Sherpning

Transparanta argument och inga förringande kommentarer om de debattörer som intagit en annan position. Så talar en intellektuell som tror på sina arguments kraft.

(Sherpa, med anledning av Arena-debatten)

Jag ska skärpa mig...

Drömmen om salighet

Kommentar till en kommentar:

Det enda någon kan göra är sin egen lilla del! Om vi är många som skaffar Volvo 0,38 liter milen så minskar ändå bensinförbrukningen mot vad den hade varit mot om alla hade kört Volvo 0,6! Det mest effektiva vi kan göra är att göra det lilla, för om vi är många som gör det, så överträffar vi det stora! många bäckar små....

Jag är ledsen, men - som Brasse skulle ha sagt - det är fel, fel, fel!

Konsumentmakt är kapitalismens härskarteknik. Att rösta med fötterna är (i det här sammanhanget) lika löjligt som det låter.

Oavsett hur sympatisk varje enskild föresats kan te sig, är den direkt kontraproduktiv om den inte är kollektivt synkroniserad. (Och självklart också grundad i en framåtsyftande, livs- och världstillvänd - läs materialistisk - hållning. Men det vet du ju redan.)

Liberalism och (de flesta former av) hegelianism är folkets opiater - av exakt samma typ som konventionell religion, men om möjligt ännu starkare. Båda tillåter en mycket flexibel och egensinnig personlig moral. Och båda erbjuder en möjlighet att kunna säga "det ordnar sig", hur illa det än ser ut.

Rationellt handlande är ett underspecificerat och farligt begrepp: Alla handlar alltid rationellt, enligt den gängse definitionen: målinriktat, utifrån tillgänglig information. Men vilka är målen? Om dessa inte specificeras blir begreppet snudd på meningslöst. Ändå räcker det idag att hävda att man agerar rationellt. Punkt. Och om man mot förmodan blir ifrågasatt går det alltid att argumentera för att man faktiskt har det - målen uppfinner man efterhand. Medlet har blivit till ett mål i sig själv, ett självändamål. Det är en mycket flexibel och därför närmast oemotståndlig etik, och få undgår frestelsen att utifrån den formulera - och ofta omformulera - sin egensinniga och kortsiktiga men likafullt oantastliga moral. Resultatet är en samling individer som alla kan (och vill) rationalisera sina handlingar - inför sig själva likväl som inför varandra - och en grupp som, som helhet, agerar självdestruktivt.

Diskrepansen hanteras ofelbart av varje enskild individ genom ett uppgivet ifrågasättande av alla andras rationalitet: "Om ändå alla vore lika rationella som jag" - vilket demonstrerar en patologisk (men naturlig) narcissism.

Var och en blir salig på sin fason, heter det. Låt oss definiera salighet som en treenig trosvisshet: Salig är den som är övertygad om 1) det goda och rätta i sitt eget handlande; 2) att detta handlande bör upphöjas till ett kategoriskt imperativ; och 3) att den ingår i en grupp av individer som handlar efter just detta imperativ.

Rekursion: Drömmen om en (enda) salig grupp av saliga individer är religionens och hegelianismens dröm. Den är alltså drömmen om ett samhälle i vilket alla har möjlighet att uppnå sin egen (!) salighet, samtidigt som den emergerande totaliteten på ett trovärdigt sätt utifrån skulle kunna tillskrivas samma möjlighet. Eller uttryckt på ett annat sätt: Ett samhälle där varje individ kan handla efter sitt eget godtycke, utan att det inverkar negativt på någon annan, och där det framväxande kollektiva handlandet som helhet kan beskrivas som målmedvetet, positivt, konstruktivt, framåtsyftande och hållbart i tid och rum.

Den saluförs också som liberalisternas dröm, men i rättvisans namn måste det nämnas att liberalerna egentligen aldrig har varit fräcka nog att påstå att devisen "live and let live" är logiskt konsistent i en överbefolkad värld - bara fräcka nog att underlåta att nämna att den inte är det, och överlåta resten åt fantasin.

(Paradox: Upplysningens människa är en inferensmaskin. Den liberala kapitalismen insisterar officiellt på det är så, samtidigt som den för sin marknadsföring är beroende av att det - faktiskt - inte är så.)

För att hantera inkonsistensen och hålla drömmen vid liv tvingas religionen överge hoppet om denna värld och i dess ställe uppfinna en fantasivärld dit de saliga kommer när allt går åt helvete (vilket lustigt nog framstår som det intellektuellt mest hederliga alternativet). Hegelianerna tvingas - om de inte redan är kvasi-religiösa - att bli Trekkies, d.v.s. galopperande teknikoptimister, eller hopplöst naiva socialpsykologer. New age och scientologi, helt enkelt.

Tro på Gud eller tro på andar.

Liberalismen flyr istället för att illa fäkta: I bästa fall förstår man inte problemet (liberalistisk etik), eller låtsas inte om det, eller skjuter det framför sig, eller - min favorit - berörs inte av det. Man skulle också kunna säga att liberalismen - till skillnad från hegeliansmen - helt enkelt struntar i det rekursiva steget (eller i etiken): Man har inget behov av ett saligt samhälle - bara ett (mindre) antal saliga individer.

"Det enda någon kan göra är sin egen lilla del", säger du. Och på ett sätt har du förstås rätt. Men frågan är vad denna lilla del bör bestå av. Och svaret är inte att köpa en Volvo som drar 0,38 liter milen.

Svaret är: att leda eller inordna sig i en radikal, kollektivistisk rörelse.

Vi har aldrig varit människor

Men vad är egentligen problemet med humanism? Vem är den människa humanismen handlar om, historiskt sett? Till humanismens filosofiska grunder får vi nog räkna idén om att det existerar en grundläggande och gemensam mänsklig essens som förenar och övertrumfar olikheter, men även den med Immanuel Kant förknippade idén om att mänskligheten utgör en gemenskap av förnuftiga varelser. Givetvis hör också ett slags rationalistisk förståelse av människan som en förnuftsstyrd och i stora drag medveten varelse hit. Denna humana varelse definieras av en avgörande separation, den mellan kropp och medvetande, vilken också speglar uppdelningen mellan natur och kultur Han (för det är verkligen en han) har makt att kontrollera sin egen kropp ... vilket skänker honom oberoende och individualitet, mänskliga rättigheter och medborgarskap. Som i da Vincis berömda teckning av The Vetruvian Man är denna människa sedan dess alltings (och alla andras) mått. Skam den som inte äger originell och solid individualitet. Aldrig kan hon göra anspråk på oberoende, aldrig blir hon en modern människa.

Den posthumanistiska utmaningen ligger helt enkelt i att greppa att vi aldrig varit människor. I tillbakablickar på till exempel Förintelsen och Auschwitz framstår vi inte heller speciellt humana ens i relation med andra medmänniskor. Det är lika bra att se sanningen i vitögat: Vi har aldrig varit människa någon av oss. Inte om vi med det menar det upplysningsväsen vi ärvde som den autonoma individen, den genomtänkta humanismens cogito - jag tänker, alltså är jag - eller Kants förnuftiga varelse som tycks interagera med enbart andra fria och oberoende humana aktörer.

Foucault hävdade helt frankt i sin vetenskapshistoriska exposé att upplysningstidens nya humanvetenskap helt enkelt uppfann sitt eget studieobjekt, den mänskliga civilisationsfigur vi tänker på idag, för att legitimera sig som ämne. Mänskligheten, skrev Foucault i Les Mots et les Choses från 1966, är likt ett ansikte ritat i sanden vid strandkanten. Boken mynnade ut i den ödesmättade slutsatsen att människan inte bara är en uppfinning av sent datum, utan också en konstruktion som närmar sig sitt slut.

(Cecilia Åsberg i tidskriften Arena, nr. 1 2010)

Outsourcad

Många människor ryggar instinktivt tillbaka från idéer om mental kollektivism. Västerlandets politiska och filosofiska historia är ... byggd på tankar om odelbara, avskilda individer. Måhända tror de att den liberala demokratin i sig själv hotas om vi tar till oss individbegreppets brister.

Invändningarna hänger ofta samman med oviljan att inse problemen kring den fria viljan.

(Isobel Hadley-Kamptz i tidskriften Arena, nr. 1 2010)

Hur får man en hel klass att lära sig något?

Inför ett seminarium med ovanstående rubrik har jag blivit ombedd att förbereda ett 2 minuters anförande för elever, lärare och rektorer på gymnasiet. Seminariet ingår i en kurs i pedagogiskt ledarskap, vilken leds av en kollega. Kursen - i hennes regi - är ett paradexempel på hur vi i skolan tillsammans kan och bör arbeta på ett medvetet och konstruktivt sätt med centrala och ständigt levande frågor och problem. Det är en förmån att få delta i detta arbete.

1. Frågan är provocerande.



2. Frågan är felställd, eftersom den:
   
   
   1. ger uttryck för ett olyckligt val av perspektiv, i vilket en person förväntas utöva en stark och enkelriktad påverkan på en grupp
   
   
   
   2. blandar samman begreppen lära ut och lära in
   
   
   
   3. som utgångspunkt för en undersökning inte är tillräckligt specificerad



3. Att lära innebär att lära in. Att lära ut -- om det betyder något alls -- motsvarar närmast att undervisa, vilket i sin tur handlar om att förevisa något (som i sin tur kan läras in). I förlängningen handlar undervisning också om att försöka skapa goda förutsättningar för detta lärande (vilket frågan troligen handlar om, egentligen).



4. Lärande börjar och slutar med den lärande, alltså med eleven.



5. De viktigaste faktorerna för lärande är elevens:
   
   
   1. motivation
   
   
   
   2. arbetsdisciplin
   
   
   
   3. förkunskaper



6. Det bästa svaret på frågan är därför en uppsjö av följdfrågor, t. ex.:
   
   
   1. vilken inre och yttre motivation har varje enskild elev?
   
   
   
   2. vilka mål och förkunskaper har varje enskild elev?
   
   
   
   3. var, när och hur bör lärandet ske, för varje enskild elev?
   
   
   
   4. var, när och hur bedrivs den faktiska undervisningen för gruppen?



7. Dessa frågor i sig själva, och svaren på dem, avslöjar att det mesta som påverkar vad varje enskild elev i gruppen faktiskt lär sig ligger bortom lärarens kontroll.



8. En lärare kan utöva en stark påverkan på en grupp, men det är mycket förrädiskt att ha "Klass 9A" framför ögonen...

Klimatkrig

Daniel Pedersen kommenterar Harald Welzers bok Klimatkrig i tidningen Kulturen (8/4 2009):

Vi måste komma bort från idén att våra individuella val i form av energilampor eller källsortering gör någon större skillnad, annat än som snuttefilt. Att släcka en lampa en timme en dag per året kan döva samvetet...men det hjälper inte naturen. Som jag läser Welzers bok är det dags att göra en korrekt analys och återupprätta den kollektiva handlingen som vårt enda alternativ för verklig förändring.

(Volvo erbjuder mig nu en bil som endast drar 0,38 l/mil, och jag undrar vad fan det spelar för roll att bensinförbrukningen halverats - särskilt med tanke på att antalet bilister ständigt ökar.)

Lasse Ekstrand i Gefle Dagblad (1/4 2009) beskriver exakt varför boken tilltalar mig (om det nu är rätt ordval):

I ”Klimatkrig” skriver Welzer in sig i en nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet. Konsumtionshysteriska, materialistiskt hänförda och förstörda, åker vi expresståg in i polarnatten. Welzer, den intellektuelle och påläste, tvivlar numera svårt på upplysningstidens arv, och med det vår förmåga till besinning och att i tid vakna upp.

Han antyder att det redan är för sent, tillnyktrandets möjlighet försutten. Den hysteriska tillväxt- och därmed utsläppsekonomin föröder jorden, ingen kan få stopp på denna självförstärkande process.

Och i SvD (Fredrik Sjöberg, 25/3 2009) kan man, som väntat, hitta orsaken till Welzers (och min) pessismism:

Att betrakta den senaste tidens klimatlarm som en känslomässig och verbal spekulationsbubbla vore möjligen att gå ett steg för långt, men tanken slår mig onekligen ibland, så också nu. Harald Welzer vet åtskilligt om varför moraliska spärrar brister och hela samhällen bryts ner, och jag delar hans uppfattning att klimatfrågan är alltför viktig för att helt lämnas åt naturvetarna, men jag är rädd att han faller i farstun för dramatiserade domedagslarm.

Uppläsaren som guide

Stephen Walsh tolkar, i sin handbok, Stravinskys och Cocteaus syften med den uppläsare som redogör för och kommenterar handlingen i meta-dramat Oedipus Rex:

The real significance of the Speaker seems to be twofold. Technically, he articulates the drama into tableau-like sections whose framing in this way makes them to some extent inert and statuesque, since the action they depict follows a trajectory already implied (if not clearly narrated) by the Speaker....

More symbolically, the Speaker throws into relief both the complicated network of allusions in the music and dramaturgy, and the sheer monumentality of the drama. As a tour guide he satirises our voyeuristic condescension, our flippant air of having seen it all before, of 'doing' Sophocles today as we 'did' Shakespeare yesterday and shall 'do' Ibsen tomorrow: satirises it, because for all our god-like cultural superiority, we are moved by these masked, immobile figures in a way in which our own perhaps much worse fate seems unable to move us. As a master of ceremonies he authorises the work's diversity of style. As a newsreader he stands guard over these terrible events and reassures us that they are only moving pictures. He is, simply, modern man the voyeur, to whom all life is a newspaper or a TV picture or, now, a Visual Display Unit, and for whom pity is often not much more than a refined form of emotional masturbation....

(s. 31)

Limelight

Living on a lighted stage
approaches the unreal
for those who think and feel,
in touch with some reality
beyond the gilded cage

...

Living in the limelight -
the universal dream
for those who wish to seem -
those who wish to be
must put aside the alienation,
get on with the fascination,
the real relation,
the underlying theme

Bara en av oräkneliga visdomar sprungna ur Neil Pearts penna.

Saga: Behaviour

Är jag bara nostalgisk, eller är Saga helt enkelt ovanligt bra? Och varför kommer så många bra saker just från Kanada?

Fiske på förmiddagen och litteraturkritik på eftermiddagen

Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt är publicerad på bokförlaget Atlas, och licensierad under Creative Commons. Författaren har valt licensformen Erkännande - Dela lika.

Som jag förstår det, innebär detta att jag inte bara har tillåtelse att publicera (delar av) texten här nedan, utan också att jag uppmuntras att göra det. (För säkerhets skull har jag bett om, och fått, klartecken från både författare och förlag.)

Hårt ansatt av lönearbetets vedermödor utnyttjar jag situationen till att återge några av de, i mitt tycke, centrala avsnitten i boken utan motprestation, d.v.s. (nästan) utan egna kommentarer. Befriande. Ovant. Lite läskigt. OK, here goes...

Många människor vill nog påstå att de lämnats på perrongen när framtidståget rusade förbi. En del skulle nog säga att de ligger fastspända på rälsen som en seriefigur i Lucky Luke. Teknologiutvecklingen framstår som en lynnig och onåbar kraft i människors liv, närmast att likna vid en vred forntida vädergud. Ibland kastar väderguden ut en liten ynnest, en mediespelare med dubbla lagringskapaciteten. Andra gånger kommer guden med genmodifierade grödor och strukturell arbetslöshet [min kursivering]... En hackers förhållande till teknologi kan närmast beskrivas som lustfyllt. Han, eller i undantagsfall hon, har fått pröva på hur det känns att sitta i förarsätet på framtidståget. Men liknelsen med en järnväg haltar. Bildspråket ger intryck av att rälsen mot framtiden är utlagd på förhand. Det var den bild som Margret Thatcher försökte slå fast med sin devis "TINA" - There Is No Alternative. Inget alternativ till globalisering, rationalisering, automatisering eller avreglering. Erfarenheterna från hackerrörelsen säger annorlunda. Vem som sitter i förarhytten har betydelse för vart tåget styrs.

(s. 67-68)

Jag vill gärna lägga (inte minst lärares och sjukvårdspersonals så kallade) "professionalisering" till listan av eufemismer.

Ett utmärkt exempel på vilka absurda förväntningar dylika kvalitetsdeklarationer ger upphov till ges av artikeln Skolan behöver bättre lärare, införd i oktobernumret av Hallands Affärer, en bilaga till Hallandsposten (bläddra fram till sidan 26). Jag borde inte ens låta mig uppröras, men kan inte låta bli. Jag noterar också att detta "redaktionella material" skapats av den finurliga pseudonymen L E Darén, vars e-postadress låter förstå att bakom texten står en medarbetare på produktionsbolaget Text-Media i Halland. Företagets slogan? "Proffs (sic!) på publicering - De bästa tidningarna ger det bästa resultatet".

Att lek kan ha samhällsomstörtande konsekvenser är en främmande tanke i dagens samhälle som är så djupt präglat av föreställningen om arbetet. Från Martin Luther till Sigmund Freud har det upprepats att det är genom försakelse som kultur och civilisation byggs. En aktivitet som inte är förknippad med ett visst mått av tvång eller olust tillmäts inte heller någon större vikt. Samma tankemönster återfinns på den politiska arenan. Att vara lekfull och samtidigt politisk aktivist är snudd på att inte ta viktiga samhällsfrågor på allvar. En som tog spjärn mot den attityden var Johan Huizinga. År 1938 skrev han Homo Ludens... Han gjorde gällande att kultur, vetenskap och civilisation inte har avancerat tack vare hårt arbete. Istället är det leken som har frambringat alla viktiga tekniska, organisatoriska och kulturella genombrott. Resonemanget går stick i stäv med den gängse föreställningen av hur teknik och forskning bedrivs. En vetenskapsman i vit rock och med allvarlig uppsyn i ett sterilt laboratorium bränner sig fast på näthinnan. Utvecklingen av dator-teknologin ger mer stöd åt hur Huizinga föreställde sig att teknologi och vetande skapas.

(s. 74)

Det historiska perspektivet tydliggör att amatöriseringen av kulturutövandet inte är en ny företeelse. Rimligare vore att sätta en parentes runt nittonhundratalet och en professionalisering som har drivits så långt att ett konstnärligt uttryck endast uppfattas som kultur om det utförs av yrkesmän [min kursivering]... Utmaningen mot immaterial-rätten är mycket mer genomgripande än vad som speglas i konflikterna kring fildelningsnätverken. Bokens huvudargument är att immaterialrätten i sista instans handlar om formerna för den konstnärliga skapandeprocessen. Immaterialrätten understödjer sådant skapande som bedrivs på en marknad. På marknaden dras en gräns mellan säljare och köpare och därför mellan kulturproducent och kulturkonsument. I de uttryck som växer fram i subkulturer på internet och på gatan görs ingen skillnad mellan aktör och åskådare. Alla inblandade deltar i lika hög grad i den konstnärliga processen. Då blir det svårt att motivera varför några ska ha betalt och andra ska betala för ett verk som alla gemensamt har medverkat till. Upphovsmannens med priviligierade rättigheter över verket har ingen självklar plats i kollektiva skapandeprocesser. Det är på denna nivå som immaterialrättens moraliska grunder skakas på djupet. Utmaningen är i första hand av filosofisk art men saknar inte en politisk udd.

(s. 120-121)

En viktig gradskillnad mellan deltagarkultur och etablerad, institutionaliserad kultur är att arbetet i deltagarkulturella gemenskaper i högre utsträckning är självpåtaget. De inblandade är juridiskt och ekonomiskt obundna vid verksamheten och sammanhanget. I denna begränsade mening är deras arbete frivilligt. Därmed inte sagt att arbetet som bedrivs på kulturinstitutionerna är påtvingat. Men i den mån som deltagarna är avlönade, eller när en förhoppning om att bli det en dag, tyngs deras konstnärliga verksamhet av ett helt annat allvar. Alla de avväganden som hör arbetslivet till gör sig påminda också i kulturlivet. Avsaknaden av juridiska och ekonomiska bindningar betyder inte att deltagarkulturella gemenskaper är mer jämlika. Tvärtom är de informella hierarkierna starka. Status är en viktig drivkraft för många, vilket i hög grad förklarar varför folk är motiverade till stora, gemensamma ansträngningar utan någon ekonomisk kompensation. Dock är de interna maktkonstellationerna nödgade att anpassa sig till den enkelhet med vilken medlemmarna kan lämna gruppen. Friheten att "rösta med fötterna" har stor betydelse för hur makt utövas i en grupp. Rörelsefriheten är tagen till sin extrem i de samverkansformer som har växt fram på internet. Exempelvis utvecklas fri programvara alltid under hotet om att någon tar programkoden som utgångspunkt för ett rivaliserande projekt... Initiativtagaren har ofta ett stort inflytande över gruppen i egenskap av sin kännedom om systemet och sin prestige, men hon har inga priviligierade, juridiska rättigheter över materialet och därmed inte heller över användarna av materialet. Syftet med upphovsrätten är just att instifta en sådan makt hos rätighetsinnehavaren. Kultur som utövas innanför immaterialrättens hägn är kringgärdad av juridiska och ekonomiska realiteter som försvårar för individen att lämna gruppen. Detta avspeglas i hur man förhåller sig till verket och till idén om ursprunglighet. Föreställningen om ett original böjer skapandeflödet kring det förflutna. I kollektiva skapandeformer är utförandet under ständig omprövning och initiativtagaren till ett projekt kan inte göra samma anspråk på sin och verkets integritet. Den flytande skapandeprocessen i en deltagarkultur återknyter till en muntlig tradition som dominerade fram till artonhundratalet och etableringen av ett romantiskt författarideal.

(s. 122-123)

Status och prestige i all ära, men hur var det nu med leken? Visst ligger det ett visst mått av sanning i liberalernas ständiga hänvisningar till (den naturgivna) egennyttan som slutgilitig drivkraft. Men istället för att ersätta en valuta med en annan är det ju i sammanhanget mycket viktigare att peka ut de situationer där ingen marknad behövs - där den egna tillfredsställelsen står i centrum och där ingen handel är nödvändig. Där det egna skapandet är belöning nog. Där detta skapande förvisso också gynnar en publik (och alltså också blir samhällsnyttigt), men där skapandet hade utförts (på samma sätt) alldeles oavsett om denna publik funnes eller inte.

Min gode vän brukar alltid hävda att ett filmprojekt som Sagan om ringen aldrig skulle ha blivit av - åtminstone inte på en sådan stor skala, och med en sådan kvalitet (professionalism?) - om filmbolag, producenter och investorer på förhand kunnat garanteras kontinuitet och garanterad avkastning. Det är ett starkt argument. Men jag vill gärna tro - och detta tycks också bekräftas av det myckna "Making of"-materialet - att drivkraften hos Peter Jackson och hans tusentals medarbetare i första hand var glädje, kärlek och... lek.

Det här med att nära en förhoppning om att bli avlönad... För mig innebär den i första hand en önskan om att kunna livnära sig överhuvudtaget. Jag menar alltså inte "livnära sig på" sitt arbete, sitt skapande, sitt kulturutövande... sin lek. Utan blott och bart att inte behöva gå kall och hungrig. Givet att man slipper oroa sig för detta, kan man hänge sig åt det man brinner för, den lek man vill leka (om man nu vill det). Inte för att tjäna pengar, utan bara för att man vill. Jag brukar säga att det i Sverige var länge sedan nu - kanske 50-100 år - som vi passerade den gräns där vi utan vidare skulle kunna garantera alla en behaglig tillvaro, utan förbehåll. Från denna punkt har vi envisats med att vidmakthålla ett klass-samhälle där alla kliver på alla och i panik skyndat, skyndat framåt i det ekorrhjul som kallas tillväxt för att vidmakthålla vår så kallade välfärd. Det finns många orsaker bakom detta, och vi ska kanske inte ägna så stor energi åt att klandra oss själva (eller andra), utan istället blicka framåt. Men det mest anmärknings-värda i denna, fortfarande accelererande, process är att så få, ännu idag, ifrågasätter logiken.

Jag tänker på de musiker och dansare som inte bara underhåller mig, utan som ger mig den andliga spis som jag - förutom mat och husrum - tarvar mest. De har sedan unga år hängett sig åt att bemästra sina konstformer, väl medvetna om att de härigenom aktivt minskar sina möjligheter att livnära sig! Det är inte altruism de ägnar sig åt; ingen institutionaliserad själavård: de kan helt enkelt inte tänka sig att leva - behagligt eller inte - utan att göra precis det de gör.

På tal om skaparens och skapelsens integritet kommer jag också att tänka på "tidstypiska" tolkningar av s.k. klassiska verk, kontra fria tolkningar av den klassiska musikens kanon. Jag tänker på Bach, som medvetet lämnade så mycket som möjligt öppet , men som samtidigt tecknade ned mycket distinkta idéer för eftervärlden. Jag tror inte att han skulle bli förvånad över att få veta att hans noter svävar runt i rymden, som en hälsning till andra intelligenta livsformer - tvärtom. Och jag tror heller inte att han skulle bekymra sig över huruvida dessa utomjordingar fick klart för sig att det var just han - J.S. Bach av Thüringen-släkten - som står som skapare av dessa platonska former. Däremot hade han nog haft en del att säga om eventuella förändringar i partituren - vilka, hur små de än vore, hade förvanskat idéerna till meningslöshet. (Bach gjorde sin "deal" med Gud och alla andra hänsyn förbleknade nog vid sidan av den. Det skulle nog gå lika bra med en mer jordnära musa...)

