De inledande åtta sidorna går rakt på pudelns kärna. Här har vi problemet; hela problemet och inget annat än problemet. Med dagens skola, men också med det samhälle som skapat den och som skapas av den.
Min indignation och mitt raseri väcks igen. (Jag har varit tvungen att dämpa och förtränga för att stå ut.)
Diagnosen är kristallklar. Likaså analysen av orsakerna. Men frågan är om den föreslagna boten räcker...
Jag har inte kommit längre än till första kapitlet, men det verkar finnas en tendens att lägga fokus enbart på bättre undervisning och ignorera det uppenbara faktum - vilket korrekt identifierats som en stor del av problemet - att ALLA ÄR INTE, OCH KAN/VILL INTE BLI AKADEMIKER. Åtminstone inte inom ramen för ett standardiserat utbildningssystem.
Vad Warner säger, egentligen, är att vi inte kan tillåta oss att låtsas att mekaniskt regelföljande duger som bevis på - eller ersättning för - gediget tänkande. Men samtidigt kan jag inte se hur dagens skola ska kunna komma till en punkt där vi faktiskt får bedöma och sortera elever efter deras faktiska intellektuella kapacitet eller motivation. Det är ju helt tabu.
Heck, nuförtiden är det ju nästan tabu att ens bedöma faktakunskaper!
---
Mycket av det Warner säger när han beskriver hur krävande skrivprocessen egentligen är stämmer också in på programmering. Men skrivande är MER krävande än programmering. Trots det upplevs programmering som svårare, eftersom där kommer du ingenstans utan att först ha gjort grundarbetet. I vanligt ”skrivande” kan du däremot ordbajsa UTAN att ha gjort vare sig grundarbetet eller det ytterligare arbete som krävs för att både innehåll och form ska vara värt något. Här finns också en parallell till ”svår” matte, naturvetenskap och experimentella GA å ena sidan, och ”lätta” litteraturstudier, öppna frågor, kvalitativa undersökningar etc. å den andra.
---
Del två är mycket tillfredsställande, eftersom den artikulerar alla lärares frustrationer så väl. Jag ska just börja på tredje delen. Det ska verkligen bli intressant att läsa den modiga konkretiseringen, ty jag undrar om och hur problemen kan lösas...
Betygsättning och sortering verkar inte passa in i Warners bild av en god lärmiljö, men jag har svårt att se ett utbildningsväsen utan sådant. Jag har också svårt att se hur högkvalitativ och högkvalificerad undervisning kan bedrivas i annat än relativt homogena, välförberedda och välmotiverade elevgrupper.
---
Inledningen till del tre gör mig frustrerad. Som jag misstänkte blir det mycket Rousseau och Dewey. Jag är inte säker på att jag skriver under på Warners målsättning, men i den mån jag gör det så är den så radikal att det är omöjligt att behålla nuvarande strukturer - det måste till fullständigt genomgripande samhällsförändringar. Och jag undrar om Warner verkligen är sååå radikal.
Visst, i en socialistisk utopi där ingen behöver arbeta eller bekymra sig om livets nödvändigheter - där skulle vi kunna erbjuda alla obegränsade möjligheter att utveckla sina egna styrkor och intressen - utan betyg, krav eller sortering.
Och visst skulle vi kunna dumpa över all form av sortering och yrkesutbildning på näringslivet. Det är ju faktiskt slutsatsen av "Against Education" - varför ska samhället betala för en ineffektiv och onödig "meritering" som endast tjänar till att sålla fram nyttiga idioter åt företagen, i det fåfänga hoppet stt detta också ska ge oss bildade och upplysta demokratiska medborgare?
Men vi behöver också människor som förvaltar och utvecklar vetenskap, filosofi, sociologi etc. Genuina akademiker, intellektuella och vetenskapare. Där krävs sortering, disciplin och standardisering.
För övrigt är det inte sömnbrist och hunger som plågar svenska elever. Det är apati, lättja, ignorans och arrogans. Visst är de socioekonomiska förutsättningarna viktigare än pedagogiska fixar, men även de som har goda förutsättningar saknar ofta något...
---
Jag instämmer helt i "Increasing rigor" och "Making writing meaningful". Detta strävar jag själv efter. Nästa års S+kurs kommer att bygga just på detta. Men det är långt ifrån oproblematiskt.
Jag håller med om allt i del fyra, och tycker nog att jag gör så gott jag kan där. Kapitlet "What about academics" sammanfattar egentligen vad vi vet att vi borde göra för att förbereda elever för sina GA, men verkligheten slår ju till...
Slutet av boken är en plan för hur vi skulle kunna jobba strukturerat med språkutveckling och programmål i år 1-3 inför och under GA. Typ Aranäs. Fokus på "tänk först, skriv sen". Warners lösning på att vi måste sätta betyg trots att det bara sabbar möjligheten till äkta engagemang, är att betygsätta kvantitet snarare än kvalitet - det ger också bäst progression, enligt honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar