Gigerenzer: Risk Savvy

It is sometimes said that for Kahneman, the glass of rationality is half-empty, and for Gigerenzer, the glass is half-full. One is a pessimist, the other an optimist. That characterization misses the point. We differ in what the glass of rationality is in the first place. Kahneman and followers take logic or probability theory as a general, ”content-blind” norm of rationality. In their thinking, heuristics can necer be more accurate, only faster. That, however, is true only in a world of known risk. In an uncertain world, simple heuristics often can do better. The real research question is to understand why and when. The answers we know today are based on the bias-variance dilemma ... and the general study of ecological rationality ...

Gigerenzer, Risk Savvy, s. 282

Den här boken är både sämre och bättre än jag förväntade mig. Den innehåller flera intressanta och användbara begrepp. Men de är inpackade i en lätt raljerande, rättshaveristisk, libertariansk och anekdotisk förpackning.

Det är fascinerande att få en inblick i Gigerenzers huvud. Han är en uppenbart intelligent, noggrann och effektiv människa och hans ambition är åtminstone på pappret vällovlig: Att minska mängden onödig dumhet i världen. Flera av hans råd är vettiga och pragmatiska.

Men på något sätt förmedlar han samtidigt ett budskap om att världen skulle fungera bättre om människor *inte* avkrävdes skäl för sina handlingar; om individuell och samhällelig intuition ges större utrymme, samtidigt som enskilda individer, genom att ta sig i kragen och tillägna sig några enkla tumregler, reste sig över mänskliga svagheter och danade sig till Nietcheanska herrar över sina egna öden.

Han säger t.ex. angående Sunstein och Thaler att mjuk (libertariansk) paternalism är *mer* radikal än traditionell ”hård” dito eftersom den förra utgår från att människor inte ens i teorin vet sitt eget (och andras) bästa. Att förekomsten av kognitiva snedvridningar *inte* fordrar paternalism av något slag; att de *inte* är genetiskt betingade utan resultatet av en alltför utarmad miljö och utbildning.

Detta vore ju ett positivt budskap, och nästan i linje med mina egna tankar och förhoppningar - om det inte vore för att alla observationer, inte minst hans egna, pekar åt ett helt annat håll. Dessutom undrar man ju hur utbildningsväsende och politiskt beslutsfattande och ansvarsutkrävande m.m. skulle fungera i den Hobbeska värld han verkar se framför sig.

Det är en kluvenhet som jag känner igen från andra håll, och som jag nog aldrig kommer att begripa mig på.

Det här är ju en flygplatsbok, och inte ett av Gigerenzers tyngre verk. Men jag hade trott att han ändå skulle vara mer stringent och neutral. I jämförelse framstår Hanson, Yudkowski, Mercier m.fl. som betydligt mer balanserade och socialt ansvarstagande.

Just den där tankefiguren: Bara ta dig i kragen! Å ena sidan är den häpnadsväckande naiv. Å andra sidan avspeglar den nog egentligen en känsla av att ”Ha, jag är så smart. Bara gör som jag. (Och kan du inte det, så desto bättre för mig.)”