Det var först med romantiken i början på artonhundratalet som föreställningen om originalitet och individuellt författarskap fick genomslag på allvar. Idéströmningen var delvis en reaktion mot upplysningen, moderniseringen och den ekonomiska rationalitet som följde i industrialismens fotspår. Som en motbild till allt detta upphöjdes konstnären och författaren och hon försågs med en utomvärldslig aura. Den känslomässiga investering som gjordes i författarskapet låg senare till grund för författarnas krav på att deras litterära produktion borde tillhöra dem som en privat egendomsrätt. Det var budskapet i den kampanj som leddes av Victor Hugo i slutet av artonhundratalet. Kampanjen resulterade i Bernkonventionen där upphovsrätten för första gången stadfästes över nationsgränserna. Ett borgerskap med smak för ströläsning utgjorde underlaget för en begynnande konsumentmarknad i böcker. Bokmarknaden drev i sin tur fram införandet av egendomsrätter över litterära verk.
Försäljning av böcker blev för första gången till den huvudsakliga inkomstkällan för författare. Tigare hade skribenterna försörjts av en mecenat eller arbetat för kyrkan. I detta ligger en viss ironi. Romantikens uppror mot den ekonomiska rationaliteten slutade i att dess hyllade hjälte, konstnärsgeniet, intog rollen av en krämare på idéernas och ordens marknad [min kursivering]. Denna roll har bestått ända fram till dags datum.

Men slutet för det romantiska författaridealet var inskrivet redan vid dess tillkomst. Bokmarknaden har uppgått i underhållningsindustrin och skrivprocessen rationaliseras precis som tillverkningen i vilken annan industri som helst. Den sakrala upphöjdhet som har omgett det romantiska författaridealet flagnar snabbt när yrket blir till ett jobb vilket som helst. Precis som i ekonomin i övrigt fasas bokmarknaden ut av monopolbildningar. Upphovsrätten, som möjliggjorde en marknad i kultur till att börja med, får en ny innebörd när rättigheterna ansamlas hos ett fåtal världsomspännande konglomerat. Det upphovsrättsliga skyddet fungerar nu som ett växthus för att skynda på koncentrationen av ägande inom kultursektorn. I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn. Författaren tynar bort tillsammans med den fria bokmarknad som hon sprang fram ur.

Författarens död utlystes redan under revolutionsåret 1968 av den franske litteraturkritikern Roland Barthes. Han argumenterade för att den individuella författaren inte ensam är skapare till det litterära verket. Berättelsen kommer endast till liv i läsningen av verket och därför är det läsaren som är verkets centralgestalt. När läsarkollektivet inkluderas i skapandeprocessen förlorar upphovsmannen sin särställning. Roland Barthes utfästelse kan förstås på två olika sätt. En tolkning är att tvåvägskommunikationen mellan författare och läsare alltid har existerat men att den har dolts av en ideologisk konstruktion som uphöjt författarens roll. Alternativt kan man förstå gravskriften över författaren som en historisk rörelse bort från det individuella författarskapet. I flera decennier har litteraturteoretiker arbetat med Roland Barthes tes. Dock har resonemangen ofta blivit krystade och akademiska. Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer däremot är författarens död en realitet.

(s. 124-125)

Var det någon som sa "Idol"?

---

Och så ett litet interludium...

ArchAsa skriver om Open Access. (Och Erik Svensson har nyligen skrivit om både detta och PLoS.)

Och se här: jill/txt skriver om en - potentiellt mörkare - sida av "deltagarkultur"...

Personal Stories, Corporate Templates

View more presentations from Jill Walker Rettberg.

...Walker Rettberg representerar dock, så vitt jag begriper, ett i grunden hoppfullt och konstruktivt perspektiv. Kanske är hon i första hand en distanserad observatör.

Jag kommer att tänka på det inlägg jag skrev med anledning av Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Om Jenkins förhåller sig ambivalent till en del framväxande former av digital samvaro, så är jag mer uttalat skeptisk; och om inte hedern förbjudit mig hade jag här länkat till några av de bloggar som jag med skräckblandad fascination ibland läser: Under förespeglingar om att erbjuda inspiration för handarbete utgör de i själva verket fullkomligt desperata rop på bekräftelse. Först och främst vill författarna övertyga sig själva och andra om att de lyckats (tillfälligt) leva upp till en kulturell norm. Denna norm är nästan uteslutande formad av reklambudskap. I andra hand vill de (troligen omedvetet, men som svar på en svag känsla av tomhet) övertyga sig själva om att de därmed också är lyckade... lyckliga... hela... fullkomliga... duktiga... Och nog är de nyttiga idioter, alltid!

---

But I digress... Hoppsan, vad raljant det blev! Tillbaks till Johan Söderberg, som i sin diskussion av (behovet av) deltagarjournalistik bl.a. tangerar Umberto Ecos tankar om Berlusconis Italien i essäsamlingen Kräftgång.

Paradoxalt nog är det först när ideologin avlägsnas som verksamheten växer till en kritisk massa med konsekvenser för samhällsutvecklingen. Bloggosfären ligger bättre till [än Indymedia] med att uppfylla målsättningen att konkurrera med traditionell nyhetsförmedling. Medieaktivisterna måste hälsa denna framgång med blandade känslor. En övervägande del av bloggarna intresserar sig för mode och konsumtion. Av det procentuellt mycket ringa antal bloggar som är direkt inbegripna i världspolitiken står många för en högerkonservativ linje. Bloggarna på högerkanten har inte sett den anarkistiska nyhetsförmedlingen i första hand som ett redskap mot ägarkoncentrationen inom nyhetsmedierna. För dem är bloggande en väg runt en i deras tycke vänstervriden journalistkår. Det faktum att bloggosfären spänner över en mängd uttryck och åsikter gör det svårt att referera till den som en rörelse. Det finns inte ett uns av samhörighet eller samordning hos alla de människor som står bakom fenomenet. Likafullt går det att tala om bloggosfären som en gigantisk, disparat och världsomfattande nyhetsbyrå.

(s. 139-140)

Jag måste i sammanhanget lyfta fram Erik Svensson och Olle Häggström m. fl., vars bloggar (särskilt den förstnämndes) representerar ett starkt uttalat vänsterperspektiv.

Arbetarna i kultursektorn är väl införstådda med att intressemotsättningen som råder mellan dem och deras uppdragsgivare. Det är därför som de klamrar sig fast vid upphovsrätten. Lagen ser de som sin garant för att inte bli överkörda av företagen. Även om fildelningsnätverken inte direkt ingriper i balansen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare så ingår fildelningen i en subkultur som frodas bland yngre generationer och där immaterialrätten inte längre är en accepterad norm. Fildelningen har blivit till en symbol för denna attitydförändring bland yngre vuxna. Inte heller är situationen helt ofördelaktig för kulturindustrin. Möjligheten hägrar att spela ut gratisarbetande amatörer mot avlönade yrkesmän. Vägen ligger öppen för att sänka arvodena och försämra villkoren inom kulturbranschen ytterligare. För kulturarbetarna är det detta som är den verkliga hotbilden. På kort sikt är utmaningen mot immaterialrätten ett större bekymmer för kulturarbetare än för kulturindustrin. Paradoxalt nog påskyndas den nedåtgående trenden av en skärpt upphovsrättslag. Kombinationen av en stark och på samma gång sönderfallande immaterialrättslagstiftning kan tänkas gynna kulturindustrin som får det bästa av båda världar. Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala ett fullpris för slutprodukten. Av den anledningen är det olyckligt att kulturarbetarna och deras intresseorganisationer i så hög grad har anammat en problemställning och gett sitt stöd till lagar som har utformats av och för kulturindustrin.

(s. 162)

Vad sägs om följande citat, ur en TT-artikel idag, 16/11 2009:

Ipred är bara en aspekt när det gäller hur länge vi lagrar data [fildelares IP-nummer]. Och den aspekten drar åt att lagra kortare tid

Patrik Hiselius, jurist på Telia Sonera

---

utkast nedan, fortsättning följer...

Påståendet att att fildelningen skadar arbetstillfällena inom kultursektorn bygger på en generalisering av musikartisternas speciella situation till samtliga kulturarbetare. Det kan förvisso stämma att fildelningen på sikt bidrar till att respekten för upphovsrätten luckras upp och att det i sin tur kommer att skapa problem för många fler grupper. Men andra anledningar måste sökas till svårigheterna som råder inom kultursektorn idag.

Närmare till hands vore att förklara situationen med att utbudet på kvalificerade kulturarbetare flerfaldigats i och med att stora satsningar gjorts på högre utbildning.

---

Estetprogrammet...

IT-universitetet på Lindholmen... min utsaga under boomen bemöttes med skepsis hos STIMDI väst... Men hey, it's your life!

Den allmänna utbildningsexplosionen... se tidigare inlägg, egna (t.ex. det här) och andras...

Olösliga ekvationer göms undan... vi har blivit för dyra för varandra... genuin kvalitet och omtanke kostar för mycket... några jobbar mer och mer medan fler och fler går arbetslösa, samtidigt som ingen kan göra allt det där vi gärna skulle vilja ha gjort - inte med hedern och utkomsten i behåll...

Det måste finnas ett sätt för alla att leva och verka med värdighet...

---

Jag är så bitter...

Vi kan leva utan tillväxt (DN Essä, 14/10 2009)

---

Detta kan väl vara ett tillfälle, så gott som något, att hänvisa till NE:s tema-artiklar under rubriken Sådan är kapitalismen.