Hittills idag har jag samlat ihop följande betraktelser som liksom bara måste ut innan jag kan koncentrera mig på något annat - en liten stund. (Och då har jag redan gallrat ut minst dubbelt så många som av någon anledning inte tvunget måste ut. Som John Olivers exposé av Hollywoods "Whitewashing" - How is this still a thing? Eller gårdagens Dox-dokumentär Sockerfilmen där Kentucky-bor utan tänder hällde Mountain Dew i sina barns nappflaskor.)
- Bill Gates Drake-ekvation
- Carola Lemnes "reverse Cosby"
- Ernescus violinsonat
- Högskoleutbildning i datorspel
- Liv och Horace på bildningsresa
Men vi tar det från början (typ). I en filmsnutt lanserar Bill Gates sin egen Drake-ekvation: *
P * S * E * C = 0
där P står för Population, S för Services, E för Energy och C för Carbon emissions.
Om vi ska fixa klimatet så måste vi ned till nollutsläpp (2050-2100). Minst en av dessa faktorer måste alltså nollställas. Gates hävdar att P kommer att fortsätta att öka. Även S, mängden varor och tjänster per capita (min tolkning), ökar. Mängden energi som krävs för varje vara och tjänst (min tolkning) kommer möjligen att minska något p.g.a. effektivare teknik. Återstår alltså att se till att all energiproduktion blir "ren", d.v.s. inte genererar något tillskott av koldioxid (min tolkning).
Jag gillar ekvationen. Den genererar konstruktiva diskussioner. Den kan säkert ifrågasättas, förbättras och kompletteras, men det är inte min avsikt här. Däremot vill jag kommentera de värden Gates ger sina faktorer.
P kommer troligen snart att sluta öka säger Rosling, och jag tror honom. Kanske kommer den sedan att minska något (eller ganska mycket?) Men visst, den är stor, och vi kan förstås inte tvinga ned den.
Att S kommer att öka ser Gates uppenbarligen som en självklarhet. Det innebär alltså att varje människa på Jorden, enligt Gates, kommer att konsumera alltmer varor och tjänster, och att denna ökning aldrig kommer att avta. (Han säger inget om distributionen.) Det är en intressant hållning. Gates är långt ifrån ensam om den, men det är frapperande att han inte ens verkar överväga andra möjligheter.
Om E och C har jag inte så mycket att tillägga, förutom att man förstås kan tänka sig fortsatt användning av smutsiga energikällor om man kombinerar dem med teknologi för att ta hand om utsläppen - men det verkar dumt och onödigt.
I övrigt blir jag mest förfärad över den s.k. pissrännan, d.v.s. den mängd kommentarer som filmen fått på Facebook. De domineras av allt från det helt irrelevanta till det helt galna. Särskilt tråkigt eftersom jag gärna vill tro att flöden som Quartz och Vox samlar en relativt intelligent del av den amerikanska befolkningen. (Sen är det en annan sak att dessa och andra flöden ibland verkar som okritiska megafoner för just denne Gates.)
Två timmar senare sitter jag för ovanlighetens skull på banken och väntar. Plockar upp Dagens Industri och läser om en "Frontalkrock om lönerna i Svenskt Näringsliv" på sidorna 6 och 7. Artikeln berättar om hur VD:n Carola Lemne och den tillträdande (!) ordföranden Leif Östling redovisar helt olika ståndpunkter i frågan om huruvida det bör lagstiftas om lägre löner för nyanlända.
Verkligen fascinerande. DI - vilken tidning! (Och vilken jävla webbsajt!) Och vilket folk! Jag försöker sätta mig in i denna för mig okända och märkliga värld.
Östling verkar vara en pragmatiker. Han säger samma sak som sossarna och de flesta mittenborgare: Lönebildningen ska parterna ta hand om - det är den svenska modellen och det klarar de mycket bättre själva, utan inblandning från utomstående. Huruvida Östling faktiskt tycker så är en annan sak, men det spelar mindre roll just nu. För mig är det mer anmärkningsvärt att detta även är vänsterns starkaste argument. Vad sägs om strävan efter ekonomisk jämlikhet?
