I ETT SVAGT ÖGONBLICK fick jag för mig att lillgrabben och jag skulle undersöka vad M. Knight Shyamalan har haft för sig den senaste tiden. (Detta som en del i ett pågående filmtittarprojekt.) Jag gav grabben en kort muntlig resumé av Unbreakable (2000) och uppmanade honom att hålla distansen. Sedan såg vi Split (2017) och därefter Mr. Glass (2019).
Split var faktiskt halvhyfsad som thriller/skräckis men tydligt riktad mot tonåringar - främst kvinnliga sådana. Den balanserade på gränsen till det rimliga (undantaget en orimligt naiv psykolog) men kantrade förstås i slutändan över till det övernaturliga. Produktionen var ganska snygg; filmen höll ihop, och huvudpersonens personlighetsklyvning var om inte helt övertygande så åtminstone fascinerande och underhållande porträtterad av en uppenbart road och inspirerad skådis. Under större delen av filmen kunde den vaksamma tittaren nästan låta garden sänkas men mot slutet förstärktes det tidigare närmast subliminala budskapet till övertydliga nivåer: Mind over matter. Vi kan och bör alla släppa fram våra slumrande men inneboende superkrafter. Du är så mycket mer än du tror. Kroppen och hjärnan är formbara nästan utan gräns.
Mr. Glass visade sig vara ett hafsverk. Den gick inte att ta på allvar. Men budskapet trummades in med allt högre volym: Superhjältar är inte litterära gestaltningar av våra förhoppningar och farhågor - tvärtom; de är bleka återspeglingar av vår sanna potential och historia. Verkliga berättelser som cyniskt har nedgraderats till mytologi. Det bästa sprattet Satan har spelat mänskligheten är att övertyga oss om att superhjältar bara finns i serietidningar. En allomfattande konspiration håller oss nere; fjärmar oss från vår inre potential; hotar oss med stigmatisering om vi trots detta tycker oss känna en mystisk gnista i vårt inre; skrämmer oss från att vårda den; förlöjligar oss om vi försöker eller - gud förbjude - tror oss om att faktiskt ha lyckats uppnå extraordinära krafter och förmågor, ett högre medvetandetillstånd. (Chemtrails? Flourerat vatten? Psykiatri? Mystiska försvinnanden? Deep state?)
KARLN ÄR SCIENTOLOGERNAS STÖRSTA MEGAFON I HOLLYWOOD! Och hans filmer betittas av miljontals aningslösa ungdomar! För min yngste son blev även detta speltakel en uppbygglig erfarenhet eftersom han med min hjälp kunde se matrisen nästan lika tydligt som jag själv. Men jag bävar vid tanken på Shyamalans påverkan på folkhälsan.
Och det värsta, och märkligaste, är att inte ens de filmrecensenter jag normalt uppfattar som pålitliga har något att säga om detta. New York Times, Guardian m.fl. gör sig lustiga över detaljer men ser helt mellan fingrarna med projektets egentliga syfte. Hur kan man undgå att se detta för vad det är: ett hopkok av New Age, pseudovetenskap, Ayn Rand, Alex Jones, framgångsevangelism...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar