på pannan.)