Men Lemne! Vilken hök! Hon visar ingen större respekt för sin framtida arbetsgivare, och hon visar sannerligen ingen större respekt för populasen, nyanländ eller inte. Lemne ser gärna lagstiftning, om både särskilda låglönejobb (inte bara subventioner alltså) och om fackens möjligheter till sympatiåtgärder (vad dessa innebär redovisas tyvärr inte i artikeln). Och hon levererar dessa åsikter med en retorisk fränhet som får mig att fnissa högt, där jag sitter mitt i bankens affärsavdelning. "Det är ju inte som om vi attackerar strejkrätten", säger hon. "Även om det förstås är vad vi kommer att anklagas för." Aha! En förebyggande halmgubbe. Och ett förebyggande slippery slope-argument. Eller vad John Oliver skulle kalla en "reverse Cosby". Anfall är bästa försvar. "Men strejkrätten är viktig." Än så länge. Hahaha!
Men det bästa sparar hon till sist. Det här kommer att bli en klassiker. DI:s reportrar undrar försynt hur Lemne reagerar på den kritik från vänsterhåll som menar att det är orättfärdigt att hon, med en månadslön på 490.000, föreslår lägre löner för andra. Först kommer det här, som bara kan förstås som ett totalt förakt för väljarkåren: ”Vi är inte ute efter att någon ska sänka sin lön, det är nya jobb som inte finns i dag som vi föreslår”. Tjena! Men sedan kommer en verklig pärla: en liknelse med sprängkraft. Synd bara (eller inte!) att Lemne vänder verkanselden mot sig själv:
Jag är läkare i botten och det är ungefär som att säga att du som läkare inte får diskutera en sjukdom om du inte har sjukdomen själv.
Det är roligt. "Roligt" på samma sätt som fenomenet Trump, och det faktum att han leder.
På hemväg från banken lyssnar jag till P2. Först hör jag Dvoraks stråkkvartett. Bra skit. Sedan kommer Ernescus violinsonat. Programledaren introducerar verket och jag förstår att rumänen Ernescu, likt många andra centraleuropeiska kompositörer i hans generation, ville införliva den folkliga musiken i sin konst.
Först ett ensamt piano, som redan med några få, ganska glesa, takter lyckas förmedla så mycket. Det är salongsfäigt och "klassiskt". Men det är också en reaktion mot både klassicism och romantik. Det är både ängsligt och djärvt. Det är modernismen. Både progressiv och reaktionär. Ett utropstecken såväl som ett frågetecken. Upplysningen, version två. Nu med industrialism. Ett självmedvetet sökande. Men inte övermodigt. Snarare försiktigt. Jag ler nöjt åt att musik kan förmedla så mycket, så effektivt - och så entydigt. Tror jag. Hoppas jag. (Häromkvällen lyssnade jag till Sjostakovitjs femte symfoni - "en sovjetisk konstnärs svar på berättigad kritik". Chefen för Stockholms konserthus återberättade entusiastisk den närmast apokryfiska standardtolkningen av detta verk och dess reception, och jag förstod att i hans öron klingade sanningen klar. Själv blev jag inte alls övertygad.)Sedan violinen. En romsk violin, sådär lagom domesticerad men ändå vild och rebellisk. En etnisk röst i den spirande nationalstaten, vilken - likt sina grannar - söker sina gränser både utåt och inåt. Stolt, men förbryllad. Ett snyggt musikaliskt samspel som frambringar Jonathan Glovers beskrivning av 1900-talhistorien i boken "Humanity".
Jaha, det var väl det viktigaste. Av mer marginellt intresse är kanske nyheten om Sveriges första eftergymnasiala utbildning i datorspel (e-sport), närmare bestämt Counter Strike. Det finns alltså redan flera gymnasieutbildningar i e-sport, bl.a. på Arlanda gymnasium Men nu startar även Strömbäcks folkhögskola en ettårig spetsutbildning. Min spontana reaktion är löje och irritation.
Slutligen är det dags för Liv och Horace. Dagens recension i P1 Kultur förstärkte det intryck jag bildat mig av trailern, nämligen att det är något som skaver... Slagsida finkultur-kanon-manlighet-Horace? Vi får se i kväll. I vilket fall som helst utlovas allmänbildning för boysen.
---
Om man vill höra mer om originalet, alltså Drakes ekvation, m.m. så kollar man lämpligen på det här föredraget av Olle Häggström.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar