Förtröstan var ordet, sa Bill

Om den globala ekonomin är ett gigantiskt systemfel, så är vi individer dess naiva smörjmedel. Aase Berg skriver (i DN, 12/8 2009) med utgångspunkt i boken ”Globaliseringsfällan”:

Varför är vi så oförmögna att känna befogad och uppriktig rädsla i stor skala? Den inre känslan inför scenarier som ... Martins och Schumanns är distanserad skräck så länge de är förutsägelser, följd av massiv bortträngning när de slår in.

... Den här kluvenheten mellan samhällsapokalyps och individuell förtröstan ... är en underliggande inställning i hela den västerländska kulturen. ”Det händer inte mig!” är en sann och etablerad kliché om vårt förhållande till såväl döden som fattigdomen. Den här kollektiva glömskan, bortträngningsförmågan och det orealistiska hoppet är samtidigt livsuppehållande, det är de som möjliggör fortsatt kreativitet i en självförstörande omvärld.

Men samtidigt är människans betryggande glömska det största hotet mot all överlevnad. Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång. Av en specifik anledning: Demiurgen vet om det. Han rider på min inre trygghet, min ovilja att gripas av panik.