Handmaid's Tale är ett pekoral av guds nåde!

Nu måste det sägas: Handmaid's Tale är ett pekoral av guds nåde!

Jag är nog inte den ende som avvaktat in i det längsta med att framstå som vanvördig mot realiseringen av det i grunden högst relevanta stoffet, och de snygga litterära idéerna i förlagan.

Men nu har vi genomlidit drygt tjugo timmar av oändligt långsamt berättande och måste konstatera att de utdragna scenerna inte tillför något till vare sig handling, insikt eller känslomässigt engagemang. I stället får vi nog dra slutsatsen att seriens producenter cyniskt maximerar antalet tittartimmar.

Detta leder till andra, mer generella, slutsatser och spekulationer.

Folk tittar uppenbarligen fortfarande. Det kan bero på att folk i allmänhet - liksom jag - känner sig skyldiga att ha överseende med longörerna. Kanske t.o.m. att klandra sig själva för att störas av dem, men att av respekt undantränga sådant; skylla det på personliga tillkortakommanden och istället "uppfostra" sig själv till en disciplinerad konsument av högkulturella produkter.

Det kan också bero på att publiken i allmänhet inte förmår göra skillnad på bra drama och mycket drama. I någon mening... I det här fallet - p.g.a. uttröttningseffekter (vi har ju sedan länge sugit åt oss allt det som faktisk är bra i produktionen) - kvarstår egentligen endast tidsutsträckning).

Man kanske tror sig titta på god/viktig konst (för inte fan är det underhållande), och detta kan i sin tur delvis bero på att man inte har eller fått chansen att jämföra med bättre alternativ.

Detsamma gäller producenterna. De behöver förstås inte hålla högre klass än konkurrenterna, eller den lägsta nivå som krävs för att fylla TV-sofforna. Och när en sådan situation föreligger under en längre tid så får de själva inga förebilder att eftersträva.

Och nu kommer vi till min egentliga misstanke (vilken kanske är naiv): Jag tror inte att producenterna själva förmår att göra skillnad på drama och (bra) drama.

Och jag tror att detta i sin tur beror på att amerikaner i allmänhet inte äger en bråkdel av det djup och den sofistikation som krävs, vare sig för att skapa eller uppskatta bra drama.

Vad som är hönan och vad som är ägget, det vet jag inte. Men jag har i princip aldrig sett någon amerikansk filmproduktion, om än aldrig så pretentiös, som kommer i närheten av vad exempelvis danskar producerar och konsumerar -- till vardags!

Senaste exemplet var tredje säsongen av Follow the Money. Visst, om jag höjer ribban ordentligt så skulle jag kunna beskriva den som ingenjörsmässig, för att inte säga manipulativ och populistisk, löpande band-underhållning. Men i jämförelse med Handmaid's Tale skulle jag snarare karaktärisera den som kirurgiskt finkänslig och med gravitas i nivå med en rejäl käftsmäll!

(Och skådespeleriet!!!!)

Och detta är ändå bara ett exempel på just dansk rutinmässighet! Vi vet ju alla vad de producerar, regelbundet, utöver detta.

När jag efter att ha sett sista avsnittet av (tredje säsongen av) Follow the Money tittade på de tre första avsnitten av (tredje säsongen av) Handmaid's Tale så kände jag starkt:

Producenterna av den senare har aldrig sett något så bra som danskt "rutin-drama".

Och hade de gjort det så skulle de inte förmå att uppskatta det!

Jag tror verkligen detta.

Jag tror att kulturproduktionen i USA (inklusive populärkultur) utgör ett självbegränsande kretslopp, där grunda känslor och tankar föder grunda alster vilka i sin tur göder grunda känslor och tankar. De har inte en chans. Har aldrig haft. Kommer aldrig att få.

Jag skäms inte över all tid jag lägger och har lagt på att konsumera amerikanskt drama. Men jag skäms - och skräms - över hur ofta och hur snabbt jag förlorar förmågan att sätta ribban tillräckligt högt, och ens ha vett att sakna allt det som inte uppnås.

Om jag bara hade tillgång till amerikanskt drama så skulle jag krympa till en intellektuell pygmé på nolltid. Jag skulle aldrig få chansen att växa till något mer. Och det har nog inte producenterna av Handmaid's Tale gjort heller.