Johan Söderbergs bok Allt mitt är ditt är publicerad på bokförlaget Atlas, och licensierad under Creative Commons. Författaren har valt licensformen Erkännande - Dela lika.
Som jag förstår det, innebär detta att jag inte bara har tillåtelse att publicera (delar av) texten här nedan, utan också att jag uppmuntras att göra det. (För säkerhets skull har jag bett om, och fått, klartecken från både författare och förlag.)
Hårt ansatt av lönearbetets vedermödor utnyttjar jag situationen till att återge några av de, i mitt tycke, centrala avsnitten i boken utan motprestation, d.v.s. (nästan) utan egna kommentarer. Befriande. Ovant. Lite läskigt. OK, here goes...
Många människor vill nog påstå att de lämnats på perrongen när framtidståget rusade förbi. En del skulle nog säga att de ligger fastspända på rälsen som en seriefigur i Lucky Luke. Teknologiutvecklingen framstår som en lynnig och onåbar kraft i människors liv, närmast att likna vid en vred forntida vädergud. Ibland kastar väderguden ut en liten ynnest, en mediespelare med dubbla lagringskapaciteten. Andra gånger kommer guden med genmodifierade grödor och strukturell arbetslöshet [min kursivering]... En hackers förhållande till teknologi kan närmast beskrivas som lustfyllt. Han, eller i undantagsfall hon, har fått pröva på hur det känns att sitta i förarsätet på framtidståget. Men liknelsen med en järnväg haltar. Bildspråket ger intryck av att rälsen mot framtiden är utlagd på förhand. Det var den bild som Margret Thatcher försökte slå fast med sin devis "TINA" - There Is No Alternative. Inget alternativ till globalisering, rationalisering, automatisering eller avreglering. Erfarenheterna från hackerrörelsen säger annorlunda. Vem som sitter i förarhytten har betydelse för vart tåget styrs.
(s. 67-68)
Jag vill gärna lägga (inte minst lärares och sjukvårdspersonals så kallade) "professionalisering" till listan av eufemismer.
Ett utmärkt exempel på vilka absurda förväntningar dylika kvalitetsdeklarationer ger upphov till ges av artikeln Skolan behöver bättre lärare, införd i oktobernumret av Hallands Affärer, en bilaga till Hallandsposten (bläddra fram till sidan 26). Jag borde inte ens låta mig uppröras, men kan inte låta bli. Jag noterar också att detta "redaktionella material" skapats av den finurliga pseudonymen L E Darén, vars e-postadress låter förstå att bakom texten står en medarbetare på produktionsbolaget Text-Media i Halland. Företagets slogan? "Proffs (sic!) på publicering - De bästa tidningarna ger det bästa resultatet".
Ett utmärkt exempel på vilka absurda förväntningar dylika kvalitetsdeklarationer ger upphov till ges av artikeln Skolan behöver bättre lärare, införd i oktobernumret av Hallands Affärer, en bilaga till Hallandsposten (bläddra fram till sidan 26). Jag borde inte ens låta mig uppröras, men kan inte låta bli. Jag noterar också att detta "redaktionella material" skapats av den finurliga pseudonymen L E Darén, vars e-postadress låter förstå att bakom texten står en medarbetare på produktionsbolaget Text-Media i Halland. Företagets slogan? "Proffs (sic!) på publicering - De bästa tidningarna ger det bästa resultatet".
Att lek kan ha samhällsomstörtande konsekvenser är en främmande tanke i dagens samhälle som är så djupt präglat av föreställningen om arbetet. Från Martin Luther till Sigmund Freud har det upprepats att det är genom försakelse som kultur och civilisation byggs. En aktivitet som inte är förknippad med ett visst mått av tvång eller olust tillmäts inte heller någon större vikt. Samma tankemönster återfinns på den politiska arenan. Att vara lekfull och samtidigt politisk aktivist är snudd på att inte ta viktiga samhällsfrågor på allvar. En som tog spjärn mot den attityden var Johan Huizinga. År 1938 skrev han Homo Ludens... Han gjorde gällande att kultur, vetenskap och civilisation inte har avancerat tack vare hårt arbete. Istället är det leken som har frambringat alla viktiga tekniska, organisatoriska och kulturella genombrott. Resonemanget går stick i stäv med den gängse föreställningen av hur teknik och forskning bedrivs. En vetenskapsman i vit rock och med allvarlig uppsyn i ett sterilt laboratorium bränner sig fast på näthinnan. Utvecklingen av dator-teknologin ger mer stöd åt hur Huizinga föreställde sig att teknologi och vetande skapas.
(s. 74)
Det historiska perspektivet tydliggör att amatöriseringen av kulturutövandet inte är en ny företeelse. Rimligare vore att sätta en parentes runt nittonhundratalet och en professionalisering som har drivits så långt att ett konstnärligt uttryck endast uppfattas som kultur om det utförs av yrkesmän [min kursivering]... Utmaningen mot immaterial-rätten är mycket mer genomgripande än vad som speglas i konflikterna kring fildelningsnätverken. Bokens huvudargument är att immaterialrätten i sista instans handlar om formerna för den konstnärliga skapandeprocessen. Immaterialrätten understödjer sådant skapande som bedrivs på en marknad. På marknaden dras en gräns mellan säljare och köpare och därför mellan kulturproducent och kulturkonsument. I de uttryck som växer fram i subkulturer på internet och på gatan görs ingen skillnad mellan aktör och åskådare. Alla inblandade deltar i lika hög grad i den konstnärliga processen. Då blir det svårt att motivera varför några ska ha betalt och andra ska betala för ett verk som alla gemensamt har medverkat till. Upphovsmannens med priviligierade rättigheter över verket har ingen självklar plats i kollektiva skapandeprocesser. Det är på denna nivå som immaterialrättens moraliska grunder skakas på djupet. Utmaningen är i första hand av filosofisk art men saknar inte en politisk udd.
(s. 120-121)
En viktig gradskillnad mellan deltagarkultur och etablerad, institutionaliserad kultur är att arbetet i deltagarkulturella gemenskaper i högre utsträckning är självpåtaget. De inblandade är juridiskt och ekonomiskt obundna vid verksamheten och sammanhanget. I denna begränsade mening är deras arbete frivilligt. Därmed inte sagt att arbetet som bedrivs på kulturinstitutionerna är påtvingat. Men i den mån som deltagarna är avlönade, eller när en förhoppning om att bli det en dag, tyngs deras konstnärliga verksamhet av ett helt annat allvar. Alla de avväganden som hör arbetslivet till gör sig påminda också i kulturlivet. Avsaknaden av juridiska och ekonomiska bindningar betyder inte att deltagarkulturella gemenskaper är mer jämlika. Tvärtom är de informella hierarkierna starka. Status är en viktig drivkraft för många, vilket i hög grad förklarar varför folk är motiverade till stora, gemensamma ansträngningar utan någon ekonomisk kompensation. Dock är de interna maktkonstellationerna nödgade att anpassa sig till den enkelhet med vilken medlemmarna kan lämna gruppen. Friheten att "rösta med fötterna" har stor betydelse för hur makt utövas i en grupp. Rörelsefriheten är tagen till sin extrem i de samverkansformer som har växt fram på internet. Exempelvis utvecklas fri programvara alltid under hotet om att någon tar programkoden som utgångspunkt för ett rivaliserande projekt... Initiativtagaren har ofta ett stort inflytande över gruppen i egenskap av sin kännedom om systemet och sin prestige, men hon har inga priviligierade, juridiska rättigheter över materialet och därmed inte heller över användarna av materialet. Syftet med upphovsrätten är just att instifta en sådan makt hos rätighetsinnehavaren. Kultur som utövas innanför immaterialrättens hägn är kringgärdad av juridiska och ekonomiska realiteter som försvårar för individen att lämna gruppen. Detta avspeglas i hur man förhåller sig till verket och till idén om ursprunglighet. Föreställningen om ett original böjer skapandeflödet kring det förflutna. I kollektiva skapandeformer är utförandet under ständig omprövning och initiativtagaren till ett projekt kan inte göra samma anspråk på sin och verkets integritet. Den flytande skapandeprocessen i en deltagarkultur återknyter till en muntlig tradition som dominerade fram till artonhundratalet och etableringen av ett romantiskt författarideal.
(s. 122-123)
Status och prestige i all ära, men hur var det nu med leken? Visst ligger det ett visst mått av sanning i liberalernas ständiga hänvisningar till (den naturgivna) egennyttan som slutgilitig drivkraft. Men istället för att ersätta en valuta med en annan är det ju i sammanhanget mycket viktigare att peka ut de situationer där ingen marknad behövs - där den egna tillfredsställelsen står i centrum och där ingen handel är nödvändig. Där det egna skapandet är belöning nog. Där detta skapande förvisso också gynnar en publik (och alltså också blir samhällsnyttigt), men där skapandet hade utförts (på samma sätt) alldeles oavsett om denna publik funnes eller inte.
Min gode vän brukar alltid hävda att ett filmprojekt som Sagan om ringen aldrig skulle ha blivit av - åtminstone inte på en sådan stor skala, och med en sådan kvalitet (professionalism?) - om filmbolag, producenter och investorer på förhand kunnat garanteras kontinuitet och garanterad avkastning. Det är ett starkt argument. Men jag vill gärna tro - och detta tycks också bekräftas av det myckna "Making of"-materialet - att drivkraften hos Peter Jackson och hans tusentals medarbetare i första hand var glädje, kärlek och... lek.
Det här med att nära en förhoppning om att bli avlönad... För mig innebär den i första hand en önskan om att kunna livnära sig överhuvudtaget. Jag menar alltså inte "livnära sig på" sitt arbete, sitt skapande, sitt kulturutövande... sin lek. Utan blott och bart att inte behöva gå kall och hungrig. Givet att man slipper oroa sig för detta, kan man hänge sig åt det man brinner för, den lek man vill leka (om man nu vill det). Inte för att tjäna pengar, utan bara för att man vill. Jag brukar säga att det i Sverige var länge sedan nu - kanske 50-100 år - som vi passerade den gräns där vi utan vidare skulle kunna garantera alla en behaglig tillvaro, utan förbehåll. Från denna punkt har vi envisats med att vidmakthålla ett klass-samhälle där alla kliver på alla och i panik skyndat, skyndat framåt i det ekorrhjul som kallas tillväxt för att vidmakthålla vår så kallade välfärd. Det finns många orsaker bakom detta, och vi ska kanske inte ägna så stor energi åt att klandra oss själva (eller andra), utan istället blicka framåt. Men det mest anmärknings-värda i denna, fortfarande accelererande, process är att så få, ännu idag, ifrågasätter logiken.
Jag tänker på de musiker och dansare som inte bara underhåller mig, utan som ger mig den andliga spis som jag - förutom mat och husrum - tarvar mest. De har sedan unga år hängett sig åt att bemästra sina konstformer, väl medvetna om att de härigenom aktivt minskar sina möjligheter att livnära sig! Det är inte altruism de ägnar sig åt; ingen institutionaliserad själavård: de kan helt enkelt inte tänka sig att leva - behagligt eller inte - utan att göra precis det de gör.
På tal om skaparens och skapelsens integritet kommer jag också att tänka på "tidstypiska" tolkningar av s.k. klassiska verk, kontra fria tolkningar av den klassiska musikens kanon. Jag tänker på Bach, som medvetet lämnade så mycket som möjligt öppet , men som samtidigt tecknade ned mycket distinkta idéer för eftervärlden. Jag tror inte att han skulle bli förvånad över att få veta att hans noter svävar runt i rymden, som en hälsning till andra intelligenta livsformer - tvärtom. Och jag tror heller inte att han skulle bekymra sig över huruvida dessa utomjordingar fick klart för sig att det var just han - J.S. Bach av Thüringen-släkten - som står som skapare av dessa platonska former. Däremot hade han nog haft en del att säga om eventuella förändringar i partituren - vilka, hur små de än vore, hade förvanskat idéerna till meningslöshet. (Bach gjorde sin "deal" med Gud och alla andra hänsyn förbleknade nog vid sidan av den. Det skulle nog gå lika bra med en mer jordnära musa...)
Det var först med romantiken i början på artonhundratalet som föreställningen om originalitet och individuellt författarskap fick genomslag på allvar. Idéströmningen var delvis en reaktion mot upplysningen, moderniseringen och den ekonomiska rationalitet som följde i industrialismens fotspår. Som en motbild till allt detta upphöjdes konstnären och författaren och hon försågs med en utomvärldslig aura. Den känslomässiga investering som gjordes i författarskapet låg senare till grund för författarnas krav på att deras litterära produktion borde tillhöra dem som en privat egendomsrätt. Det var budskapet i den kampanj som leddes av Victor Hugo i slutet av artonhundratalet. Kampanjen resulterade i Bernkonventionen där upphovsrätten för första gången stadfästes över nationsgränserna. Ett borgerskap med smak för ströläsning utgjorde underlaget för en begynnande konsumentmarknad i böcker. Bokmarknaden drev i sin tur fram införandet av egendomsrätter över litterära verk.
Försäljning av böcker blev för första gången till den huvudsakliga inkomstkällan för författare. Tigare hade skribenterna försörjts av en mecenat eller arbetat för kyrkan. I detta ligger en viss ironi. Romantikens uppror mot den ekonomiska rationaliteten slutade i att dess hyllade hjälte, konstnärsgeniet, intog rollen av en krämare på idéernas och ordens marknad [min kursivering]. Denna roll har bestått ända fram till dags datum.
Men slutet för det romantiska författaridealet var inskrivet redan vid dess tillkomst. Bokmarknaden har uppgått i underhållningsindustrin och skrivprocessen rationaliseras precis som tillverkningen i vilken annan industri som helst. Den sakrala upphöjdhet som har omgett det romantiska författaridealet flagnar snabbt när yrket blir till ett jobb vilket som helst. Precis som i ekonomin i övrigt fasas bokmarknaden ut av monopolbildningar. Upphovsrätten, som möjliggjorde en marknad i kultur till att börja med, får en ny innebörd när rättigheterna ansamlas hos ett fåtal världsomspännande konglomerat. Det upphovsrättsliga skyddet fungerar nu som ett växthus för att skynda på koncentrationen av ägande inom kultursektorn. I händerna på mediebolagen blir upphovsrättslagen till ett verktyg för att tvinga fram reformer av arbetsvillkoren inom kultursektorn. Författaren tynar bort tillsammans med den fria bokmarknad som hon sprang fram ur.
Författarens död utlystes redan under revolutionsåret 1968 av den franske litteraturkritikern Roland Barthes. Han argumenterade för att den individuella författaren inte ensam är skapare till det litterära verket. Berättelsen kommer endast till liv i läsningen av verket och därför är det läsaren som är verkets centralgestalt. När läsarkollektivet inkluderas i skapandeprocessen förlorar upphovsmannen sin särställning. Roland Barthes utfästelse kan förstås på två olika sätt. En tolkning är att tvåvägskommunikationen mellan författare och läsare alltid har existerat men att den har dolts av en ideologisk konstruktion som uphöjt författarens roll. Alternativt kan man förstå gravskriften över författaren som en historisk rörelse bort från det individuella författarskapet. I flera decennier har litteraturteoretiker arbetat med Roland Barthes tes. Dock har resonemangen ofta blivit krystade och akademiska. Det är ofrånkomligt att författaren har en framskjuten plats i alla kulturformer där det finns en tydlig uppdelning mellan aktör och publik. I dessa sammanhang är hennes bortgång endast metaforisk. I deltagarkulturer däremot är författarens död en realitet.
(s. 124-125)
Var det någon som sa "Idol"?
---
Och så ett litet interludium...
Och se här: jill/txt skriver om en - potentiellt mörkare - sida av "deltagarkultur"...
...Walker Rettberg representerar dock, så vitt jag begriper, ett i grunden hoppfullt och konstruktivt perspektiv. Kanske är hon i första hand en distanserad observatör.
Jag kommer att tänka på det inlägg jag skrev med anledning av Henry Jenkins bok Konvergenskulturen. Om Jenkins förhåller sig ambivalent till en del framväxande former av digital samvaro, så är jag mer uttalat skeptisk; och om inte hedern förbjudit mig hade jag här länkat till några av de bloggar som jag med skräckblandad fascination ibland läser: Under förespeglingar om att erbjuda inspiration för handarbete utgör de i själva verket fullkomligt desperata rop på bekräftelse. Först och främst vill författarna övertyga sig själva och andra om att de lyckats (tillfälligt) leva upp till en kulturell norm. Denna norm är nästan uteslutande formad av reklambudskap. I andra hand vill de (troligen omedvetet, men som svar på en svag känsla av tomhet) övertyga sig själva om att de därmed också är lyckade... lyckliga... hela... fullkomliga... duktiga... Och nog är de nyttiga idioter, alltid!
---
But I digress... Hoppsan, vad raljant det blev! Tillbaks till Johan Söderberg, som i sin diskussion av (behovet av) deltagarjournalistik bl.a. tangerar Umberto Ecos tankar om Berlusconis Italien i essäsamlingen Kräftgång.
Paradoxalt nog är det först när ideologin avlägsnas som verksamheten växer till en kritisk massa med konsekvenser för samhällsutvecklingen. Bloggosfären ligger bättre till [än Indymedia] med att uppfylla målsättningen att konkurrera med traditionell nyhetsförmedling. Medieaktivisterna måste hälsa denna framgång med blandade känslor. En övervägande del av bloggarna intresserar sig för mode och konsumtion. Av det procentuellt mycket ringa antal bloggar som är direkt inbegripna i världspolitiken står många för en högerkonservativ linje. Bloggarna på högerkanten har inte sett den anarkistiska nyhetsförmedlingen i första hand som ett redskap mot ägarkoncentrationen inom nyhetsmedierna. För dem är bloggande en väg runt en i deras tycke vänstervriden journalistkår. Det faktum att bloggosfären spänner över en mängd uttryck och åsikter gör det svårt att referera till den som en rörelse. Det finns inte ett uns av samhörighet eller samordning hos alla de människor som står bakom fenomenet. Likafullt går det att tala om bloggosfären som en gigantisk, disparat och världsomfattande nyhetsbyrå.
(s. 139-140)
Jag måste i sammanhanget lyfta fram Erik Svensson och Olle Häggström m. fl., vars bloggar (särskilt den förstnämndes) representerar ett starkt uttalat vänsterperspektiv.
Arbetarna i kultursektorn är väl införstådda med att intressemotsättningen som råder mellan dem och deras uppdragsgivare. Det är därför som de klamrar sig fast vid upphovsrätten. Lagen ser de som sin garant för att inte bli överkörda av företagen. Även om fildelningsnätverken inte direkt ingriper i balansen mellan uppdragsgivare och uppdragstagare så ingår fildelningen i en subkultur som frodas bland yngre generationer och där immaterialrätten inte längre är en accepterad norm. Fildelningen har blivit till en symbol för denna attitydförändring bland yngre vuxna. Inte heller är situationen helt ofördelaktig för kulturindustrin. Möjligheten hägrar att spela ut gratisarbetande amatörer mot avlönade yrkesmän. Vägen ligger öppen för att sänka arvodena och försämra villkoren inom kulturbranschen ytterligare. För kulturarbetarna är det detta som är den verkliga hotbilden. På kort sikt är utmaningen mot immaterialrätten ett större bekymmer för kulturarbetare än för kulturindustrin. Paradoxalt nog påskyndas den nedåtgående trenden av en skärpt upphovsrättslag. Kombinationen av en stark och på samma gång sönderfallande immaterialrättslagstiftning kan tänkas gynna kulturindustrin som får det bästa av båda världar. Lyckas bolagen med sin balansakt betalar de ett underpris för arbetsinsatsen samtidigt som konsumenterna förmås att betala ett fullpris för slutprodukten. Av den anledningen är det olyckligt att kulturarbetarna och deras intresseorganisationer i så hög grad har anammat en problemställning och gett sitt stöd till lagar som har utformats av och för kulturindustrin.
(s. 162)
Vad sägs om följande citat, ur en TT-artikel idag, 16/11 2009:
Ipred är bara en aspekt när det gäller hur länge vi lagrar data [fildelares IP-nummer]. Och den aspekten drar åt att lagra kortare tid
Patrik Hiselius, jurist på Telia Sonera
---
utkast nedan, fortsättning följer...
Påståendet att att fildelningen skadar arbetstillfällena inom kultursektorn bygger på en generalisering av musikartisternas speciella situation till samtliga kulturarbetare. Det kan förvisso stämma att fildelningen på sikt bidrar till att respekten för upphovsrätten luckras upp och att det i sin tur kommer att skapa problem för många fler grupper. Men andra anledningar måste sökas till svårigheterna som råder inom kultursektorn idag.
Närmare till hands vore att förklara situationen med att utbudet på kvalificerade kulturarbetare flerfaldigats i och med att stora satsningar gjorts på högre utbildning.
---
Estetprogrammet...
IT-universitetet på Lindholmen... min utsaga under boomen bemöttes med skepsis hos STIMDI väst... Men hey, it's your life!
Olösliga ekvationer göms undan... vi har blivit för dyra för varandra... genuin kvalitet och omtanke kostar för mycket... några jobbar mer och mer medan fler och fler går arbetslösa, samtidigt som ingen kan göra allt det där vi gärna skulle vilja ha gjort - inte med hedern och utkomsten i behåll...
Det måste finnas ett sätt för alla att leva och verka med värdighet...
---
Jag är så bitter...
Vi kan leva utan tillväxt (DN Essä, 14/10 2009)
---
Detta kan väl vara ett tillfälle, så gott som något, att hänvisa till NE:s tema-artiklar under rubriken Sådan är kapitalismen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar